Skolbesök i Advents- och Luciatid

bert stålhammar

Bert Stålhammar

Det var strax före jul år 1981. Jag var ute på det fältarbete som hörde till mitt arbete med min doktorsexamen. Mitt syfte var att studera hur grundskolans rektorer använde sin tid och hanterade sina uppgifter. Ingen i vårt land hade tidigare studerat just rektorers arbete. Ett forskningsområde som däremot var stort inom den engelsktalande världen. I USA hade många rapporters publicerats som visade ett starkt samband mellan duktiga rektorer och framgångsrika skolor. Under senare år har många studier bekräftat hur viktig rektor är för en skolas positiva utveckling.

Det snöade lätt när jag parkerade min Saab på skolans gäst parkering. Klockan var bara tre på eftermiddagen men det var närmast helmörkt ute. Visserligen lyste snön upp inte bara mörkret utan också hela tillvaron i stort denna sista skoldag på höstterminen i den ena av samhällets två högstadieskolor.

När jag öppnade porten in till skolan och gick in i korridoren fick jag snabbt trycka mig mot väggen för att inte bli omkullsprungen av tomtar och lucior i horder som forsade fram i korridoren. Några tappra lärare med glitter runt pannan försökte skapa någon sorts reda i det kaos som syntes råda. Men vad förmår en 160 cm kort och späd kvinnlig lärare mot grabbar i nian som pendlar runt 190 cm strecket?

På min smygande väg till rektorsexpeditionen kunde jag se att skolan var hårt sliten. Sönderslagna strömbrytare och insparkade plåtskåp, stora väggpartier där färgen flagnat och gardiner som hängde på trekvart eller inte hängde alls. Ur några högtalare som hängde i taket dånade både gamla traditionella julsånger och nyskrivna som Billy Butts populära Christmas in New York och Vår julskinka har rymt.

Stämningen var förvisso hög när rektor kom ut i korridoren och hälsade mig välkommen till skolan. Vi gick in på expeditionen där han bjöd på kaffe och berättade att det just varit terminsavslutning i skolans bespisningslokal. Där hade man bland annat sjungit Nu är det jul igen och Hej tomtegubbar.

”Vi undvek psalmerna eftersom skolan skall vara religiöst neutral”, sa rektor som också nämnde att han hållit ett jultal till eleverna där han påminde dem om att använda cykelhjälm och inte äta så mycket att de blev sjuka. Hela samlingen hade avslutats med Karusellen.

En timme senare hade jag förflyttat mig till skolmatsalen där kommunen bjöd hela personalen på julkaffe sista dagen före jullovet. I min forskningsstrategi ingick att jag också ville höra rektor tala inför hela sin personal. Efter en dryg halvtimmes småprat och ett och annat högljutt skratt tog rektor ordet. Ungefär så här uttryckte han sig:

Kära medarbetare. Äntligen är höstterminen slut. Det har verkligen varit en tuff termin då vi fått brottas med många problem. Och inte fick vi skolan renoverad i år heller. Men med tanke på de politiker vi har var det kanske fel att förvänta sig det. Vi får alltså vänja oss vid en arbetsmiljö som skulle utdömas på vilken annan arbetsplats som helst. Men nu har vi alla tre veckors julledigt framför oss. Vila upp er ordentligt. Tänk inte på skolan. För det skall ni ha klart för er har det varit jobbigt i höst så är det ingenting mot vad det kommer att bli i vår. Ät inte för mycket skinka och drick inte för mycket öl. God jul allesammans.

Då reste sig alla och gick sakta ut ur lokalen under tystnad. Sällan har jag sett ett kroppsspråk som så tydligt gestaltade hopplöshet och uppgivenhet som det denna personalgrupp visade just då.

Följande dag besökte jag den andra högstadieskolan i kommunen. På väg till rektorsexpeditionen kunde jag konstatera att korridorerna var lika slitna som de jag besökte under gårdagen. Men hela stämningen bland eleverna upplevdes som lugnare. Jag behövde inte smyga efter väggarna. Från högtalarna i taket hördes lugna julmelodier.

Rektor hälsade mig välkommen och bjöd på kaffe i personalrummet. Jag konstaterade att de båda rektorerna hade många gemensamma drag. De verkade båda vara drygt 40 år. Kanske berodde det på terminsavslutningen men de var båda klädda i kavaj, skjorta och slips. Då måste man komma ihåg att vid början av 80-talet dominerade männen totalt som rektorer. Numera är det tvärt om.

