Samhällskunskap

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Ursäkta att jag tjatar så mycket om mina åtta år på SIDA och UD men den tiden var mitt livs universitet. Det var där jag lärde mig hur vår tids vanligaste och mest framträdande organisationer fungerar, nämligen anslagsfinansierade myndigheter av olika slag, kort sagt den politikerstyrda offentliga apparaten (jodå, storföretag har många likartade drag, men där finns trots allt vinstmaximeringsprincipen som nyttig, korrigerande motkraft).

När vårt samhälle tänker på sig själv, och det var likadant på min SIDA-tid, så funderar det i termer av vänster och höger, av socialism, konservatism och liberalism och sådant. Sådana begrepp, menar vårt samhälle, är verktyg för vår förståelse av världen omkring oss. Våra debatter och politiska strider handlar om sådant: vi ger oss själva och andra beteckningar i sådana termer och ställer upp oss i två eller fler arméer med respektive ideologis symboler på sina banér och sedan pang på.

Hur skulle världen kunna förstås på annat sätt? Det handlar ju om efter vilka principer samhället ska styras!

Så trodde jag tills jag gradvis började upptäcka verkligheten i egenskap av förste byråsekreterare, sedermera byrådirektör och så vidare mot stjärnorna. Det visade sig att det bland de begåvade och välutbildade medarbetarna i detta förnämliga verk, SIDA alltså, fanns både ”höger”- och ”vänster”-personer. Döm om min förvåning när jag gradvis insåg att dessa beteckningar inte hade någon som helst betydelse för arbetet och biståndet (annat än att det kanske var marginellt lättare att göra karriär om man hyste ”vänster”-sympatier). Jo, om ”vänstern” fick bestämma över det svenska biståndet kanske det gick några miljarder kronor mer till länder som Tanzania och Kuba, om ”högern” fick bestämma kanske Kenya och Tunisien fick en större del av kakan. Men det påverkade inte kakan. Ej heller påverkade det mig, som byrådirektör, annat än att jag fick nya, intressanta resmål att besöka när politiken ändrades. Oavsett vilket så kom min lön in på mitt bankkonto i slutet av varje månad.

Och inte blev det någon skillnad för målgruppen, nämligen de fattiga i respektive mottagarland, eftersom biståndspengarna normalt inte rinner så långt genom de intrikata mottagningssystemen.

Så för den verksamhet som faktiskt bedrivs i verkligheten är det där med socialism och konservatism och liberalism – eller ”vänster” och ”höger” – bara bakgrundsbrus. Jag vågar påstå att det är likadant på Arbetsförmedlingen och Socialstyrelsen som på SIDA. Vi som jobbar där lufsar på som vanligt oberoende av vilken ism som för tillfället är herre på täppan.

Det som spelar roll i dessa apparater – och därmed i de samhällen som domineras av sådana apparater, till exempel det svenska – är den anda i vilken verksamheten sker. Här finns två varandra ömsesidigt förstärkande principer: för det första den för alla anslagsfinansierade organisationer gemensamma driften att maximera omsättningen; för det andra den i människonaturen inbyggda instinkten att spara på krafterna. Ju större omsättning, desto fler kan anställas och desto mer kan alla inblandade spara på krafterna. Ju mer de begåvade och välutbildade medarbetarna sparar på krafterna, desto större anslag behövs.

Det där höll på att göra mig vansinnig. Det visade sig inte finnas någon gräns för hur många tusen kronor av skattebetalarnas pengar som kunde rinna mellan fingrarna om det ledde till att tjänstemannen kunde gå hem en timme tidigare en vacker vårfredag. Det väckte en hel del munterhet när jag föreslog att det skulle införas en regel att en tjänsteman i sin ämbetsutövning måste visa minst lika mycket respekt för penningars värde som när han köper en gräsklippare för egna pengar till sin egen trädgård. Alla tyckte det var en jättefin idé och sedan hände ingenting.

Det finns nämligen ingenting i vår myndighetsvärld som erinrar om den ambitiöse slavdrivaren på galären. (Påminn mig inte just nu om den motsatta, lika relevanta, observationen, nämligen att man vid åsynen av vad myndigheterna faktiskt åstadkommer ofta har anledning att önska sig någon övervakare som förhindrade dem att utföra något som helst arbete.) Politiker? Pyttsan. Se på Slussen, skolan, försvaret, Nya Karolinska Solna, Arbetsförmedlingen.

