Kulturpolitik

Patrik Engellau

Jag tror på allvar att högkultur på något vis måste subventioneras. Den klarar sig inte på en vanlig marknad. Det behövs mecenater för kulturens och konstens blomstring.

Mecenater kan vara vem som helst som har mycket pengar och gillar konst och annan högkultur. (Från och med nu skriver jag bara kultur men menar hela paketet. Kanske är detta oklart för någon inklusive mig själv, men det struntar jag i.)

Vem som helst kan vara staten, kommunen, stiftelser, rika medborgare och så vidare. Det kan till och med vara fattiga medborgare med speciell kärlek till konsten som till exempel går med i vänföreningen Musik på Slottet eller föreningen Nationalmusei Vänner. Vem som helst kan bli mecenat om hon bestämmer sig för det (det är nog mest ”hon”).

När borgarklassen styr och har pengarna så stöds kulturen av privata intressen. Så var det i Sverige kring förra sekelskiftet och så är det till stor del fortfarande i länder där privatkapitalet har stort inflytande, USA till exempel. I Sverige har det alltmer blivit så att kulturpolitik bara bedrivs av det offentliga med staten som huvudsaklig finansiär, dock att kommuner då och då köper en tavla för att de har lärt sig att sådant är god ton för härskare. De vill hålla sig väl med konstnärskollektivet och det enklaste sättet är att köpa dess tavlor för kollektivet skiter egentligen i om köparen har något kulturellt vett bara köparen betalar.

Problemet är följande. Staten finansierar utbildningen av en massa konstnärer som sedan måste försörjas av staten. Men staten begriper ingenting om kultur eftersom juridiska personer definitionsmässigt inte kan ha någon smak. Staten måste fråga fysiska personer, höjdare inom kulturen som lever i sin värld av etablerad smak och därför har svårt att upptäcka något fräscht och i värsta fall, som i Sverige idag, mer frågar efter vad staten vill än tänker ett fritt ”dra åt helvete”, vilket alltid varit själva utgångspunkten för nyskapande inom kulturen. (Än värre blir det om staten väljer att särskilt premiera dem som gjort ”dra åt helvete”-attityden till sin huvudsakliga affärsidé.)

Så vem ska bestämma över vilken kultur som ska få utvecklas och leva? Vem ska bestämma vilka konstnärer som ska få pengar?

På den här punkten tror jag på mångfald. Ju mer vanliga människor satsar av sina egna pengar på kulturen, desto bättre blir det. Tänk på vad familjen Medici åstadkom i Florens. Hur ska vi mobilisera fler Medicis om än i mindre skala? Här är mitt förslag för kulturförvaltningen i Stockholms stad.

I huvudstaden finns många vackra avenyer med trädalléer, till exempel Karlavägen och Narvavägen. Mellan dessa träd finns tomrum som med fördel skulle kunna förses med skulpturer för att försköna staden och för att försörja skulptörer. Min tanke är att alla medborgare som så önskar ska kunna hyra ett tomrum mellan träden av staden och där placera en skulptur som medborgaren på egen bekostnad beställer av en skulptör som därigenom bereds inkomst och sysselsättning. Själv skulle jag gärna låta göra en ryttarstaty av mig själv och placera på Narvavägen i höjd med Oscarskyrkan. Andra skulle kanske vilja föreviga sin nyligen avlidna labrador eller älskade mormor.

Detta upplägg har bara vinnare. De konstnärer som tilltalar publiken får betalt. Sådana konstälskare som jag skulle likt Cosimo de Medici få ett eget minnesmärke på egen bekostnad, underskatta aldrig egenkärlekens vidunderliga kraft. Kommunen skulle slippa tänka på åtminstone vissa konstnärers försörjning. Och det bästa av allt är att allmänheten skulle få ett gratis museum över högklassig samtidskonst att avnjuta.

Tänk dig vad det skulle göra för turismen. ”Älskling”, skulle den semesterplanerande kanadensaren säga till sin fru, ”vad sägs om att resa till Stockholm och kolla på vad de där galna svenskarna har hittat på att föreviga sedan sist?”

Släpp fångarna loss, sa Tage Danielsson i en samhällsskadlig film från 1975. Vi vet nu hur det gick. Släpp loss den skötsamma och lite självbelåtna medelklassens kreativitet, säger jag. Det kan bli riktigt trevligt.

22 thoughts on “Kulturpolitik

  1. Fredrik Östman skriver:

    Liberalism påstås handla om att sköta sitt och skita i andra. Men mänskligt samhället består i allt det som inte är envars, t.ex. det offentliga rummet. Liberalism är inte tillämplig på politik. Det är inkorrekt även enligt liberalismens egna dogma att behandla det offentliga rummet som var mans egendom.