Rektor berättade att han just kom från terminsavslutningen som enligt traditionen hölls i den gamla sockenkyrkan på andra sidan vägen. ”Vi följer alltid traditionen”, sa rektor. ”Det innebär att vi sjunger de gamla klassiska julpsalmerna. I år var det också en flicktrio från nian som sjöng Stilla natt till gitarrackompanjemang. Ett inslag som blev oerhört uppskattat. Prästen läste ett par verser ur julevangeliet och tillönskade alla elever en god och välsignad jul. Själv höll jag ett kort tal och påminde eleverna om att det finns alltid ett ljus någonstans som lyser upp mörkret. Så slutade vi samlingen med att alla sjöng Vi tänder ett ljus i Advent.”

”Har du inte fått kritik från många håll för alla kristna julsånger”, frågade jag. ”Självklart”, svarade han. ”finns det en och annan som har hört av sig. Men jag svarar alltid att min uppgift som rektor är att låta alla elever få del av de traditioner vi har kring våra högtider. En julavslutning i kyrkan med levande ljus och musik får en helt annan dimension än den som hålls i en matsal eller gymnastik sal som fylls med dagens popmusik. Så länge som jag är rektor så kommer jag att driva denna linje och vill skolstyrelsen inte ha det på det viset så lämnar jag min tjänst.”

Sedan var det dags för personalens terminsavslutning inför jullovet. Det märktes tydligt att stämningen var högre i den här gruppen än i gårdagens. Jag väntade med spänning på rektors tal. Så här löd det:

Kära medarbetare. Tänk att det redan är jul. Hur fort har inte den här höstterminen försvunnit. Men vilken hösttermin vi har haft. Underbara elever som vi får vara med och lotsa ut i livet. Positiva och hjälpsamma kollegor och föräldrar som hela tiden har stöttat oss. Visserligen är skolan sliten och färgen har flagnat lite över allt. Men färgen i skolan. Den står ju vi för. Blå som hoppet och röd som kärleken.

Nu är det jullov. Men hav tröst. De tre veckorna går snabbt och snart ses vi här igen. Om det var bra under hösten så vet vi att det kommer att bli dubbelt så bra under våren. Och kom ihåg. Julen är inte bara klappar och julmat, och inte heller bara musik och körsånger. Det finns en djupare mening i julens budskap. För snart 3 000 år sedan uppträdde profeten Jesaja och sa: ”Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus; ja, över dem som bo i dödsskuggans land skall ett ljus skina klart”. Nog är det värt att just i årets mörkaste månad lyfta fram att i allt det mörka föds ett nytt ljus. Ha nu en riktigt fin jul.

Så skildes alla åt inför jullovet. Det var många skratt, kramar och en och annan avskedstår för den som skulle sluta. Men det kändes ändå som om hela personalgruppen befann sig i den stämning som föds ur det äkta julbudskapet. Ett ljus skall gå upp.

I bilen på väg hem reflekterade över det jag varit med om. Mina två rektorsbesök ingick i den intervjustudie av 30 rektorer som var en del av min empiriska del i doktorsexamen. Utan att vara alltför teoretisk konstaterade jag följande.

Det som verkligen kan skilja en framgångsrik rektor från en medelmåtta är han eller hon har en egen genomtänkt värdebas. En sådan person är inifrån styrd och hämtar energi, mod och kraft från det som anses rätt och riktigt. För rektor nr 2 var det viktigt, oavsett vad andra ansåg, att eleverna fick en upplevelse i terminsavslutningen som gick utanpå och över det vardagliga och vanliga. Hans citat från profeten Jesaja fyllde medarbetarna med hopp inför framtiden, på ett helt annat sätt än vad en skrivelse från skolstyrelsen kunnat göra. Då handlar det inte främst om ekonomiska resurser.

34 thoughts on “Skolbesök i Advents- och Luciatid

  1. Sldy skriver:

    Tack för detta, förutom OBS-klasser och relegeringsmöjligheter, bättre lärarhögskolor och högre lön till bra lärare och läroplan utan flum så tror jag avslutning i kyrkan är av yttersta vikt. Vårt samhälle är under attack, och utan traditioner så skapar vi en generation rotad i hallowen, i bästa fall. Så återinför avslutning i kyrkan, de som inte vill gå, ja stanna hemma då, de hör ändå inte hemma här om de känner så stark antipati mot kyrkan.

