Patrik Engellau

Från andra hälften av 1800-talet och en bra bit framåt stod det klart för alla som vågade tänka på saken att den politiska huvudmotsättningen i Sverige gick mellan en överhet av kapitalister och patroner och ett folk vars starkaste och talrikaste komponent var arbetarklassen.

Arbetarklassen ville ha bättre betalt och mer att säga till om. Om detta skulle ske genom revolution eller med mer fredliga, demokratiska metoder var till en början inte självklart. Men oavsett hur det slutgiltiga maktövertagandet skulle gå till gjorde arbetarrörelsen någonting som vi inte tänker så mycket på – i varje fall gör inte jag det – men som vi borde uppmärksamma och lära av: den byggde sina egna institutioner.

Patrik Engellau

När min pappa uppfostrade sina fyra söner brukade han säga att den som är starkast alltid måste ge sig om det blir bråk. Jag, som var äldst och därför under många år den starkaste av bröderna, tyckte det där var en extrem levnadsregel. Om brorsan har slängt en hundskit på mig, då (vilket han hade)? Nej, min pappa var obeveklig. Jag fick inte klå upp brorsan.

Om man ser sig lite omkring upptäcker man att min fars maxim är en grundläggande svensk värdering eller attityd, kanske inte bara svensk, men definitivt välförankrad i vårt land.

Patrik Engellau

Samhället består av tre sfärer, vardera med sina speciella regler och värden: staten, marknaden och det civila samhället (där det senare betyder familjen, idrottsföreningen, bok- eller båtklubben, det frivilliga teatersällskapet, professionella yrkessammanslutningar etc). I staten gäller strikt likabehandling, vilket det inte gör i det civila samhället där nepotism är självklart, alltså att man först hjälper sina närstående och kanske sedan andra, okända. På marknaden värderas människor efter hur väl de åstadkommer lönsamhet, något som inte går att tänka i fråga om familjen.

Patrik Engellau

En av mina många epokgörande insikter som tillsammans borde ha gett mig multipla nobelpris i ekonomi – eller litteratur; Churchill fick litteraturpriset trots att han knappt skrivit något skönlitterärt, en liten roman bara och det har jag också – är det här med kapitalismens sanna väsen. (En av de övriga insikterna redovisade jag här.)

Många menar att kapitalism handlar om profitmaximering, och det är sant, men det är bara en del av sanningen. En viktigare observation gäller den metod företag i en kapitalistisk ordning använder för att tillfredsställa sin profitlust. Metoden är att framställa varor och tjänster som omvärlden anser så attraktiva att den frivilligt öppnar sin plånbok i syfte att frivilligt och lystet lämna ifrån sig sina pengar för att få tillgång till varorna och tjänsterna. Detta är en märkvärdig och underbar ordning i jämförelse med alla andra ordningar där människor dödat, stulit och förtryckt för att tillgodogöra sig nästans resurser. (Jodå, jag vet att kapitalister ibland ljuger, fuskar och misshandlar sina anställda, men det ändrar inte systemets grundläggande logik.)

Patrik Engellau

En självmordsbombare vet att han ska dö och att polisen troligen kommer att skjuta ihjäl honom om bomben av någon anledning inte skulle utlösas. Men det skrämmer honom tydligen inte. Han vill dö.

Orsaken bakom denna önskan är, vad jag förstått, att han räknar med att komma till Paradiset. Men vad är det som är så bra med Paradiset? Under min Koranläsning har jag bara hittat relativt kortfattade beskrivningar av förhållandena därstädes. Så här sammanfattade jag mina observationer och slutsatser i en krönika nyligen:

Patrik Engellau

I hela mitt liv har jag klagat över att saker och ting varit fel, att politiker, och förresten de flesta övriga också, haft fel och inte begripit det uppenbara, det som jag begripit.

Ändå, när man betraktar den period jag pratar om, i stort sett förra århundradets andra hälft till nu, har det varit en paradisisk tid för oss som levt i Sverige. Jag tror ingen tidsålder, ingenstans, haft det så beviljat om man betänker våra svenska ekonomiska och sociala framgångar räknat i kronor respektive lugn och ordning. Det är inte olika partier som regerat, det är förnuft och hyggliga människor.

Patrik Engellau

USA trappar nu upp sin krigföring i Mellanöstern med insatser mot Islamiska staten i flera länder. Vid en presskonferens den fjärde augusti förklarar president Obama att Islamiska staten ”inte kan besegra Amerikas Förenta Stater eller våra partners inom Nato”.

