Patrik Engellau: I tarantlars sällskap

Patrik Engellau

Jag åhörde en kul föreläsning av Jordan B. Peterson. Argumentationen var delvis rätt skakig men det gjorde ingenting eftersom Peterson dels alltid är rolig att lyssna på, dels brukar komma fram till slutsatser som jag gillar.

Den här gången bevisade han som vanligt att PK-ismen är en avskyvärd ideologi. Hans utgångspunkt var att PK-ismen är resultatet av en otuktig förbindelse mellan postmodernismen och marxismen. Varifrån han fått det vet jag inte, men låt gå.

Postmodernismens grundläggande antagande, förklarar Peterson, är att världen är så komplex att ett oändligt antal tolkningar kan göras av varje skeende och att ingen av dessa tolkningar är den slutgiltiga sanningen. Denna observation är rimlig i en bemärkelse. Först berättade Newton hur världen var konstruerad men sedan kom Einstein med en annan och bättre berättelse och kanske kommer det snart en ännu starkare sanning som ersätter Einsteins tolkning.

Fast i en annan bemärkelse finns det inte ett oändligt antal narrativ eftersom de flesta narrativ inte fungerar när de prövas i verkligheten. Månen kanske är gjord av ost men om man planerar en månlandning på basis av den uppfattningen kan det nog gå riktigt illa. Och om man följer trossatsen att sanningen ska befria människan och därför bara säger sanna saker till folk så har man snart inga vänner och inget jobb och riskerar att dö av svält och ensamhet. Så postmodernismen har fel i sitt postulat att alla världstolkningar är lika mycket värda, konkluderar Peterson.

Den marxistiska berättelsen om samhället, fortsätter han, är att det finns två grupper, förtryckarna och de förtryckta. På Marx tid stod motsättningen mellan arbetare och kapitalister. I dessas ställe sätter PK-isterna olika förtryckta minoriteter respektive, exempelvis, vita medelålders män.

Här låter Peterson värjan vina över PK-ismen. Hur kan den utse det marxistiska perspektivet till gällande sanning när den utgår från att det finns hur många giltiga narrativ som helst? PK-ismen hänger alltså inte ihop rent logiskt. Det är elegant resonerat men framstår för mig som en uppvisning vid en debattävling i gymnasiet eftersom det där med att PK-ismen härstammar från marxismen bara är en kanin som Peterson trollat fram ur rockärmen.

PK-ismen blir lättare att förstå, tycker jag, om man tar fram Occams rakkniv och skär bort marxismen och låter postmodernismen stå som ensam förälder med alla sina berättelser. Då uppstår emellertid ett problem, som Peterson pekar på, nämligen hur PK-ister ska orientera sig i en värld där det finns hur många narrativ som helst men inga sanningar. Jo, då får en skiljedomare inträda på scenen, nämligen den allenarådande makten. I den PK-istiska världen blir den som har makten totalitärt enväldig eftersom det inte finns några sanningar på vilka en legitim opposition kan grundas.

Men Peterson har förstås rätt i att PK-ismen hämtar sin retoriska stil från marxismens indelning av samhället i förtryckare och förtryckta. De PK-istiska härskarna står alltid på de förtrycktas sida vad slags offer dessa än är, kvinnor, rasifierade, transpersoner, låginkomsttagare, sjukskrivna, muslimer eller andra typer av eftersatta personer. För att underbygga sitt eget maktinnehav och existensberättigande slutar den PK-istiska makten aldrig att orera om ökad jämlikhet och att alla människor har lika värde. Men bakom godhetsretoriken finns bara makt- om hämndlystnad. (För Peterson verkar sinnebilden för en PK-ist vara en underbetald amerikansk universitetslärare som hatar folk som tjänar mer pengar än han och vill dra ned sådana människor i dyn.)

Sedan pekar Peterson på ett märkvärdigt faktum, nämligen att Friedrich Nietzsche skrev om den sortens sociala attityder redan 1891 i kapitlet ”Om tarantlarna” i Sålunda talade Zarathustra. Tarantlar är världens största spindlar, håriga bestar som kan bli 30 centimeter långa. Zarathustra talade med tarantlarna. Tarantlarna är PK-ister upp i dagen även om Nietzsche kallade dem fariséer (som ju är samma andas barn; se min krönika i ärendet här.)