    Liked by 5 people

  2. Verdandi skriver:

    Fint skrivet om vikten av ledarskap. Problemet som jag stött på är att det finns många som sedan 80 talet lärt sig att tala som rektor nr 2, om hur fantastiskt allt är (Löfven fattar ju inte vad vi klagar på , alla siffror pekar åt rätt håll), men de vet egentligen inte vad de talar om. De talar med sektledarens världsfrånvända glöd.

    Jag tror att väldigt många rektorer idag har en för dem genomtänkt värdebas, lite elakt formulerat som: allas lika värde, Sverige är världsbäst och vi kan ta hand om hela jordens lidande, vi är så goda! Och titta så bra det går! Pangloss skulle bli grön av avund.

    Det spelar faktiskt en roll vilken värdebas det är.

    Liked by 2 people

    • Hovs_Hallar skriver:

      VERDANDI:
      Det tycker jag du misstolkar totalt — rektor 2 talar inte om ”hur fantastiskt allt är”, utan nämner de fysiska bristerna i förbigående. Kärnan i talet är istället TRADITIONEN — julen som en ljusets högtid, med hänvisning till en tusenårig kristen tradition!

      Här används alltså symboler kända av alla för att skapa en känsla av sammanhållning och optimism som även anknyter till årets rytm — den kalla mörka vinter som ska avlösas av en ljus och varm sommar.
      Detta tycker jag är så uppenbart att det är svårt att missa.

      Liked by 1 person

      • Verdandi skriver:

        Jag uttryckte mig oklart. Min sista mening avsåg just det som du påpekar. Rektor 2 förmedlade sin genuint goda värdebas.
        Det finns många som förmedlar en förment god värdebas idag. Som Löfven och Reinfeldt.

        Gilla

    • pettersonaxeagentlemansgentleman skriver:

      Trevligt och passande med en litterär referens till den magnifike Francois-Marie Arouet de Voltaire! Ett mästerverk vars tragikomik stannat i minnet! Vad man lidit med den renhjärtade Candide och vad man förbannat den tanklösa Kunigunda.
      Hoppas Du har överseende med denna parentetiska reflektion.
      Andreas 🙂

      Gilla

      • Verdandi skriver:

        Det är trösterikt vissa dagar, att tänka på Candide och att intet är nytt under solen. I alla fall inte när det gäller mänskliga prövningar….

        Liked by 1 person

  3. Hortensia skriver:

    Tack, Bert, för denna illustrativa tillbakablick.

    Sverigeorienterat civilkurage tycks dock vara en ännu större bristvara hos den omsorgsfullt PK-impregnerade, obligatoriskt mångkulturbejakande, sorgligt värdegrundsängsliga och kroniskt svensk-tradition-fobiska personalen i dagens skolmiljöer. Ljusbringande Luciatåg ut…

    http://www.stockholmdirekt.se/nyheter/deras-forskolor-skippar-det-traditionella-luciataget-har-varit-stressigt/reppkC!Frct9gIT63tsNFBsv29CqA/

    http://www.expressen.se/ledare/sanna-rayman/varfor-maste-ni-andra-pa-lucia/

    … och muslimskt medeltidsmörker in…

    https://petterssonsblogg.se/2015/05/01/smabarn-leker-is/comment-page-1/

    http://www.expressen.se/ledare/podcast/politiknorden/mona-sahlin-ungar-leker-is-pa-forskolan/

    Varför ska gammelsvenska barn berövas sin rättmätiga, av generationer civiliserade, kristna svenskar skapade trygghet, kultur och traditioner samt både barndom och framtid av ynkligt fega, obegripligt ”naiva” och osvenskt kulturrelativistiska… vuxna…?

    Liked by 4 people

    • pettersonaxeagentlemansgentleman skriver:

      Min högt ärade Hortensia!
      Denna den andra syndafloden, invasionen, utgör ett veritabelt diluvium som hotar att dränka befolkningen i en multikulturalistisk översvämning av aldrig tidigare skådat slag. Lågsinnade oikofobiska politiker, vilka icke darrar på manschetten inför att bespotta vår svenska kulturhistoria, har med vett och vilja axlat rollen som nationens främsta fiende. Denna i grunden människoföraktande och anarkistiska policy, emanerad ur vulgärvänsterns, HBTQ-maffians och feminazismens strids- och våldsbenägna led, strävar dagligen efter att skuldbelägga den ordinäre, normalhygglige svensken.

