Det är konstigt hur världen ändrar sig. Man hamnar i situationer där nytt ljus faller på tingen och man upptäcker till sin häpnad att man kanske måste ifrågasätta till och med sina mest väl inövade och solida föreställningar.

Två av mina solida föreställningar är att monopol bör vara offentligt ägda samt att staten ska hålla sig borta från att aktivt engagera sig i samhällsdebatten.

Skälet till min första föreställning framträder nästan parodiskt tydligt i det flagranta misstag som en förvirrad borgerlig regering gjorde på nittiotalet när den sålde de offentligt ägda elnäten till privata bolag. Kabeln som levererar elektricitet in i mitt hus är ett naturligt monopol. Privata vinstmaximerande bolag som äger kabeln kan höja nätavgiften hur mycket som helst utan att jag kan hämta min el någon annan stans. Det gör de också, har det visat sig.

Av en händelse som förkroppsligades av ett gratis recensionsexemplar i brevlådan kom jag nyligen i kontakt med boken Egohumanisterna – de nya totalitärerna (Logik förlag). Författare är Kristian Tørning, lektor vid Danmarks Medie- og Journalisthøjskole. Förra året gjorde Tørning rabalder genom att påstå att sportjournalister inte är riktiga journalister och med den här boken kommer det säkert att bli ett nytt rabalder.

Varför han skapat begreppet egohumanist vet jag inte. Med egohumanist menar han medlemmar av PK-sekten och exemplifierar: ”författare, skådespelare, journalister, …präster, forskare och lärare, …beslutsfattare, opinionsbildare, kulturpersonligheter och akademiker med höga inkomster”. Mer specifikt än så definierar han inte egohumanisterna. Jag inser snart att dem han avser är just de grupper som bemannar vad jag kallat politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex. Tørning anlägger inget socialt eller ekonomiskt synsätt på dessa människor. Jo, på ett ställe anger han ekonomiska motiv: de är ”opportunister som ser ideologin som en genväg till egenprofilering, eftersom egohumanismen ger sina anhängare tillgång till spännande och högavlönade jobb”. Men annars är Tørnings vinkel snarare psykiatrisk. Han analyserar inte så mycket egohumanisternas idéer som deras attityder och förhållningssätt till omvärlden.

Många människor ägnar sina liv åt att försöka lösa det ofta djupt kända problemet att de inte anser sig rika nog. Jag känner ett antal som lyckats hantera detta bekymmer och därför med stigande ålder hamnat i motsatt dilemma, nämligen att de inte vet vad de ska göra med sin förmögenhet.

En del nöjer sig med att deras barn ska få ärva rikedomarna och tänker därför inte mer på saken. Andra engagerar sig frenetiskt för att göra av med pengarna, till exempel genom att då och då resa jorden runt i business class och bo på lyxhotell.

Jaha, då kan väl staten lika gärna införa en arvsskatt för att eliminera problemet? Det är förstås en möjlighet, men eftersom många förmögenheter består av existerande företag så kan en arvsskatt tvinga arvingar att sälja familjeföretag och på så vis tvinga dem bort från verksamheter som faktiskt skulle må bra av kontinuitet mellan generationerna. Dessutom kan perspektivet att staten ändå tänker sno allt man drar ihop hämma handlingsviljan hos de entreprenörer som samhället behöver för sin utveckling. Man ska inte underskatta Farbror Joakim-syndromet som ekonomisk drivkraft, det vill säga lusten att ha pengar för att det känns så skönt att ha pengar även om man aldrig använder dem, helt enkelt vällusten i att kunna definiera sig som rik.

Stundligen får man höra att invandringspolitiken skärpts sedan hösten 2015 när det kom 10 000 asylsökande i veckan och mottagningsapparaten storknade. Det talas om Europas miniminivåer, gränskontroller och rentav stängda gränser. För ett halvår sedan sände Sveriges Television ett program som hette Tvärvändningen om en påstådd 180-gradare i migrationspolitiken. Nästan alla människor man träffar tycks tro att politiken verkligen ändrats.
Min uppfattning är att detta är en myt. Denna uppfattning har jag presenterat åtminstone två gånger tidigare sedan 2015, exempelvis här och här. Ingen har sagt emot.