Zarathustra: Så talar jag till er i liknelse, ni jämlikhetens predikare. Tarantlar är ni och hemligen hämndlystna. Men jag ska nog få fram era gömslen i ljuset. Därför rycker jag i era nät så att ert raseri lockar er fram ur er lögnhåla och att er hämndlystnad må skymta bakom er skylt där det står ”rättvisa”.

Tarantlarna: Just det kallar vi rättvisa, att världen uppfylls av vår hämnds oväder. Hämnd vill vi och skymf av alla som inte är oss lika. Vilja till likhet ska framdeles vara ordet för dygd. Mot allt som har makt vill vi höja vår rättvisas krav!

Zarathustra: Ni predikare av likhet: vanmaktens tyranniska vansinne är det som skriker om jämlikhet. Så förkläder sig era hemligaste tyrannlustar i ord om moral.

Zarathustra till läsarna: Med detta säger jag er, mina bröder: misstro alla i vilka åtrån att straffa gör sig bred! Det är folk av dålig art och dålig släkt. Ur deras ansikten blickar spionen och bödeln. Misstro alla som talar mycket om rättvisa! Det är inte bara honung som deras själar saknar. Och om de själva kallar sig goda och rättrådiga, så glöm inte att det för att bli fariséer endast fattas dem makt! Det finns sådana som predikar min lära om livet. Och samtidigt är de spindlar och predikare av jämlikhetens lära, dessa giftspindlar som vänt sig bort från livet: det kommer sig därav att de vill någon illa. Med dessa predikare av jämlikheten vill jag inte förväxlas. Ty sålunda talar för mig rättvisan: människorna är ingalunda lika!

35 reaktioner på ”Patrik Engellau: I tarantlars sällskap

  1. karlgunnareriksson skriver:

    Motsatsen till PK är APK ( alternativ politisk korrekthet ) . Sedan finns skenmotsättningar , vilka massmedia är pigga på att beskriva för att tjäna pengar. Exempelvis klimatalarmismen , vilket må betraktas som bedräglig information.

    Gilla

  2. Mitt vykort skriver:

    Nietzsche hade stor mustasch men ännu större tankar, låt oss inte drabbas av samma öde, det sägs att han blev galen, risken finns. Själv så har mitt fönster mot dagens galenskap krympt till DGS, avpixlat, friatider, swebbtv och bloggen mörkläggning och sporadiska andra nerslag, annars ser jag och lyssnar på utländska alster. Ett perfekt recept för att hamna i en bubbla, men som Nietzsche så har jag nog alltid levt i min egen bubbla, så jag var den enda som läste Nietzsche, Heidegger och Kant när mina kompisar spelade golf och tjänade pengar.

    Som alltid ett välfunnet citat, men det är då otroligt hur just denna punkt missförstås av Patrik, tankefelet är så uppenbart. Så uppenbart sprunget ur vänstertänk och avsaknad av religion. Så här är det: det finns onda och goda människor, inte som det finns svart och vitt, utan jag ser det som en cirkel där gott ligger mot Norr och ont mot Söder, det gäller då att veta var Norr är men än viktigare är att FÖRSÖKA ha Söder i ryggen. Vissa gör tvärtom, de dras mot det onda alltid som kristendomen och konservatismen definierar kompassen, och därför rationaliserar man sin ondska och vrider på skalan 180 grader. Så alla med moraliska tillkortakommanden blir vad jag kallar vänstermänniskor som placerar ondskan utanför sig själv hos andra. Så här kommer då Patriks tankefel, för kedjan är ondska->instinktiv vänster->postmodernism—>antihöger/anti-kristen/antikonservativ. Så postmodernister var onda perversa människor som från början visste detta och var vänster och därför kom på ett redskap för att angripa det goda och främja detta vänsterperspektiv där endast makt räknas, detta säger de rakt ut och det är också detta vi ser, endast makt räknas, men vi försöker fortfarande resonera med tarantellorna.

