Eftersom jag hade tänkt att mina texter gradvis ska inlemmas i Sveriges litterära kanon och med tillfredsställelse kunna läsas även om trettio och rentav hundra år vill jag inte fördjupa mig i dagsaktuella struntfrågor som avhandlas exempelvis på Svenska Dagbladets debattsida. Men även på den debattsidan kan det finnas texter med lite bredare räckvidd såsom ministrarna Strandhälls och Shekarabis inlägg om New Public Management den 18 augusti.

Ett stort problem, säger ministrarna ungefär, är att personalen i offentlig sektor inte trivs på jobbet vilket märks på sjukfrånvaron:

Jämfört med arbetsmarknaden i stort har kommuner hela 85 procent och landstingen nära 60 procent högre sjukfrånvaro. Bara äldreomsorgen har dubbelt så hög sjukfrånvaro som arbetsmarknaden i övrigt. Det är oacceptabelt.

Antag att det kommer ett slagregn när du sitter i sommarstugan. Plötsligt upptäcker du att det sipprar vatten från innertaket. Då kanske du säger till sambon att du ska gå och hämta en hink och ställa under droppet. Men sambon gillar inte den lösningen, utan ser det hela mer i stort. Det hjälper väl inte, säger sambon irriterat, du ska alltid göra det lätt för dig. Vi måste gå upp på vinden och se vad det beror på. Vi kanske måste lägga om hela taket. Lägg av med dina quick fixes.

Att enskilda individer är sinsemellan olika tror jag är okontroversiellt. Ja okontroversiellt kan det väl inte vara, det finns väl alltid ett antal PK-fanatiker som med hänvisning till värdegrunden och alla människors lika värde hävdar att alla är lika, lika långa, lika starka, lika begåvade, lika begåvade och lika värda att väljas till Miss Universum vare sig hen är man eller kvinna eftersom det i alla fall inte finns någon olikhet mellan män och kvinnor. Eller också var det tvärtom, alla är inte helt lika utan alla är tvärtom totalt olika eftersom var och en har en egen identitet vilket ger var och en rätt att erhålla statsbidrag för att utveckla sin egen kultur.

Häromsistens skrev jag en krönika – som väckte en hel del mothugg – där jag sa att jag inte tror på att finanskapitalisten George Soros et consortes har ett avgörande inflytande över världens öden. En vänlig kommentator hade grävt fram något jag skrivit ”som SAF-konsult” år 1984, alltså för 33 år sedan:

Jag tror på allvar att högkultur på något vis måste subventioneras. Den klarar sig inte på en vanlig marknad. Det behövs mecenater för kulturens och konstens blomstring.

Mecenater kan vara vem som helst som har mycket pengar och gillar konst och annan högkultur. (Från och med nu skriver jag bara kultur men menar hela paketet. Kanske är detta oklart för någon inklusive mig själv, men det struntar jag i.)

Sveriges härskare politikerna fattar nog ungefär hur det ligger till med Sveriges olika problem, till exempel den fortsatta migrationen och svårigheterna att inlemma dessa människor i den svenska verkligheten, men de har inte initiativet, beslutsamheten och dådkraften att göra något åt problemen. Kanske har det gått för långt för att någon över huvud taget skulle kunna åstadkomma en ”lösning” där ”lösning” betyder fysisk trygghet, kontrollerad brottslighet, god kvalitet på offentliga tjänster, traditionell svensk ordning på infrastruktur och myndigheter samt en allmän känsla av tillförsikt, medborgerlig tillit och framtidstro.

Man slutar aldrig förundra sig. Man tror man har fattat något. Så plötsligt gör man en observation som slår allt över ända. Ens kloka funderingar faller i bitar, allt går till spillo. Allt är förgänglighet, säger Predikaren, en av mina favoritfilosofer.

Låt mig ge ett exempel. Jag har funderat mycket på varför det går åt pipan i den svenska skolan. Jag har kommit fram till att det i sista hand beror på det senaste halvseklets välståndsexplosion. När allt går så bra orkar man inte besvära sig med gamla trista dygder. Föräldrar som förverkligar sig själva orkar inte med att uppfostra barnen, som för övrigt inte är barn, utan jämlikar med jämlikars rätt att bestämma över läxläsningen, som för övrigt kanske är upphävd. Och lärarna har förlorat status eftersom föräldrarna inför sina barn skrattar rått åt lärarnas rapporter som inte ens är rättstavade varefter barnen inte känner någon aktning för lärarna. 

I ett historiskt uttalande som jag inte kan spåra säger en 1800-talsmänniska till någon kung att det inte är monarkin som institution som talaren ogillar, utan hans majestät personligen. Jag skulle kunna säga motsvarande i vår tid, nämligen att jag inte har något emot demokratin, men däremot de personer som satts att administrera den, alltså politikerna.

Jag vet att det finns politiker som är bra människor, riksdagsledamöterna Finn Bengtsson och Staffan Danielsson till exempel, så det är såklart fel att dra alla över en kam, men nu gör jag det i alla fall. I samhällsfrågor går det inte att få hundra procent rätt. Om man närmar sig 75 eller 80 procent får det duga.

Jag liksom många andra ägnar mycket tid och ansträngning åt att försöka förstå vår tids galna postmodernistiska tänkande vars fundament, tror jag, är föreställningen att världen utanför människan knappt har någon egen existens utan formas av varje människas egen vilja.

Sverige har nog vid det här laget uppemot 200 utanförskapsområden. Den senaste mätningen gjordes av Tino Sanandaji på uppdrag av Stiftelsen Den Nya Välfärden och avsåg år 2012. Då var det 186 stycken.

En del av dessa områden – kanske några dussin, kanske femtio eller till och med fler; uppgifterna varierar vilket är naturligt eftersom man inte exakt vet vad man talar om – är så kallade no go-zoner som kontrolleras av klaner och kriminella gäng dit polisen inte vågar sig. Man kan åtminstone delvis tala om parallellsamhällen som Sverige släppt kontrollen över.

När jag var framtidsforskare funderade jag mycket på hur utveckling går till och vad det var som gjorde marknadsekonomin så överlägsen socialismen. Jag kom fram till det som alla redan visste. Jag döpte de två utvecklingsmodellerna till spermiemodellen och månraketsmodellen.

Man måste hålla huvudet kallt och tungan rätt i munnen när man ger sig in i en av de slirigaste samtidsfrågorna som existerar, nämligen välfärdsbrott eller rentav ”kvalificerad välfärdsbrottslighet”, vilket råkar vara titeln på en sjuhundrasidig statlig utredning i ärendet som presenterades i maj i år.

Det må vara en fördom att människor i Latinamerika utmärker sig genom sin allmänna vänlighet och det är i så fall en fördom jag delar. Man stöter ofta på en nyfiken närhet och en leende glimt i ögat hos personer man träffar på kontinenten. Folk är hyggliga och sträcker fram en hjälpande hand.

Samtidigt dödar latinamerikaner varandra i långt större utsträckning än andra folk. Det är ingen fördom, det är fakta (även om olika statistikkällor inte redovisar exakt samma rangordning mellan länderna). Av de 20 mest mordiska länderna i världen (enligt den källa jag använt, nämligen den här) är allihop latinamerikanska utom Lesotho, Sydafrika och Tuvalu (ögrupp i Stilla havet) som ligger på fjärde, åttonde respektive artonde plats.