    Gilla

  2. Goldgelb skriver:

    Den som idag bestämmer över den svenska kulturpolitiken är EU-kommissionen som betraktar kulturen i vid mening som ett instrument för att bryta sönder den svenska högkulturen.Därför bl a är den svenska bokutgivningen ytterst torftig och bestäms helt endast utifrån två kriterier:1.Dess lönsamhet på kort sikt för bokförlaggaren.2.Dess grad av samklang,affinitet med det pågående svenska kulturmordet som är synkroniserat med den fysiska ”Talmudiska” elimineringen av det nordeuropeiska DNA:et genom den hänsynslösa och mordiska implementeringen av Kalergi-planen.Denna genocidala sk ”kulturpolitik” genomförs drakoniskt bl a av ett nästan helt obildat men fanatiskt sk Kalergi-barn nämligen Bah-kuhnke vars mest iögonfallande merit är hennes ”klinikerfarenhet” samt hennes ”ateljé-erfarenhet” som nakenmodell for herrtidningen ”Schlitz”.Kan det bli mer fasansfullt?Svar:Nej.Det kan det inte.

    Liked by 2 people

    • Moab skriver:

      Nej det kan nog inte bli värre, eftersom det är ens landsmän som placerat BK där i fria val. När man i en totalitär stat blir tvingad till underkastelse så kan man ha förståelse för att folk bugar, men när ens granne SJÄLV väljer det totalitära så är det mycket deprimerande.

      Om konst, är det inte lätt? Vi har väl bara enda konstnär i Sverige? Vilks. Resten är väl lakejer som alla är banbrytande på samma sätt, alla återskapar piss christ. Man säger wow.

      Liked by 4 people

  3. Nyktergalen skriver:

    Låt de som uppbär kulturstöd månadsvis redovisa vad man åstadkommit
    på samma sätt som som arbetslösa måste rapportera innan den 14:e varje månad
    Kommer ingen rapport eller har man inte åstadkommit något så övervägs kulturstödet att dras in
    på samma sätt som för den arbetslöse mister sin dagersättning
    Vid ev intervjuer i kultursoffor eller flygande reportage ska alltid en redogörelse ges hur stort kulturstöd kulturpersonen har av allmänna skattemedel
    dvs vad lever kulturpersonen av
    Ofta får jag tanken när jag ser något inslag om någon som ex vis skrivit en bok, satt upp en pjäs etc – den där boken kommer inte bli slutsåld eller inte kommer den pjäsen orsaka fullt hus vid premiären
    Tänk bara om kranbilsbaletten i Nacka kommun för några år sedan skulle sökt privat finansiering
    Fem kranbilar, sex dansare och en cirkusartist – vem hade ställt upp o finansierat ?
    Googla gärna på ”kranbilsbalett” – kanske inspireras ni att satsa en slant
    Det är en lycka att skattemedel finns
    Lyckan kommer, lyckan går
    lycklig den som lyckan får

    Gilla

  4. Sten Lindgren den äldre skriver:

    Tanken är god men jag ser dessvärre svårigheter:

    Borgarklassen idag, som egentligen inte längre är en borgarklass, de som har verkligt gott om pengar, har nog inte mycket till övers för kultur annat än som ekonomiska placering. Vill man bygga monument över sig själva så bildar man forskningsstiftelser.

    Medelklassen har inte råd att sponsra kulturen annat än om sponsringen blir avdragsgill.

    Kulturutövarna är oftast inte borgerliga, om det beror på hur de finansieras eller på andra saker är svårt att säga.

    Liked by 1 person

  5. Lars-Erik Eriksson skriver:

    Ju mer man nagelfar statens flora av vildvuxna subventioner, desto oftare får man anledning att plocka fram en budgetens egen motorsåg.
    Dirigera om alla kultursatsningar till att enbart omfatta musik-, konst- och teaterutbildning för barn. Riktiga barn den här gången. Icke könsmogna.
    Vuxna konstnärer får pröva sina vingar helt på egen hand i fortsättningen.
    Alright, Dramaaten kan få viss respit, ett omställningsbidrag.
    Liksom mediefolket! Presstödet bort.