    Allt postmodernisterna gjorde var att rationalisera sin vänsterposition på värst möjliga vis, så att brottet med kristendomen blev fullständigt, än i denna dag så tror folk att vänsterperspektivet är ”det goda”, att ”värna”, att ”hjälpa”, att vara ”rättvis” men det är en halv felvänd kompass man använder, det är antikristet att inte se hela kompassen.

    Gillad av 6 personer

  3. Den äkta Fredrik Östman skriver:

    För det första växlar du fram och tillbaka mellan postmodernism och politisk korrekthet. Det är två begrepp. Låt oss titta på vars och etts historia:

    Politisk korrekthet är ett begrepp som entydigt kommer från kommunismens Sovjetunionen. Det skapades för att beskriva den politiska korrekthet som kommunismen förespeglade och ville uppnå i kontradistinktion till den korrekthet som rådde i sinnevärlden. Det var ursprungligen ett positivt laddat begrepp inom kommunismen, eftersom man på den tiden ännu var övertygad om att sinnevärlden kunde transformeras av kommunismen så att det som tidigare var politiskt korrekt med tiden skulle bli faktiskt korrekt. Med tiden uppenbarades det omfattande hyckleriet inom kommunismen, att folk innerst inne inte trodde på historien om det politiskt korrektas transmogrifiering till det faktiskt korrekta, utan exploaterade förespeglingar om politisk korrekthet, och krav på upprätthållandet av politisk korrekthet, för sin egen faktiskt korrekta vinning. Därmed föddes samtidigt vårt begrepp politisk korrekthet och den utbredda uppfattningen inom vänstern att kommunismen i Sovjetunionen må ha varit falsk och borgerligt depraverad, medan den kommunism som just jag, världens frälsare, föreställer mig kommer att fungera, eftersom jag tager det politiskt korrekta på allvar.

    Hur kan man mot denna bakgrund förneka att socialism och marxism och kommunism och politisk korrekthet som aktion och målsättning är ett och samma? Endast genom att man själv när den där drömmen ”om bara…”. Endast om man betraktar sig själv som världens frälsare och utnämnda välvillige diktator som aldrig skulle sätta det faktiskt korrekta över det politiskt korrekta. Så jag är rädd att du bara avslöjar dig själv, Patrik, när du är så obstinat.

    Gillad av 4 personer

    • Redaktionen skriver:

      Visst, begreppet PK utvecklades i Sovjetunionen. Men det betyder, som jag ser det, inte att det nödvändigtvis är kopplat till till marxism. Penicillinet uppfanns i England, men användes även i Sovjet utan att det engelska klassamhället för den sakens skull fick hänga med.

      I övrigt förstår jag din tanke, tror jag, och den har väl fog för sig. För den som är djupt kristen kanske all ondska har sin grund i samma djävul, men i min värld finns det många av varandra oberoende djävlar. Å andra sidan kan dessa olika djävlar ju, om man tar på sig Platons glasögon, tänkas vara uttryck för samma idé om djävulskapet.

      Patrik

      Gillad av 2 personer

  4. Den äkta Fredrik Östman skriver:

    Postmodernismens historia är ännu öppnare: Det var marxister som hittade på och utvecklade postmodernismen och postmodernismen bygger direkt på marxismen och postmodernisterna förespråkar, som Jordan B. Peterson mycket riktigt påpekar, att just marxismen skall gälla trots att ingenting gäller.

    Gillad av 7 personer

  5. Christer E skriver:

    Fyndigt, att helt enkelt skära bort marxismen och låta postmodernismen representera dagens narrativ. När yttringar som ”min sanning är lika bra som din sanning” eller det allt populärare, alternativa sanningar, får slagkraft också högst upp i de politiska salongerna, då börjar fundamenten i samhället (kanske ”samhällena”) skaka.
    Man bör nog inkludera de religiöst färjade sanningssökarna i denna skara (sanning för dem är lika klart definierat som norr-söder på en kompassros).