Det här är inga ”höger”- eller ”vänster”-frågor. Ingen känd ism förespråkar okontrollerad myndighetsexpansion. Ismerna utvecklades för mer än hundra år sedan när myndigheterna bara disponerade några få BNP-procent. Då för tiden var sjukan inget att bry sig om. Nu är det annorlunda.

Hur mycket bortslösade och felanvända resurser blir det där per år? Tjugo BNP-procent? Trettio? Jag vet inte ens hur man ska räkna. Men jag vet att de inblandade summorna är långt större än vad som skiljer högern från vänstern och socialisterna från de konservativa från liberalerna.

Vad jag menar är att den väletablerade idévärld som styr vårt politikervälde blir ett skynke som döljer de problem som en myndighetsekonomi, som den svenska, enligt organisationssociologins lagar med nödvändighet utvecklar.

26 thoughts on “Samhällskunskap

  1. Man lever på hoppet skriver:

    Jag tror Patrik här har tag i något otroligt viktigt, eftersom jag jobbat både inom stora offentligfinansierade verksamheter inom atomforskning och stora privata bankverksamheter så är det intressant att jämföra hur mycket som slösas. För det första, inom forskningsvärlden så hade vi ingen julfest…., på finansbolaget så avsätts ett par hundralappar om året, till både julfest och sommarfest (annat var det i London innan finanskrisen men det var ändå peanuts i förhållande till vinsterna). Resor var och är begränsade och efter konferenser eller mötet åkte man direkt hem. Den stora skillnaden dock tror jag är om det finns något lätt mätbart objektivt syfte med verksamheten? Inom atomforskningen ja då var det lätt, fungerade kraftverket, vilket strålningsnivå hade vår ”yellow cake” eller hur länge fungerade elektroniken innan strålningen brände ut den? Lätt mätbart, målen var klara. Bygg X som skall hålla i Y år. I finansbranschen likså, profiten är mätbar, även om det finns andra interna delmål, bolagets slogan är inte ”tjäna max med stålar” , även om det så klart är syftet och inget fel med det om det är hållbart.

    Vad är då det objektivt mätbara syftet med bistånd? Eller försäkringskassans utbetalningar? Många, de flesta, länder överför en bråkdel av de pengar som Sverige slussar genom och fungerar ändå. Jämför man med vården som jag har en del erfarenhet från så slösas det säkert (i synnerhet när politikerna är inblandade, när det byggs eller köps strumpor) men i själva verksamheten så finns det ändå ett tydligt syfte, patienten skall bli frisk, och det producerar effektivitet.

    Sedan så är det enormt viktigt om verksamheten bidrar till tilväxt som en del av sin huvudverksamhet, eller bara som en sidoeffekt (någon skall bygga flygplanen som SIDAS personal flyger med, som det skrevs om igår på DGS.

    Gilla

  2. Höga kusten skriver:

    Egentligen är det bra underligt. Via teckensymboler på en skärm får Patriks hjärna kontakt med min och sparkar igång den som en trött gammal motorcykel – och ut på en resa bär det. Visserligen enbart bland mina egna neuroner innanför ett antal skallben, men ändå. Och vad triggar då igång den resan? Jo, en enda mening, som uppvisar ett gigantiskt språng bort från min egen hjärna. Och det är en mening som lyder; ”När vårt samhälle tänker på sig själv”.

    Plötsligt tänker något kollektivt utanför hjärnan själv! Är det över huvudtaget möjligt? Kan ett samhälle tänka? Naturligtvis inte! Men så tänker en hjärna van vid, och byggd för, att tänka i sociala komponenter, kopplade till andra individer. Så resonerar helt enkelt en social samhällsvarelse.

    Vårt egna tänkande sker i hög utsträckning i relation till andra människor. Därför kan vi prata om ismer, ideologier och religioner. Och även begrepp som etnicitet. Egentligen handlar det då om synkroniserade tankar. Tankar som styr ett kollektiv. Där självständigheten delvis offrats på ett kollektivets altare. Och det utgör viktiga aspekter av människan som kulturvarelse. En kulturvarelse har alltid gett upp ett visst mått av egen självständighet, inför ett kollektiv. Och då, förhoppningsvis, fått en utdelning av kollektivets styrka.

    Det andra som dyker upp är order makt. Makt över det egna livet, men också makt över andra. När jordbruket tog vid, för runt 10 000 år sedan, kunde människor för första gången börja utveckla självständiga maktstrukturer, frikopplade från dagligt slit. En egen religiös kast kunde uppstå, ofta kallad prästerskap. Alltså makt över det kollektivt tänkta, och därmed även makt över andra. Och ytterst samhället självt.

