Patrik Engellau

De flesta människor jag träffar vet inte till sig av förakt och avsky för USAs president Donald J. Trump. Jag tänker varken invända eller instämma, jag nöjer mig med en, vad jag kan förstå, rätt okontroversiell observation, nämligen att presidenten är ett beslutsamt råskinn.

Han fick tillfälle att visa det alldeles nyligen när den tillförordnade justitieministern Sally Q. Yates vägrade följa presidentens order om att neka oauktoriserade resenärer från sju muslimska länder tillträde till amerikanskt territorium. Hon fick omedelbart sparken. Presidenten drämde till med labben som om han var en björn som retat sig på en kliande fluga.

Patrik Engellau

Nu ska jag, som så ofta tidigare, skriva om en sak som jag inte vet något om. Min ursäkt är a) att saken under det senaste året kommit att kännas mer efterhängsen och b) att ingen av dem jag frågat heller verkar ha någon välgrundad uppfattning.

Saken är att fler och fler människor tycks ha börjat misströsta om Sveriges möjligheter att ta sig ur kriserna på ordnat sätt. De talar om systemkollaps. Det är det jag undrar över. Vad är systemkollaps och hur går det till?

Man kan förstås reagera som förre generaldirektören Anders Danielsson gjorde i Almedalen förra året när han skojade med dem som oroade sig för asylkaoset: ”Hur många av er har fått det sämre? Hand upp!” För det mesta kollapsar inte system. System som hållit i evigheter håller nog en månad till.

Patrik Engellau

Det har spritt sig en, som jag ser det, befogad känsla av att något är på allvar på tok med Sverige. Frågan är vad det är som är på tok. Är månne invandringen problemets kärna? Jag tror inte det. Problemen inom exempelvis skolan och sjukvården existerar oberoende av invandringen även om de, tror jag, allvarligt förvärrats av de sociala och ekonomiska påfrestningar som invandringen förorsakar.

Grundproblemet i Sverige – och ursäkta att jag exercerar min gamla käpphäst, men ibland är det klokt att tjata – är att landet styrs av en alldeles speciell maktklass eller härskarskikt eller särintresse eller vad man vill kalla det. Jag har döpt detta intresse till ”politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex”.

Patrik Engellau

Tänk dig en välkänd uppfinnare och forskare som deklarerar att han ska lösa cancerns gåta. Han blir såklart hyllad och finansiärerna strömmar till. Men åren går utan några som helst framgångar. Finansiärerna börjar morra och vetenskapsreportrarna gör narr av uppfinnaren. Till slut gör Dagens Tidning en opinionsundersökning som visar att medborgarna helt saknar förtroende för uppfinnaren.

Men innan Dagens Tidning hinner publicera opinionsundersökningen gör uppfinnaren ett genombrott och cancers gåta verkar vara på väg att lösas. Hur ska Dagens Tidning hantera det här? Det vet vi inte, men vi vet hur Dagens Nyheter hanterat en motsvarande situation den 28 januari. Det handlar om vad moderatväljarna tycker om Anna Kinberg Batra. ”Bara 10 procent av partiets egna väljare tycker att Kinberg Batra bäst förmått att utforma en politik som väljarna uppskattar, medan 72 procent anser att Fredrik Reinfeldt lyckades bättre… Mätningen måste tolkas som ett underbetyg till Anna Kinberg Batra”, sammanfattar Dagens Nyheter.

Patrik Engellau

Om man staplar två självklarheter ovanpå varandra kan man lätt åstadkomma en motsägelse som ger en myror i huvudet.

För det första är det självklart att om människan ska genomföra något svårt projekt så ska hon välja begåvade personer för jobbet.

För det andra är demokratin det bästa styrelseskicket för en nation.

Förstår du? Om människan ska göra något stort och svårt så väljer hon helst personer med IQ en bra bit över genomsnittet 100. Men när människan ska genomföra det kanske svåraste projektet av alla – att organisera sitt gemensamma samhälleliga liv – så är hon petnoga med att inte ge förtur till dem som förväntas begripa bättre.

Patrik Engellau

Jag heter Felicia och jag tycker om djur. De ska ha mjuka, lena pälsar och jag gillar när de kurar ihop sig och gnyr lite i mitt knä medan jag smeker dem. Jag vet att djuren och jag gillar varandra. Jag förstår djur.

Jag får inte ha ett djur hemma för Sandra, som är dotter till min pappas nya tjej som bor här, hon är allergisk. Men förut hade min tjejkompis Mirjam en spaniel som hette Alex och Alex och jag var alltid tillsammans. Sedan fick Mirjam flytta för hennes mamma fick en ny kille och de skulle bo med honom. Min mamma säger att jag kanske, kanske får ha en hund, men då måste jag ju bo heltid hos henne för att ta hand om hunden och det gillar inte pappa.