    Vad då göra?
    Att ställa Newtons sanning mot Einsteins dito, leder ingenstans. De kan ses som samma sida av samma mynt.
    Kants pliktlära är redan till del implementerad genom alla möjliga och omöjliga lagars som nu snabbt stiftas (rökförbud utomhus, hädelselagar, etc.).
    Jag ser de samhälleliga negativa friheterna som räddning, men hur många debattörer ställer numera upp bakom dessa?

    Gilla

    • Mv skriver:

      Missförstår du medvetet? Jag ser det som ett psykologiskt försvar för dem som varit vänster. Istället för en kompass (som för den som styrt en båt vet rör sig hit och dit, det är inte lätt) så är din modell uppenbar, det är kålsoppan. Vi är alla lika goda kålsupare, det bekräftar min teori om att de som är vänster i hjärtat inte erkänner ondskan hos sig själv utan allt handlar om kålsuperi. Anti-kristet. Det är också den fega vänsterns kännetecken att inte direkt ta strid utan komma med nålstick.

      Gillad av 4 personer

    • Mv skriver:

      Dessutom har du fel om Newton och Einstein, Newtons teorier ryms INOM den allmänna relativitetsteorin, som kan beskriva fler fenomen och därmed har bredare giltighet.

      Gillad av 3 personer

    • Mv skriver:

      Kant har du också missförstått, det kategoriska imperativet var ett försök att logiskt grunda ”du skall icke göra mot andra..” , således något som kommer inifrån varje person. Återigen hindrar vänsterperspektivet som placerar ondskan utanför en själv dig att se den korrekta tolkningen.

      Gillad av 3 personer

      • Den äkta Fredrik Östman skriver:

        Är inte övertygad om att Kant förtjänar att så välvilligt äreräddas.

        Hur man än vänder Kant så var det nog en variant på den Gyllene regeln: Gör mot andra det som du vill att de skall göra mot dig. Det är en farlig regel som inbjuder till hyckleri: ”Jag vill också ge alla mina pengar och min dotters oskuld till andra, men jag har ingetdera, så det går tyvärr inte… Så hit med pengarna och din dotters oskuld! Annars! Brunråtta!”

        Den starka regeln är den Silverne: Gör INTE mot andra det som du INTE vill att de skall göra mot dig.

        Skillnaden mellan Gyllene och Silverne regel är i princip densamma som mellan ett totalitärt anslag och ett frihetligt. Är staten berättigad att göra allt, utom det vi för tillfället har lyckats förbjuda den, eller är staten förbjuden att göra allt, utom det vi för tillfället har tillåtit den? Skillnaden är i praktiken avsevärd, och den största delen av denna skillnad ligger i det faktum att den absolut största delen av sinnevärlden är oss fullkomligt okänd. Så där snubblar vi in på postmodernismen också. Den vill med utgångspunkt i att så mycket är okänt påstå att vi inte vet någonting alls. Det kan ses som ett slags kritik av den totalitära Gyllene regeln, men i själva verket är det en ren dödskult, ett försök att missbruka den Gyllene regeln UTAN HYCKLERI: ”Du finns inte, du kan inte, du vet ingenting, så gör inte någonting alls och ge mig dina pengar och din dotters oskuld! Annars! Brunråtta!” Så tolkar jag Stephen M. Hicks kritik av postmodernismen med utgångspunkt i Kant.

        Gillad av 4 personer

      • Christer E skriver:

        Jag är nu ingen expert på Kant, men har läst en del om och av Kant. Hans kategoriska imperativ uppfattar jag som ”negativt”, dvs det egna agerandet ska kunna upphöjas till allmän lag, ett försvar för individen mot allehanda påbud och förordningar (det som brukar kallas positiva friheter, i bästa fall).

        Nu är ju Kant synnerligen svårtolkad (vad gäller etik), så jag kan på inget sätt hävda att just så är det, så som jag menar. Men Kant har aldrig hävdat att göra mot andra vad du vill att de skall göra mot dig. Snarare motsatsen, att inte utsätta andra människor för något du själv inte vill bli utsatt för (de negativa friheterna, igen).

