Patrik Engellau: När man inte bryr sig om enfaldiga idéer

Patrik Engellau

Under något tiotal år med början ungefär 1965 var jag påverkad av tidevarvets radikala stämningar. Hur det kom sig vet jag inte riktigt. Stilfaktorn kan man inte bortse från. Det var hippt att vara vänstervriden. Jag märkte aldrig att det på något vis hämmade mina möjligheter till karriär. Dagens Nyheters kultursida tog glatt emot mina artiklar och publicerade dem och tidningens ledarsida erbjöd mig rentav att bli sommarvikarie (vilket jag av någon anledning avböjde; för övrigt var det nog enda gången i livet jag fått ett osökt jobberbjudande).

Men trodde jag på de radikala idéerna? Jag läste visserligen med ansträngning alla fyra banden av Kapitalet plus en hel del annan litteratur i motsvarande genre så jag blev en rätt välskolad marxist. Liksom mina meningsfränder trodde jag nog på det där på ett teoretiskt plan men det var aldrig meningen att det skulle bli på riktigt. När jag blev statsanställd framtidsforskare föreslog jag på låtsas för de andra marxisterna att vi skulle göra en noggrann plan för en socialistisk omvandling av Sverige. De såg på mig med skräckblandad förvåning och sedan var saken utagerad.

Så har jag nog, vilket jag nu inser var ett misstag, betraktat alla konstiga idéer gripit omkring sig i Sverige genom årtiondena, till exempel feminism, klimatalarmism, multikulturalism och identitetsteorier, kort sagt det paket av föreställningar som kollektivt kallas PK-ism, på samma sätt som jag såg på mina egna villfarelser. Jag har trott att förespråkarna haft samma förhållande till sin ism som jag hade till marxismen: en kul grej som det inte skadar att prata om men som aldrig riktigt är allvarligt menad och som man i alla fall genomskådar och ställer undan i källaren efter några år.

På senare år har jag insett att denna sorglösa inställning från min sida – och från många andras som har betett på liknande sätt – har varit mycket skadlig. Det blev inte revolution över en natt, men det blev revolution med en procent om året. Vad jag inte förstod var att dessa härskaror av aktivister av olika läggning faktiskt trodde på sina läror och så småningom lyckades få offentlig försörjning för att som lärare eller byrådirektör eller journalist eller forskare eller socialchef vidareutveckla sina teser och därigenom mycket långsamt men med obändig kraft forma det svenska samhället enligt sina för en vanlig medelklassare för det mesta helt galna påfund.

Medan det hela pågick stod jag liksom de andra medelklassarna och tittade på föreställningen. Vi skakade på huvudet och log mot varandra och kom överens om att det där var alldeles för dumt för att tas på allvar och därför aldrig skulle kunna bli förverkligat. Men vi hade fel och för vår lättja eller feghet att inte kväva dumheterna i deras linda får vi nu betala ett desto högre pris för att i bästa fall bli av med dem – eller i värsta fall själva nedgöras av dem.

Jag kan ge ett exempel. Med början ungefär när jag lämnade tonåren har feminismen varit en följeslagare. Liksom alla andra killar i den åldern var jag en varm anhängare av denna ideologi eftersom det var uppenbart för oss vad en cocktail bestående av kvinnors jämställdhet och p-piller kunde få för effekter. Feminismen framstod som en löftesrik filosofi som inte krävde mer av en karl än att han höll med om kvinnor borde tjäna lika mycket som män för samma jobb. Det tyckte nog de flesta karlar även utan feministiska påtryckningar.

Men tiden gick och gradvis började det gå över styr. När teorierna om könsmaktsordningen, med sina följdsatser om kvotering av kvinnor till särskilt attraktiva jobb, begärde företräde tog jag min Mats ur den feministiska skolan. Jag har aldrig trott på det där om att det inte skulle finnas några biologiska skillnader mellan män och kvinnor som påverkade deras hjärnor. Till exempel har jag upptäckt att de flesta kvinnor verkar gilla små barn, till och med spädbarn. De jollrar med de små liven och ler åt dem och kan långa stunder roa sig på det sättet utan att det bekommer dem det minsta. Sådan är inte jag. Jag är helt ointresserad av barn åtminstone fram till det att de kan tala. Blöjbyten ska vi inte tala om. De fyller mig med fasa. (När det gäller våra två barn gjorde min fru och jag en överenskommelse. Hon skötte barnens intimhygien mot att jag lagade mat. Nu kanske du tycker att jag slapp billigt undan, men det gjorde jag inte, för blöjbytena tar slut, men det gör inte matlagningen. Förresten upptäckte jag att det är kul att laga mat.)

#metoo-kampanjen blev ett, tror jag i alla fall, numera erkänt lågvattenmärke för en urartad feminism. När män drivs till självmord eller sätts i fängelse för förseelser som vid en nykter granskning inte är några förseelser utan bara hämndlystna dimmor i skallen på kvinnor som av en vansinnig samtid försetts med mer makt än de kan bära då har saken förhoppningsvis nått en punkt från vilken inget annat än reträtt är möjligt.

De förnuftiga människorna, till vilka jag endast med tvekan kan räkna mig själv med tanke på vad jag av feghet eller lättja genom åren låtit passera utan protest, har ett herkuliskt arbete framför sig. Men jag lovar att anstränga mig särskilt med tanke på mina försummelser i det förgångna.