Patrik Engellau

Ursäkta att jag tjatar så mycket om mina åtta år på SIDA och UD men den tiden var mitt livs universitet. Det var där jag lärde mig hur vår tids vanligaste och mest framträdande organisationer fungerar, nämligen anslagsfinansierade myndigheter av olika slag, kort sagt den politikerstyrda offentliga apparaten (jodå, storföretag har många likartade drag, men där finns trots allt vinstmaximeringsprincipen som nyttig, korrigerande motkraft).

När vårt samhälle tänker på sig själv, och det var likadant på min SIDA-tid, så funderar det i termer av vänster och höger, av socialism, konservatism och liberalism och sådant. Sådana begrepp, menar vårt samhälle, är verktyg för vår förståelse av världen omkring oss. Våra debatter och politiska strider handlar om sådant: vi ger oss själva och andra beteckningar i sådana termer och ställer upp oss i två eller fler arméer med respektive ideologis symboler på sina banér och sedan pang på.

Hur skulle världen kunna förstås på annat sätt? Det handlar ju om efter vilka principer samhället ska styras!

Så trodde jag tills jag gradvis började upptäcka verkligheten i egenskap av förste byråsekreterare, sedermera byrådirektör och så vidare mot stjärnorna. Det visade sig att det bland de begåvade och välutbildade medarbetarna i detta förnämliga verk, SIDA alltså, fanns både ”höger”- och ”vänster”-personer. Döm om min förvåning när jag gradvis insåg att dessa beteckningar inte hade någon som helst betydelse för arbetet och biståndet (annat än att det kanske var marginellt lättare att göra karriär om man hyste ”vänster”-sympatier). Jo, om ”vänstern” fick bestämma över det svenska biståndet kanske det gick några miljarder kronor mer till länder som Tanzania och Kuba, om ”högern” fick bestämma kanske Kenya och Tunisien fick en större del av kakan. Men det påverkade inte kakan. Ej heller påverkade det mig, som byrådirektör, annat än att jag fick nya, intressanta resmål att besöka när politiken ändrades. Oavsett vilket så kom min lön in på mitt bankkonto i slutet av varje månad.

Och inte blev det någon skillnad för målgruppen, nämligen de fattiga i respektive mottagarland, eftersom biståndspengarna normalt inte rinner så långt genom de intrikata mottagningssystemen.

Så för den verksamhet som faktiskt bedrivs i verkligheten är det där med socialism och konservatism och liberalism – eller ”vänster” och ”höger” – bara bakgrundsbrus. Jag vågar påstå att det är likadant på Arbetsförmedlingen och Socialstyrelsen som på SIDA. Vi som jobbar där lufsar på som vanligt oberoende av vilken ism som för tillfället är herre på täppan.

Det som spelar roll i dessa apparater – och därmed i de samhällen som domineras av sådana apparater, till exempel det svenska – är den anda i vilken verksamheten sker. Här finns två varandra ömsesidigt förstärkande principer: för det första den för alla anslagsfinansierade organisationer gemensamma driften att maximera omsättningen; för det andra den i människonaturen inbyggda instinkten att spara på krafterna. Ju större omsättning, desto fler kan anställas och desto mer kan alla inblandade spara på krafterna. Ju mer de begåvade och välutbildade medarbetarna sparar på krafterna, desto större anslag behövs.

Det där höll på att göra mig vansinnig. Det visade sig inte finnas någon gräns för hur många tusen kronor av skattebetalarnas pengar som kunde rinna mellan fingrarna om det ledde till att tjänstemannen kunde gå hem en timme tidigare en vacker vårfredag. Det väckte en hel del munterhet när jag föreslog att det skulle införas en regel att en tjänsteman i sin ämbetsutövning måste visa minst lika mycket respekt för penningars värde som när han köper en gräsklippare för egna pengar till sin egen trädgård. Alla tyckte det var en jättefin idé och sedan hände ingenting.

Det finns nämligen ingenting i vår myndighetsvärld som erinrar om den ambitiöse slavdrivaren på galären. (Påminn mig inte just nu om den motsatta, lika relevanta, observationen, nämligen att man vid åsynen av vad myndigheterna faktiskt åstadkommer ofta har anledning att önska sig någon övervakare som förhindrade dem att utföra något som helst arbete.) Politiker? Pyttsan. Se på Slussen, skolan, försvaret, Nya Karolinska Solna, Arbetsförmedlingen.

Det här är inga ”höger”- eller ”vänster”-frågor. Ingen känd ism förespråkar okontrollerad myndighetsexpansion. Ismerna utvecklades för mer än hundra år sedan när myndigheterna bara disponerade några få BNP-procent. Då för tiden var sjukan inget att bry sig om. Nu är det annorlunda.

Hur mycket bortslösade och felanvända resurser blir det där per år? Tjugo BNP-procent? Trettio? Jag vet inte ens hur man ska räkna. Men jag vet att de inblandade summorna är långt större än vad som skiljer högern från vänstern och socialisterna från de konservativa från liberalerna.

Vad jag menar är att den väletablerade idévärld som styr vårt politikervälde blir ett skynke som döljer de problem som en myndighetsekonomi, som den svenska, enligt organisationssociologins lagar med nödvändighet utvecklar.