Jag tror på allvar att högkultur på något vis måste subventioneras. Den klarar sig inte på en vanlig marknad. Det behövs mecenater för kulturens och konstens blomstring.

Mecenater kan vara vem som helst som har mycket pengar och gillar konst och annan högkultur. (Från och med nu skriver jag bara kultur men menar hela paketet. Kanske är detta oklart för någon inklusive mig själv, men det struntar jag i.)

Vem som helst kan vara staten, kommunen, stiftelser, rika medborgare och så vidare. Det kan till och med vara fattiga medborgare med speciell kärlek till konsten som till exempel går med i vänföreningen Musik på Slottet eller föreningen Nationalmusei Vänner. Vem som helst kan bli mecenat om hon bestämmer sig för det (det är nog mest ”hon”).

När borgarklassen styr och har pengarna så stöds kulturen av privata intressen. Så var det i Sverige kring förra sekelskiftet och så är det till stor del fortfarande i länder där privatkapitalet har stort inflytande, USA till exempel. I Sverige har det alltmer blivit så att kulturpolitik bara bedrivs av det offentliga med staten som huvudsaklig finansiär, dock att kommuner då och då köper en tavla för att de har lärt sig att sådant är god ton för härskare. De vill hålla sig väl med konstnärskollektivet och det enklaste sättet är att köpa dess tavlor för kollektivet skiter egentligen i om köparen har något kulturellt vett bara köparen betalar.

Problemet är följande. Staten finansierar utbildningen av en massa konstnärer som sedan måste försörjas av staten. Men staten begriper ingenting om kultur eftersom juridiska personer definitionsmässigt inte kan ha någon smak. Staten måste fråga fysiska personer, höjdare inom kulturen som lever i sin värld av etablerad smak och därför har svårt att upptäcka något fräscht och i värsta fall, som i Sverige idag, mer frågar efter vad staten vill än tänker ett fritt ”dra åt helvete”, vilket alltid varit själva utgångspunkten för nyskapande inom kulturen. (Än värre blir det om staten väljer att särskilt premiera dem som gjort ”dra åt helvete”-attityden till sin huvudsakliga affärsidé.)

Så vem ska bestämma över vilken kultur som ska få utvecklas och leva? Vem ska bestämma vilka konstnärer som ska få pengar?

På den här punkten tror jag på mångfald. Ju mer vanliga människor satsar av sina egna pengar på kulturen, desto bättre blir det. Tänk på vad familjen Medici åstadkom i Florens. Hur ska vi mobilisera fler Medicis om än i mindre skala? Här är mitt förslag för kulturförvaltningen i Stockholms stad.

I huvudstaden finns många vackra avenyer med trädalléer, till exempel Karlavägen och Narvavägen. Mellan dessa träd finns tomrum som med fördel skulle kunna förses med skulpturer för att försköna staden och för att försörja skulptörer. Min tanke är att alla medborgare som så önskar ska kunna hyra ett tomrum mellan träden av staden och där placera en skulptur som medborgaren på egen bekostnad beställer av en skulptör som därigenom bereds inkomst och sysselsättning. Själv skulle jag gärna låta göra en ryttarstaty av mig själv och placera på Narvavägen i höjd med Oscarskyrkan. Andra skulle kanske vilja föreviga sin nyligen avlidna labrador eller älskade mormor.

Detta upplägg har bara vinnare. De konstnärer som tilltalar publiken får betalt. Sådana konstälskare som jag skulle likt Cosimo de Medici få ett eget minnesmärke på egen bekostnad, underskatta aldrig egenkärlekens vidunderliga kraft. Kommunen skulle slippa tänka på åtminstone vissa konstnärers försörjning. Och det bästa av allt är att allmänheten skulle få ett gratis museum över högklassig samtidskonst att avnjuta.

Tänk dig vad det skulle göra för turismen. ”Älskling”, skulle den semesterplanerande kanadensaren säga till sin fru, ”vad sägs om att resa till Stockholm och kolla på vad de där galna svenskarna har hittat på att föreviga sedan sist?”

Släpp fångarna loss, sa Tage Danielsson i en samhällsskadlig film från 1975. Vi vet nu hur det gick. Släpp loss den skötsamma och lite självbelåtna medelklassens kreativitet, säger jag. Det kan bli riktigt trevligt.