    Och där har vi då de två huvud komponenterna som i mycket styr människan. Synkroniserat tänkande, hand i hand med, makt, – makt över andra och resurser. Resten av historiens alla samhällen utgör enbart variationer på det temat. Makten fördelar resurserna. Oftast mest till sig själva, nära maktens centrum. Men man delegerar även ut makt i sig, till en hierarki. Makt styr och kontrollerar på det sättet. Och enskilda hjärnor längre bort, i det mer lilla livet, försöker delvis frigöra sig från maktens mera destruktiva och kvävande element, och skapa sig ett eget litet suboptimerat liv. Men ändå underordnat maktens sanktionerade spelregler. Detta gäller oavsett om man är SIDA-tjänsteman i 60-talets Sverige, eller bonde i Kina, för tusen år sedan. Och här och nu kan det innebära att man smiter hem lite tidigare en fredagseftermiddag.

    Liked by 2 people

  3. Hortensia skriver:

    Uppfriskande klarsynt, Patrik. Hur svårt kan det egentligen vara, att avveckla ett sådant stötande slöseri med svenska folkets surt förvärvade slantar, som sannerligen behövs här hemma i en allt fattigare tillvaro för medborgarna i vårt allt mer dysfunktionella Sverige?

    När den ineffektiva och ständigt svällande organisationen kring svensk ”godhetsförmedling” av astronomiska summor i opåkallat bistånd till privilegierade utlänningar i, av oklara skäl, prioriterade länder ändå inte ledde till…

    ”… någon skillnad för [den officiellt biståndna] målgruppen, nämligen de fattiga i respektive mottagarland, eftersom biståndspengarna normalt inte rinner så långt genom de intrikata mottagningssystemen”…

    … är det väl ändå dags att reagera och ändra på vansinneskonceptet?

    Liked by 2 people

      • MartinA skriver:

        Jag tror att lösningen på problemet är just korruption. Fast på marknivå. Vi kan inte fortsätta att ha förtroende för centralmakten och de som befolkar den. Alltså bör vi undanhålla den våra pengar så gott det går. Att vänta på politiska beslut om att ge det politiska mindre resurser är döfött. Det enda du får därifrån är ord, och mer resurser till skatteverket.

        Gilla

  4. Tomas Andersson skriver:

    Idag går ca 50% av BNP till den ofantliga sektorn. Detta innebär enligt min mening en oacceptabel ekonomisk maktkoncentration då dessa 50% av landets ekonomiska resurser styrs av (med tanke bl.a. på D.Ö.) en sammansvetsad konstellation av ett fåtal yrkespolitiker, på riksnivå. Kommun och landstingspolitiker har i praktiken mycket litet utrymme att på eget bevåg fördela budget, då skola, vård och omsorg och mycken annan kommunal verksamhet till största delen styrs av statliga dekret.

    Diskussionen om den offentliga sektorn utgår vanligen ifrån vad den offentliga sektorn skall/måste/borde göra, varpå kostnads och intäktsbudget (skatter) följer som en oundviklig konsekvens. Detta gillar den offentliga sektorn men är ur ett medborgarperspektiv förkastligt.

    Resonemanget om den offentliga sektorn bör i stället handla om hur mycket av BNP vi vill anförtro dessa politiker? För att konkretisera resonemanget, hur stor del av året vill vi, medborgare som jobbar, jobba som livegna för att göda det välfärdsindustriella komplexet, en vecka, en månad eller som nu, i genomsnitt 6 månader, per år?

    Istället bör resonemanget utgå ifrån en gräns för hur mycket makt som får koncentreras till en viss aktör i samhället. Låt oss sätta 10% av BNP som maxgräns. Sedan bestämmer vi vad vi vill ha för dessa 10% (ca en månads obetalt arbete). Detta räcker till polis, militär och skola plus en del annat. Kanske vill vi bidra med mer obetalt arbete för att få något mer än detta, men då borde vi i så fall skapa andra, av varandra oberoende maktcentra.

    Liked by 2 people

    • Sture skriver:

      @ Tomas Andersson,
      jag tror faktiskt att vi slavarbetar för dessa politiker och journalister (det mediepolitiska etablissemanget) c:a 75 % av vår arbetstid om man inräknar alla skatter, vägskatt, bensinskatt, moms etc. Och vad får vi tillbaka? Inte mycket idag.
      Och det beror på att det mediepolitiska etablissemanget består av samhällets intellektuella C- och D-lag, och dessa är lågpresterande. Det måste mman ha klart för sig.

