Vad brasilianare kan lära oss om politik

8-26-13_11971

Patrik Engellau

En av mina brasilianska favoritsajter heter historiaonline.com.br. Den drivs av tre unga universitetsprofessorer i São Paulo som bestämt sig för att ta ett socialt ansvar. De utbildar ungdomar som vill genomföra testerna för universitetsinträde – kallas o vestibular och är ohyggligt mycket svårare än det svenska högskoleprovet; jag har tagit åtskilliga av vardera och vet vad jag pratar om – framför allt inom samhällskunskaperna. Sajten är full med glimrande gratisföreläsningar om sådant som Upplysningstiden, Den franska absolutismen, Imperialismen, ofta lite marxistiskt inspirerade, men det är ursäktat på grund av de unga föreläsarnas bländande pedagogiska kompetens. Jag, som ändå studerat sådant i hela livet och nästan doktorerat i ekonomisk historia, jag får aha-upplevelser.

Universitetsprofessorerna sysslar inte enbart med att lära ut historia, utan ägnar sig också åt ”medborgarutbildning”. Jag hörde just professor Daniel tala på temat ”Vad gör en kommunpolitiker och hur ska man välja dem?”

Brasilianska kommunpolitiker gör ungefär samma sak som svenska kommunpolitiker. Professor Daniel inskärper hur viktig denna syssla, till exempel att bestämma över byggnationen i städerna, är för medborgarna och att vi bör ta uppgiften att välja dessa politiker på största allvar.

När jag lyssnar inser jag att jag blivit inkastad i en helt annan värld. Visserligen finns politiska partier i Brasilien, men när professor Daniel förklarar understryker han vikten av att välja rätt person. Han inskärper att det är den enskilda personens kvalitet och karaktär som avgör om vederbörande är en lämplig kommunalpolitiker och om vi som väljare bör ge vederbörande förtroendet att representera oss.

”Många medborgare slarvar med det där”, säger professor Daniel förmanande, ”de röstar på någon bekant eller gammal skolkamrat eller någon som de fått sig rekommenderad”. Jag tror professor Daniel skulle ta sig för pannan om han hörde talas om ett land där medborgarna förväntades acceptera kandidater vars enda kända merit är att någon placerat dem på en lista.

Professor Daniel förklarar att medborgarens skyldighet i egenskap av medborgare i ett demokratiskt samhälle är att göra sig en egen, personlig bedömning av olika kandidater. Han rekommenderar att väljaren besöker intressanta kandidaters hemsidor och skickar dem mejl med frågor hur de ställer sig i för väljaren betydelsefulla ärenden.

Professor Daniel är ingen dununge. Han vet hur politiker kan svamla. Därför framhåller han det angelägna i att väljaren inte låter sig nöja med allmänna, till intet förpliktande, formuleringar från kandidaternas sida. Det ska komma klara och tydliga besked i frågor där sådana svar kan lämnas och begripliga viljeyttringar i ärenden där exakta svar inte är möjliga.

Medborgarens ansvar är emellertid inte bara att välja rätt personer till kommunfullmäktige. Professor Daniel rekommenderar att medborgaren under mandatperioden i eget intresse följer vad som sker inom kommunpolitiken och vid behov kontaktar sin kandidat för att diskutera viktiga saker.

Professor Daniel tar det där med demokrati på allvar. Han har uppfattningen att ombud betyder ombud, inte härskare. Han har inställningen att landet tillhör medborgarna och att politikerna ska respektera och lyssna till sina uppdragsgivare.

När jag tänker efter inser jag att jag inte har en aning om vem jag skickat till kommunfullmäktige i Stockholm. Om jag mot förmodan skulle erinra mig vilket parti jag röstade på så kan jag för mitt liv inte minnas vilka individer som fick min röst. Professor Daniel skulle säkert inte ge mig godkänt i medborgarutbildningens praktiska del. Jag kan teorin, men brister gruvligt i praktiken.

Nu ska jag inte låta påskina att det verkligen funkar som professor Daniel vill i Brasilien. Det upplyftande är att det åtminstone finns en röst i det brasilianska civila samhället som påminner om hur det borde gå till. Jag undrar om det finns någon röst alls i Sverige som bekymrar sig om detta.