      Oligarkernas försåtliga beteendekontroll, maskerad till didaktiska små pekpinnar och utportionerade till den politiskt oinitierade delen av befolkningen, är ett djärvt försök att kriminalisera de patriotiskt sinnade opponenterna. Den kulturfascistiska regimens etablerade sanningar är en pedagogik som var läroanstalt med pretentioner på seriositet, kärlek till kunskap, bildning och värdighet, med förakt må avvisa och desavouera. Då dagens samtliga skolmiljöer präglas och definieras av den statskontrollerade globalismpropagandan, är det sannerligen dags att gå i härnad och försvara våra säsongsbetonade sedvänjor, vilka ger uttryck för vår naturliga kärlek till fosterjorden. Det är vår förbannade plikt att upprätthålla dessa stämningsburna traditioner och vidarebefordra dem till det uppväxande släktets fromma.

      Vilka busmorfa demoner som behärskar våra pliktförgätna makthierarker kan vi blott göra oss en föreställning om, men att de ofta antager skepnaden av islamistbefrämjaren, den machiavelliske dekrepitus Soros, kan vi utgå ifrån. Det sägs att vi har de politiker vi förtjänat, en sanning med modifikation. Man förfäras vid tanken på att den så kallade kulturministern som tillåts härja fritt och vars depraverade bilder finns till allmänt beskådande på nätet, skulle vara något vi gjort oss förtjänta av. Hon utgör fastmer ett signifikativt smakprov på den svenska moraliska urartning som givit riket internationell status som avskräckande exempel.

      Din trofaste vapendragare och adoratör,
      Andreas 🙂

      Gilla

  4. JAN BENGTSSON skriver:

    Vi har alldeles för få rektorer av den andra sorten,
    om de fortfarande finns kvar)

    Detta skulle vara ca 1980…
    Undrar hur det ser ut idag?

    Gilla

    • Hovs_Hallar skriver:

      JOHAN:
      Ja — Reinfeldts statssekreterare kryper till korset i elfte timmen och börjar upprepa det som SD sagt hela tiden — dax nu när vinden vänder.
      Påminner om Hitlers fd. medarbetare som vid Nürnbergprocesserna sa att de ”bara lydde order”.

      Undrar bara varför detta publiceras på en obskyr blogg istf. i typ Aftonbladet.

      Gilla

    • Boris skriver:

      Det är bra att Mikael Sandström pudlar. Det visar att han börjat förstå vidden av vad han ställt till med. Men han gjorde det med öppna ögon och någon förlåtelse är inte aktuell.

      Gilla

  5. Lasse W skriver:

    Bra och tänkvärda bilder av två olika skolor. Den första ser barnen som naturbarn, den andra som kulturbarn. Utifrån mina erfarenheter av daghem på mitten av 80-talet var det tydligt att barnen skulle ses som just naturbarn. Det var ett utflöde av en progressiv pedagogik som nog hade inspirerats av Rousseaus ”Den goda vilden”.

    Barn som for runt som jehun i kuddrummet (ja just det, det fanns kuddrum) och som inte kunde sitta still en sekund ansågs friska och bra, medan barn som satt stilla och läste sågs som hämmade. Barn skulle vara vilda och busiga och barnboken ”Den vilda bebin” kom ut. Det var också på 80-talet som den fysiska teatern dominerade i barnprogrammen på TV. Överdrivna uttryck och överdriven mimik.

    Svensk skola och förskola är präglad av denna fysiska som det ansågs folkliga kultur där omsorg om barns fysiska person (cykelhjälmar, barnstolar) fick ersätta den fostran som inte längre var önskvärd. Barn var goda av naturen och behövde inte uppfostras. Tidigare generationers erfarenheter av skola och barnuppfostran var ingenting värt utan dömdes ut som gammalmodigt och auktoritärt. Det var oklokt.

    Liked by 4 people

  6. JL skriver:

    Tack för ett intressant och annorlunda inlägg.

    Har själv arbetat en period som lärare och haft att göra med olika rektorer. Instämmer att vikten av bra ledare är stor, precis som i vilken organisation som helst.

    Hade varit intressant att veta mer om elevunderlaget och skolornas geografiska placering (samma förutsättningar?). Kanske dessa faktorer spelade avsevärt mindre roll 1981, innan Mellanöstern och Nordafrika berikat Sverige?

