Patrik Engellau

Den 19 – 22 mars 1979 deltog jag i ett internationellt seminarium som hette Stockholm Symposium on Surviving Failures. Ett överlevande misslyckande är ett socialt experiment som inte slår väl ut och därför borde läggas ned men trots detta hålls vid liv.

På den fria marknaden genomförs hela tiden ett antal projekt i form av nya företag som förväntas ge en framtida ekonomisk avkastning. Investerare sätter in pengar – i allmänhet mycket mer än de förutsett – men bara fram till det ögonblick då de tappar modet och låter ett utsiktslöst ungt företag dö. Detta är en enastående effektiv och tilltalande ordning, ty risken för ett misslyckande tas av individer som i varje stund vet vad de håller på med och som likaledes i varje stund bedömer om de ska ha fortsatt förtroende för projektet. Visst finns exempel på att folk investerar i företag som redan från början saknar överlevnadschanser, men detta är ovanligt och beror för de mesta på att investerarna dragits vid näsan av bondfångare och charlataner. Refaat El-Sayed var en känd svensk sådan.

Patrik Engellau

Den berättelse om stämningsläget i nationen som nu håller på att sätta sig är att inställningen till migrationen ändrats 180 grader från den beslutsamt medkännande Aylan-sympatin med kulmen i september förra året – ”Mitt Europa bygger inga murar”, ”Wir schaffen das” – till ID-kontroller och bistra varsel om skattehöjningar ett halvår senare. Ja, förundrar sig olika förståsigpåare, hela nationen har bytt åsikt, hur kunde det ske så snabbt?

Mitt svar är att det inte har skett. Låt mig förklara vad jag anser har skett och vad som inte har skett.

Patrik Engellau

Jag minns den ljuva tiden då oskulden och friden vilade över begreppet mångkultur. Det var en tid när svenska folket, särskilt dess ledare, som inte lärt känna någon annan mentalitet än den svenska, med självsäkerhet och pondus kunde förklara att migranter från andra kulturer egentligen, innerst inne, är som vi svenskar och att det enda som skiljer är hudfärg, klädedräkter, språk och maträtter samt, avslutningsvis, att den som till äventyrs har annan uppfattning är rasist.

Patrik Engellau

Fram till för bara några dagar sedan hade jag en obehaglig förnimmelse, ungefär som en sten i skon, att förklaringsvärdet hos teorin om det välfärdsindustriella komplexet inte var fullt så hundraprocentigt som jag hade önskat.

Enligt Marx diktum att samhällets dominerande ideologi är den härskande klassens ideologi hade jag önskat mig en fullständig överensstämmelse mellan komplexets egenintressen och vår tids dominerande postmoderna pk-ideologi.

Patrik Engellau

Hela tiden träffar jag på åsiktsfränder som oroar sig över det skäll de kommer att få om de avlägsnar sig från den tillåtna åsiktskorridoren. Det kan vara landstingsanställda läkare som är rädda för sin ställning på jobbet, det kan vara präster som känner sig hotade av avkragning (ett kyrkoord som Word vill ersätta med ”avdragning” men som betyder att bli fråntagen sin prästvärdighet av domkapitlet), det kan vara vem sjutton som helst som är orolig att bli hållen för nazistfascistrasist av arbetskamrater och vänner.

Patrik Engellau

Den 26 oktober visade Uppdrag Granskning ett reportage om ett svenskt biståndsprojekt i Zambia. Det handlade om att högsta hönset i ett zambiskt bondeförbund stulit pengar som skulle ha gått till fattiga zambiska bönder. Närmare bestämt ska han ha stulit 5 000 dollar eller möjligen euro varje fredag (en veritabel precisionsrutin, tycks det mig).

Svensk ambassad- och biståndskontorspersonal intervjuades och befanns just så dumsnällt ovetande och aningslös som man kunnat förvänta sig. Så här hade det tydligen pågått i decennier trots att flera olika revisionsrapporter påvisat oegentligheterna.

Patrik Engellau

Den mest ursvenska av alla svenska värderingar är nog arbetslinjen. Det betyder inte att den är unikt svensk, att den bara skulle finnas i Sverige. Den är känd överallt. I Andra Thessalonikerbrevet 3:10 skriver aposteln Paulus att ”den som inte vill arbeta får inte heller äta”. Det särskilt svenska är att fliten varit så allmän. Till och med den svenska överklassen har genom tiderna ansträngt sig för att vara nyttig, att dra sitt strå till en gemensam stack. Det ingrodda förakt för arbetet som kännetecknat andra europeiska överklasser har aldrig haft någon motsvarighet hos oss.

Patrik Engellau

FNs konvention om barns rättigheter antogs av generalförsamlingen den 20 november 1989.

Att jag en regnig söndagsmorgon besvärar mig med att för första gången läsa denna internationella författning beror på:

• den totala uppslutningen kring dokumentet och den nästan mytiska pondus som kringgärdar skrivelsen; barnkonventionen är liksom det godaste goda,
• att jag råkade träffa en framstående funktionär bland de rörelser som verkar utifrån barnkonventionen som inte hade läst den (det är kanske inget konstigt; det finns många kristna som inte läst Bibeln), samt
• att jag är misstänksam, många skulle hävda överdrivet misstänksam.

Patrik Engellau

En av mina brasilianska filosofer och husgudar, Clóvis de Barros Filho, har formulerat följande definition av etiken som jag citerat tidigare och som  förtjänar att citeras igen:

Etiken är den gemensamma, samhälleliga intelligens som strävar efter att definiera hur vi tillsammans ska åstadkomma ett bra liv.

Poängen med denna definition är att etiken inte framstår som en gång given och därefter huggen i sten och oföränderlig. För mig är det en stor grej. Jag har alltid föreställt mig att etik och andra levnadsregler är sådant som står över tiden och gäller som sanna gudsord för evigt.