      Gilla

      • Linden skriver:

        Jag läser idag att SCB i sin senaste opinionsstudie konstaterat att SD har betydligt fler väljare än sympatisörer. Det tror jag är en helt riktig iakttagelse, däremot tror jag att skillnaden mellan antalet sympatisörer och tilltänkta väljare är långt större än den SCB visar. Det beror på att SCB med sina mätmetoder inte fångar in alla som tänker rösta SD. Jag möter dessa människor dagligen och deras motiv är kristallklart; De är så urbota trötta på alla etablissemangets Reinfeldtare och Rambergare och deras hycklande godhet på vanliga människors bekostnad att de kommer att rösta på SD i protest. Det är de människorna som när de skall åka till jobbet hittar sin bil utbränd, eller vars döttrar blivit sextrakasserade, misshandlade eller våldtagna av unga frustrerade män som fostrats i samhällen där kvinnan inte våldtäktsmannen är brottslingen. Det är gamla människor som på äldreboenden utfordras med något som inte ens min hund skulle äta, medan de unga männen matstrejkar på asylboenden.

        Den del av svenska folket som kommer att rösta på SD 2018 är inte rasister som de goda vill få oss att tro, utan de är bara de som betalar priset för den godaelitens utopiska humanitära stormaktsdröm.

        https://anthropocene.live/2016/12/06/ondskan-gommer-sig-bakom-godhetens-potemkinkulisser/

        Liked by 1 person

  5. Bamse skriver:

    Alla strävar efter att delegera arbete till andra enligt pricipen ”min dräng har också en dräng”. Om ett projekt ska dras igång, föredrar de flesta att inte lämna sin invanda och trygga arbetsbubbla. Nej, bättre då att hyra in någon utomstående och själv sitta i en ”styrgrupp”, vilket är bra mycket bättre än att sitta i en arbetsgrupp. I den senare riskerar man ju attka på någon arbesuppgift.

    Gilla

  6. MartinA skriver:

    Kommer inte dina före detta kollegor att börja betrakta dig litet som trollkarlar betraktar de som gjort en karriär av att avslöja trollkarlstrick nu?

    Gilla

  7. Håkan Bjerneld skriver:

    Jag instämmer i denna viktiga analys.

    Min erfarenhet är från sjukvården och Landstingens värld. Med ett livslångt perspektiv från ett yrkesliv som ortoped i såväl Sverige som Norge.

    Obönhörligt har sjukvården byråkratiserats. Ofta i god tro och i all välmening. En kader av administratörer har tagit plats i organisationen och politikers inflytande har ökat. Och det arbetande folket på golvet har tigit still i korridorer, operationssalar och sjukhussalar.

    Men min erfarenhet är att såväl arbetstrivsel som effektivitet är lite korrelerad till den av administratörer och centralbyråkrater omhuldade centraliseringtanken. Med förändrade organisationsstrukturer och allt större enheter.

    Arbetstrivseln har minskat liksom känslan att göra ett gott arbete. Jag skulle alltså vilja hävda att korrelationen är omvänd.

    Och frågan inställer sig. Hur kunde det bli så, hur kunde det gå så långt. Tendenserna har ju varit tydliga så länge.

    Jag har inte svaret, tills vidare kan jag bara konstatera som så många gjort före mig: Vägen till helvetet är kantat av goda föresatser. Men kanske kan så småningom denna hemsida ge en anvisning hur vår samtid skall bli begriplig.

    Gilla

    • Redaktionen skriver:

      Så här tror jag. Maktkampen står mellan politikerväldet och det civila samhället (eller medelklassen, säger jag ibland). I det civila samhället finns familjen och de traditionella professionella eliterna, typ läkare, lärare, professorer etc. Staten vill undergräva dessa eliters inflytande för att styra själv. Den utveckling du beskriver, alltså maktcentralisering till centrala myndigheter representerade i verksamheterna av olika slags administratörer, har inträffat även i skolan och på universiteten.

      Det som är så svårt för oss att förstå, tror jag, är att den där utvecklingen inte beror på ”naivitet” eller ”dumhet” eller ”new public management” hos politikerna och de centrala myndigheterna utan på maktlystnad.