15 thoughts on “Vad brasilianare kan lära oss om politik

  1. Samuel af Ugglas skriver:

    ”Jag undrar om det finns någon röst alls i Sverige som bekymrar sig om detta”.
    Var så säker. Det finns massor av röster men socialister i skön förening med en bedräglig borglighet har hittills förkvävt dessa röster.
    Det var faktiskt lite beklämmande att läsa intervjuen med Ann Appelbaum i DN där hon betonar att menighetens åsikter i många fall bör begränsas, det luktar intelligenssnobberi av den värsta sorten. Den falska ödmjukheten inför nästan som den praktiseras i Sverige kommer att bli nationens upplösning och fall, garanterat. Det är ju så ombuden vill ha det, eller hur?

    Liked by 2 people

  2. JAN BENGTSSON skriver:

    De lär nog vara svåra att hitta…

    Undrar om en ledamot ens kan ha ett område han brinner för,
    som ligger utanför partiprogrammet…

    I Riksdagen kan en ledamot lägga förslag på eget initiativ…

    Gilla

  3. Ami skriver:

    Sverige har personval men det är oftast mer eller mindre okända personer och personerna drivs inte oftast av personliga ideal utan av vad partiet har för program. Givet kan en enskild politiker i Sverige låtsas om att han värnar om sin ”community” men han har väldigt liten påverkansgrad.
    Svensk politik har hamnat i ett limbo där en opposition inte opponerar för att de har fobi mot ett demokratiskt valt parti. Resultat blir ett spel för galleriet som inte bara lyser i igenom i Sverige och i vårt närområde utan även i omvärlden där politiska ledarsidor i media gör narr av det svenska politiska systemet.
    En makthungrig regering med starka socialistiska förtecken står mot en försvagad allians som på en eftermiddag hade kunnat börja regera Sverige tillsammans med SD, nu blir det inte så eftersom alliansen inte vill regera utan titta på när Sverige sjunker allt djupare ner i en ekonomisk och medborgarfientlig sörja.
    Inget personval i världen kan rädda det här.

    Liked by 1 person

  4. Christer Carlstedt skriver:

    Jag håller helt med om att det som Patrik beskriver vore högst önskvärt, nämligen att man vet vem man röstar in i de kommunala församlingarna. Jag måste givetvis tillstå att jag är precis lika usel på detta som Patrik beskriver sig.

    Hur blev det då så här?
    Jo på 1800-talet hade vi ungefär 2500 primärkommuner. Folk bodde tämligen väl utspridda i landet. Med ca 5 miljoner innevånare hade man i genomsnitt 2000 personer per kommun varav på sin höjd 200 kunde komma i fråga för kommunala uppdrag. Kvinnor, barn och gamlingar samt alla som inte betalade skatt gick ju bort ur kalkylen.
    Det blev på så sätt tämligen hanterbart. Det fanns ju en reell möjlighet att jag kunde veta vad det var för pappenheimare jag hade att välja emellan.
    I dag har en tänkt genomsnittskommun ungefär 33.000 innevånare varav kanske 10.000 är valbara.
    Jag gör det litet bekvämt för mig och menar att dessa duger jag inte till att ha koll på.

    Med kommunreformerna i mitten och senare hälften av 1900-talet följde också, som ett brev på posten, en utökad arbetsbörda per individ i kommunernas styrelser, vilket i sin tur ledde till heltidsarbeten för de valda ombuden, i stället för som tidigare kvälls- och deltidsarbete. Det politiska arbetet blev följaktligen ett näringsfång i sig. Lönesättningen för dessa representanter har dessutom kunnat skapa incitament för revirpinkande. Risken blir då stor att direktkontakten med väljarna och deras synpunkter snarare blir en black om foten än något positivt.
    Grunden för politikerförakt finns alltså lagd redan i administrationen av kommunerna.
    Faktum är ju att den politiska befattningen tillsätts av den lokala politiska gruppen. Inte väljarna. Alltså av ungefär 5% av valmanskåren.
    Det blir följaktligen inte så svårt att räkna ut att det blir etter värre på riksplanet.

