Vad är problemet med Sverige (överkurs)?

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Igår försökte jag övertyga dig om att Sveriges problem inte i första hand är migrationen, utan vårt politiskt korrekta tänkande och att migrationskrisen och de övriga kriserna, till exempel skolkrisen, är resultat av vårt felaktiga tänkande. Dessutom argumenterade jag att det blir svårt att driva politik om man inte fattar vad som är orsak och verkan.

På denna fundamentala punkt är jag osäker på sverigedemokraterna. (De övriga partierna är jag inte osäker på; jag vet att de på de hela taget tillhör de politiskt korrekta och därmed snarare är en del av nationens problem än av dess lösningar.) Den högrankade sverigedemokraten Mattias Karlsson har fällt två uppmärksammade linjeyttranden som ger mig myror i huvudet.

Det ena yttrandet är att vår tids stora politiska konflikt står mellan ”värdekonservativa patrioter och kosmopolitiska kulturradikaler”.

Det andra yttrandet är den ”stora avgörande striden om vår civilisations, våra kulturers och våra nationers överlevnad har gått in i en ny, mer intensiv och mer avgörande fas”.

Det där med ”patrioter” och ”kosmopoliter” stökar till det första yttrandet. Om han hade sagt att konflikten står mellan värdekonservativa och kulturradikaler så hade jag nog hållit med. Själv hade jag sagt ”mellan den anständiga medelklassen och pk-fanatikerna”, men det kan nog betyda samma sak.

Men vari skulle motsättningen ligga mellan patrioter och kosmopoliter, alltså världsmedborgare? Man kan väl älska sitt land och ändå känna sig som fisken i vattnet i London och Madrid? Min dotter i första äktenskapet är svensk medborgare men bor i USA sedan 25 år. Hon gillar Sverige. Vilken grupp tillhör hon? Jag får ingen annan ordning på den där dikotomin än att Karlsson antagligen menare ”svenskar” och ”icke-svenskar”.

Min misstanke får ytterligare näring av Karlssons andra yttrande. Med vår civilisation, våra kulturer och våra nationer menar han nog västerlandet. (För det kan knappast vara ”våra” i bemärkelsen ”alla svenska medborgares” kulturer ty då slinker ju även den afghanistanska och den somaliska kulturen med.)

Jag håller med om att den västerländska kulturen är hotad, särskilt i Sverige. Men vad är det som hotar den? Karlsson säger inte det. Man måste läsa mellan raderna och då kan jag, i enlighet med vad jag inledningsvis påpekade, identifiera (åtminstone) två helt olika läsarter.

Den ena läsarten är av typen att västerlandet hotas av kulturer som bärs av invaderande människor från Mellanöstern och Afrika, att kristendomen utmanas av islam, att svenskan trängs undan av arabiskan i många skolklasser och så vidare.

Den andra läsarten bygger på tanken att västerlandet visserligen är hotat, men att det värsta hotet kommer inifrån i form av helt sjuka idéer som visserligen i de flesta fall uppfunnits i USA, men som visat sig frodas särskilt ymnigt i Sverige, typ att den ekonomiska utvecklingen drevs av slaveri och utsugning samt att kvinnor alltid varit förtryckta och att allt skollärande ska vara njutningsfyllt och att alla ska ta studenten så man får sänka kraven om alla inte klarar det.

Att jag bråkar om det här, som kan förefalla vara en strid om påvens skägg, beror på att det inte är en strid om påvens skägg utan jätteviktigt. Tänk efter. Låtsas att sverigedemokraterna är anhängare av den första läsarten och får sextio procent av rösterna i nästa val. Hur ska de få ordning på invandringsproblematiken om de inte först gör upp med alla sjuka idéer om att staten har ansvaret för att fixa bostad och jobb, alternativt social försörjning, åt alla? Hur ska de få ordning på skolan om de inte först engagerar sig för att återupprätta lärarkårens auktoritet? Om de inte gör en helsvensk kulturrevolution så att de vågar säga att det är bra om lärare är auktoriteter?

Sveriges problem beror på att vi tänker det välfärdsindustriella komplexets tankar, tankar som är gjorda för att välfärdsapparaten ska kunna blomstra, inte för att lösa Sveriges problem. Det är den blomstringen som skapar problem för Sverige. Ja, migrationen åstadkommer stora svårigheter för Sverige, men det är våra egna idéer som bestämmer hur stora de ska bli.

PS Dagen efter det att jag skrivit ovanstående text hittar jag ett åttasidigt reportage om Anne Applebaum – ”en av 2000-talets mest inflytelserika publicister och tänkare” – i Dagens Nyheter. Även Applebaum visar sig mena att vår civilisation är hotad och att vi måste strida: ”Den som tror på ett öppet samhälle och europeisk integration blir tvungen att kämpa för det… Folk borde vara mycket räddare. Mycket mer medvetna om att detta sker i deras länder och de måste börja organisera sig. Skapa motrörelser, motbudskap, motnarrativ”.

Men den fiende Applebaum oroar sig för är inte invandringen eller de dumma idéerna, utan kombinationen av sociala medier och sådana som Mattias Karlsson.

Resonemanget går i stora drag så här: De sociala medierna är ungefär som 1920-talets nya medium radion, som gav fritt spelrum åt sådana som Hitler och Mussolini. Nu är det samma sak med Facebook och Marine le Pen. De sociala medierna ”håller på att montera ned mainstreammedier genom att bland annat ta deras annonser” och därför bör politikerna gripa in (”börja intressera sig för saken” är hennes exakta formulering).

Så olika man kan se på det där om identiteten hos den fiende vår civilisation måste kämpa mot! Hittills tre kandidater: islam, våra egna korkade idéer samt Twitter. Välj själv.