Jag vet att det är en sanning med modifikation, för om man går tillräckligt långt tillbaka i tiden fanns det också mycket som var sämre. Men under min drygt 60-åriga levnad har det faktiskt bara blivit sämre. En fullt fungerande nation, som egentligen bara hade behövt utvecklas i takt med tekniken, har raserats till en spillra av vad det en gång var och behöver nu byggas upp igen efter decennier av vanstyre.

När jag växte upp var Sverige ett relativt homogent land, där invånarna delade ungefär samma värderingar. Alla älskade inte alla men de flesta förstod varandra och talade samma kulturella språk.

Sverige hade också ett försvar (faktiskt ett av rang, med tanke på vår litenhet i invånarantal) och stora beredskapslager. Alla unga män, förutom de med särskilda skäl, gjorde värnplikten och lärde sig tidigt att det var deras plikt att försvara sitt land.

När jag växte upp fanns också en fungerande sjukvård, en bra äldreomsorg och det gick att leva på sin pension. Psykvården erbjöd sjukhusplatser åt dem som på grund av sin mentala hälsa inte kunde leva i samhället.

Eftersom de flesta medborgare var hederliga kunde man lämna ytterdörren olåst, åtminstone dagtid, och skicka sina ätteläggar att handla lite mjölk och bröd även om de inte ens börjat skolan ännu. Man kunde också låta ungarna vara ute och leka fritt, till och med gå till en närliggande park, utan rädsla.

Polisen var auktoritär och respektingivande och satte hårt mot hårt och fängelseplatserna räckte till för dem som begick brott. Ingen behövde oroa sig för att brandmän skulle vara för små och klena för att orka dra ut människor ur brinnande hus.

I skolan var det katederundervisning med lärare som kunde peka med hela handen. Den som väsnades på lektionerna kördes ut i korridoren så att undervisningen inte skulle störas. När man gick till biblioteket fanns en sträng bibliotekstant på plats som högljutt hyssjade om någon inte höll tyst. Samma sak på badhuset. Idel bestämda män och kvinnor höll ordning och såg till att ingen sprang runt och skrek och gapade och störde andra besökare.

Men redan där någonstans, i övergången från Erlander till Palme, började mitt Sverige krackelera. Idag är det katastrof. En fungerande nation har förvandlats till ett gigantiskt samhällsexperiment signerat klåfingriga politiker utan ett uns av ansvarskänsla.

Det finns de som beskäftigt hävdar att ”svenskarna vill ha det så här”. Och det är lätt att, med facit i hand, hävda att man minsann sett igenom exakt allt redan som liten knodd. Men det är naturligtvis inte sant. Svenskarna vill inte alls ha det så här. Politikerna har inte varit ärliga med att de hade för avsikt att montera ner försvaret, urvattna kunskapsnivån i skolan, öppna gränserna för folk från kulturer väsensskilda från vår egen, tvinga polisen att gulla med buset, eller omdana badhus och bibliotek till ”mötesplatser” öppna för vandaler.

Ingen politiker har öppet deklarerat att vi etniska svenskar skulle bli hatade för vår hudfärg och fråntagna vår rätt till vår kultur och så vidare i all oändlighet – hade de gjort det skulle de inte ha fått folkets stöd.

Inte heller har någon andats om att människor från Balkan skulle kunna permanenta tältläger i våra skogsområden eller det skulle bli möjligt för utländska klaner att infiltrera våra myndigheter.

Det skedde stegvis, i många fall omärkligt, och det var ingen som blåste i basun. Hur skulle någon enda människa kunna förutse att folkvalda politiker skulle börja se Sverige som ett jättelikt laboratorium där de kan experimentera med människor?

Alla har inte drabbats. Inte politikerna själva, till exempel, och inte de överprivilegierade kändisar som tar sig friheten att kritisera vanligt folk. Men resten. De som lever i verkligheten.

Att de trots allt det här fortsätter leva sina liv, och försöker stå ut, beror i hög utsträckning på ren självbevarelsedrift. Livet tar inte slut förrän det tar slut, oavsett hur situationen ser ut och få tillåter sig att totalt deppa ihop eller låta sig förlamas av bitterhet och hat. De hittar bubblor i vardagen – glädjeämnen i det lilla, kärlek i familjen, tröst i en blommande sommaräng eller i vinterns gnistrande snö. Vad är alternativet? Att lägga sig ner och dö?

Foto: Karlskoga 1947, public domain