Ur Grundkurs i organisationslära – föreläsning om anslagsfinansierade organisationers drivkrafter

8-26-13_11971

Patrik Engellau

God morgon, studenter

Igår resonerade vi, som ni minns, om vad som driver privata företag som agerar på en marknad. Huvudpoängen var att de strävar efter hög vinst. Det kallas att de är vinstmaximerande.

Vi sa också att dessa organisationer måste producera något som kunder vill lämna ifrån sig pengar för att få. Det är förstås jobbigt för företagen att tvingas anstränga sig på det viset, men det är nödvändigt för vinstens skull. Det finns därför ingen motsägelse mellan att göra bra saker för andra människor och att vara vinstmaximerande.

En annan punkt vi tog upp är att en del företag med svaga ägare och starka direktörer ofta strävar mindre efter att maximera vinsten, som går till ägarna, och mer efter att maximera chefslöner och bonusar, som går till direktörerna. Ett av ägarnas viktigaste och mest angelägna jobb är därför att hålla direktörerna på mattan.

Idag ska vi tala om organisationer som försörjs inte av kunder på en marknad, utan av politiker som delar ut anslag. Det kan vara ett statligt sjukhus, det kan vara ett socialkontor, det kan vara en domstol.

I sådana organisationer motsvaras de privata ägarna av politikerna, som ju styr den stat eller kommun som äger organisationerna. Men det är en jätteskillnad mellan politiker och privata ägare. Privata företagsägare har pressande, egna ekonomiska incitament att se till att verksamheten ger bra med vinst. Skillnaden känns i deras egna, privata plånböcker. Så är det inte alls med politikerna. Vad som sker i de anslagsfinansierade organisationerna de styr över berör dem inte personligen.

En annan skillnad är att politiker byts ut hela tiden och därför inte har samma kontinuitet som privata ägare. Detta medför oundvikligen att tjänstemännen i dessa organisationer, som ibland kallas ämbetsmän eller byråkrater, har ett förödande kunskapsövertag över politikerna. Det är därför nästan en regel att det i praktiken är tjänstemännen, snarare än politikerna, som styr.

Tjänstemännen i anslagsfinansierade organisationer påminner till en del om anställda i privata bolag. Å ena sidan måste de producera någon vara eller tjänst för sina klienter respektive kunder. Å den andra har de sina egna intressen att tänka på.

En viktig skillnad är att de anslagsfinansierade organisationerna nästan undantagslöst har monopol, vilket innebär att klienterna har mindre att säga till om än företagens kunder, som ju kan anlita en annan leverantör. Kommer ni ihåg vad detta för företagen så besvärande tillstånd kallas? Bra! Konkurrens, var det rätta svaret. Hörde ni också, ni längst bak i salen? Sitt inte och tala i mobil, förresten.

Klienternas relativa maktlöshet medför att de anställda i anslagsfinansierade organisationer kan koncentrera sig mer på sina egna intressen.

Självklart strävar de inte efter vinstmaximering. Om de inte använder hela sitt anslag, utan i stället visar överskott, så skär politikerna ned anslaget nästa år. Det vore en form av självstrypning. Vad de i stället gör är att maximera sin omsättning. De strävar efter att bli större och större kopior av sig själva. Som ryska dockor, fast man börjar med den minsta.

En lagom stabil tillväxt är gynnsam och behaglig för en anslagsfinansierad organisation. Nya tjänster tillkommer, fler chefspositioner etableras och karriärmöjligheterna ökar för alla. En tjänsteman behöver ju inte vänta på naturlig avgång på nästa högre nivå eftersom det tillkommer fler tjänster på varje nivå. Det blir lättare för tjänstemännen att stiga i graderna och få högre lön.

Nu undrar ni säkert hur tjänstemännen beter sig för att förmå politikerna att öka anslagen och på så vis säkerställa den eftersträvade omsättningsmaximeringen. Smarta studenter!

Deras strategier utgår undantagslöst från det faktum att politiker väljs av klienterna och därför strävar efter att klienterna ska vara så nöjda, eller snarare så lite missnöjda, som möjligt. Politikerna är rädda för missnöjda väljare. Strategierna går därför ut på att skaffa fler och missnöjdare klienter som kan skicka smärtsignaler till politikerna för att politikerna ska öka anslagen. Dessutom gäller det att försöka ge sken av att förhållandena bland klienterna är så olidliga att ökade anslag är helt nödvändiga.

