PATRIK ENGELLAU Yttrandefrihet för den oräkneligaste gången

Sverige brukar skryta med att ha varit det första landet i världen som införde yttrandefriheten, det vill säga principen att överheten inte ska få hindra folk att framföra sina åsikter. Denna storslagna förordning antogs år 1766 när Gustaf III var kung. (Gustaf III var en ambivalent konung i det mesta han företog sig. Han lät sig hyllas av sådana som Voltaire för sitt liberala synsätt vad gällde yttrandefriheten men sedan tog kungens kluvenhet över och han förbjöd yttrandefriheten. Å andra sidan införde han en kanske ännu starkare liberal frihet några år senare när han berövade adeln förlorade dess ensamrätt till olika statliga ämbeten (vilket i serien överraskningar innebar att kungen genomförde det väsentliga i franska revolutionen några månader före Bastiljens fall varefter adelsmannen Anckarström hämnades på den charmige, vankelmodige kungen).

Om yttranderätter införs och sedan återtas några år senare för att efter ytterligare ett par år återinstalleras under några decennier så förstår man att statsskicket inte var helt stabilt. Ostadigheten gäller fortfarande i fråga om yttrandefriheten där det kan peka än hitåt, än ditåt. Kanske är det mest stötande att hindren för yttrandefriheten i Sverige numera återfinns på områden där den borde vara särskilt skyddad, inte minst inom det högre utbildningväsendet där sökandet efter sanning borde vara heligt. (Du kanske menar att vi inte har något heligt i Sverige sedan Gud och hans sekulära institutioner i stort sett avvecklats men så är det inte alls ty en helt ny serie heligheter som inte får missfirmas har under de senaste årtiondena etablerats efter svensk-amerikansk inspiration.)

När det kommer från USA heter det woke och ålägger en massa akademiska lärare yttrandeförbud till skydd för populära (”heliga”) idéer om att vita människor har näst intill obetalbara skulder till svarta människor. De svenska heligheterna har minst samma grad av helgd även om de särskilt skyddade hos oss inte är svarta människor utan i stället sådana som blivit erkända offer exempelvis för att de inte bara är kvinnor utan dessutom ofta kallas något som inte är inkluderande. I Sverige har vi för övrigt mycket få kvinnliga statyer som till landets förkovran kan behöva kastas i sjön.

Jag har en otillräckligt genomarbetad teori om vilka det är som ligger bakom de två moderna – sedan 1950- eller 1960-talen heliga teserna som här kallas politiskt korrekta eller ”allmänt PK” och där kallas woke. Historiskt sett var politiskt korrekt antagligen det mest riktiga eftersom frågan kom i bruk i Sovjetunionen när exempelvis plankommissariatet ville veta hur många ton stål som producerats och det då var viktigt om svaret skulle vara det vetenskapligt korrekta eller det politiskt korrekta. En till synes fin distinktion som kunde kosta en huvudet.

De grupper som i USA ligger bakom wokeismen och i Sverige PK-ismen, tror jag, är i verkligheten desamma och kännetecknas av att de lyckats etablera sig som de historiskt värst drabbade offren. På båda ställena var det förstås kvinnorna och barnen, i USA de svarta och andra färgade såsom ”infödda amerikaner” (men säg för all del bara inte ”infödda”; det är nästan som att säga lapp). På universiteten uppvisas samma syndrom i båda länderna, nämligen en kraftig förändring i proportionen mellan de två grupperna vuxna, alltså å ena sidan lärarna, å den andra administratörerna, typ personalfolk, alltså de anställda vid ”human resources departments”, som där tagit jättekliv framåt i den akademiska organisationen och de akademiska lärarna anser sig eftersatta och undanskuffade av den mäktiga alliansen mellan HR-folk och studenter.

Det var ingen tillfällighet att Claudine Gay (bilden), som till slut fick sparken som rektor vid Harvard var just en HR-typ som var tvungen att fuska sig till godkända avhandlingar.

Men enligt principen att kungen också har en kung finns i båda fallen samma högste makthavare som är den som skapats av att folk avlägger demokratiska röster och länderna på så vis får lokala högsta politiska makthavare som uppträder exempelvis som ett välfärdsindustriellt komplex i Sverige.

Patrik Engellau