Min pappa brukade formulera en gåta som lät så här: Vad är det som alla vill bli, men ingen vill vara? Rätt svar är ”gammal”.

Även jag har komponerat en gåta. Svaret är inte lika uppenbart som min pappas, men det kan ändå behöva övervägas. Gåtan: Vad är det som alla vill ha, men ingen vill ta hand om? Svaret: Barn.

Efter ett idogt studium av mänskligheten med inslag av introspektion har jag kommit fram till att det här med skötsel och uppfostran av barn är en rätt trist sak som man gärna överlämnar till andra.

Det räcker med att se filmer och läsa böcker om den engelska överklassens liv under den viktorianska eran. Den svenska högborgerligheten låg vad jag förstår inte så långt efter även om dess livsstil inte blivit så noggrant dokumenterad som de engelska motsvarigheterna i konsten och eftervärldens TV-serier.

År 1975 fattade en enig riksdag beslut om att införa mångkultur i Sverige. Så här står det i proposition 1975:26:

Invandrar- och minoritetspolitiken bör präglas av en strävan att skapa jämlikhet mellan invandrare och svenskar. Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.

Min uppfattning är att den eniga riksdagen inte förstod vad den fattade beslut om. Mycket få svenskar för fyrtiotre år sedan hade minsta aning om vad kultur är för något. Utan att vara nedlåtande vill jag påstå att riksdagsledamöterna inte upplevt någon annan kultur än den svenska även om de någon gång faktiskt kommit i kontakt med andra västerländska kulturer. De hade kanske varit i USA och kommunicerat på stapplande engelska eller kanske till och med varit på charterresa till Kanarieöarna och beställt middag på samma trevande engelska språk. De hade ingen aning om hur olikartade folks tänkesätt och beteenden faktiskt är i olika kulturer. De trodde – det kan låta som en nedvärderande bedömning, men jag har upplevt det hos mig själv – att alla andra folk innerst inne egentligen tänkte som vi svenskar gör eftersom vårt och andra västerländska folks tänkesätt är så självklart rätt i våra egna ögon.

Från 1980-talet och en bit framåt ägnades stor uppmärksamhet åt besök i Stockholms skärgård av påstådda ryska miniubåtar. Pådraget från svensk sida var enormt både från militärens och medias sida. Militären, som vid det laget fortfarande fanns, skickade fartyg och helikoptrar för att fånga inkräktarna. Flera gånger rapporterades att ”säkra” och ”konstaterade” ubåtar låg och tryckte på botten någonstans och att det bara var en tidsfråga innan de skulle tvingas till ytan. Spänningen var gränslös. I oktober 1982 spärrade marinen av Hårsfjärden för att fånga en säker ubåt.

Det blev aldrig några fångster, varken då eller senare. Det beror inte på att militären saknade vapen eller beslutsamhet. I Hårsfjärden släppte marinen 44 sjunkbomber och la ut fyra minor. En sjöofficer som jag känner var med. Han sa att krigsmakten inte tvekade att döda eventuella ryssar. Det här var på allvar.

Det tillsattes en statlig Ubåtskommission och det kom minst tre statliga offentliga utredningar i frågan. Det officiella Sverige var övertygat om att ubåtarna var på riktigt. Sedan gick det över.

Jag brukar hävda att alla starka idéer utvecklas i USA. De uppfinns ofta av det intellektuellt ledande skiktet tänkare vid de fina universiteten. När idéerna når en viss grad av mognad bildar de frön som lyfts upp i atmosfären och fångas av passadvindarna. Så sprids dessa frön över världen för att sedan ramla ned och försöka slå rot.

I Sverige är marken bördigare än någonstans annars för dessa frön från amerikanska universitet. Det beror på att PK-ismen har redan har ett sådant järngrepp på det offentliga samtalet – ty det nya amerikanska idégodset har under de senaste årtiondena handlat om att vidareutveckla det politiskt korrekta; det är därför president Trump framstår som ett så främmande, skärande och obehagligt oljud – att lite mer av samma inte väcker något motstånd utan tvärtom smälter så fint in som ytterligare en vacker blomma i en välkomponerad bukett.

I det etablerade PK-istiska amerikanska idépaketet ingår ett kraftigt avståndstagande från den västerländska civilisationen som sedan andra världskriget har sitt centrum i USA.

Egentligen borde jag ha blivit paleontolog. Man visar en nyupptäckt, hundra miljoner år gammal benbit för en paleontolog. Han vrider och vänder på skelettdelen och hummar ett litet tag. Därefter ritar han upp hela den dinosaurie som benbiten kom från. En skicklig paleontolog kan säkert av skelettfragmentet även bestämma skräcködlans färg och läte.

Med det menar jag att du inte behöver ta vad jag säger på allvar, men det kan ju hända att jag har rätt.

Den moderate riksdagsmannen och partistyrelsemedlemmen Hanif Bali har blivit petad från partistyrelsen och, verkar det, förbjuden att twittra. Det beror på att han betett som olämpligt, klandervärt och omdömeslöst. Bali själv erkänner skamset sin skuld.

Jag har försökt sätta mig in i ärendet för att förstå vari det påstådda brottet består. Det är inte det enklaste.

Människor indelar sig i olika grupper och dessa grupper kämpar mot varandra om vilken grupp – eller kombination av grupper – som ska bestämma.