        Jag ser det som mycket givande att (försöka) ge dagens politiska debatt en filosofisk bakgrund, må det sedan vara Platons hyllande av aristokratin eller Hegels dialektism.

        Gilla

  6. Imse vimse spindel skriver:

    Jag misstänker Postmodernismens tal om en komplex värld inte åsyftar den biologiska tolkningen av verkligheten, utan enbart den mänskliga variationen människor emellan. Och med det åsyftar att människan är så socialt komplex att ingen enhetlig och slutgiltiga sanning finns att tillgå. Annat än den var och en själv upplever som sann.

    Men då skorrar logiken. Vi lever väl ändå i samma fysiska rum. Orienterar oss i det för att exempelvis träffas vid någons bröllop vid exakt samma tidpunkt och plats. Så något borde i alla fall vara stabilt nog för att kunna fungera som enhetlig referens.

    När man talar man om verkligheten finns det en fascinerande brännpunkt att sätta fokus på. Och det är den vi kallar för yttre verklighet och bilden hjärnan skapar av den – och gör till vår.

    Det finns inget i den yttre fysiken som säger att fotoner och ljudvågor har med ögon och öron att göra. Det är snarare så att öron och ögon är helt biologiska skapelser som utvecklats för att extrahera information från fotoner och ljudvågor.

    Eller annorlunda uttryckt. Evolutionär selektion har premierat varelser som ur omgivningen kan vaska fram för dem nyttig information ur fysikens potential. Det kan då handla om kemiska molekyler, fotoner inom ett visst frekvensintervall, och om vissa tryckförändringar i luften.

    Och att ur detta urval av information bearbeta fram en bild i en hjärna som kan presenteras och upplevas som en verklighet. Faktiskt ett konststycke i den högre skolan. Och där naturen gör det så bra att man kan leva ett helt liv som människa utan att tänka på sin egen verklighet som en evolutionär konstruktion.

    Maskar, trollsländor och delfiner bygger på motsvarande sätt upp sin bild av verkligheten. Eller snarare sin tolkning av den. Dessa verklighetsbilder blir lika väl anpassade som arternas kroppar är till omgivningen.

    På det sättet delar vi inte upplevelsen av världen olika arter emellan. Var och en lever i sin utvecklade verklighet. Men hämtar likväl information från en och samma fysik.

    Men jag har aldrig upplevt Postmodernisterna som särskilt intresserade av biologi. Snarare tycks de vara antibiologiska i sin inställning till verkligheten.
    I deras metafysik ingår varken rundmaskar, pestbakterier eller blåvalar – enbart människor av den mer politiska sorten.

    Jag betraktar Jordan B. Peterson som en pedagogisk brygga mellan ren ideologi och mer sann vetenskap. En härförare som försöker förklara och städa upp i förvirrade hjärnor.

    Gilla

  7. Aha skriver:

    ”Här låter Peterson värjan vina över PK-ismen. Hur kan den utse det marxistiska perspektivet till gällande sanning när den utgår från att det finns hur många giltiga narrativ som helst?”

    Uppseendeväckande att läsa; hur kan en hel ideologi, PK-ismen leva på en uppenbar tokighet? Det måste bero att samhällen består av många människor som inte bryr sig, som inte har förmåga att låta (den obönhörliga) logiken styra deras val. De tillhör inte verklighetens folk. Det allvarliga är att dessa människor marscherat in i institutionerna, in i media, in i kulturen. Verklighetens folk försörjer dem men får bara tokigheter i gengäld.
    För övrigt är det minst sagt konstigt att som politisk affärsidé hysa uppfattningen att de näst dugliga ska ha makten.

    Alternativet till att försöka kasta ut PK-isterna är att verklighetens folk ser över möjligheterna att distansera sig, isolera sig eller separera sig från PK-isterna.