De vet för övrigt att politikerna bedömer ett ärendes angelägenhetsgrad efter smärtsignalernas styrka. Den som skriker mest anses ha det största lidandet. Eftersom politikernas uppgift är att minska lidandet så får de mest nytta för pengarna om de ger pengarna till den som skriker högst. Därför har alla incitament att slåss om att framstå som svagast och mest beklagansvärd och eländig. Det råder en hård och krävande konkurrens om att vara svagast.

En metod som anslagsfinansierade organisationer ofta använder är att skapa en kö, vilket de mycket lätt kan göra, se bara på akutmottagningarna. Så frambringar man enkelt ett starkt missnöje bland väljarna. Ett näraliggande, lustigt exempel är när den amerikanska nationalparksmyndigheten, som har ansvaret för Washington-monumentet, tvingades till nedskärningar och inte kunde komma på något annat sätt att spara än att stänga monumentet för besökare, vilket såklart upptäcktes av och bekymrade hela huvudstadens befolkning samt alla turister. Detta kallas ”The Washington Monument Syndrome” i den organisationssociologiska litteraturen. (Googla detta uttryck om du inte fattar logiken.)

En annan metod är att göra reklam för sina produkter i avsikt att få fler pockande klienter. Exempelvis gjorde en svensk myndighet för några år sedan reklam för bostadsbidraget (”Har du kollat om du har rätt till bostadsbidrag?”).

Varje välskött anslagsfinansierad organisation är också noggrann med att framhålla den sociala betydelsen av dess tjänster. Organisationer över hela världen som sysslar med u-landsbistånd framhåller jordens lidanden med särskild emfas, psykmottagningar för ungdom betonar tonåringarnas tilltagande psykiska instabilitet, skolväsendet behovet av minskade klasser för att komma till rätta med de försämrade skolresultaten och så vidare.

En viktig slutsats av detta, som kan påverka stämningen och humöret i en nation, är att privata företag har anledning att komma med glada budskap för att nå sina mål, det vill säga sälja mer och göra större profiter, medan anslagsfinansierade organisationer har anledning att oroa och skrämma för att få mer pengar så att de ska kunna avvärja ett hotande elände.

Slut för idag. Allt kommer på provet.

20 reaktioner på ”Ur Grundkurs i organisationslära – föreläsning om anslagsfinansierade organisationers drivkrafter

  1. Alexander Zetterberg skriver:

    I dina artiklar om det välfärdsindustriella komplexet visar du träffande hur detta hela tiden göder sig själv. Det är befriande och upplyftande att ta del av dina tankar, samtidigt känner jag mig lite uppgiven.

    Visst kan en konstellation av politiska partier tillfälligtvis trycka tillbaks välfärdsstatens expansion, men sen kommer nya val och nya politiker skall försörjas. Då plockas gåvosäcken fram och en ny cykel av expansion inleds.

    I en tid då det diskuteras att sänka rösträttsåldern ytterligare undrar jag om man inte borde gå åt motsatt håll och höja kraven på både riksdagsmän och väljare.

    Vi kräver lärarlegitimation för att undervisa i våra skolor. Kanske det borde införas en åldersgräns på 40 år för att bli riksdagsman, så denne hunnit skaffa sig lite livserfarenhet. Och varför inte att vederbörande har försörjt sig inom den privata sektorn under tio år, så han vet hur det känns att vara den som betalar för kalaset.

    I en förening är det bara de som betalar avgiften som har rösträtt på årsmötet. Är det verkligen orimligt att kräva att man försörjer sig själv för att ha rösträtt i riksdagsval? Hädisk tanke så här i gryningstimmen.

    Liked by 7 people

    • JAN BENGTSSON skriver:

      25 år för att vara VALBAR, är högst relevant.
      En aning livserfarenhet skadar nog inte)))

      20-21 för att få rösta är ett absolut minimum, ser vi klarsynt nu!

      Liked by 1 person

  2. Göran Fredriksson skriver:

    Intressant betraktelse.

