Håll tungan rätt i mun

Patrik Engellau

(Eftersom jag publicerar en text om dagen skriver jag för ett textlager för att utjämna kreativitetsvariationer. På så sätt kan jag kompensera en dags störande sammanträden eller idétorka med en annan dags dubbelproduktion. Den här texten skrev jag före dådet på Drottninggatan. Men den är lika – eller ännu mer – relevant i alla fall.)

Min manliga intuition är ofta rätt tillförlitlig. Den brukar kunna förutsäga händelsernas riktning om än inte med samma precision förändringarnas hastighet. Den har en tendens att tro att saker går fortare än de gör i verkligheten.

För ett år sedan, i början av 2016, skedde något slags stämningsförändring i migrationsfrågan. Förändringen berodde på att mottagningssystemet hade storknat hösten 2015. Politikerna började påstå saker som de aldrig tidigare vågat säga, till exempel att Sverige skulle läggas ”på Europas absolut lägsta nivå” när det gällde asylvillkoren och att skarpa åtgärder höll på att vidtagas för att bromsa migrationen. Inget av detta var förstås sant.

Dessutom förändrades samtalsklimatet i det civila samhället. Man kunde ställa frågor och resonera om saker som tidigare varit förbjudna, till exempel undra över migrationens ekonomi (utan att få något svar, förstås).

Sedan dess har det fram till nu känts som om förändringarna gått i stå. Debattklimatet har stått stilla. Men nu säger min intuition att det börjar släppa igen. Sådant som Henric Ankarcrona nyligen påpekat, nämligen att Migrationsverkets budget förra året var 12 miljarder kronor medan utfallet steg till 73 miljarder kronor, nästan två BNP-procent bara för ankomstverksamheten förra året, sådant kommer att få effekt när det sjunker in i medborgarnas medvetande. Eller sådant som att det välfärdsindustriella komplexets åsiktsförtryck börjar kännas så naket, se exempelvis Paulina Neudings artikel här nyligen.

Det märks också i journalistiken som fram till nu varit ganska entydigt pk-troende. Så kommer plötsligt ett antal ögonöppnare som får en att haja till, till exempel den artikelserie i Expressen som Ulf Larsson skrivit om. Det blåser liksom från alla håll samtidigt, vilket brukar vara ett tecken på vindkantring.

(Vill du veta hur min manliga intuition fungerar? Det är ingen magi. Jag talar med ett halvdussin kloka personer om dagen och frågar dem vad de tycker sig upptäcka. Jag stämmer av. Om jag tycker mig få mina känslor bekräftade tror jag lite mer på dessa känslor.)

När nu de politiskt korrekta hämningarna släpper – om de nu gör det – är det viktigt att hålla tungan rätt i munnen. Vi får inte bli förförda att tro att Sveriges grundproblem är migrationen och att det bara handlar om att komma till rätta med volymerna. Så lätt är det nämligen inte.

Grundfelet är pk-sektens tänkande, politikerväldets och det välfärdsindustriella komplexets hybris, deras föreställning om att allt kommer att klara sig om bara de får mer pengar. Att den så kallade flyktingkrisen är en kris beror inte på kriget i Syrien – veckorna tio till tolv i år kom bara elva procent av de asylsökande från Syrien – utan på välfärdskomplexets fanatiska omhändertagandeideologi och strävan att få hit nya klientgrupper varsomhelst ifrån.

Migrationsproblemen är det mest akuta dilemma Sverige måste ta itu med. Men det kan vi inte göra om vi inte gör upp med välfärdskomplexets tänkande. Den som läser Vilhelm Mobergs utvandrarserie vet att invandrare själva måste engagera sig och integrera sig om invandringspolitiken inte ska bli ett fiasko, vilket den alltmer tycks bli i dagens Sverige. Det är den fanatiska omhändertagandefilosofin, som inte bara gäller migranter, som är Sveriges huvudproblem. Migrationskrisen blottlägger detta huvudproblem.

Bara för att illustrera, se på skolan. Dess problem beror än så länge bara i begränsad utsträckning på migrationen, utan nästan uteslutande på pk-ismen. En politik eller ett politiskt parti som stirrar sig blint på migrantvolymerna och därmed sammanhängande svårigheterna har inte korrekt definierat sin fiende.

Det handlar, som jag sagt säkert hundra gånger tidigare, om att bygga en ny politik grundad inte i pk-sektens religion, utan i den rimligt skötsamma medelklassens sunda förnuft.