Det är möjligt att jag är paranoid, men jag oroar mig för ett sammanbrott i Sverige. Vi svenskar vet inte vad som menas med samhälleligt sammanbrott och hur det känns – eller ens ser ut – för Sverige har inte haft något sammanbrott sedan det karolinska enväldet förintades år 1718.

Jag sa till en kompis att vi kanske kan studera sammanbrotten i Sovjetunionen, DDR och Nazityskland för att få lite vägledning. Hitler satt i sin bunker och lovade att stampa fram nya arméer ur marken bara ryssarna kom ännu lite närmare Berlin. Det första som ryker när katastrofer närmar sig är troligtvis sanningen. Man känner att man inte kan lite på någonting.

För många år sedan, på den tiden när det fanns telefonkiosker, träffade jag en höjdare på Brottsförebyggande rådet som sa ha, ha, det mest effektiva brottsförebyggande arbete han själv skulle kunna göra vore om han ställde sig vid en telefonkiosk för att förhindra skadegörelse. Han trodde kort sagt inte på sin egen arbetsgivares förmåga att fullgöra sin uppgift.

Jag skrev nyss om hur västerlandet under den långa perioden sedan andra världskriget har utgjort ett enda långt befrielseprojekt där tidigare förtryckta grupper – enkannerligen kvinnorna – har sluppit ur sin särbehandling och i stället hamnat i en tillvaro med konkurrens på lika villkor med de tidigare härskarna, alltså de vita männen. Min tes var att denna utveckling inte enbart varit behaglig för de nybefriade som i stället kräver skydd mot friheten genom exempelvis kvotering och identitetspolitik.

Det är ett sådant perspektiv, tror jag, som man med fördel kan betrakta och kanske till och med förstå muslimsk kvinnosyn och kvinnopolitik.

Då och då har jag skrivit om det märkliga faktum att den officiella svenska återgivningen av den första satsen i den första artikeln i FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna skiljer sig från, vad jag har kunnat konstatera, de flesta andra länders.

Herr Google har hjälpt mig att plocka fram vad jag tror är de officiella formuleringarna från olika länder.

Om det är sant, som det påstås, att fisken inte ser vattnet för att han är så van vid det, då är jag en fisk. Jag läste till exempel en artikel i Svenska Dagbladet den 2 september som handlade om att det skulle komma nya lagar om hur rektorer ska bjuda in politiska partier till sina skolor. Jag läste texten men märkte inget. Jag såg inte vattnet.

Märkte du något när du läste det där som jag just skrev? Antagligen inte och då är jag i gott sällskap. Kanske är det därigenom bevisat att fiskar inte ser vatten.

När jag för fyrtio år sedan var chef för svenska ambassaden i Guinea-Bissau försökte landets president, Luís Cabral, övertyga mig om att hans nyligen självständiga land på tjugofem år skulle bli som Sverige och alltså inte längre bestå av dels ett litet antal medelklassare, dels en stor majoritet utanförskapare utan i stället av enbart medelklassare. Jag försökte övertyga honom om det skulle bli tvärtom, nämligen att Sverige skulle utveckla en dualekonomi av u-landstyp. Presidenten fick fel. Tyvärr tycks jag för varje år få alltmer rätt.

Sokrates förklarade att demokratins högsta dröm och begär är friheten och att det är den drivkraften som bereder demokratins undergång.

Under den för mänskligheten – i varje fall för västerlandet – unikt framgångsrika period som vi fått uppleva sedan andra världskrigets slut har, vill jag påstå, ingen längtan varit starkare än den efter friheten. Vad var bilen annat än en frihetsmaskin? Vad var välfärdsstaten annat än en befrielserörelse, särskilt för kvinnor, från den lilla världens påtryckningar och kanske rentav förtryck? (När välfärdsstaten inte till och med representerade ett mått av befrielse från det ständiga försörjningskravet med åtföljande arbetstvång.)

Att den svenska skolan är i kris vet alla. Det är bevisat i noggranna internationella undersökningar. Men hur är det med universitet och högskolor? Det vet man inget säkert om, för det finns inga motsvarigheter till TIMMS och PISA. (Det finns visserligen ett antal kommersiella rankinglistor, men vad dessa mäter olika saker på sätt som inte verkar alldeles tillförlitliga.)

Men om man försöker sätta sig in i situationen, vilket jag gjort, blir man förskräckt. Redan innan man vet någonting alls bör man förmoda att akademiska examina får ett gradvis allt mer urholkat kunskapsinnehåll eftersom råmaterialet som lärosätena har att jobba med, alltså studenterna, kan allt mindre när de kommer från gymnasiet. Bara om lärosätena hade kompenserat för detta genom att årligen öka kraven på studenterna skulle avgångsexamina kunnat ligga kvar på oförändrad nivå.

Allt oftare grips jag av den isande känslan av vårt land befinner sig bortom kontroll, strömmen mot vattenfallet går nu fortare än skutans motorer förmår driva oss bakåt mot räddningen. Det är stadiet före det fria fallet.

Det kan hända att vi, eller i varje fall några av oss, har tur och inte drabbas så mycket av det som man kan förvänta sig inträffa när det statliga våldsmonopolet bryter samman och tillvaron ligger öppen för envar som har ett övertygande vapen och visar sann beslutsamhet att bruka det.

I serien förklaringar till nationens tillstånd vill jag gärna presentera en kompletterande pusselbit. Alla förklaringar sönderfaller i två huvudgrupper, nämligen a) att det är något fel på nationens politiska ledning och b) att det är något fel på folket som väljer att inte bruka sina demokratiska rättigheter att rösta på andra partier eller att bilda nya partier om det inte finns någon annan att rösta på.

Om man tänker lite strategiskt så inser man, tror jag, att det är viktigt men otillräckligt att bara intressera sig för förklaringar av typ a). Att framhålla att den politiska ledningen sköter landet illa har avsevärd propagandistisk och uppviglande betydelse, men om man inte går vidare och begrundar överväganden enligt typ b) så händer det inget.

Det är lite genant när man inte förstår varför en del av nationens mest betydelsefulla intresseorganisationer tycker som de tycker. Jag har Svenskt Näringsliv i tankarna. Jag kan inte förstå att detta tunga intresse är så positivt till migrationen. I en krönika för inte så länge spekulerade jag lite om möjliga förklaringar.

En tänkbar förklaring var att ankomsten av lågproduktiv arbetskraft skulle driva ned lönerna i allmänhet. En annan att de så kallade välfärdsföretagen är organisationens största enskilda bransch och att välfärdsföretagen får fler kunder genom migrationen. En tredje kunde vara att Svenskt Näringsliv anslutit sig till PK-ideologin.

Vi människor, i varje fall jag, har en allmän föreställning att vi är ganska genomtänkta och har en hyggligt solid och sammanhängande bild av hur tillvaron, framför allt samhället, bör ordnas. Av bekvämlighet drar vi oss för att rota bland våra idéer för att upptäcka eventuella konstigheter, i varje fall drar jag mig för det. Vi stämmer hela tiden av vår läsning av världen med andra människors motsvarande tolkning och om det inte skorrar för illa så nöjer vi oss. Om det skorrar för illa kan vi alltid skriva av den andre som rasist, socialist, djurrättsaktivist eller allmänt puckad.