Mohamed Omar

Årets julkalender, Selmas saga, är ett äventyr med mycket julkänsla. Åttaåriga Selma ska tillsammans med den excentriske vetenskapsmannen Efraim von Trippelhatt ge sig ut på en resa för att hitta Tomtens rike.

Den expeditionen går mot Nordpolen. Men det finns en annan tomte, Sankt Nikolaus, som bor i det mer lättillgängliga Mindre Asien. Bodde snarare, han är död sedan länge. Nikolaus föddes omkring år 280 i Patara i Lykien och dog den 6 december 343 i Myra. Han var ärkebiskop i Myra. Den 6 december, hans dödsdag, firar man hans himmelska födelse. Han är ett helgon.

Men det är inte sant att han var en tomte, han var en människa. Men han var tomtelik, om man med tomte menar någon med röda och vita kläder som delar ut presenter. Och så var han förebild för vår idag mest populära tomtefigur, han som på engelska heter Santa Claus. Det var holländare som tog berättelserna om honom med sig till Amerika. På holländska heter han Sinte Klaas.

Till skillnad från jultomten, vet man med säkerhet att Sankt Nikolaus funnits på riktigt. Men berättelserna om honom har legendarisk karaktär, så som helgonlegender brukar ha. Han föddes alltså i Lykien till kristna föräldrar. Enligt legenden ska han ha varit asketiskt lagd redan som spädbarn; han avstod nämligen att dia sin mor på onsdagar och fredagar. Onsdag eftersom det var då Jesus förråddes av Judas Iskariot och fredag eftersom det var då han korsfästes.

Sankt Nikolaus prästvigdes och for sedan till Jerusalem för att bli eremit. Efter en tid i avskildhet och självspäkelse återvände han till sin hemstad där han blev ärkebiskop. Det var en tid av förföljelser mot de kristna under kejsarna Diocletianus i början av 300-talet och Sankt Nikolaus blev själv kastad i fängelse och torterad. Han frigavs när Konstantin blev Roms kejsare. Konstantin som alltså omvände Rom, och därmed så småningom hela västerlandet, till kristendomen.

Nikolaus är framför allt känd för sin givmildhet, och för att han var noga med att inte visa att det var han som var givaren. ”Nej, när du giver en allmosa, låt då din vänstra hand icke få veta vad den högra gör”, som det heter i skriften. Han räddade tre döttrar till en skuldsatt man från att prostitueras genom att i tre nätter i rad kasta in en säck med guld till familjen. Vilken julsaga!

Lördagen den 3 december firade man Sankt Nikolaus i S:t Lars kyrka i Uppsala. Det är stadens enda romersk-katolsk kyrka. En man hade klätt ut sig till Sankt Nikolaus, han hade röd biskopsskrud och röd mitra och bar ett stort lösskägg, och delade ut klappar till barnen. Och så sjöng man ”Helige Nikolaus, biskop från fjärran”, Sankta Lucias melodi, och ”Nikolaus är en vänlig man – vi tackom nu så gärna”, efter Staffan var en stalledräng. Inte helt opassande med tanke på att både Staffan och Lucia också är helgon.

Efter sin död begravdes Sankt Nikolaus först i Myra, men när muslimerna erövrade området år 1071 fördes relikerna till Bari i Italien. De troende menar att helig olja kommer från relikerna; denna kallas Manna di San Nicola sägs ha undergörande krafter. Hade relikerna lämnats kvar hade de riskerat förstörelse, då muslimerna plundrade kyrkorna som kom under deras makt. Profeten Muhammed hade ju befallt att alla ”avgudabilder” skulle krossas.

Berättelserna om Sankt Nikolaus, som fortfarande berättas i juletider, påminner oss om att Mindre Asien, det nuvarande Turkiet, en gång var en del av den europeiska, kristna kulturen, men stegvis föll under islams makt och istället blev en del av den islamiska civilisationen. Muhammed, islams grundare, ledde år 630 under slutet av sitt liv själv ett härtåg mot det bysantinska riket, eller Östrom som det hette. Detta jihad, detta heliga krig mot de kristna, fortsatte sedan under de fyra så kallade ”rättledda kaliferna”, ledare för den islamiska stat som profeten upprättat.

Det heliga kriget mot Östrom slutade med en islamisk seger år 1453 då Konstantinopel föll. De ottomanska kaliferna, som övertagit kalifvärdigheten på 1500-talet, fortsatte sedan sitt krig mot det kristna Europa tills de hejdades utanför Wiens portar år 1683.

Den islamiska historien är fortfarande levande bland muslimer. Fråga vilken muslim som helst från Marocko, Syrien, Irak, Egypten eller Pakistan, ja vilket muslimskt land som helst, vem min namne Omar var. De allra flesta, kanske alla, kommer att kunna svara. Omar var en av de rättledda kaliferna, en stor krigare och en av Muhammeds bästa lärjungar. Han ledde den islamiska hären ut i krig och besegrade perserna vid Qadisiyyah 636, vilket innebar slutet för det zoroastriska perserväldet. Tidigare samma år slog han den bysantinska armén vid Yarmouk öster om sjön Gennesaret. I moskéer över hela världen, även i Sverige, får man lära sig att vörda Omar och vara stolt över hans segrar och erövringar för profeten Muhammeds religion.

Det bysantinska riket existerade i tusen år och låg alltså mellan islams välde och de västra delarna av Europa. Det fungerade i praktiken som en gränsvakt som hindrade de ivriga jihadhärarna från att rycka fram. Det första försöket att erövra Konstantinopel skedde 674, sedan följde alltså flera försök ändra fram tills 1453 då den europeiska, kristna kulturen gick under. Hagia Sofia, kyrkan som byggdes av Justinianus I mellan åren 532-537, och anses vara den bysantinska arkitekturens mästerverk, omvandlades till moské. De vackra mosaikerna med kristna bilder täcktes över. Hade Konstantinopel fallit redan 674, eller vid det andra anfallet år 715, hade kanske Europa varit islamiskt idag.

I september 2006 höll den dåvarande påven Benedict XVI en föreläsning vid universitet i Regensburg där han citerade den bysantinske kejsaren Manuel II som 1391 kommenterade förhållandet mellan kristendom och islam med dessa ord:

”Visa mig då vad nytt Muhammed har kommit med, och du kommer bara att finna sådant som är dåligt och omänskligt, som till exempel när han föreskrev att tron som han förkunnade skulle utbredas med svärdets makt.”

Föreläsningen väckte ilska bland muslimer. Kyrkor blev attackerade. Manuel II:s kommentar låter brysk och kategorisk, men åtminstone hans ord om jihad är helt riktiga. Profeten Muhammed, liksom kaliferna som efterträdde honom som ledare för den islamiska staten, föreskrev att islam skulle utbredas med svärdets makt. Och de visade i handling hur det skulle gå till. Och det är detta islam, det ursprungliga islam, som jihadisterna i Islamiska staten i Syrien och Irak (IS) vill återvända till.