Om det tyska

Lennart Bengtsson

Några av mina engelska barnbarn har uttryckt ett spontant intresse för Tyskland och speciellt för det tyska språket. När jag hört mig för så svarar de att de tycker att språket är logiskt och därför tilltalande. Jag förstår dem för mitt intresse i realskola och gymnasium för det tyska språket var detsamma. Jag hade nästan alltid högsta betyg i tyska men ytterst medelmåttigt vitsord i engelskan. Orsaken var säkert densamma. I tyskan upplevde jag struktur och system vilket gjorde inlärningen lättare och kunskapsupplevelsen mer positiv. På samma sätt upplever jag idag en djup intellektuell och estiskt tillfredsställelse när jag läser Thomas Mann på originalspråket.  Bara hans förmåga att i en enda mening beskriva en scen som i inledningskapitlet i Lotte i Weimar är helt fantastiskt och knappast möjligt att översätta.

Den tyska kulturen är en bildningskultur där estetiken har fått särskilt fasta former och knyter an till den antika kulturen. Även mina tyska kollegor som hade matematik och naturvetenskap som huvudämnen läste också latin och en del också grekiska. I dag måste jag erkänna läser man kanske inte alls latin längre i den svenska skolan längre då detta anses för mindre viktigt i vår tid. Men här har jag kanske helt fel. Sverige som tidigare var starkt påverkat av tysk kultur och bildning har gradvis blivit amerikaniserat och skulle numera knappast ha några större svårigheter att bli en extra delstat till USA.

Men det finns ändå något speciellt i den svenska kulturen som man delar med Tyskland men inte med den anglosaxiska världen. Dit hör de flesta av våra traditioner som jul- och födelsedagsfirandet och den romantiska kärleken och närheten till naturen. Vid mina runda födelsedagar ordnade mitt Max Planck Institut storslagna fester med föreläsningar och tal. I England och USA vet de inte ens min ålder. Efter något års boende i Hamburg hade jag knappast en känsla av att bo utomlands.

Den riktiga svenska skogen utan dagens föryngringsrutor är något där såväl svenskar som tyskar finner ro och genuin tillfredsställelse. De flesta tyskar älskar Sverige mer än något annat land och det som fortfarande är genuint svenskt. Tyska barn läser inte bara Astrid Lindgrens böcker utan även Selma Lagerlöfs och tyska skolbarn har alla rest med Nils Holgersson på gåsryggen genom Sverige.

Nationalsocialismen var en fruktansvärd katastrof som också förstörde de starka banden mellan Sverige och Tyskland. Dessa band håller nu på att växa samman igen vilket jag tror kan bli till glädje även för Sverige.  Till slut blir ändå alla hemskheter historia. Att återigen låta den tyska Bildningskulturen få en plats i Sverige tror jag skulle vara mycket positivt. Jag tror också att det kommer att hända.