Anders Leion: De oförmögna

Anders Leion

För en vecka sedan städade jag bokhyllorna. Då trillade ”Okänt Stockholm” av Per Anders Fogelström fram (Bonniers 1967). I denna bok är det inte Fogelströms röst utan ett antal röster från adertonhundratalet och tidigt nittonhundratal som läsaren får lyssna till.

En lärarinna berättar hur hon förvånas över att en tidigare duktig elev plötsligt kunde sitta frånvarande, nästan sovande på lektionerna och utan att ha gjort läxan. När hon försökte ta reda på varför stötte hon på en situation som kom att upprepas alltmer: Eleven hade fått hemförhållandena försämrade. Ofta hade modern blivit ensam, därför att fadern dött eller stuckit. För att klara hyran blev hon då tvungen att ta in hyresgäster. I en liten etta kunde hon, som ofta hade flera barn, bli tvungen att också härbärgera flera hyresgäster. Ett resultat blev att barnen inte kunde sköta skolan. Inflyttningen till Stockholm höjde hyrorna och de låga inkomsterna tvang många till liknande lösningar.

Nu, 150 år efteråt, har vi fått samma förhållanden på bostadsmarknaden. Samtidigt som alla partier talar om värdet av goda bostäder utesluts allt fler från möjligheten att ens få tak över huvudet. På många håll råder exakt samma usla villkor som de som beskrivs i Fogelströms bok: Extrem trångboddhet, hänsynslösa överhyror på andrahandsmarknaden, ungdomar utan möjlighet att på något sätt skaffa sig en första bostad – och samtidigt svårigheter att sälja dyra, nyproducerade bostadsrätter. (Byggkostnaderna ha stigit med 50 procent de senaste tre åren).

Slummen brer ut sig, allt fler stängs ute, tvingas bo kvar hemma eller- om de inte har några föräldrar eller vänner att ta hjälp av – blir hemlösa.

Hur kan detta tillåtas ske?

Ett ständigt klagomål bland politikerna är att klyftorna blir allt djupare i samhället. Med det menas att inkomstskillnaderna och även andra skillnader – till exempel tillgången på goda bostäder och skolor blivit allt större.

Micael Callin har beskrivit detta i artiklar i Kvartal. I den första artikeln skriver han om förändringarna: ”De som du troligen inte vill tala om eller ens höra talas om.” (Jag antar att uttalandet är giltigt också för denna texts läsare).

Alla hans siffror sammanfattas av Handelsbanken, som skriver så här i sin veckorapport: ”Den rikaste procenten i Sverige har mer än fördubblat sin andel av de totala inkomsterna, från 4 procent 1980 till 9 procent 2016. … Ojämlikhet i termer av möjligheter att utbilda sig och att få jobb brukar antas leda till lägre tillväxt och påverka folkhälsan negativt. Dessutom spenderar de rikare en mindre del av sina inkomster, vilket minskar den totala efterfrågan i ett samhälle. (…) De senaste åren har allt fler ekonomer lyft upp kraftigt ökade inkomstklyftor som ett hot mot tillväxten. Flera studier har visat att minskad jämlikhet leder till minskat förtroende för samhällsfunktioner, ökad korruption och brottslighet samt framväxt av populistiska partier. Det är svårt att säga var gränsen går för när skillnaderna blir så stora att den sociala och ekonomiska stabiliteten hotas.” (”Makrosvepet”, nummer 42, 2018).

De ökade inkomstskillnaderna är resultatet av politiska beslut: Sjuk- och arbetslöshetsersättningarna har tillåtits utgöra allt mindre andelar av de försäkrades arbetsinkomster. Skatterna har lättats alltmer, framförallt för höginkomsttagare. De klyftor politikerna klagar över har de till stor del själva skapat.

Allt detta har lett till att socialförsäkringarna och statens budget går med överskott.

Hur kan detta tillåtas ske?

Samtidigt som statens budget går med överskott försämras de tjänster som budgeten finansierar alltmer. Köerna växer till sjukvården, vilket givetvis leder till oro och ångest för de köande och till sämre vård när den väl kommer till stånd. I vissa fall blir resultatet ingen vård alls, därför att patienten hunnit dö.

Hur kan detta tillåtas ske?

Det finns några, mot varandra stridande eller tvärtom varandra stödjande förklaringar.
Massmedia är mer intresserade av medelklassens bekymmer än underklassens och de utslagnas förhållanden: Under tiden 2002 till 2018 rapporterade nyhetsredaktionerna 64 500 gånger om ökade bostadspriser men endast 7 100 gånger om höjde inkomstklyftor. Samma intresseinriktning har riksdagsmännen. (Uppgifter ur artikelseriens tredje avsnitt). Egenintresset och självupptagenheten skulle alltså kunna vara en förklaring.

En annan är, tror jag, den kortsiktighet och opportunism som styr dagens politik. Bostadspolitiken, liksom försvarspolitiken, kräver långsiktighet. Det förmår inte våra folkvalda prestera. För att vara långsiktig måste man ha en klar föreställning om vart man ska, om vad man vill. Det har inte våra riksdagspartier. Därför blir de offer för dagsaktuella moden.

Privatiseringsvågen är ett sådant: All privatisering tros vara bra, oavsett vad sakfrågan gäller. Ett annat uttryck för kortsiktigheten är rädslan att avvika. Har man inte någon egen föreställning om vart man ska gå, håller man sig helst mitt i klungan. Man tror att man skall rädda sig genom att underkasta sig den politiska korrektheten.

Den tredje och viktigaste förklaringen är att man vill dölja resultatet av den egna politiken.

Den oförklarliga snålheten gentemot välfärdsstatens behövande är insikten om ett upptornande skuldberg. Även om de offentligas budgetar klarar sig bra just nu vet man att allt större påfrestningar kommer: Den fortgående massinvandringen accelererar behoven av offentliga insatser, samtidigt som skattebidragen från invandrarna förblir små eller obefintliga.

Ängsliga, hoptryckta i en klunga för att inte avvika, blir massmedia och politiker allt mer störda av dem som inte vill trängas tillsammans med dem. De vet inte vad de skall använda för vapen mot avvikarna. Tills vidare skriker de ”populister!”