Jag tror att det är ett rimligt allmängiltigt utlåtande om människans tillstånd. Sedan är det en annan sak att grupperna och kampen dem emellan kan formera sig helt olika allt efter tid och rum på olika, oftast svårtolkade, sätt. Det är först när arméerna ställer upp sig på led mot varandra och börjar skjuta som gruppernas karaktär klarnar. Fram till dess kan man bara spekulera och resonera kring frågan om vilken grupp som står i harnesk mot vilken just här och nu.

Även i vårt land, brukar jag påstå, står grupper mot varandra. Den ena gruppens kärna består av politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex. Den andra gruppens kärna består av den nettoskattebetalande medelklassen.

För att förstå det här, tror jag, måste man klargöra kampens nuvarande natur. Det handlar hos exempelvis om att de olika grupperna etablerar och finansierar sina respektive styrkor nästan som Tyskland och Frankrike och andra länder gjorde inför första världskriget. Hos oss är emellertid väpnad kamp lyckligtvis inte påtänkt. Kampen sker med andra medel än kulor och krut.

Som du vet betyder mångkultur inte bara att en muslimsk migrant ska anpassa sig efter svenska beteenden och värderingar – om det nu betyder det – utan också att svenskar ska anpassa sig efter andra kulturers normer.

Jag vet inte säkert vad detta ska betyda så jag har försöksvis gjort en litterär insats och skrivet ett manus till en film som är tänkt att på ett poetiskt avancerat sätt illustrera och problematisera det hela. Efter att ha tagit del av dina kommentarer avser jag att skicka stycket till Filminstitutet för sedvanlig etikgranskning.

Anders och Bianca älskar varandra. Anders tycker att Bianca är den underbaraste kvinna som tänkas kan och hon anser honom vara det ädlaste handjur. Lång och stark är han och dessutom oerhört framgångsrik i näringslivet, CFO i ett börsbolag redan vid trettioett års ålder. Så de gifter sig och får barnen Calle och Desirée.

När jag första gången hörde talas om begreppet ”the deep state” kände jag att det kunde vara en hygglig benämning på något som definitivt finns men som det inte talas om, framför allt inte i politiskt korrekta kretsar. Där anses ”the deep state” vara en ultrakonservativ konspirationsteori (vilket framgår alldeles tydligt om man kollar vad Wikipedia har att säga i ämnet).

Vad som definitivt finns i offentliga organisationer, efter min erfarenhet, är ett slags administrativ tröghet som gör att beslut från högsta politiska nivå, om de innebär någon tydlig avvikelse från en sedan länge etablerad kurs, helt enkelt inte genomförs. Denna tröghet kan vara både icke-antagonistisk och antagonistisk. Icke-antagonistisk betyder att de byråkratiska apparaterna helt enkelt inte förstår nya tongångar. Antagonistisk betyder att de inte gillar nya tongångar och därför inte implementerar dem i praktisk politik.

Låt mig ge ett exempel. Sverige har en feministisk utrikespolitik. Antag att jag bildar ett parti och går till val på en enda fråga, nämligen att upphäva den feministiska utrikespolitiken, och får sådant stöd av folket att mitt parti får majoritet och kan bilda regering. Vad händer när jag (statsminister) och min excellens utrikesministern ska upphäva den feministiska utrikespolitiken?

Richard Swartz är enligt min uppfattning en lysande skribent. Den 10 mars skrev han en kolumn i Dagens Nyheter där han bland annat pekade på att USA, vilket illustreras inte minst av Trumps tullar på stål och aluminium, verkar ha förkastat sina gamla globala ideal typ demokrati, frihandel och mänskliga rättigheter, och i stället bara bry sig om sig själv enligt presidentens princip America first. Kolumnen inspirerade mig till följande betraktelse. Om jag tänker fel så går det inte att skylla på Richard. Han skulle kanske inte ens hålla med mig.

Under ett halvsekel efter andra världskriget rådde ett kallt krig mellan två ideologiska motståndare som märkvärdigt nog båda ansåg sig stå för det goda i tillvaron och människans befrielse undan fattigdom och förtryck, således västvärlden med USA i spetsen och socialistvärlden med Sovjetunionen på första plats. Det var bara det att de två krafterna hade lite olika idéer om hur människans befrielse skulle gå till.

Ibland är samhällsdebatten mer förvirrad än vanligt. Har du hängt med i turerna kring det nyligen inträffade bråket mellan fyra huvudaktörer, nämligen Dagens Nyheter, Expressen, Google och Granskning Sverige? Jag är inte säker på att jag fattat men så här tror jag.

Landets viktigaste lag är regeringsformen. Den talar om för politikerna vad de ska ha för mål för sin verksamhet och hur de ska styra landet. I första paragrafen står det att all offentlig makt utgår från folket. Det betyder att Sverige ska vara en demokrati. I andra paragrafen står det vad politikens syfte ska vara:

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

Man kan inte nog omsorgsfullt studera detta. Politikerna har alltså som huvuduppgift att ”trygga rätten” till olika nyttigheter. Det finns två motsatta tolkningar. Rätten till bostad kan betyda att medborgaren ska ha rätt att köpa en bostad om han vill. Rätten till arbete kan vara att ha tillstånd att ställa sig till arbetsmarknadens förfogande. Med denna tolkning är paragrafen tämligen innehållslös. Men om den tryggade rätten ska tolkas som av staten fullgjord leverans av nyttigheterna är det något helt annat. Då betyder regeringsformens uppdragsparagraf att det politikernas ansvar att förse medborgarna med arbete, bostad och utbildning och så vidare (om medborgarna inte föredrar att greja det på egen hand får man anta).