    Liked by 2 people

  6. Kökkenmuddingen skriver:

    Paket kan vara stora. Kultur som begrepp kan vara otydligt eftersom det används i så många olika bemärkelser. Högkultur brukar beteckna de mer avancerade civilisationerna som en gång funnits. Som varit extremt välorganiserade, som de i Mexiko, längs med Anderna, och forna Egypten. Men även de som en gång funnits i Asien och Kina. Ibland inkluderar man även mer underordnade kulturer, av minde omfattning, som historiskt och arkeologiskt uppvisar mer avancerad uppbyggnad och likhet.

    Med kultur inom de sköna konsterna, och deras mer avancerade uttryck, syftar man på vad som får våra sinnen att njuta och vibrera. Som berikar tillvarons mer gråtrista vardag.

    Att använda begreppet högkultur här slinter i mina öron. Just för att man i praktiken avsatt begreppet högkultur för att beteckna ett helt folk och dess samhälles mer intrikata uppbyggnad, och som inte längre lever bland oss.

    Mer avancerad konst, musik och teater försöker ofta utvidga mänskliga gränser och betraktas då ofta som elitistisk, ungefär som elitidrott. Att ta till sig det som tänjer gränser är sällan enkelt. Så dessa kulturyttringar blir sällan folkliga. I skuggan av det kan de då lätt betraktas som elitistiska.

    Så finns distinktionen att vissa förser oss med kultur. En typ av konsumtion på en finare marknad. Och då är man själv ingen aktör. Vi lyssnar och tittar på andras alster.

    Men man kan även snida, kludda, spela och sjunga själva, var och en efter egen näbb. Då är man plötsligt en utövare. Då sätts den egna upplevelsen av det man gör i fokus. Man blir till en deltagare i någon typ av egen kulturell förlustelse.

    Kort sagt med kultur avses en massa olika ting.

    Ibland syftar man på hela samhällen och all typ av verksamhet. Andra gånger avses de sköna konsterna, men då utlyft som del som anses berika mänskliga själar. Antingen passivt, som en konsument, eller som en aktiv utövare.

    Man kan även börja peta i mer allmänna kulturbegrepp som antropologer och arkeologer gör. Och då måste man klara av att penetrera både svensk kultur och aboriginers, och även det man hittar i jorden. Det gör knappast kulturbegreppet enklare. Sug lite på ”Den gropkeramiska kulturen”. Då blir kultur genast lite knepigare.

    Och saken blir inte lättare av att även biologer tillskriver djuren ett vist mått av kulturell förmåga. Med det avser man de kunskaper och erfarenheter en art kan överföra mellan olika generationer. Och då få dem att bete sig på lite olika sätt.
    Bland högre däggdjur är detta vanligt, men även bland fåglar, som papegojor och kråkfåglar.

    I praktiken saknar vi ord för att på ett tydligt och bra sätt särskilja ordet kultur, och mer klart tydliggöra vad vi menar och avser. Något som vi antagligen fortsatt tvingas leva med.

    Gilla

    • Gösta Svensson skriver:

      Bra inlägg av KÖKKENMUDDINGEN! Diskussioner om konst/kultur behöver ofta nyanseras och problematiseras. Börjar man gräva i begreppen så inser man ofta att det finns många faktorer och variabler i formeln som måste med i beräkningen. Annars studsar men mest omkring på ytan och ägnar sig åt att diskutera klichéer och överförenklade bilder.

      Liked by 1 person

  7. Gösta Svensson skriver:

    Hur man än vänder sig har man ändan bak – det finns ingen fri konst så länge den måste finansieras av någon/några.

    Antingen är det privata mecenater och näringsliv som betalar, och i slutändan, mer eller mindre öppet, stller motkrav, eller så är det skattefinansierade intressen som skall tillgodoses.

    Konsten är inte fri. Lars Vilks visade väl det med enorm tydlighet i sitt rondellhundsprojekt. De som hävdar att konsten är den enda verkliga garanten för fritt tänkande, yttrandefrihet och för att olika maktstrukturer, formella och informella, alltid utmanas och betraktas från nya oväntade vinklar, måste, såvida de inte tillhör de totalt faktaresistentas skara, som iofs är oroväckande stor, måste ha blivit rejält desillusionerade när de följt Vilks lilla projekt.

    Makt korrumperar och pengar korrumperar, det gäller inte minst inom konstvärlden.

    Liked by 2 people

  8. Erik2 skriver:

    Jamen, varför inte? Det skulle lite försiktigt lyfta på det totalitära locket (som än så länge oftast är mer mentalt än fysiskt) och öppna för livet. Att efter eget huvud, i egen takt, på eget sätt, få kreativt skapa det som varje individ anser viktigt är Frihet. Det skulle kunna bli en vacker bild över fria människors inre liv. Det skulle bli Liv i något som annars håller på att slutgiltigt kvävas och implodera.

