Patrik Engellau: I tarantlars sällskap

Patrik Engellau

Jag åhörde en kul föreläsning av Jordan B. Peterson. Argumentationen var delvis rätt skakig men det gjorde ingenting eftersom Peterson dels alltid är rolig att lyssna på, dels brukar komma fram till slutsatser som jag gillar.

Den här gången bevisade han som vanligt att PK-ismen är en avskyvärd ideologi. Hans utgångspunkt var att PK-ismen är resultatet av en otuktig förbindelse mellan postmodernismen och marxismen. Varifrån han fått det vet jag inte, men låt gå.

Postmodernismens grundläggande antagande, förklarar Peterson, är att världen är så komplex att ett oändligt antal tolkningar kan göras av varje skeende och att ingen av dessa tolkningar är den slutgiltiga sanningen. Denna observation är rimlig i en bemärkelse. Först berättade Newton hur världen var konstruerad men sedan kom Einstein med en annan och bättre berättelse och kanske kommer det snart en ännu starkare sanning som ersätter Einsteins tolkning.

Fast i en annan bemärkelse finns det inte ett oändligt antal narrativ eftersom de flesta narrativ inte fungerar när de prövas i verkligheten. Månen kanske är gjord av ost men om man planerar en månlandning på basis av den uppfattningen kan det nog gå riktigt illa. Och om man följer trossatsen att sanningen ska befria människan och därför bara säger sanna saker till folk så har man snart inga vänner och inget jobb och riskerar att dö av svält och ensamhet. Så postmodernismen har fel i sitt postulat att alla världstolkningar är lika mycket värda, konkluderar Peterson.

Den marxistiska berättelsen om samhället, fortsätter han, är att det finns två grupper, förtryckarna och de förtryckta. På Marx tid stod motsättningen mellan arbetare och kapitalister. I dessas ställe sätter PK-isterna olika förtryckta minoriteter respektive, exempelvis, vita medelålders män.

Här låter Peterson värjan vina över PK-ismen. Hur kan den utse det marxistiska perspektivet till gällande sanning när den utgår från att det finns hur många giltiga narrativ som helst? PK-ismen hänger alltså inte ihop rent logiskt. Det är elegant resonerat men framstår för mig som en uppvisning vid en debattävling i gymnasiet eftersom det där med att PK-ismen härstammar från marxismen bara är en kanin som Peterson trollat fram ur rockärmen.

PK-ismen blir lättare att förstå, tycker jag, om man tar fram Occams rakkniv och skär bort marxismen och låter postmodernismen stå som ensam förälder med alla sina berättelser. Då uppstår emellertid ett problem, som Peterson pekar på, nämligen hur PK-ister ska orientera sig i en värld där det finns hur många narrativ som helst men inga sanningar. Jo, då får en skiljedomare inträda på scenen, nämligen den allenarådande makten. I den PK-istiska världen blir den som har makten totalitärt enväldig eftersom det inte finns några sanningar på vilka en legitim opposition kan grundas.

Men Peterson har förstås rätt i att PK-ismen hämtar sin retoriska stil från marxismens indelning av samhället i förtryckare och förtryckta. De PK-istiska härskarna står alltid på de förtrycktas sida vad slags offer dessa än är, kvinnor, rasifierade, transpersoner, låginkomsttagare, sjukskrivna, muslimer eller andra typer av eftersatta personer. För att underbygga sitt eget maktinnehav och existensberättigande slutar den PK-istiska makten aldrig att orera om ökad jämlikhet och att alla människor har lika värde. Men bakom godhetsretoriken finns bara makt- om hämndlystnad. (För Peterson verkar sinnebilden för en PK-ist vara en underbetald amerikansk universitetslärare som hatar folk som tjänar mer pengar än han och vill dra ned sådana människor i dyn.)

Sedan pekar Peterson på ett märkvärdigt faktum, nämligen att Friedrich Nietzsche skrev om den sortens sociala attityder redan 1891 i kapitlet ”Om tarantlarna” i Sålunda talade Zarathustra. Tarantlar är världens största spindlar, håriga bestar som kan bli 30 centimeter långa. Zarathustra talade med tarantlarna. Tarantlarna är PK-ister upp i dagen även om Nietzsche kallade dem fariséer (som ju är samma andas barn; se min krönika i ärendet här.)

Zarathustra: Så talar jag till er i liknelse, ni jämlikhetens predikare. Tarantlar är ni och hemligen hämndlystna. Men jag ska nog få fram era gömslen i ljuset. Därför rycker jag i era nät så att ert raseri lockar er fram ur er lögnhåla och att er hämndlystnad må skymta bakom er skylt där det står ”rättvisa”.

Tarantlarna: Just det kallar vi rättvisa, att världen uppfylls av vår hämnds oväder. Hämnd vill vi och skymf av alla som inte är oss lika. Vilja till likhet ska framdeles vara ordet för dygd. Mot allt som har makt vill vi höja vår rättvisas krav!

Zarathustra: Ni predikare av likhet: vanmaktens tyranniska vansinne är det som skriker om jämlikhet. Så förkläder sig era hemligaste tyrannlustar i ord om moral.

Zarathustra till läsarna: Med detta säger jag er, mina bröder: misstro alla i vilka åtrån att straffa gör sig bred! Det är folk av dålig art och dålig släkt. Ur deras ansikten blickar spionen och bödeln. Misstro alla som talar mycket om rättvisa! Det är inte bara honung som deras själar saknar. Och om de själva kallar sig goda och rättrådiga, så glöm inte att det för att bli fariséer endast fattas dem makt! Det finns sådana som predikar min lära om livet. Och samtidigt är de spindlar och predikare av jämlikhetens lära, dessa giftspindlar som vänt sig bort från livet: det kommer sig därav att de vill någon illa. Med dessa predikare av jämlikheten vill jag inte förväxlas. Ty sålunda talar för mig rättvisan: människorna är ingalunda lika!