Patrik Engellau

Jag får ofta mail från oroliga medborgare som läser den här bloggen och undrar vad de kan göra för att hjälpa till att ”styra upp skutan” eller ”leda Moder Svea rätt”.

Folk är olika och kan göra olika saker. En del kan hålla föredrag, andra skriva artiklar, några ge jättelika donationer till sådana som oss för att vi ska göra teveprogram och reportage.

Men sådant räcker inte för att styra upp skutan om själva fundamentet saknas. Fundamentet är, i en demokrati som vår, just det som alla – alla! – kan göra. Alla kan bilda opinion.

Patrik Engellau

Den värld som till helt nyligen framstod som så solid, fast och obevekligt etablerad börjar försvagas, tappa konturerna, rentav rämna. För några decennier sedan gick det inte att tänka tanken att svenska staten de facto skulle ge upp sitt våldsmonopol över vissa områden. Nu framstår no go-syndromet som en företeelse på tillväxt. Dagliga polisutryckningar till vissa skolor där rivaliserande migrantgäng slåss om herraväldet. Den mäktiga staten tycks endast sällan kunna göra något åt romska tiggare som ockuperar privat egendom.

Det finns i Sverige en grundläggande tilltro till vårt systems hållfasthet. Vi menar att det etablerade Sverige i PK-istiskt svärmeri visserligen underlåter att mobilisera sina krafter, men att krafterna finns där, strax under ytan, och står redo att kallas under vapen. Alltmer börjar känslan spridas att nu får det vara nog. Brott är brott. Brott ska bekämpas.

Patrik Engellau

Med jämna mellanrum kommer jag på samhällets grundbult, alltså den fundamentala sanning som skiljer vår tid och vårt samhälle från någon annan tid och något annat samhälle (för det mesta Sverige för ett halvsekel sedan, för det är det alternativ jag är mest bekant med). Nu har jag gjort det igen och min nya insikt är så banal att jag nästan hoppas du säger ”jaha, vad är det med det, det visste vi väl redan”.

Livet är en skola, särskilt när människan är ung, för då ska hon bibringas de uppfattningar och färdigheter som omgivningen anser det praktiskt att hon besitter.

Patrik Engellau

När jag gick i gymnasiet julvickade jag på posten och fick tre kronor och 45 öre i timmen för att bära ut brev. Tanken att jag inte skulle ha gjort mig förtjänt av pengarna slog mig inte.

På den vägen är det. Jag fortsatte att gneta. Och jag var inte den ende. Hela Sverige består av ett folk som en gång gnetade. Vi behövde intäkterna. Vi förtjänade dem genom vårt gnetande.

Så går åren och vi upptäcker att det finns fattiga folk som inte tjänar tre kronor och 45 öre i timmen och inte lever under de fördelaktiga villkor som vi svenskar åtnjuter.

Patrik Engellau

Dagens Nyheter rapporterar att psykiatern Pia Dellsons hjärna klappade ihop för att Pia Dellson hade så mycket intressant att syssla med på jobbet:

Pia Dellson arbetade med rehabilitering av cancerpatienter och stortrivdes. Hon träffade patienter, skrev läroböcker, forskade och gjorde mycket annat att som var superspännande.

– Jag tyckte att jag alltid bara gjorde en massa roliga och positiva saker, men fattade inte att det också tar energi och kan leda till utmattning – trots mina läkarkunskaper.

En dag i slutet av 2012 klappade Pia Dellson ihop, som hon uttrycker det. Hon kom helt enkelt inte upp ur sängen…

– I mitt fall gick jag in i arbetsuppgifter som jag älskade så mycket att jag till slut kraschade. Jag hade inte förstått att jag och min hjärna inte är samma sak. Vad jag vill är en sak och vad hjärnan orkar med är en annan sak. 

Patrik Engellau

Under 2016 gjorde landets ledande politiker några tafatta försök att definiera svenska ”värden” eller den svenska karaktären, men jag tror inte de kom längre än till återvändsgränden ”värdegrunden” innan de lade ned självförståelseprojektet.

Det konstiga är emellertid inte att några partiledare misslyckas med att trolla fram en kanin ur sin höga hatt, det konstiga är att det i Sverige saknas en levande, ständigt pågående diskussion om vem vi svenskar egentligen är och vad vi står för.

Patrik Engellau

(Den här texten skrev jag för två år sedan, någon månad innan jag startade bloggen detgodasamhallet.com. Ett sorgligt faktum är att jag lika gärna kunnat skriv den här texten idag. Trots allt mitt och andras prat om tidsandans stora förändringar verkar ingenting ha hänt. Eller kanske är det så här: I medborgarnas medvetande sker stora saker, men det välfärdsindustriella komplexet och politikerväldet lufsar på som vanligt utan känsla för att den allmänna mentalitetens omvandling. Går det att förmå makten att öppna ögonen?)

År 1916 publicerade Pär Lagerkvist, nobelpristagare i litteratur år 1951, diktsamlingen Ångest där några rader lyder som följer: