Patrik Engellau

En bekant till mig reste till Kanarieöarna på charterresa i julas. Tänk dig, sa han entusiastiskt till mig, där satt en hel flygplanslast med medelklassare, hederliga, anständiga, trevliga människor allihop verkade det.

Jag tror inte min bekant hade bildat sin uppfattning om medelklassen genom studier av Aristoteles skrifter. Det behövde han ju inte. Att medelklassen är nationens ryggrad och stöttepelare måste ju stå klart för varje tänkande människa.

Patrik Engellau

Sverige har hamnat i en soppa. Det värsta är inte röran, utan att det inte finns någon kraft i sikte som skulle kunna erbjuda en räddning. Om vårt liv hade varit en Hollywoodfilm under kalla kriget så skulle Förenta Staternas flotta ungefär nu siktas vid horisonten med full fart framåt till vår undsättning. Men vi lever inte i en film och kalla kriget har tagit slut och Förenta Staternas flotta är inte längre riktigt att lita på.

Vi har bara oss själva att skylla. Det är ett otäckt tillstånd. Vi är inte vana vid detta. Vi uppför oss just som de svaga klienter som det välfärdsindustriella komplexet alltid velat göra oss till. Vi har vant oss av med att ta ansvar.

Patrik Engellau

Ni har missuppfattat. Hur kan ni, till exempel, skylla på socialdemokraterna, som är eller har varit ”vänster” i den gamla, socialistiska betydelsen, att moderaterna och miljöpartiet, som ingetdera är vänster i den traditionella betydelsen, ingick migrationsöverenskommelsen år 2011? Denna överenskommelse mellan två icke-socialistiska partier la grunden för det enskilt största och mest akuta problem Sverige har att hantera. Det mest invandringsvänliga partiet är för övrigt det ”borgerliga” centerpartiet.

Patrik Engellau

I serien halsbrytande och förenklade resonemang som genast bör förkastas erbjuds läsekretsen härmed den slutgiltiga analysen om kriget som samhällelig företeelse.

Det finns bara två slags krig: sådana man för för sin egen skull och sådana man för för fiendens skull.

Den förra sorten kan vi kalla stöldkrig. Den enklaste varianten är det rena rofferiet. En grupp människor iakttar en annan grupp människor som har värdefulla ägodelar, till exempel guld, getter och kvinnor. Den första gruppens män slår ihjäl den andra gruppens män och snor resurserna varefter fred utbryter. I Gamla Testamentet redovisas flera sådana äventyr och Gud står ofta på den första gruppens sida.

Patrik Engellau

Enligt P1-programmet Plånboken är det postkaos i Sverige. Antalet klagomål på PostNord och andra försändelseförmedlare över uteblivna leveranser – typ att en utskickad räkning inte levereras i lådan och den betalningsskyldige därför i stället efter ett tag blir kontaktad av Kronofogden, vilket såklart är retligt – har ökat ”lavinartat” sedan millennieskiftet. ”Det känns väldigt otryggt idag”, säger en intervjuad postmottagare i Vallentuna, ”man kan inte lita på dem längre”. Post- och Telestyrelsen (PTS), den övervakande statliga myndigheten, har hittills i år fått 175 anmälningar i månaden mot 70 i månaden förra året. Känns allvarligt.

Patrik Engellau

Om du hade frågat mig om de senaste årens utveckling vad gäller antalet bilbränder i Malmö (eller någon annan stans) så hade jag antagligen svarat att det såklart varit en kraftig ökning. Men av en händelse hittade jag en polisrapport som pekar på en halvering av antalet bilbränder i Malmö mellan 2009 och 2015.

Man vet ingenting. Det känns ofta som om allting kan vara precis tvärtemot vad man tror.

Patrik Engellau

Jag har tjatat ganska mycket om att uppfattningarna i vårt land befinner sig i snabb förändring. Åtminstone känns det så. Den utlösande faktorn tror jag var den väldiga migrantvågen förra hösten, men de uppfattningar som förändras handlar inte bara om migrantfrågan. I dess följe kommer sådant som svenska folkets inställning till tiggeriet, skolan, infrastrukturen och så vidare hela vägen bort till om kristna ska få bära korssymboler eller om sådana symboler är en förolämpning mot ickekristna.

Patrik Engellau

Hur känner man sitt land? Jag tror att man först skriver dess historia och fyller berättelsen med uppbyggliga illustrationer till hur man anser att landet ska vara och sedan låter man landets skollärare utbilda det uppväxande släktet i hur vårt gemensamma samhälle är och har varit beskaffat ”sedan urminnes tider”.