    Gillad av 2 personer

  8. Henrik Ekstam skriver:

    I min värld så förklaras sambandet ytterst väl av Jonathan Haidts forskning, både hans första bok ”the righteous mind”, men främst den senaste ”Coddling of the American Mind” förklarar PK-ismens bakgrund och tankar via 3 ”great untruths” exemplifierade med 6 punkter och slutigen sex steg hur det kan brytas. Även om boken fokuserar på Amerikanska universitet så är skrämmande mycket relevant för Sverige. Bästa boken jag läst i år: https://www.thecoddling.com/

    Gillad av 3 personer

  9. Björn skriver:

    Problemet med PK-ister OCH religiösa, är att de tror sig ha patent och ensamrätt på ”godhet”! Men den ”godhet” som dessa ”grupperingar” presenterar, är ALLTID antingen drabbande för andra, o/e ”villkorad” på ett eller annat vis….

    Gilla

  10. Sixten Johansson skriver:

    Nej, Patrik, inte är postmodernismen ensam förälder till PK-ismen! Och om så vore, hur förklara fölets ärvda psykopati, om nästan ingen känner denna postala avelshingst, som så gudalikt har fölat? Postmodernismen är väl närmast en rationalisering och vidareutveckling av ett tänkande, som slopade kravet på verklighetsförankring. Kunskapsfilosofiskt intressant, men tillför bara i ringa mån PK-ismen dess förbluffande kraft trots (eller tack vare) sina absurditeter.

    PK-ismen är en hybridiserad mutation av en avskalad socialism. I PK-ismen vilar socialismens väsen. För att se denna existentiella kärna måste vi skala bort marxistisk retorik, de historiska skeendena, det ekonomiska och materialistiska, socialdemokrati och partipolitik. Till sist hittar vi de farliga fröna, som växte snabbt i västvärlden, när de hybridiserades med andra destruktiva strömningar, t ex självgodhet, fariseism, egoism, folkförakt, gränslöshet, maktbegär, grandios självbild av typ Carl Bildt, Bengt Westerberg, Fredrik Reinfeldt, Anders Danielsson, Dan Eliasson, Annie Lööf.

    Maktbegäret i socialismens väsen styr mot utopisk totalitarism. Förr mobiliserades och organiserades massorna, dagens metod är mobbkollektivism. Icke-vänstern är individualistisk, saknar viljan och förmågan att styra ett folk och ett land. För dagens borgerliga är status och pengar allt, så allt av värde kan säljas eller bortförklaras. Av snikenhet, inbilskhet och feghet blev de medlöpare och parasiter i en megalomant växande statsapparat.

    Gillad av 3 personer

    • Redaktionen skriver:

      Sixten,

      Jag tror att jag förstår hur du menar och jag erkänner att det går att resonera på det sättet. Men jag är för mycket materialist (före detta marxist, vilket satt sina spår) för att tro att PK-ismen nått sina framgångar utan någon underliggande social bas. Jag tror som sagt att den sociala basen för PK-ismen är politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet (samt dess klienter förstås). Dessa människor är inga filosofer men de vet vilket slags idéer som låter dem få mat på bordet och pengar till hyran. De har inget med marxismen och Frankfurterskolan att göra. Däremot känner de instinktivt att den statliga Värdegrunden stämmer överens med deras intressen. Att PK-ismen är ologisk bryr de sig inte om – lika lite som de bryr sig om att uttrycket ”allas lika värde” är en felöversättning som borde lyda ”allas lika värde”. Logik i ideologin är överkurs som pedanter som Jordan B. Peterson kan syssla med. (Ingen förolämpning, han säger mycket kloka saker.)

      Patrik

      Gilla

      • Sixten Johansson skriver:

        Jag håller till hundra procent med om detta och tror alltså inte att ideologier i sig är särskilt drivande. Men logiskt och intuitivt uppfattar jag att det ligger mycket i vad MV och Fredrik Ö återkommer till. De idéer som på ett existentiellt plan finns i ”socialismens väsen” finns inbäddade även i PK-ismen och är t o m framträdande där, fast mycket annat har inkorporerats. ”Ursocialismen” är ett uppror mot tillvarons natur och ojämlikheter, en vilja att efter eget huvud skapa en bättre tillvaro, idén att någon eller några kan ta makten genom att forma kollektiva aktörer, en vilja att genom våld eller tankekontroll påtvinga andra denna sin ”bättre verklighet”.