Att presidenten anser att detta behöver sägas är oerhört. Det betyder att han kan föreställa sig att någon kunde tänkas hysa uppfattningen att Islamiska staten faktiskt kan besegra USA och att han anser den föreställningen så betydande att den måste bemötas. Jag hoppas jag bedömer fel, men jag kan inte värja mig för känslan av att USA, kanske för första gången någonsin, nu framstår som defensivt. Här är det inte USA som tagit initiativet till våldet, utan tvärtom skyddar sig från andras anfall. Det värsta är att jag misstänker att detta inte beror på att Obama skulle vara en svag president, utan på objektiva förhållanden som endast marginellt låter sig påverkas av vem som sitter i Vita Huset. (Sverige är naturligtvis inte ens defensivt utan snarare passivt.)

Patrik Engellau

Det har förekommit några intressanta invändningar mot teorin om det välfärdsindustriella komplexet, alltså tanken att Sverige styrs av en politiskt förankrad omhändertagandeindustri, vars ledande aktörer är sådana som Arbetsförmedlingen, Migrationsverket och Försäkringskassan och vars verksamhet ideologiskt backas upp av det politiskt korrekta tänkande enligt vilket det är synd om praktiskt taget alla människor utom de skötsamma medelklassare som betalar för ruljangsen och som skälls för strukturella förtryckare i syfte att de ska skämmas och fortsätta betala utan knot.

Patrik Engellau

Fredrik Reinfeldt har fått mycket och kanske delvis oförtjänt skäll för sitt uttalande om att bara barbariet är ursvenskt. Han fick, som nästan alla vet, sin inspiration från Esaias Tegnér, som diktade så här:

All bildning står på ofri grund till slutet,

blott Barbariet var en gång fosterländskt;

men vett blef plantadt, jernhårdt språk blev brutet,

och sången stämd och lifvet menskligt njutet,

och vad Gustaviskt var blef derför även Svenskt.

Patrik Engellau

När man lever i så här omvälvande tider får man hela tiden anledning att uppmärksamma och kanske ifrågasätta sina föreställningar, jag menar allt sådant där som man under mer stabila förhållanden tar för givet ungefär som att det finns mat i ICA-butiken.

En sådan självklarhet, tror jag i alla fall, i svensk mentalitet är uppfattningen att folken är goda men ej sällan behäftade med skurkaktiga regimer. Stalin och den kommunistiska regimen var värre än det ryska folket som fredligt spelade balalajka och åt borsjtj. Hitler var en hemsk tyrann som härtog det tyska kulturfolket. De vänliga ugandierna härjades av despoten Idi Amin.

Patrik Engellau

Jag börjar tro att alla de här fina begreppen som vi svänger oss med – kapitalism, socialism, liberalism, klimatalarmism, feminism, fascism, rasism, ekologism plus de flesta andra utom möjligen alkoholism – egentligen är oanvändbara eftersom de kan betyda vad som helst och därför inte klarlägger utan bara förvirrar.

Patrik Engellau

Dagens Nyheter gör ett stort nummer av att det tar tio år från byggidé och kommunalt beslut om detaljplan fram till färdigt flerbostadshus och att detta inte beror, som man fått lära sig, på trög byråkrati och oändliga överklaganden, utan på att byggföretagen väntar i mer än fem år från antagen detaljplan till inlämnad bygglovsansökan i syfte att begränsa utbudet av lägenheter så att priserna inte ska gå ned.

Tidningen antyder att detta är skamligt av byggbolagen:

Patrik Engellau

En ung familj som jag känner har ett ovanligt skrikigt barn. De unga föräldrarna börjar misstänka att skrikigheten är deras eget fel. När barnet vrenskats har de nämligen haft för vana att jollra med det, le mot det, krama det och på andra sätt förmå det att trivas för att det ska sluta trilskas. Föräldrarna debatterar nu om det kan vara så att det skrikande barnet uppfattar deras vänligheter som en sorts belöning och därför fortsätter att jävlas med dem för att säkerställa deras uppmärksamhet och närvaro. De frågar sig hur de i stället borde bete sig men ryggar tillbaka inför tanken att låta ungen ligga ensam kvar i sängen och skrika av sig tills han tröttnar. De fruktar att den behandlingen skulle kunna ge gossebarnet djupa psykiska skador för livet.