    Den politiska karriärstegen börjar normalt i kommunerna, såvida man inte är tillräckligt glapp i käften för att ta sig in direkt från ungdomsförbunden.
    En förutsättning för stegklättrande är då givetvis att man sjunger i samma tonart som partiet på riksplanet.
    Som en följd av detta har många kommuner med glädje tagit emot en hoper migranter. Till kommunens innevånare säger man att det är alldeles förträffligt för nu har det kommunala fastighetsbolaget äntligen alla lägenheter uthyrda och det betalas av Migrationsverket. Jättebra för kommuninnevånarna som nu inte behöver stödja fastighetsbolaget med skattepengar. I vart fall inte kommunala.
    Vad som händer efter två år vill man inte tala så mycket om. Möjligen då ett upprepande av det rikspolitiska mantrat om att de nykomna kommer att bidra med sitt arbete till kommunens fromma.
    Riktigt hur det skall gå till är väl oklart då väldigt många mindre kommuner har brist på arbetstillfällen. Inte arbetskraft.

    Baksmällan väntar bakom hörnet. Langaren kan inte ställas till svars (som i den grekiska demokratin).

    Liked by 1 person

  5. Maria skriver:

    Hmmm. Man måste vara väldigt duktig på spanska för att kunna använda den här sidan, hur bra den än är. För oss engelsktalande svenskar blir det lite svårt att tillgodogöra oss innehållet.

    Gilla

  6. Hortensia skriver:

    Ah, Patrik, vi får väl verkligen hoppas att professor Daniel och andra demokratiskt sinnade individer i vår omvärld kan hållas lyckligen ovetandes om hur demokratin (inte) fungerar i Sverige, så att vi slipper skämmas ännu mer för vår långvariga ”naivitet”.

    Jag skulle, förutom en gedigen ”varudeklaration” av enskilda politiker, som partierna har valt att nominera, vilja se varje parti presentera en genomtänkt ”minister-laguppställning” FÖRE valet. Ett sådant förfarande skulle sannolikt försvåra olyckliga, närmast stötande, uppenbart ”rasifierade/feministiska” sista-minuten-utnämningar till rikets viktigaste, offentliga ämbeten.

    Regeringen Löfvens allvarligt bristande kompetens, panikartade kappvänderi och förmenta förvåning över chockerande avslöjanden, som exempelvis Kaplans unkna, muslimska värderingar och dolda Turkiet-agenda, visar klart och tydligt på allvarliga brister i det nuvarande systemet.

    Hur går det förresten med dina och Henric Ankarcronas fötter, Patrik – har ni numera fått in ”en fot i varje parti”, eller lyckades ni ”sätta ner foten” tillräckligt framgångsrikt i moderaternas Engelbrektsavdelning i Stockholm?

    Gilla

  7. Sture skriver:

    Patrik,
    här har du plötsligt dragit upp riktlinjerna för hur det måste gå till också i Sverige – att lärda personer från olika ämnesområden tar på sig att frivilligt och kanske till och med obetalt tar på sig att utbilda den yngre generationen.
    I USA har många föräldrar insett att flumskolan förstör deras barns framtidsutsikter och valt att bedriva hemundervisning. Cirka 10% av barnen i USA utbildas via hemundervisning och dessa barn har visat sig klara sig mycket bättre i olika tester än de kommunalt utbildade.
    Och detta är inte så svårt att förstå om man betänker hur skolans disciplinproblem ser ut i den svenska skolan av idag. Så länge läraren trampas och spottas på (med uttryckligt stöd från våra journalister) och vissa manliga elever tar sig rätten att förakta kvinnliga lärare och till och med kalla dem för horor – så länge finns det ingen räddning för de svenska eleverna i denna skola. Och hur får vi ordning på det ? Jag ser ingen annan lösning än hemundervisning (eller privatundervisning) vid vilken man utnyttjar internetbaserade föreläsningar av oerhört kompetenta lärare och yrkesmän (kanske pensionerade sådana). Det gäller bara att organisera denna typ av undervisning som skulle kunna användas för sådan hemundervisning.

    Sedan berör du hela den politiska och journalistiska floskel-industrin med orden att professor Daniel ”. . . vet hur politiker kan svamla”. Ja, det skall gudarna veta. Och med anledning av detta kan jag inte avhålla mig från att delge läsarna ett av mina favoritcitat, som du läst och kanske kommer ihåg. Det är från Friedrich Hegel och omnämndes i en fotnot i Marx’ Kapitalet del I och låter som följer: ”I vår resonerande och reflekterande tid kan ingen komma långt som inte förmår prestera goda skäl för allting – även för det sämsta och mest bakvända. Allt som har förstörts här i världen har förstörts på goda grunder.” Elegant uttryckt om ett välkänt fenomen. Och detta bör man som väljare vara uppmärksam på och inte välja sådana som har förmågan att prata omkull sig själva. Sådana förmågor bör man inte lita på.