        Att ”politikerväldet”, en hegemonisk härskarklass, är en realitet blir för varje år allt tydligare i Sverige. Alla partier har övergivit både sina ideologier och de grupper eller klasser som de påstår sig företräda, bortsett från de behövliga mutorna. De enda som gynnas av rikspolitiken och PK-ismen är politiker, byråkrater, medhjälpare och andra som är beroende av härskarnas gunst och värnar deras trygghet och maktinnehav.

        Gilla

      • Mitt vykort skriver:

        Problemet verkar för mig vara att Patrik inte erkänner gott och ont och reducerar alla mänskliga mellanhavanden till egenintresse, detta är att reducera för mycket. Alla eller de flesta religioner har gott och ont som centrala begrepp för att det hjälper oss att förstå det mänskliga tillståndet. Att reducera Maos eller Stalins eller Hitlers massmord till egenintresse kan låta sig göras men det missar ju vad som är det väsentliga i fenomenen, drivkraften är inte längre positiv, utan kommer från det värsta inom oss, som krig kan locka fram och som börjar bli vardagsmat i Sverige också när fäder slänger sina döttrar från balkonger. Man kan passera egenintresset som drivkraft och istället nå hatet, och det är detta jag anser att socialism och kultur x har som sin essens, det är riktningen. Förstår Patrik inte att hatet, väl väckt, är en mycket starkare drivkraft än egenintresset? Det är en av poängerna med kristendomen, att förstå hatet och ondskan hos sig själv och potentialen i det, och hålla detta stången. Erkänner man inte förekomsten av detta så har man heller inga spärrar, precis som vi såg med judeutrotningen och Gulag. Dessa ideologier saknar spärrar och låser upp människans mörkaste rum. Egenintresset bör begränsas till att förklara med rimlighet, när man skapar och ursäktar mord och våldtäkter då räcker det inte längre till. Varje steg som tas har en riktning, mot ondskan, exakt som vi sett det förr, egenintresset förlorar sitt förklaringsvärde efter en viss punkt och denna är återigen passerad för vänstern.

        Gillad av 1 person

      • olle reimers skriver:

        Det jag ser som kärnan i alla ovanstående, otroligt intressanta (för mig i alla fall som inte djupdykt i de stora filosofierna) och nedkokade resonemang och som också överensstämmer med de iakttagelser som framkommit i varierande former här på DGS under de senaste fem åren, är att det hos vissa människor har utvecklats en föreställning om att de andra är onda på något sätt och att vi, som är drabbade av detta, har rätt att bekämpa denna ondska, som för oss medfört orättvisa levnadsförhållanden.

        Således: de andra, de som på ett orättvist sätt tilldelats livets välsmakande frukter, är de onda som vi, som vi, som från början befunnit oss i underläge måste bekämpa. Därigenom uppnår vi rättvisa och ergo våra gärningar goda.

        Det dessa rättvisesträvande personer bortser från. är inte bara att även de bär på frön till ondska, som alla andra människor, utan även den vällust de känner när nackarna bryts på ”de onda”. De inser inte att den verkliga ondskan ligger i att medvetet åsamka andra människor lidande. Däremot är de medvetna om detta lidande och bortser eller rentav njuter av det.

        Paradoxen är alltså att den strävan att åstadkomma rättvisa som ligger i centrum för vänsterns tankemodell, och som är deras föreställning om innebörden av godhet, definitionsmässigt leder till onda handlingar.

        Många angriper med fog Patriks föreställning om att det ändå finns något gott i den marxixtiska tanken om att åstadkomma rättvisa genom att på olika sätt begränsa den mänskliga strävan att utveckla och förbättra. Hundra års erfarenhet visar att ingenting gott kommer av den modellen.