    I ljuset av denna kan rikspolischefens uppträdande förstås så att det gäller för honom att skapa största möjliga oordning så att polisorganisationen växer och därmed även rikspolischefens makt, inflytande och lön.

    Medel är t.ex. att visa förståelse för ”nya svenskars” brott mot svenska kvinnor och undvika att gripa förövarna så att dessa brott kan eskalera och förhållandena bland klienterna, de svenska kvinnorna, blir så olidliga att ökade anslag är nödvändiga.

    Liked by 5 people

  3. BjörnS skriver:

    Ovanstående fångar mycket av hur myndigheter agerar men ingen regel utan undantag. Vissa organisationer har automatiskt höjda anslag därför att det inom biståndet finns ett 1%-mål av BNP. Andra används som budgetregulatorer. Det är naturligtvis möjligt att dessa undantag egentligen är ett utfall av det beskrivna anslagsspelet. Det är dock märkligt hur anslagsspelet i sådana fall överfört resurser från statens kärnverksamheter till mer perifiera uppgifter.

    Liked by 1 person

  4. JAN BENGTSSON skriver:

    Då blir ALLAh gladare om vi bygger fler Moskéer)))

    Där finns ett tydligt behov, och MASSOR av missnöjda klienter…

    NU är det också lätt att förstå, efter detta belysande inlägg,
    att man inte vill ha någon privatisering av offentlig verksamhet heller!

    Då blir HEN hastigt o lustigt, helt plötsligt konkurrensutsatt(((

    Liked by 1 person

  5. arne f jaderfa skriver:

    Glömde inte Patrik att man kommit på ytterligare en metod? Att importera nya kunder, det kan inte heller privata företag göra, man måste exportera sina tjänster och varor för att växa.

    Liked by 4 people

  6. Hortensia skriver:

    Viljan att styra och ställa med andras ekonomi och välfärd som svensk politiker eller offentligt avlönad tjänsteman, ges ju närmast oändliga möjligheter att tillgodoses också utanför Sveriges gränser i den ständigt expanderande EU-svulsten.

    Liked by 1 person

  7. Jan W skriver:

    Det har några gånger kommit kommentarer av karaktären att det vore önskvärt med lite mindre likriktning av åsikterna som kommer till uttryck på sidan. Jag delar uppfattningen att det skulle vara bra för DGS om det vore lite mer diskussion. I alla fall så länge den är intellektuellt hederlig och även i övrigt respektfull.

    Så trots att jag börjar känna mig lite motvalls skall jag ändå argumentera i krönikans ämne. Mina kommentarer nedan avser statliga organisationer. I vilken utsträckning kommunala eller landstingskommunala organisationer är likadana som statliga i det avseende som berörs i krönikan skall jag låta vara osagt.

    Allmänt sett är förstås det mesta som sägs i krönikan korrekt, men det skulle behövas en del nyansering.

    1. Jag tror att de flesta som arbetar i statliga myndigheter tycker att myndighetens arbete är viktigt. (Om detta gäller på allra högsta chefsnivån också vet jag inte. Kanske är det i de flesta fall bara karriären som räknas där.) Följaktligen ser man gärna att myndigheten får mer resurser så att den kan utföra mer av betydelsefullt arbete. I detta avseende håller jag med, fast skulle inte använda ordet egenintresse om detta förhållningssätt.

    2. Budget beslutas ändå av politikerna. Dessa har som påpekas ett intresse av att tillfredsställa så många klienter som möjligt. Samtidigt måste de dock dra i skatter för att finansiera verksamheten. Varje politiker som vill komma i maktställning ser dilemmat. (Utom vänsterpartister som lever i en låtsasvärld.)

    3. När det gäller tjänstemännens kunskapsöverläge så är det självfallet högst relevant vad gäller sakfrågor och enskilda ärenden. Tveksamt däremot hur stor betydelse det har i budgetfrågor.

    4. Större organisation innebär att det ”tillkommer fler tjänster på varje nivå”. Nja, aldrig på den högsta nivå och sällan på den näst högsta. På chefsnivå och nivån närmast under gör man knappast karriär genom att myndigheten växer utan genom att flytta till en större organisation. Det är trots allt dessa nivåer som i allt väsentligt avgör budgetäskanden. Jag diskuterade detta tidigare och exemplifierade med karriärerna hos Mikael Sjöberg och Dan Eliasson (se mitt inlägg 07:32 i tråden ”Nu vet jag vad naivitet är”, länk nedan).