    Gilla

  9. Lasse Paulsson skriver:

    Det här tilltalar mig i högsta grad.Om man låter vem som vill ställa ut sitt konstnärliga alster på allmän plats.Under förutsättningen att ditt alster har ett bäst före datum.Inget är väl bestående när det gäller yttringar av kultur.Vi har ju en schlagerfestival som pågår i ett kvartal,varför då inte ha en konstdito över hela landet.Fritt fram för folket att rösta fram ortens mästerverk som då kanske når nationsfinalen.Alla får rösta!

    Gilla

  10. annagustin2@gmail.com skriver:

    Problemet med att staten/kommunerna styr VEM eller VILKA som ska få pengar till att skapa kulturella evenemang för alla oss andra – är verkligen något att lyfta upp och diskutera. MAn kan söka pengar för ett evenemang…men då gäller det att först ha tagit reda på vilka ord som måste användas i ansökningen om medel. Om Du inte har ord som mångkulturell och nyskapande och en hop till liknade ord – så sorteras Din ansökan bort i första gallringen. Man kan hålla på och söka år ut och år in och försöka vinkla sin ansökan efter deras bestämda ORD ….för att slutligen inse att… jaha det är ju samma politiska tjänstefolk som sitter och handlägger dessa ansökningar sedan årtionden tillbaka – så klart jag får NEJ varje gång….till slut gav jag upp.

    Det jag försökte göra (tillsammans med fler och fler) var att bygga upp ett slags ”Nordens Venedig”, som ett återkommande evenemang i Stockholm…..vi har en diamant i stadskärnan, men tydligen får bara nya springtävlingar av olika slag – grönt ljus. Vid första mötet med chefen för stadens reklambyrå ”Sthlms Informationsservice” fick jag veta att OM jag skulle kalla evenemanget för ”Nordens Venedig” så skulle jag inte få en enda krona….Stockholm fick INTE jämföras med den skitiga staden Venedig, sa han. Så då fick det bli ett annat namn. Jag arbetade dygnet runt i några år (ideellt) för att få till detta. Ett par av dessa år fick jag jobbet att koordinera den historiska staden under 750-årsjubileet med 7 miljoner i budget…en väldigt stor kontrast till att försöka göra allt utan pengar och med alla vänligt sinnande och intresserade medhjälpare (som också arbetade gratis). DEt hade kunnat bli något fantastiskt – men Stadshuset och deras tjänstefolk tyckte inte det….jag fick till och med en utskällning av chefen för ”Stockholm Information Service” för att jag hade haft mage att gå till några politiker direkt och alltså gått förbi honom….jag borde inte ha fått några pengar över huvud taget, sa han.

    Så om skattemedel ska användas till kulturyttringar så borde det inte sitta en maktfullkomlig stab och sortera efter sina egna huvuden. Och OM medborgarna fick arbeta övertid skattebefriat så skulle en massa mer pengar användas av vanligt folk för att köpa kultur.

    För den som undrar vad de skattepengarna gicl till, som jag trots allt ändå fick – så har jag låtit sidorna ligga kvar på nätet:
    http://www.stockholmskaspektakel.se

    Gilla

  11. Hovs-svartaste-hallar skriver:

    Patrik behagar skämta….

    Att följa denna tanketråd på allvar skulle föra långt, alltför långt. Låt mig bara notera att dagens makthavare inte ens visar något vidare intresse för att bevara och vårda de kulturyttringar vi redan har.
    Se t.ex. denna artikel i Axess:

    http://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=3147#.WaKhpmd1MhJ

    ”Att slå samman Östasiatiska museet, Medelhavsmuseet och Etnografiska museet skulle skada Sverige som kulturnation. Det får inte ske.”

    (Man måste tyvärr vara prenumerant för att läsa resten)

    Gilla

  12. Hedvig skriver:

    Det stora socialdemokratiska partiet har inte längre någon kulturpolitik alls. Om ni inte själva tänkt på det, så påpekar Ann Heberlein det i dagens Ledarsidorna.se.

    https://ledarsidorna.se/2017/08/granskning-socialdemokraternas-kulturpolitik-den-instrumentella-och-icke-existerande/

    Några veckor tidigare beskrev hon MP:s kulturpolitik som Alice Bah Kuhnke (MP) framgångsrikt bedriver i regeringen Löfven som dess kultur- och demokratiminister.

    https://ledarsidorna.se/2017/08/granskning-en-gron-kulturpolitik/

    Såvitt jag vet har varken M eller övriga sk alliansspartier en tydlig och klart utformad kulturpolitik.
    Det enda jag vet är att fd statsminister Fredrik Reinfeldt slog fast att Sverige inte har någon kultur. Och att han själv i intervjuer föredrog att plöja Camilla Läckbergs deckare och ivrigt dansande städa till svensktopplåtar. Reinfeldt blev den mest gillade moderata statsminister – någonsin.