        Marxismen, postmodernismen och PK-ismen; alla arbetar de utifrån föreställningen att rättvisa åstadkoms genom förbud, pålagor, begränsningar, likriktning medan vi ser att verkligheten visar, genom att under samma hundraårsperiod, de ekonomiska, tekniska, vetenskapliga, humanistiska framsteg som åstadkommits har förverkligats genom att man låtit människans goda egenskaper komma till sin rätt, att godhet inte skaps genom begränsningar med hänvisning till ”rättvisa”. Begränsningar behövs förvisso, men bara som en korrigering av den allmänna kursen och inte genom att snöpa människans naturliga strävan till förbättring; d.v.s. godhet.

        Gilla

  11. Vax skriver:

    Teoretiskt resonemang i all ära medan samhällsfunktionerna raseras.

    http://www.blt.se/ledare/ytterligare-flumteorier-minskar-inte-hot-och-vald-i-skolan/
    På senare år har en ny trend har fått fäste i skolan: “lågaffektivt bemötande”. Metoden har utvecklats av psykologen och föreläsaren Bo Hejlskov Elvén och är ett ramverk för att ge lärare verktyg att hantera elever som är utåtagerande. Utgångspunkten är att om läraren behåller lugnet, så blir eleven lugn.

    Struktur och förutsägbarhet ska råda i klassrummet. I en konfliktsituation ska läraren exempelvis undvika ögonkontakt med eleven, respektera elevens personliga utrymme och undvika beröring. Om eleven förlorar kontrollen ska läraren vara tyst och eventuellt sätta sig ner på golvet för att “ta mindre plats i elevens medvetenhet” (Skolvärlden den 21 januari).

    Man förstår att polisen arbetar efter samma agenda.
    Neuville Chamberlain hade samma tänk…

    Gillad av 1 person

    • pllay skriver:

      Tänk om dagens människor aldrig lämnar barnstadiet, tänk om de saknar en fast ram att leva innanför.
      Att pk, vänster, postmodernism är obstinata orealistiska rörelser som testar gränserna och inte finner något motstånd därför att vi i överflödssamhället inte längre känner av tillvarons villkor.
      Att utvecklingen nu är frikopplad från evolutionens krav på nyttighet.
      Att nästa pandemi ruskar om vår plats på jorden och återstartar utvecklingen.
      Att Guds/naturens/ödets finger petar ikull det godhetens Babels torn vi bygger.

      Gillad av 1 person

      • Sixten Johansson skriver:

        Massinvandringen blev evolutionens pandemi eller stresstest, som visade att nästan all högre samhällelig ”kultur” bara var fernissa eller förljugenhet och inte alls tryggar verklighetsförankring och överlevnad, tvärtom är så osann att den under verklighetens tryck måste leda till sönderfall och kaos eller olika faser av diktatur.

        Gränslöshet är ett kaostillstånd. Ett helt öppet system har då uppstått och medvetandet klarar inte av att hantera öppna system. Medvetandet behöver ramar, gränser och inlärd lagbundenhet, som gör systemen hanterliga. I det perspektivet kan samtidens infantila önsketänkande och svart-vit-tänkande ses som desperata försök att magiskt skapa nya skyddande mentala barriärer mot det kaos som väller fram, när så många tidigare gränser har rivits. Både mobbkollektivismen och PK-ismen är dessutom starkt totalitära, vilket gör att man kan förneka kaos, eliminera kaosalarmister och framtvinga konsensus om att allt är i sin ordning, i en ny och allt bättre ordning.

        Gilla

  12. johan utan land skriver:

    Jordan B. Peterson skriver på sin blog att det nu finns ett dataprogram som kan härma hans röst och få ‘honom’ att säga vad som helst. Som alltid gäller det att vara noga med vilken källa man använder.

    Gillad av 1 person

  13. Peter Ojala skriver:

    Här är en föreläsning av Stephen Hicks som ger starka argument för att postmodernismen har sina rötter i marxism och kommunism. Det är väl fö rätt ovanligt med postmodernister som är ”höger”. Jag tror att postmodernismen är enda sättet att slippa erkänna att marxistisk och kommunistisk teori är falsifierad. Den endimensionella maktanalysen mm finns kvar.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.