Drottningen Kristina och gudinnan Garbo

 

 

Mohamed Omar 

Det var en skandal utan like. Gustav II Adolfs dotter avsade sig tronen på Uppsala slott år 1654 och gick över till papisterna. Gustav Adolf som varit protestantismens store hjälte! Han som kom till de tyska protestanternas undsättning och tog sig an katolska ligan och kejsaren.

Medan drottning Kristinas omvändelse togs som ett svek i Sverige och den protestantiska världen jublade man i den katolska världen och påven gnuggade sina händer i triumf. Hennes resa genom det katolska Europa på väg mot sitt nya hem i Rom var ett enda långt segertåg.

Hon föddes den 8 december 1626 på slottet Tre Kronor i Stockholm och blev en av Sveriges få kvinnliga regenter, och den som skulle avsluta Vasaättens epok i den svenska historien. Hon födde heller inga Vasar själv då hon förblev ogift och barnlös. Det var meningen att hon skulle gifta sig med sin kusin Karl Gustav, men hon hade inte sinne därtill. Så här sa hon:

”Det är migh omöjeliget att giffta migh. Således är migh denne saken beskaffat. Rationes härtill förtijger jagh. Men mitt sinne är dertill inthet.”

girl-kingDet har spekulerats mycket i Kristinas sexuella orientering; i en bok publicerad 1937 menar professorn i gynekologi Elis Essen-Möller att hon sannolikt hade varit ”pseudohermafrodit”. Sven Stolpe förfäktar samma tanke i sin omstridda avhandling. Det betydde ungefär att hon visserligen var kvinna, men en ovanlig sådan. Hon hade ju typiskt manliga egenskaper som att vara duktig på ridning och skytte. Hon ska visst ha kunnat fälla en hare i språnget med en en kula. Dessutom var hon ointresserad av sin toalett…

I vår tid vill man gärna göra drottningen till queer, vilket kan betyda allt möjligt, men för det mesta menar man lesbisk. I filmen The Girl King (2015) lever hon ut sin sapfiska lust med en vacker grevinna och gör pojkaktiga saker som att studera och fäktas.

Det är inte första gången Kristina skildras på film; Greta Garbo gjorde det redan 1933. Även där klär hon ut sig till man, men saknar helt lesbiska böjelser. Tvärtom faller hon handlöst för en charmig spanjor. Det är kärleken till spanjoren, snarare än till den katolska tron, som får henne att överge både tronen och sitt land.

Filmens mest gripande scen anses vara själva slutscenen, där drottningen efter sin älskares död tar farväl av sitt fosterland, stående i fören på ett skepp som skall ta henne med på en resa, som man vet blir lång och ensam. Garbo och regissören arbetade särskilt intensivt med denna scen. Den togs om och om igen men regissören blev aldrig nöjd med uttrycket i drottningens ansikte. Till slut sade han till Garbo att försöka se fullständigt tom och uttryckslös ut, att inte tänka på någonting. Sedan togs den minnesvärda scenen.

garbo-som-kristinaDrottning Kristina ansikte har aldrig prytt en sedel, inte ens på den tiden då man ville ha regenter på dem. Av förklarliga skäl var man inte så stolt över henne i det protestantiska Sverige. Men numera, då man hellre väljer kulturpersonligheter som svenska symboler, har Garbo fått en hundrakronorssedel. Hennes ansikte är allt annat än tomt och uttryckslöst.

Garbo blev aldrig gift och liksom i fallet Kristina har det varit populärt att spekulera om hennes sexuella typ. Var hon lesbisk? När man inte vet brukar queer fungera som beteckning. Förutom att inte bli gifta hade Kristina och Garbo något annat gemensamt, båda abdikerade. Drottningen från sin tron och skådespelerskan från Amerikas titellösa filmaristokrati. Vid 36 års ålder, på sin talangs middagshöjd, fattade hon sitt beslut att dra sig tillbaka.

Men hennes ställning som ikon var orubbad. Alla ville härma Garbo, långbyxorna, de lågklackade skorna och den vidbrättade hatten, som skymde ansiktet. Och så Garbo-posen; de långsamma, glidande, värdiga rörelserna i förening med minen av trött och vemodig nobless.

Synd att hon slutade, jag hade gärna velat se henne i rollen som Jeanne d’Arc. Det var nämligen så att Garbo med tiden blev trött på att spela ”dåliga kvinnor”, sirener och manslukerskor. En journalist frågade vilken roll hon helst skulle vilja spela och hon svarade: ”Jeanne d’Arc, men jag skulle kanske inte klara det. Jag vill göra nånting ovanligt, nånting som inte är gjort förut. Jag är trött på alla dumma kärleksscener. Jag vill göra nåt som inte alla andra gör.”

Det blev alltså drottning Kristina 1933. Men kanske hade det senare blivit Jeanne d’Arc? Den 8 december är Kristinas födelsedag, men också den dag då världens katoliker minns Jungfru Marias fullkomliga renhet. Garbo var inget helgon som Jeanne d’Arc, men hon var gudomlig som Maria. Alistair Cooke kallade henne ”den ouppnåeliga gudinnan i den mest vittspridda religionen i mänsklighetens historia”.

Garbo var trots sin gudinnestatus inte känd för någon som helst dragning åt det religiösa. Men en gång förvånade hon en vän genom att säga: ”Jag hade ett fruktansvärt gräl med Gud i morse”. Hade hon liksom Jeanne d’Arc hört himmelska röster? Vid sidan om ”den gudomliga” fick hon också heta ”den svenska sfinxen” och ”den skygga valkyrian”.

För mig som före detta muslim, och fortfarande intresserad av islam, är det märkvärdigt att Garbo reste till Turkiet i december 1924. Hon firade jul i Istanbul. Det var så att hon skulle spela in en mustigt orientalistisk film. Hennes mentor Mauritz Stiller hade utarbetat scenariot.

greta-garbo-i-konstantinopelHistorien handlade om en ung rysk flicka av fin familj – rollen skulle förstås spelas av Garbo – som under det första världskriget flyr från Sevastopol ombord på en turkisk skuta i hopp om att över Svarta havet ta sig till Konstantinopel. Där ämnar hon söka efter sin fästman, som är mystiskt försvunnen. Under resan blir hon emellertid bedövad med sömnmedel av några skurkaktiga turkiska sjömän, bortförd och såld till ett harem. Filmen skulle fortsätta med att visa hennes liv som konkubin, hennes flykt till Konstantinopel och hennes tusen äventyr innan hon förenas med sin älskade. Stiller menade att detta kunde bli en monumental film. Istället gick bolaget i konkurs innan den blev färdig.

Exotiska fenomen som tvångsgifte och månggifte, och även hedersmord, har nu, tack vare den stora invandringen från islamiska länder, blivit vardagsfenomen i Europa. I Irak och Syrien hålls kvinnor instängda i burar och säljs till högstbjudande. Det är inte längre fråga om mustiga, orientalistiska klichéer i filmens värld utan en verklighet som förskräcker.