    5. The Washington Monument Syndrome: Finns det någon empiri som visar att denna taktik skulle vara vanligt förekommande, eller ens förekommit undantagsvis, i Sverige? (Tilltalet i föreläsning låter som en kurs på universitetsnivå.) Om jag var myndighetschef skulle jag betrakta denna taktik som extremt riskabelt. (Har själv jobbat i en myndighet som utsattes för stora budgetnedskärningar. Hörde aldrig någon ens dryfta en ide åt det hållet.)

    https://detgodasamhallet.com/2016/01/27/nu-vet-jag-vad-naivitet-ar/

    Liked by 1 person

    • gmiksche skriver:

      Det var nytt för mig att det är enbart vänsterpartiet som lever i en låtsasvärld. Fram tills för någon månad levde hela den etablerade politiska klassen i en låtsasvärld. Myndigheterna eller, rättare sagt, myndighetscheferna har i stor utsträckning medverkat till låtsasvärldens existens. När statsministern ursäktar sig med att ”vi har varit naiva”, då får man förutsätta att myndigheterna tillhandahållit information av det slag som stödde föreställningen att låtsasvärlden var världen som den är, och tillbakahöll information av det slag som störde denna föreställning. Med tanke på att myndighetschefer numera oftast tillsätts på politiska meriter, det räcker med att nämna rikspolischefen, är detta agerande förståeligt. Ämbetsmannaansvaret har avskaffats för länge sedan. Till fackföreningarnas glädje och med deras stöd. Till medborgarnas och landets nackdel.

      Liked by 1 person

      • Jan W skriver:

        GMIKSCHE!
        Jo, jag kanske måste korrigera mig. Stora delar av socialdemokratin och även andra partier har nog förflyttat sig till låtsasvärlden åtminstone när det gäller invandringsfrågan.

        Det hade givetvis varit en annan sak om de hade sagt att dagens invandringspolitik kommer att leda till oerhört kraftiga påfrestningar för det svenska samhället, men det är en uppoffring som vi måste göra.

        Vänsterpartiet däremot tror att i stort sett alla samhällsproblem de ser kan lösas bara den goda viljan finns. Alltså om alla var lika goda som en vänsterpartist.

        Gilla

    • pllay skriver:

      Vägverkets prioriteringar är som jag ser det utmärkta exempel på The Washington Monument Syndrome. Genom att låta vägnätet förfalla genom undermåligt underhåll och nedklassning av vägarna skapas ett mycket stort tryck hos medborgarna (den bilburna delen) för ökade anslag till VV. För mig har detta varit uppenbart i ett tiotal år, jag har också sett hur mer pengar absolut inte gett bättre vägar, snarare tvärtom. VV är alltför smarta för att använda nya pengar till att såga av den gren de sitter på, bättre för VV är att låta vägnätet fortsätta förfalla.

      Gilla

    • Kim skriver:

      Jag instämmer i Jan W:s analys. Som landstingsanställd vill jag egentligen bara ha goda förutsättningar att kunna utföra ett bra arbete. Att ha ”fler missnöjda klienter” eller ”göra större och större kopior” av verksamheten har jag inget intresse av. Jag har fullt sjå med att ta hand om de patienter som redan finns. 🙂

      Gilla

  8. Jasa skriver:

    Det finns väsentliga skillnader mellan privata ägare, vars makt enbart utgår fram det kapitalet de lyckats ansamla, och politiker, vars makt de fått från folket genom allmänna val. Anställda i ett privat företag har inget att säga till och kan varken tillsätta eller avsätta de som styr företaget. Vi kan däremot välja bättre politiker, om det finns sådana… Vi får komma ihåg att Sverige varit ett litet paradis på jorden. Ett resultat av hårt arbete och att folket har röstat fram bra politiker och samhällsarkitekter. Nu har vi blivit bortskämda och lata och kvalitén på våra politiker blivit som den blivit. Men jag är en optimist och hoppas det finns kvar en del politiker som inte är så naiva och inser vilka problem vi måste ta itu med kraft. De börjar höras…