    Liked by 1 person

    • hstrand skriver:

      Jag skriver om två skolor i samma kommun med ett likartat elevunderlag och placering. Dessutom var de båda rektorerna män i ungefär samma ålder och ganska konventionellt klädda.

      Gilla

  7. Hovs_Hallar skriver:

    Ja — det är en himmelsvid skillnad mellan dessa två — den förste, ”pessimisten” och den andre, ”optimisten”. Den sistnämnde får sin optimism från en inre styrka som man kunnat kalla ”värdegrund” om inte det ordet blivit så grymt missbrukat, korrumperat och släpat i smutsen av PK-sekten.

    Politiska partier måste ha någon form av ideologi som sammanhållande kitt. I Sverige har arbetarrörelsen spelat en stor roll under större delen av 1900-talet men verkar numera ha förstelnats då samhället inte längre motsvarar ideologin..
    Deras balanserande motkraft, som brukar kallas de ”borgerliga”, har även de tappat stinget numera och verkar ha så dåligt självförtroende att de inte ens vågar fälla en vacklande sosse-regering.

    I detta ideologiska tomrum har en mycket obehaglig sekt vi kan kalla ”PK-sekten” lyckats få stort inflytande — ett inflytande som går över partigränserna men är starkast rotat i vänstern, speciellt MP.
    Denna PK-sekts idéer är i princip en ren ANTI-TES till de värderingar som den sistnämnde rektorn i ovanstående text står för!

    PK-sekten vill i princip FÖRBJUDA alla våra traditionella symboler, allt som förkroppsligar de traditioner som ger vårt samhälle en känsla av kontinuitet. Man gör detta under förevändningen att personer från främmande kulturer ska känna sig ”inkluderade” — vilket är rent nonsens.

    Hur kan man känna sig ”inkluderad” i ett tomrum?

    Nej, PK-sektens destruktiva ideologi försöker helt enkelt förstöra vår svenska kultur — det kitt som håller ihop vårt samhälle — och ERSÄTTA den med invandrares främmande kulturer. Vi ska inte längre kunna känna oss som svenskar och blir främlingar i vårt eget land.

    Alla som röstar på ett parti som inte står upp för vår egen kultur utan infekterats av PK-sektens giftiga propaganda, är DELAKTIGA i att förstöra vårt land.

    Liked by 3 people

  8. Reverend Bob skriver:

    Varför skall våra skolor vara till 100% sekulära? Det borde räcka att varje kommun erbjuder minst en helt sekulärt skola som föräldrar kan välja för sina barn. Övriga skolor i kommunen bör tillåtas ha religösa inslag utanför den vanliga undervisningen. Jag anser därutöver att vi bör återinföra kristendomsundervisningen i våra skolor, med begränsningen att det skall vara en omfattande undervisning om kristendomen från lågstadiet och uppåt. Men kristendom skall inte utövas så som det gjordes i den gamla folkskolan. Eleverna skall inte sjunga psalmer eller be böner, de skall lära det kristna budskapet med fokus på humanism. Detta anser jag vara viktigt eftersom vårt kulturarv innehåller mängder av referenser till kristendomen. För att förstå vår litteratur måste vi känna till kristendomen och dess historia. Likaså bygger våra demokratiska system på en kristen människosyn. Vårt uppväxande släkte kan knappast ta skada av att lära sig lite om den humanism och det tänkande som grundar sig på kristendom. Låt mig ta några avslutande exempel. Tolerans kan kan ju förklaras med att den som aldrig syndat kastar första stenen. Förnuftigt hushållande kan beskrivas utifrån faraos dröm. Dansen kring guldkalven kan utnyttjas till att beskriva hur viktigt det är att folk följer lagar och inte ger efter för stundens ingivelse. Vi behöver inte utöva religion för att lära av den.

    Liked by 1 person

  9. B skriver:

    Jag minns adventsvesper och när min fröken läste för oss om den heliga natten som något av det finaste med skoltiden. Vissa kristna inslag i skolan, såsom skolavslutning i kyrkan med orgelspel och den blomstertid, tycker jag ska få finnas kvar som en del av vårt kulturarv. Varför ta bort sådant som är högtidligt och som betyder mycket för många människor? Den av annan religion som inte tål det tusenåriga kristna arvet skulle kanske överväga att ta sina barn till ett annat land.

