Att enskilda individer är sinsemellan olika tror jag är okontroversiellt. Ja okontroversiellt kan det väl inte vara, det finns väl alltid ett antal PK-fanatiker som med hänvisning till värdegrunden och alla människors lika värde hävdar att alla är lika, lika långa, lika starka, lika begåvade, lika begåvade och lika värda att väljas till Miss Universum vare sig hen är man eller kvinna eftersom det i alla fall inte finns någon olikhet mellan män och kvinnor. Eller också var det tvärtom, alla är inte helt lika utan alla är tvärtom totalt olika eftersom var och en har en egen identitet vilket ger var och en rätt att erhålla statsbidrag för att utveckla sin egen kultur.

Vi svenskar, jag med, har under årtionden tränat oss på att förneka förekomsten av skillnader mellan människor, kanske inte i första hand mellan individer, utan framför allt mellan kollektiv. Jag minns hur jag som gymnasist kunde rulla av hånskratt i sofforna tillsammans med mina kompisar medan vi läste Nordisk Familjeboks beskrivningar av karaktären hos smålänningar, skåningar, jämtar och lappar. Vi tyckte att lite äldre tiders intellektuella försök att förstå regionala olikheter var obetalbart löjliga.

Frågan är svår och känslig och full av fallgropar. Scylla och Charybdis, typ. Å ena sidan lurar fördomar om exempelvis bohuslänningar och araber, å den andra den befängda föreställningen att det över huvud taget inte skulle finnas några kulturella skillnader (eller skillnader mellan män och kvinnor och transpersoner och rasifierade och andra identiteter, men just nu struntar jag i identitetsdiskursen).

Hur ska man på ett rättvist sätt hantera dessa svåra intellektuella problem och möjliga dikeskörningar? När jag tänker på detta slår det mig att problemen egentligen beror på politiken. Om det inte hade funnits någon politik så hade problemen inte funnits. Vi kan ta ett exempel.

Antag att det inte funnits någon multikultipolitik och därmed sammanhängande bidragssystem för att främja minoritetskulturer. Hade frågan om vad som är svensk kultur då över huvud taget ställts? Hade vi inte betraktat Mona Sahlins tal om midsommarfirandets löjlighet som helt bisarrt? Vem hade brytt sig? Det är först när makten deklarerar en uppfattning som det möjliga problemet uppstår.

Vi kan gå tillbaka till mig och mina hånskrattande gymnasistkompisar. Vi hängde upp oss på saker som att smålänningar av Nordisk Familjebok betraktades som sparsamma, idoga och företagsamma (eller vad det nu var). Men vad spelar det för roll vad någon enskild person anser om smålänningar eller för den delen brasilianare eller bögar eller eskimåer (eller inuiter om du vill)? Så länge sådana föreställningar rumsterar fritt i civilsamhället utan att påverka statens politik, vad gör de för skada? Folk kan väl få tycka som de tycker, dumskalleidéer får inget riktigt genomslag, vi tror trots allt på demokratin som innebär att folk på det hela är tillräckligt vettiga för att styra landet.

Denna inledning för oss rakt in i ett av samtidens politiska dilemman, troligen det just nu viktigaste av alla. Hur ska vi betrakta smålänningar, EU-migranter, asylsökande somalier och jämtar?

I ett helt fritt och öppet land skulle de alla ha lika rättigheter att etablera sig vad folk än tycker om dem. De skulle få tillfälle att tydliggöra sina kompetenser och eventuellt motbevisa fördomar som riktats mot dem.

Men nu har vi inte ett fritt och öppet land, utan ett välfärdssamhälle som delar ut förmåner som många vill ha. Då måste man bestämma sig för vilka som har förtur till dessa förmåner. Det är något som staten bestämmer. På den punkten måste det finnas en politik. Och därmed blir frågan om hur man betraktar olika kulturer inget som folk kan tycka lite som de vill om, utan i stället något som handlar om att grupp med nödvändighet måste ställas mot grupp och om budgetar och kronor för dig eller mig.

Välfärdsstaten tvingar därmed fram ställningstaganden i kulturella och etniska frågor. Ska bohuslänningen få äldreomsorg eller ska den somaliska migranten få en lägenhet? Med mindre politik hade vi troligen haft mindre konflikter.

Men med det system vi faktiskt har är frågan vem som ska bestämma vem som ska ha förmånerna när nu grupp måste ställas mot grupp, ska det vara medborgarna, som på det hela taget vill skydda sin egna intressen, eller ska det vara den politiska överheten, som vill balansera medborgarnas intressen med önskemål hos främmande människor som önskar ta del av vad medborgarna släpat ihop?