    Själv har jag som gammal ”kulturkofta” inte större hopp om att vi, ens om den svenska befolkningen själv sponsrade konstverk, skulle höja verkshöjden på dagens och morgondagens svenska konstscen.

    Det skulle i så fall vara om Lars Vilks gör allvar av sin tanke att skapa en ryttarstaty av Carl Bildt.

    http://www.vilks.net/2017/08/22/2419-mera-om-svara-skulpturer/

    Men som 40-talist håller jag nog snarare med mina jämnåriga konstvetare som skriver så här:

    …”mitt förhållande till postmodernismen är mer intellektuellt än emotionellt. Jag försöker förstå men blir sällan berörd. När jag under senare decennier besökt stora internationella utställningar av samtidskonst är det i första hand för att komma underfund med vad det är jag inte förstår. En annan komplikation är att konstens revir blivit gränslöst”. …

    (citat Folke Edwards i ”Från modernism till postmodernism. Svensk konst 1900 – 2000), 2000, Signum.

    Gilla

  13. Gösta Svensson skriver:

    Så här skriver Ledarsidorna.se om sossarnas bedrövliga syn på kulturfrågan:

    ”Socialdemokraterna tänker sig att investeringar i kultur banar väg för nya jobb i ”de kreativa näringarna” vilket ska hjälpa dem att nå sitt arbetsmarknadspolitiska mål att ha lägst arbetslöshet i EU 2020. Det framhålls att kulturen är en viktig del av välfärden – och det kan man ju förstå om nu kulturen främst ses som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Perspektivet är alltså helt instrumentellt – kultur är medel till ett tydligt mål, nämligen att få människor i arbete.”

    https://ledarsidorna.se/2017/08/granskning-socialdemokraternas-kulturpolitik-den-instrumentella-och-icke-existerande/

    Problemet med att som regeringsparti förhålla sig till kulturen på det sätt som Ledarsidorna beskriver, är att man på så sätt dödar all kraft som eventuellt kan finnas i den soppa som gereras av ett fritt och lrvande kulturliv. Det man får är ett gäng ja-sägande dumskallar som blir bra på att sticka upp fingret i luften, känna vart det blåser, för att därefter sätta sig ned och författa lämpliga projektbeskrivningar som om de lyckas generera pengar, resulterar i bedövande tråkiga, obegåvade och förutsägbara konstprojekt, som sedan kan användas för att visa hur institutionerna satsar på ”brännande och aktuella samtidsfrågor och inte värjer för de svåra frågorna, not…

    Gilla

  14. pettersonaxeagentlemansgentleman skriver:

    Förbålt underhållande skriftställarkynne, där vår ädelmodige kulturbärare och den sanna konstens oförtrutne tillskyndare bjuder oss på de mest oanade saltomortaler, kaprioler och krumsprång!
    Det skulle allt vara en tusan så angenäm syn att skåda den galante Engellau odödliggjord och uppstigen till häst, lik en officer vid Kongliga Lifregementet!
    Emellertid visar den skulpturale skribenten föga barmhärtighet vad gäller den tänkta placeringen av detta magnifika verk, ty att de arma trafikanterna vid åsynen av denne regalt reslige ryttare skulle åsamka ett veritabelt kaos av dånande beundrare av båda könen, råder det näppeligen någon tvekan om.
    Hav misskund och positionera sig på borggården vid Stockholms slott, på behörigt avstånd från biltrafik!
    Med tusen ömma försäkringar om min trofasta tillgivenhet,
    Andreas 😉

    Gilla

  15. johan utan land skriver:

    Det är hedervärt att stödja (hög)kultur om man har medel nog; saknar man budgetutrymme är inte det heller någon skam att avstå.

    Om smak kan man diskutera hur länge som helst. Visst vore det häftigt att stå staty på Narvavägen men så här i postmoderna tider kan man betrakta kultur som så mycket mer än bara rent fysiska föremål.

    T.ex. kan man såväl ekonomiskt stödja som själv delta i de pågående konstprojekt som de olika dissidentbloggarna utgör. Som DGS, t.ex.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s