    De invandrare jag känner, som alla är helt vanliga trevliga människor, julpyntar med adventsstjärnor och lyssnar på kristna julsånger sedan de kommit hit och de uppskattar våra traditioner (och tycker att svenskar är självutplånande idioter tyvärr och oroar sig liksom vi andra för hur det ska bli för deras barn i landet som en gång var fantastiskt men som befinner sig på ett sluttande plan).

    Liked by 2 people

  10. MartinA skriver:

    Stat och kommun och det allmänna angriper svenska traditioner och gör sitt yttersta för att förstöra dem. Dessutom är sverige inte en nationalstat längre utan mångkulturellt. Följaktligen är detta helt rätt och riktigt.

    Den som vill behålla traditioner nu måste ta tillbaka dem i det egna livet utanför stat och kommun. Det allmänna har visat sig ovärdiga vårt förtroende. Så dags att visa eländet det förakt det förtjänar.

    Liked by 1 person

  11. oppti skriver:

    Det sorgliga är väl att den rektor som kan skapa trivsel i en nedsliten skola får vänta med reparationerna tills den som skapat kaos fått sin skola reparerad-om pengarna räcker.

    Gilla

  12. Jonas Nilsson skriver:

    Det som tillkommit sedan 1980 är värdegrunden (1994) som å ena sidan vill knyta an till kristen idé och värdetradition. Å andra sidan – uppger initierade källor – var kompromissens villkor (Folkpartists krav!) att detta skulle tänkas icke-konfessionellt. Sedan dess har det ickekonfessionella aspekten drivits ”medvetet” i lärarutbildningarna och tanken om att anknyta till någon form av tradition ifrågasatts.
    Vad tänktes egentligen med begreppet ”icke-konfessionellt”? I praktiken har det blivit Kristofobi och tänkt ateism vilket det per definition inte kan betyda eftersom det motsägs av andra delar i värdegrunden. Dessutom växer nu medvetandet om att t.o.m. den mest avgjorde ateisten i allmänhet håller något för sant. Läs hela värdegrunden och försök förstå den i sin helhet – kan man säga till rektorer och lärare som tvekar. Där finns stoff för oändligt antal eftertänksamma avslutningstal.
    Den stora utmaningen för utbildningsledare idag är nog inte att det förekommer religiösa inslag (förhoppningsvis åtminstone från medverkande präster eller annat kyrfolk) utan vad som ligger i talet om sanningssökande.
    Den rektor som inte kan låta bli att hävda att det inte skulle finnas något som är rätt och fel får numera t.o.m. journalister på sig. De börjar ju nu t.o.m. uttala ogillande över att politiker kan tala lögn. Men vad är då sanningen?! Värt att fråga efter tycker jag.

    Liked by 1 person

  13. Lennart Göranson skriver:

    Jag har sent omsider lärt mig att det båtar föga att försöka omvända den som är troende, vare sig det handlar om den Augsburgska trosbekännelsen eller tron på Sverige som humanitär stormakt. Bättre då att ta till sig Bert Stålhammars berättelse i advents- och luciatid och försöka lära något.

    Ytligt sett verkar skillnaden mellan de två rektorerna handla om närvaron respektive frånvaron av en kristen grundsyn. Vi som inte kan förmå oss att tro på de kristna dogmerna och bibliska berättelserna, eller som stöts bort av kyrkans historiska roll, är vi dömda att försmäkta i pessimism, misantropi och avsaknad av etik och en inifrånstyrning om vad som är rätt och riktigt? Och måste vi låta oss nöja med traditionslös torftighet, utan den stämningsfyllda musik och de levande ljus som ger själen näring?

    Det jag försöker säga är naturligtvis att vårt västerländska humanistiska och upplysta idéarv har minst lika högstämda värden att förmedla som profeten Jesaja. Men vi som önskar oss en sekulär stat kanske har varit dåliga på att klä de värdena i en dräkt som engagerar. Så låt oss bli bättre på det, och ta varning av Bert Stålhammars deprimerade rektor.