Patrik Engellau

Som du kanske märkt har jag drivit en kampanj för att utplåna begreppen ”vänster” och ”höger” som politiska etiketter. Mitt argument är att man inte längre vet vad dessa beteckningar betyder. Om ett ”högerpopulistiskt” parti som sverigedemokraterna – och då vet man att ”högerpopulistiskt” anses ett snäpp mer höger än ”höger” – hyllar folkhemmet och välfärdsstaten – som båda är uppenbara vänsterprojekt (även om det var ”högerideologen” Rudolf Kjellén som hittade på folkhemmet och det var Bismarck som startade socialförsäkringarna) då betyder inte längre ”höger” och ”vänster” så mycket.

Patrik Engellau

Förr i tiden skrämde man barn med sotare. Sotare hade barnen sett. De var klädda i svart och sotiga i ansiktet och hade konstiga linor och verktyg lindade kring kroppen. Om du inte aktar dig kommer sotarn och tar dig, sa man till barnen. Det var läskigt. Ett normalt barn drog slutsatsen att det var nog bäst att lyda. Man visste ju inte säkert om det fanns några farliga sotare, men för säkerhets skull.

Kyrkan har också hållit på sådär, men inte nöjt sig med att skrämma barn, utan skrämt alla den kommit åt. Kyrkans sotare var djävulen. Riktigt vad djävulen ville har jag inte klart för mig, men jag tror det gick ut på att han ville locka folk att göra dumheter som skulle förmå Sankte Pär att döma dem till helvetet, där Satan lustfyllt kunde plåga dem i evigheters evighet. Det kanske känns bra just nu, sa kyrkan till folk om deras olämpliga beteende, men vänta bara.

Patrik Engellau

Klockan är nu fyra på eftermiddagen och jag har just fått samma eftertänksamma fråga för tredje gången idag från av varandra oberoende personer. Frågan är varför ingen satt stopp för alla dumheter.

Vilka dumheter, frågar du. Tja, de vanliga, till exempel en skolpolitik som gör att barnen gradvis blir allt mindre kapabla att möta vuxenlivets utmaningar, till exempel att en ”hen-toalett” installeras på Uppsala universitet, till exempel att svenska muséer inte ska bli vid sin läst och koncentrera sig på de nationella kulturskatter de har, utan i stället bli multikulturella och därför specialisera sig även på kulturer de inte vet något om, till exempel att man i vissa kommunala omsorgssammanhang ska ”köna” sig genom att själv ange vilket kön man anser sig tillhöra, manligt, kvinnligt eller ”annat”.

Patrik Engellau

Det där är latin och betyder ”Om du vill ha fred, så förbered dig för krig”. Vi är många som inom oss sagt ”så klokt och välformulerat” och tänkt att ett sådant citat är bra att memorera för den händelse man behöver verka lite bildad någon gång. Sedan har vi skitit i vad sentensen egentligen velat säga oss.

Nu menar jag inte att det är bekymmersamt att Sverige knappt har något militärt försvar. Alla säger att just detta är bekymmersamt och då får jag väl tro dem även om jag inte har någon stark försvarsgen som manar mig till kamp för försvarsbudgeten.

(Var för övrigt tacksam att jag inte har uppfattningar om allting. Den schweiziske litteraturforskaren och teologen Alexandre Vinet sa att ”en av politikens grundsatser är att inte styra för mycket”. Det är en av de klokaste paroller jag läst och därtill en uppmaning som svenska politiker stundligen bryter mot. Om man inte ska styra för mycket är det bra om man inte har för mycket uppfattningar. Med detta menar jag att min genuppsättning möjligen skulle göra mig till en lämplig statsminister.)

Patrik Engellau

Mitt ursprung finns hos det fredsälskande ostpreussiska folket som för ett halvt årtusende sedan blev härtaget av det grymma kolonialväldet Sverige. Mina urfäder blev förslavade av de ondskefulla svenskarna och tvingades göra skitjobb åt dem, mata grisarna, diska, städa, och sedan tillfredsställa deras sexuella lustar.

När svenskarna guschelov förlorade sitt orättmätigt fångna kolonialvälde i Baltikum kunde min släkt såklart inte stanna kvar eftersom vi betjänat svenskarna och därför riskerade dödsstraff som quislingar om vi inte flytt. Mina anförvanter, som naturligtvis inte fick någon hjälp av de falska svenskarna – se hur svenska staten idag behandlar afghanska tolkar! – förflyttade sig under några generationer som krabbor västerut längs östersjökusten. Under outhärdliga umbärande lyckades mina släktingar ta sig till Danmark och därefter till Torekov.

Patrik Engellau

Igår frågade jag dig – och mig själv – hur det kom sig att Skötsamme Medelsvensson, vars av praktiskt taget alla svenskar omfattade paket av attityder och livshållningar bringat nationen sådan välgång, under de senaste årtiondena alltmer förskjutits till skamvrån och till slut fått en dumstrut på sig, en hatt han kommer att få bära till dess han lärt sig att det är skämmigt att begära skötsamhet av andra (eller tills han tröttnar, lägger struten på hyllan, framhärdar i sin dygd och stolt predikar sitt budskap, vilket är min uppviglande rekommendation).

Patrik Engellau

Aristoteles hade alltså uppfattningen att Det Goda Samhället uppstår, eller har störst chans att förverkligas, om medelklassen, till skillnad från de rika och de fattiga, och respektive grupps värderingar styr.

Vad är det som hindrar att medelklassens värderingar tar kommandot? Vi tar ett exempel. En levnadsregel med framstående position bland medelklassens budord är ”du ska försörja dig själv och inte ligga andra till last”.