    Gilla

  8. Christer L skriver:

    ”Jag undrar om det finns någon röst alls i Sverige som bekymrar sig om detta”, skriver P E.

    Jo, min röst, vill jag då påpeka. I all anspråkslöshet.

    I en kommentar till denna blogg den 17 september skrev jag om personlig och opersonlig makt i politiken. Jag skrev då om demokratin i USA, men något av detta hör nog samman med personvalsdemokratin även på andra håll:

    I USA är demokratin annorlunda än här i Sverige. Där är det personval överallt, och dessa personer är mäktiga. Uppfostrad på svenska har man svårt att förstå hur informella hierarkier fungerar i USA. Döljs och samverkar med formella hierarkier. Överallt en big guy. Som i sin tur måste stå ut med en värre big guy. Det börjar i skolan där barnen mobbar varandra som tusan. Hela vägen sedan. Det militärindustriella komplexet i USA, presidentskapet, lobbyismen, åsiktsfriheten i media, osv. osv. Big Guys.

    Detta gäller problemen med personval-demokrati, inte det ideala tillståndet. Väljarens insyn i processen begränsas i USA genom att de mäktiga personerna även har makt över media – alltså samma problem som den opersonliga ”Olof Palme-demokratin” har. (Någon gång för länge sedan intervjuade Televisionen Olof Palme under en tågresa mellan Stockholm och Göteborg. Jag minnes en fråga och svaret på den:
    – Hur mycket makt har du?
    – Jag har ingen makt. Personlig makt ska inte finnas i demokratin, makt ska utgå från folket.)

    Palme parerade där för sitt personliga inflytande och därmed ansvar. Diskussionen om inflytande på politiken från osynliga men starka personer och konspirationer – som förs på sajten androposcene.se och flera andra – genom korruption och manipulation och andra påtryckningar bör inte förbises. Nu när vi för en gångs skull, genom alternativa media, fått till en öppning mot denna dimension.

    Professor Daniel är lycklig i sin skildring av hur det borde vara, och man vill gärna stanna i drömmen om det goda samhället. Men då återstår vissa frågor…

    Gilla

  9. Ulve skriver:

    Tveksamt om Anna Kinberg Batra ens vill ta över makten 2018. Kanske är hon medveten om att den perfekta skitstormen av stigande arbetslöshet, lågkonjunktur och skenande kostnader i kommunerna kommer träffa den regering som sitter 2018-2022 och tänker att det är bättre att sossarna får ta emot den och försvagas. Detta förutsätter dock att hon är en taktiker och spelare, och det har hon inte riktigt visat så mycket av ännu.

    Det andra alternativet är att Kinberg Batra och hennes allianskollegor helt enkelt inte förmår bättre än så här, att detta är deras nivå. Vilket är troligare givet den förlamande passivitet som allianspartierna visat sedan valet 2014.

    Alliansens agerande luktar läggmatch lång väg. Risken för att Stefan Löfven vinner nästa val på walk over är överhängande.

    Gilla

  10. E.B. skriver:

    Rädda Barnens kriminellt högavlönade ledning har i många fall plockat ut mångmiljonlöner för sitt s.k. välgörenhetsarbete.

    De som tänker donera pengar till internationella Rädda Barnen bör sannolikt överväga att donera en riktigt ordentlig summa för att finansiera ledningens enorma löner.

    Den översta ledningen i Rädda Barnen har årslöner på upp till 3 miljoner kronor.

    Den s.k. ”transparenta organisationen” vägrar också i sina rapporter att avslöja namnen på alla de personer inom RB som erhåller miljonlönerna.

    Skälet till den totala sekretessen angående vilka som förbrukar Rädda Barnens svettigt insamlade pengar, är enligt organisationen; ”Respekt för ledningens privatliv och integritet.” (…inte ett öga är torrt)

    Det finns enligt Mail online ett trettiotal ledande personer i organisationen som plockar ut löner från 1 miljon kronor upp till tre miljoner om året, för sitt s.k. ”välgörenhetsarbete” inom Rädda Barnen.

    Gilla

  11. MartinA skriver:

    En otäckare version av brasilien tycks just vad övre medelklassen vill förvandla sverige till så det var ju passande att ta exempel därifrån.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s