    Gilla

  9. Lennart Bengtsson skriver:

    Det intressanta är att det i de flesta komplexa kaotiska system finns det interna mekanismer som har en inneboende förmåga till självförstärkning. Ett typiskt exempel är trafikstockningar men även vissa naturliga fenomen som lämmelår. Vissa system är mer extrema än andra och inte minst de som saknar negativ återkoppling. Att etablera samhällsfunktioner som saknar negativa återkopplingar, som Patrik beskriver så underhållande, förstärks oupphörligt till den punkt då de kollapsar. I det svenska fallet händer detta när skatteuttaget uppnår 100% eller när centrala samhällsfunktioner slutar fungera ungefär som vid Sovjetunionens sammanbrott. Det är därför nödvändigt att med kraft stoppa självförstärkande system i tid. Ett akut exempel är vad som händer med landets migrationskostnader där man eliminerat negativa återkopplingar. Mer flyktingar kräver mer resurser, mer resurser kan klara fler flyktingar osv. De svaga fågelungarna kastas ut ur boet och till slut finns bara gökungen kvar.

    Liked by 2 people

  10. Hovs--hallar skriver:

    Patrik har sin käpphäst — det välfärdsindustriella komplexet. Och visst ligger det mycket i vad han skriver, även om teserna även kan kritiseras — som av Jan W ovan.

    En aspekt av saken är våra landsting. Landstingen är en uråldrig organisationsform, som jag tror förkroppsligar de värsta avarterna av Patriks ”välfärdsindustriella komplex”. Landstingen borde helt enkelt läggas ner, som man lär ha gjort i Norge.

    Privata initiativ inom vården, som svartmålas av vänstern, kan vara både bra och dåliga för klienterna. Min egen lilla erfarenhet är positiv, då min mor tack vare valfriheten inom Hemtjänsten fick ett bra omhändertagande under sina sista år (hon blev 98 år). Vi syskon lyckades hitta en seriös leverantör av hemtjänst-tjänster som vi var mycket nöjda med. Tyvärr har jag en känsla av att detta lilla företag tillhörde undantagen.

    Gilla

  11. Lennart Göranson skriver:

    Jo, professorn, den här föreläsningen i kursen var väldigt intressant, men den stämmer inte alls med vad jag fick lära mig vid en annan kurs i organisationsteori som jag deltog i, i Amsterdam, för ett antal år sedan.

    För det första är det inte allmänheten som är myndigheternas kunder. För att förstå vem som är den verkliga kunden måste man fråga sig ”vem är det som betalar?” Och det är naturligtvis politikerna. För det andra är inte produkten som levereras det som man först kan tro, t.ex. en dom, ett bostadsbidrag eller en undervisningstimme. Produkten är politiska poäng, man skulle kunna kalla det ”likes”. Det är det som politikerna får när de använder ”sina” pengar på en viss verksamhet.

    Konsekvensen är att myndigheter inte alls är monopol, de befinner sig i hög grad i en konkurrenssituation. Exempelvis Konsumentverket och Kommerskollegium konkurrerar alltså på samma marknad, nämligen marknaden för att förse politiker med mer ”kredd”. Och då kan var och en se att de som politikerna får sina ”likes” från, dvs. väljarna, riksdagsledamöterna, medlemmarna i de politiska partierna, är mycket mer intresserade av en riktlinje som föreskriver regler för telefonförsäljning än av ett beslut om antidumpningsavgift. Kommerskollegium ligger alltså illa till i konkurrensen om anslagshöjningar jämfört med Konsumentverket. Det finns klara empiriska belägg för att det förhåller sig på det här sättet.

    Så, professorn, jag tänkte utveckla de här tankarna mer i detalj på provet i morgon. Jaså, inte det? Är det redan bestämt vad som är rätt svar? Ja, då ber jag om ursäkt.

    Liked by 1 person

  12. Willy Lindqvist skriver:

    I USA kan en offentligt anställd person inte samtidigt inneha ett politiskt uppdrag med motiveringen att man inte får vara sin egen chef. I Sverige finns de flesta innehavare av politiska uppdrag inom offentlig sektor.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.