      Patrik

      Liked by 2 people

      • Sixten Johansson skriver:

        Inte enbart maktlystnad eller girighet. Det finns en naiv, global altruism i botten (oftast givmildhet med andras pengar förstås), som är vänsterögd och utopisk. Ordvärldar betyder i dag mer än verkligheten. Makteliten och dess tentakler blir aktörer i en kollektivt upprätthållen virtuell verklighet, där ingen realistisk konsekvensanalys behövs. Detta är korsbefruktat med planekonomiskt tänkande, tron på social ingenjörskonst och tron att maktelitens organisatoriska tänkande och ingripande alltid är överlägset det tänkande som kan finnas på fältet och överlägset individernas fria och spontana val.

        Liked by 1 person

      • Redaktionen skriver:

        Sixten,

        Makten behöver alltid någon sorts legitimation, gärna av religiös karaktär. Kungen var tillsatt av Gud. Det är inte så konstigt om påven tror på Gud. Och många människor är anhängare av religionen även om de inte får någon del av den makt som tron legitimerar. Visst. Den naiva globala altruismen du talar om finns naturligtvis. Den finns till exempel hos Refugees Welcome och den fanns tidigare hos fromma, fattiga bönder. De tillber samma gud som kungen och påven, men utan kungen och påven som behöver religionen för sin legitimitet så skulle tron hos bonden sannolikt vittra bort.

        Patrik

        Liked by 1 person

      • Sixten Johansson skriver:

        Ja, pk-ismen kan inte börja vittra bort förrän tillräckligt många ur det ideologiproducerande mediala och politiska etablissemanget har berövats sin makt. Men då återstår ändå två stora krux: det stora förvirrade mellanskiktet behöver nya förklaringsmodeller och kursriktningar, en ny, realistisk åskådning. Och det värsta av allt: VIK och skolan är inga maskiner, vars dåligt fungerande delar kan bytas ut eller maskiner som lätt kan ersättas med nykonstruerade och effektivare. De består ju till största delen av humanmassa. Här på DGS har vi inte alls berört hur drastiska nedskärningar och omställningar överhuvudtaget skulle kunna gå till och vilka reaktioner sådana reduktionsförsök skulle väcka.

        Gilla

      • MartinA skriver:

        Finns det ett civilt samhälle i sverige? Har inte den korporativistiska delen av socialdemokratin gjort alla organisationer i sverige ihopslingrade med staten? Är inte det en av huvudförklaringarna till att utvecklingen har blivit så extrem i sverige snarare än i andra länder? Att det helt enkelt inte har funnits något självständigt civilsamhälle?

        Liked by 1 person

    • Pekka Rousu skriver:

      ”Och frågan inställer sig. Hur kunde det bli så, hur kunde det gå så långt. Tendenserna har ju varit tydliga så länge.”

      Svaret är mycket enkelt. Socialism som är en variant av kommunism. Till slut funkar det inte. Det är bara att inse det. Det som är ”gratis” fungerar inte för evigt och är dömt att misslyckas.

      Liked by 1 person

  8. Hovs_Hallar skriver:

    Fenomenet är välkänt sedan länge och omtalas i August Strindbergs debutverk under rubriken ”Kollegiet för utbetalande av ämbetsmännens löner”.

    Men ärligt talat misstänker jag att ämbetsverken numera blivit mer öppet politiserade än de var på Engellaus — eller Strindbergs — tid.

    Hur är det tex. med HBTQ-perspektivet på kulspetspennorna på SIDA? Har man börjat med regnbågsfärgade kulpennor ännu? Eller ska vi skicka dit en genus-politruk?

