Jag heter inte Arvid Nilsson. Arvid Nilsson är ett namn jag begagnar mig av för att våga tala. Det kan tyckas fegt. Ofta hävdas att man bör stå för sina åsikter, vilket man ju inte riktigt gör om man samtidigt maskerar sig. Det finns till och med de som hävdar att åsikter framförda under pseudonym saknar värde. Denna ståndpunkt kan jag hysa viss respekt för, men jag menar att omständigheterna måste beaktas. Det finns situationer som legitimerar denna typ av anonymitet. Just nu råder sådana förhållanden i Sverige.

Jag har valt att skriva under pseudonym för att jag är bärare av tankar som inte anses önskvärda. Jag tror nämligen inte på det så kallade mångkulturella samhället. Min uppfattning är att det skapar otrygghet, konflikter och utanförskap. Dessa tankar har inte sprungit ur ett hat mot människor med en annan hudfärg än min egen. Inte heller är de ett uttryck för ringaktning av andras levnadssätt och världsbild. Tvärt om har jag alltid haft ett naturligt intresse för omvärlden och fått möjlighet att bo och verka i länder vars kultur skiljer sig mycket från vår. Min uppfattning bygger istället på erfarenheter, observationer och tankearbete. Men de senaste åren har jag fått lov att gömma och förneka mina åsikter, eftersom de på något vis kopplats till egenskaper och ideologier som bär med sig ett stigma. Den allmänna meningen har varit att människor som jag bör frysas ut från social samvaro och nekas delaktighet i samhällslivet. Att ifrågasätta mångkulturens förmenta förtjänster har varit förenat med risk för en modern variant av bannlysning.

Mycket har hänt under det gångna året. Åsiktskorridoren blev till slut så trång att den började kollapsa och nya synpunkter har sipprat in genom sprickorna. Men debattklimatet har inte blivit mer tillåtande. De som tidigare hade monopol på sanningen besvarar det plötsliga motståndet med fördömanden. I ett samhälle som slagit knut på sig självt för att inte råka kränka minoriteter tillhör jag en grupp som det fortfarande är tillåtet att kränka. Det har till och med funnits ett outtalat påbud att göra det. De som drivit drevet mot mina meningsfränder har ryggdunkats och lyfts till höga positioner. De som vågat ifrågasätta har råkat ut för motsatsen. Människor har hängts ut i media, förlorat sitt arbete, uteslutits ur fackförbund och blivit utsatta för trakasserier, ofta utifrån påståenden om att de har fel värdegrund eller inte respekterar människors lika värde. Klyftor mellan individer har spruckit upp på alla tänkbara plan. Sannolikt kan majoriteten av svenskarna peka ut exempel i sin omgivning. I min egen närhet finns en bror och en syster som inte längre talar med varandra. Det finns också en person som sade upp sig från jobbet för att hon inte orkade med att känna sig ovälkommen i fikarummet.

Det torde vara en central del av varje människas liv att skapa en tillvaro som känns tillfredsställande. Vi söker oss till arbeten som intresserar oss, bosätter oss på platser där vi trivs och bygger upp relationer till människor vi tycker om. I dagens Sverige kan man inte uttrycka kontroversiella åsikter utan att riskera det man byggt upp. Den rädslan har skrämt många människor till självcensur. Effekten har varit förödande. Allvarliga samhällsproblem har förnekats och nödvändiga beslut fördröjts, så att vi nu står inför stora och smärtsamma omvälvningar.  Vägen framåt måste innehålla en öppnare dialog och mod att konfrontera problem som vi önskar inte fanns. Denna process vill jag vara en del av. Jag vill bidra till mer balans i ett samhälle som lider av slagsida. Jag vill att mina synpunkter ska få vara med i den offentliga debatten. Jag vill att mina åsikter ska representeras inom politiken. Jag vill att min oro ska tas på allvar. Jag vill att mina frågor ska ha samma rätt till respektfulla svar som andras. Men det har samhället nekat mig.

Att få säga sin mening är värt mycket. Ändå är det inte så värdefullt att jag är villig att offra min tillvaro. En välmenande vän varnade mig för att mina åsikter skulle kunna leda till att jag döms ut som olämplig för mitt yrke. Tyvärr tror jag att han har rätt. En sådan händelse skulle beröva mig stora delar av min identitet och göra mig till en icke-person. Skuggan skulle också falla över mina närmaste. Det är i skenet av detta som jag väljer att skriva under falskt namn.

Jag håller med om att bruket av pseudonym inte är idealiskt. Det bästa vore att det inte behövdes. Men pseudonymer har en viktig funktion att fylla, då de ger ljud åt röster som annars skulle ha förblivit tysta. Låt oss hoppas att framtiden öppnar andra möjligheter.

Arvid Nilsson är offentliganställd med stort samhällsintresse. Han har tidigare ägnat sig åt internationellt arbete i utvecklingsländer, men har nu slagit ner rötterna på den svenska landsbygden.