Patrik Engellau

Det finns en syriskfödd, arabisk, vid det här laget 86-årig poet som kallar sig Adonis. Han har alltid fascinerat mig, inte för sin för mig okända poesi, som visserligen anses i världsklass – han är en alltid återkommande kandidat på tipslistorna inför Nobelpriset i litteratur – utan för sin pseudonym, Adonis. Enligt synonymer.se betyder det ”bildskön yngling, tvålfager ung man, pigtjusare, förförare, donjuan”. Rätt kaxigt av en arabisk lyriker. Kanske var det han som bildade skola och fick efterföljare som Madonna och Prince.

Patrik Engellau

Sedan några år tillbaka är det här med tillit en het grej bland samhällsanalytiker. Eftersom jag har några årtiondens erfarenhet av branschen kan jag påstå lite saker. Jag kan börja med att påstå att ”branschen” består av dem som funderar över hur utveckling går till och varför vissa samhällen lyckas bättre än andra.

Sedan kan jag påstå att branschen under det senaste halvseklet genomgått tre idéstadier och nu söker sig till ett fjärde, vilket jag härmed ska introducera. Att branschen – vilket således betyder tänkare, professorer, etablerad kunskap, forskning och allt sådant – byter idéer beror naturligtvis på att de gamla idéerna efter att under viss tid ha prövats visat sig kraftlösa och oanvändbara och att det därför behövs nya idéer för att ingjuta förtröstan i branschen och därmed i det betalande och omgärdande västerländska samhället som helhet.

Patrik Engellau

Alla coola samhällsdebattörer har vid det här laget fattat att muslimer måste förmås att ifrågasätta sin Bok och börja tänka som coola samhällsdebattörer gör i detta århundrade, inte i något århundrade för ett och ett halvt tusen år sedan. Det är ju det ständiga ifrågasättandet även av sina mest högrankade självuppfattningar som gör vårt västerländska samhälle så unikt framgångsrikt.

Låt oss göra detta, alltså ifrågasätta det svenska samhällets mest högrankande självuppfattningar. Vi kan börja med den mest högrankade föreställningen av alla, nämligen den om ”alla människors lika värde”. Du kanske invänder att ett sådant experiment är värdelöst eftersom sentensen utgör en felöversättning ur första paragrafen i FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna. Egentligen står det att ”vi är födda fria och jämlika i värdighet och rättigheter”. Inte ”värde”, således, utan ”värdighet”.

Patrik Engellau

Vi läser nog inte Den nikomachiska etiken av Aristoteles så ofta som vi borde. Där finns en observation som Sverige skulle må väl av att ta till sig, nämligen att människan inte har någon moral och inte vet hur hon ska bete sig när hon föds. Alla som träffat ett spädbarn vet att detta är sant. Babyn är helt egoistisk och tror att världen är inrättad enkom för hennes skull. Om världen inte uppfyller hennes krav så skriker hon. Ofta skriker hon även om världen gör allt den kan för att tillfredsställa henne.

Patrik Engellau

Sverige är på deken på många sätt. En del hävdar motsatsen med hänvisning till fördelaktiga BNP-tillväxtsiffror. Jag tror inte på det där, men jag kan ha fel. Min manliga intuition, min instinkt, får mig dock att ana ugglor i mossen. Intuition går inte att förklara. Det är väl ungefär som när erfarna snutar känner på lukten att det är just Joakim, som nu förhörs, som är mördaren.

Om nu Sverige är på deken, vilket jag alltså tror, så är det mitt fel. Jag har tjatat om dekadensen längre än de flesta vilket betyder att jag känt till problemen längre än de flesta. Ändå har jag inte löst dem.

Patrik Engellau

I serien hemmagjorda problem har vi idag kommit till bråket inom det liberala partiet. Jag har inte fattat riktigt vad bråket handlar om, men det verkar som om Jan Björklund ogillar Birgitta Ohlsson medan Birgitta Ohlsson ogillar Jan Björklund. Jag kan känna sympati för båda synpunkterna, men jag fattar inte varför det ska bli offentligt bråk och mediauppmärksamhet bara för att två politiker inte kommer överens.

Först tycker man kanske att det hela är självklart. Om Jan tycker si och Birgitta tycker så i en viktig fråga så blir väljarna förvirrade och säger som den gamle kommunistledaren C H Hermansson att ”någon jävla ordning ska det va i ett parti”.