    Liked by 1 person

  9. Pekka Rousu skriver:

    Insiktsfullt, men långt ifrån klokt. En organisation som SIDA är ett självspelande piano för de inblandade som får lön, prestige, karriär och får känna sig super-jätte-mysigt-goda. Och JO, det är visst politiskt helt och hållet. Man ska välja människor att hjälpa utomlands och redan det är politiskt. En extremt stor andel av pengarna går till valda länder med socialism eller att man tycker synd om muslimer. Slöseriet är enormt. Korruptionen gigantisk på mottagarsidan. Lägg ner SIDA helt och hållet. Ge pengar endast till UNHCR. Vill man på riktigt vara altruistiskt god så ska man hjälpa de som det verkligen är synd om. Naturligt orsakad hungersnöd, naturkatastrofer etc. Allt bistånd borde gå till detta. Inte Hamas vapen t ex för nästan 1 miljard. Inte 1 miljard om året i ett svart hål i Afghanistan. 0 kr till allt politiskt. 0 kr till allt ideologiskt. Att en massa godhetsknarkare blir utan jobb och inte får känna sig goda i slöseri med pengar till diverse diktatorer bryr mig intet. JA, tyvärr blir många människor utan trevliga saker som SIDA gör idag. Tyvärr är världen sådan och det finns inte oändligt med pengar så då måste man prioritera rätt saker och rätt saker är att rädda de mest utsatta så de inte dör eller blir sjuka. Allt annat är ren egoism för att själv känna sig god och känna sig delaktig och dessutom propagera rätt typ av politik (vanligtvis någon form av kommunism/socialism). UNHCR är långt ifrån perfekt, men bland olika dåliga förslag så är det hyfsat bra och jämfört med SIDA…. jämförelsen är komisk för mig. Tält, vatten, mat, medicin, läkare, utbildning och livets övriga nödtorft, DET är godhet, resten är svensk egoism och då skulle Sverige verkligen kunna titulera sig humanitär supermakt. Och för att minska korruption till mininivå krävs militär personal som bevakar resurserna. Avsätt t ex 20 miljarder i en fast summa per år till detta och sedan får det vara bra.

    Liked by 2 people

  10. Sixten Johansson skriver:

    Patrik, du såg ingen större skillnad mellan vänster och höger inom det biståndsindustriella komplexet (BIK), därför att ni alla hade samma överideologi. Dess motpol var ju automatiskt utestängd. Er överideologi var ”godism” i form av ”u-hjälpism”, alltså BIK:s och den tidsandans konsekvensnegligerande PK-ism.

    Låt oss bortse från de rent personliga intressena, pengar, status osv, och bara studera tänkandet i relation till verkligheten. Då kan man säga att hela BIK motsvarar dagens 7K-komplex eller VIK eller hela massmediekomplexet. Alla dessa genomsyras numera av ett abstrakt, global-altruistiskt, utopiskt godhetstänkande, som inte behöver ha verklighetskontakt och inte bryr sig om konsekvenser. Dess motpol kan kallas ”(konservativ) realism”, men en yttring av den betraktas som hädelse, ond, omänsklig. Inom BIK gav du försiktigt uttryck för den synen, men om du hade agiterat kraftfullt skulle du ha blivit utfryst och utestängd på samma vis som SD har blivit av riksdagens sjuklöverkomplex och som dissidenterna inom mediekomplexet har blivit.

    Du skriver ”Ingen känd ism förespråkar okontrollerad myndighetsexpansion”. Jo, i dagens västländer gör PK-ismen just detta, för den förespråkar statlig och överstatlig expansion samtidigt som den är totalitärt och sekteristiskt förgiftande, samhällsfarlig och fanatiskt fientlig mot realismförespråkande, alltså sannings- och verklighetssökande, individer och organisationer.

    Liked by 4 people

    • Pekka Rousu skriver:

      Kunde inte skrivit det bättre själv Sixten. SIDA är bara för karriärister som vill tjäna pengar, godhetspoäng och ha det trevligt i några år. Det är rent slöseri på alla tänkbara sätt. Man ska avsätta ett belopp på t ex 20 mrd. All hjälp ska gå till UNHCR. Nästan all personal ska vara fattiga afrikaner som samtidigt får ett jobb så det blir dubbel hjälp. Svenskar är dyra. Detta innebär maximal nytta. Noll pengar till ideologi, politik etc. Enbart naturkatastrofer och hungersnöd då det inte finns oändligt med pengar Sverige kan skänka. De som jobbar inom SIDA är inget annat än egoister och samma med de som beviljar dem pengar. Äkta altruism funkar helt annorlunda. Man ska vara rationell och inte socialist (som minst 80% är i Sverige). Det enda svåra är att besluta sig för totalbeloppet, är 20 mrd ok? Och detta skall vara den enda hjälpen till resten av världen. FN kan man sänka bistånd till mininivå då alla pengar bara försvinner i byråkrati och globalisternas ideologi. Noll invandring av snällhetsskäl. Visst kan Sverige skänka pengar, men bestäm beloppet först och tänk sedan rationellt.

      Liked by 1 person

  11. Johan skriver:

    Off-topic…Lyssnade nyss på P1 Kultur…Ett reportage från ett fängelse…FÅNGE HETER DET INTE LÄNGRE…KLIENT ÄR DEN NYA EUFEMISMEN…

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s