    Liked by 2 people

    • Jonas Nilsson skriver:

      Jag tycker att du försöker resonera bort udden i Stålhammars två exempel. Utgångspunkten var inte huruvida rektorerna var deprimerade utan effekten av deras ansats. Noga räknat är det två olika aspekter i definitionerna:
      ”I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. Undervisningen i skolan ska vara icke-konfessionell.”
      Alltså, här är kristen tradition en sak och västerländsk humanism är inte identisk. Men bådadera ska utgöra delar av det våra elever fostras i.
      Du säger med andra ord att du håller på rektor ett fast i en mer uppmuntrande version? Jag tror i vilket fall att en motsättning mellan begreppen tradition och icke-konfessionalism är felkonstruerad.
      Tanken var nog att konfessionalism skulle förstås liktydigt med Svenska kyrkans bekännelse (därav Folkpartisters känslighet?) [Augsburgska bekännelsen som dokument är snarast ett argument för att detta INTE är någon specifik variant ”konfession” av kristen tro].
      Men begreppet konfessionalism som sådant är omistligt för en skola. Det är inte svårare än att den som talar behöver tro på, bekänna, stå för, och ta ansvar för det vederbörande säger. Om man inte tror på orden man säger då kan det räcka med musik.
      Det är just orden som enbart en klädnad som gör budskapet ihåligt. Musiken säger konstigt nog mer. Därför handlar dagens grundfrågor inte ens i första hand om religion eller inte utan vad vi tror om kunskap och språk (kunskapsteori). Till Jesajabokens fördel vill jag säga att där finns såväl en tydligt tröstande ton som skarpt varnande. Den som inte har tro har inte ro. Säg att du tror på något med innehåll så gör det skillnad.
      Undergrävs en sekulär stat av att människor tror på vad de säger? Vad i vårt västerländska humanistiska och upplysta idéarv har inte Bibeln som grunddokument? Att citera Bibeln gör inte akten till religiös indoktrinering.
      Att tömma språket på innehåll och totalrelativisera det är något unikt för västerlandets efterkrigstid. Värdegrunden kanske borde kanske också förstås som en reservation mot1900-talets sekularisms indoktrinering?

      Gilla

  14. pajsaren skriver:

    Jag förstår till fullo vad Bertil Stålhammar vill förmedla med sin text och jag kan instämma i budskapet. Dock blir berättelsen inte helt trovärdig på grund av en del faktafel. Om året hade varit 1991 istället för år 1981 hade t.ex. nämnda melodier kunnat spelats i skolans högtalarsystem. År 1981 fanns inte dessa melodier utgivna.

    ”Christmas in New York” – utgiven 1982
    ”Vår julskinka har rymt” – utgiven 1988

    Liked by 1 person

    • hstrand skriver:

      Pajsaren. Tack för din uppmärksamhet om musiken. Du har naturligtvis rätt och jag ber om ursäkt för mina felaktiga uppgifter. Det jag egentligen ville säga var att det inte fanns en tillstymmelse till adventsstämning eftersom det jag lyckades uppfatta i det allmänna stojet var att några jul-eller Luciamelodier inte strömmade genom högtalarna.

      Gilla

  15. Sixten Johansson skriver:

    Under det senaste halvseklet har vi i västländerna fått ett materiellt välstånd, visserligen ojämnt fördelat, men ändå ett priviligierat liv för många fler än under andra epoker och i andra civilisationer. Men priset har varit högt. Vi har byggt högre och högre luftslott med många farliga schakt och utan bärande balkar. Byggmaterialet har inte varit hållbart, så allt kommer att rasa samman när orkanerna kommer. Flykten från verkligheten blir allt mer hysterisk och logik, erfarenhet, kunskap och sunt förnuft kan inte tävla med alla lockelser och all förströelse, som tillfälligt kan jaga bort skräcken för livets tomhet och meningslöshet.

    Vi behöver forma en ny kultur, som respekterar det gamla och bygger vidare på traditionerna. Kristendomen behöver både mer inre glöd och mer yttre förståelse och stöd för att åter bli en viktig och stark kraft. Vid sidan av den behöver vi också staka ut parallella vägar för de många som inte kan ta till sig dess formelspråk och dogmer. Själv är jag varken bibel- eller bokstavstroende och kallar mig därför inte kristen. Men jag ser kristusmyten som en genial andlig uppfinning och kan för våra egna barn tolka och förklara både bibliska berättelser och religioners funktion bättre än många präster och biskopar vars utläggningar jag har läst. På en sekulär, konservativ grund och med en vardagsspråklig förståelse av kristendomens kärna är det möjligt att skapa ytterligare en motkraft mot de inre och yttre självmordssekter som nu hotar vår civilisation.

    Gilla

  16. Rikard skriver:

    Hej.

    Jag är svensk.

    Min släkt är svensk med anor till före kristet skriftspråk.

    Vart är det du tycker jag skall flytta?

    Jag är lärare till yrket. Med vilken rätt anser du att du får tvinga in mig i ett tempel till Abrahams gud på min arbetstid?

    Religion är en privatsak, oavsett om någon kallar sig kristen, muslim eller jude.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, lärare

    Gilla

  17. Gösta Svensson skriver:

    Ont skall med ont fördrivas, eller?

    Jag förstod tidigt att det här med religion, det är inget för mig. Kan ta i i underkant och säga att jag haft den insikten i mer än 35 år nu.

    Jag gick ut gymnasiet på 80-talet, och vi hade avslutning i kyrkan då. Det var en vacker kyrka och tråkiga psalmer och oftast ganska oinspirerande tal av en präst. Som minne spelar det ingen större roll. Det fanns mycket annat från högstadie- och gymnasietiden som satt mycket djupare spår, både gott och ont, mest ont faktiskt.

    Vill jag att mina barn också skall få uppleva en kyrkoavslutning?

    Nja, jag tror inte att kyrkan är en garanti för en minnesvärd och fantastisk upplevelse då det gäller skolavslutningar. Den behöver inte heller vara ett hinder för att avslutningen blir något att bära med sig genom åren och minnas med värme. Det är så mycket som spelar in och det eventuella kyrkobesöket är bara en del. Kyrkan vi var i var ju mycket vacker och med en intressantare präst, kanske lite annorlunda musikval (Mozart tex är lättsmält men ändå hållbart), en annan inramning då det gäller allt annat som hände i samband med sista veckan på terminen, så kanske kyrkodelen hade blivit en välfungerande pusselbit för att skapa något som vore värt att minnas och för att få oss ungdomar att stanna upp och bli lite vettiga för en stund.

    Om det däremot handlar om att uppta tid, rum och skapa närvaro av något, för att på så sätt hindra att något annat (läs islam) tar denna tid, detta rum och denna närvaro, ja då fungerar säkert den traditionella kristet färgade skolavslutningen med kyrkobesök. Jag har alltid föredragit och varit kapabel att själv skapa min mening genom kreativa sysselsättningar, men många vill säkert gärna ha saker serverade, få färdiga strukturer och fogas in i förutbestämda sammanhang ibland, tex vid högtider. Jag har inget emot det och deltar gärna även om jag blankt förkastar den religiösa grundtanken.

    Gilla

    • Lennart Göranson skriver:

      Många har upplevt kyrkobesök som vackra, högtidliga och stämningsskapande. Och jag besöker gärna själv kyrkor och katedraler, särskilt som turist, trots att jag inte räknar mig som kristen. Det är inte fel att känna vördnad inför tillvarons under även om man inte kopplar det till Jesus. Jag skulle gärna unna skolbarnen en skolavslutning som väcker glädje och hopp – det vore märkligt om det inte skulle gå att åstadkomma även om man respekterar konfessionslöshet i den obligatoriska skolan.

      En tanke som jag hoppas inte ska uppfattas som hädisk: Det är ett faktum att andelen troende kristna bland svenskarna är mycket lägre än tidigare, och att tendensen går mot fortsatt minskning. Däremot har vi lika många kyrkor som när andelen låg nära 100 procent. Vore det orimligt att omvandla ett antal kyrkor till offentliga mötesrum utan religiös innebörd? På så sätt kunde inte bara skolbarn utan också andra få glädje av våra vackra kyrkor, exempelvis för konserter och andra estetiska evenemang som passar för en högtidlig inramning. Däremot skulle man naturligtvis inte göra som i Frankrike efter 1789 och etablera restaurangverksamhet eller liknande där. Kyrkorna är hela svenska folkets egendom, de ska respekteras och borde vara till glädje för fler, oftare än vad som i dag är fallet.

      Gilla

      • Jonas Nilsson skriver:

        Försök till kort eftertanke:
        Det kan ligga en del i värdegrundens formulering att inte blanda ihop kristen tro och västerländsk humanism men båda hör till det arv som skolan är skyldig att referera med respekt och förväntan. Men kyrkor tömda på innehåll, och då menar jag kristen gudstjänst, blir just inte mer än monument över en svunnen tid, alternativt det som nu pågår: omformade till en upplysningsvariant av traditionell kristen tro.
        Bättre att fundera på hur våra dagars kulturhus ska kunna fungera inspirerande och se ut och söka nya synteser utan att blanda samman.

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s