Jag har själv åkt över Öresundsbron utan att se minsta kontrollant. På Arlanda brukar det aldrig finnas några kontroller för ankommande resenärer. Efter vad jag har förstått kan det ibland förekomma att gränspolisen begär att få se dokument, men den som saknar dokument och begär asyl blir artigt visad till Migrationsverkets mottagningsanläggning. Det är bara sådana som inte söker asyl som ibland nekas inträde i landet om de saknar pass.

Nu ska jag säga en sak som jag tror är självklar, men jag ska linda in den i så konstfärdiga argument att du eventuellt blir lurad att tro att jag sagt något djupsinnigt. Självklarheten är att det är dumt att ge migranter bidrag. Det är kanske även dumt att ge andra människor bidrag, men det är överkurs.

Efter freden i Roskilde var Sverige till ytan större än det någonsin efteråt skulle bli. Så gick det några årtionden och Karl XII började slösa bort territoriet. Efter kungens död, genom freden i Nystad år 1721, förlorade Sverige praktiskt taget alla östersjöbesittningar (utom Finland som inte var en besittning utan en del av Sverige).

Till exempel fick vi avträda delar av Viborgs och Kexholms län, Ingermanland, Estland och Livland till ryssarna. Hur gick det till? Såklart att tsar Peter slog Sverige i krig och därför kunde ta dessa områden, men varför kämpade deras befolkningar inte på Sveriges sida? Ingermanland, till exempel, hade efter freden i Stolbova år 1617 tillhört Sverige i hundra år. Hur är det möjligt att ingermanlänningarna inte älskade Sverige och kämpade för fortsatt tillhörighet?

I Sverige har vi en statlig värdegrund. Wikipedia säger att denna värdegrund är unikt svensk även om den ibland gästspelar i Norge: ”Det svenska begreppet värdegrundsarbete har inte förbindelse till den internationella diskursen.”

Vem som har uppfunnit värdegrunden eller ens vad den betyder är oklart. När man googlar på företeelsen får man lätt känslan av att det är Skolverket och andra pedagogiska myndigheter som ligger bakom. Den centrala tesen i värdegrunden verkar vara den numera så välbekanta idén om ”alla människors lika värde”.

Jag har flera gånger försökt rycka undan mattan för den idén, till exempel här och här. Liksom så många andra har jag påpekat att sentensen är en säregen svensk och norsk felöversättning av första paragrafen i FNs deklaration om mänskliga rättigheter, där det i själva verket står att alla människor är lika i värdighet. Således inte ”värde”, utan ”värdighet”.

Politikerväldet stödjer sig på sin organisatoriska apparat, det vill säga myndigheter och andra slags intressen inom det välfärdsindustriella komplexet. Denna organisatoriska apparat består av anslagsfinansierade organisationer. Anslagsfinansierade organisationer har, som jag tjatat om till leda, en enda urdrift, nämligen att maximera sin omsättning, alltså sin budget. Företag maximerar vinsten, anslagsfinansierade organisationer maximerar omsättning. Glöm aldrig det. Det är en järnlag.

Man måste också förstå att politikerväldets organisatoriska apparat visserligen på kort sikt är specialiserad, exempelvis att Migrationsverket är specialiserat på migrationsfrågor och Sida specialiserat på u-landsbistånd. Men på lite längre sikt är organisationssystemet synnerligen flexibelt. På lite längre sikt kan de ägna sig åt vad som helst som gör det möjligt för systemet att maximera omsättningen. På längre sikt är det allätare.

Ursäkta, men även enkla frågor måste få ställas. Fram till för tvåhundra år sedan, när engelsmännen i imperialistisk anda bestämde sig för att förbjuda slaveriet i hela världen och engagera hela sin överlägsna krigsflotta i kampen mot den transatlantiska slavhandeln, så har slaveriet varit en självklar inrättning sedan skapelsen. Har mänskligheten fram till det att västerlandet, framför allt England, således tills helt nyligen började protestera mot slaveriet, haft fel? Och om England hade rätt i att opponera mot slaveriet, vad var då det fel med slaveriet som England hade upptäckt?

Om du är chockerad över frågeställningen är du välkommen att sluta läsa här. Om du i stället är lite förvånad och nyfiken kan du fortsätta.

Frågan uppstod hos mig när jag nyligen läste en bok av den brasilianske politikern, författaren och rike jordägaren Joaquim Nabuco (1849 – 1910):

Är det bara som jag känner eller håller samhällsdebatten på att bli alltmer hysterisk?

Metoo-kampanjens efterbörd i form av en teaterdirektörs självmord visar vad som kan hända när överspända och obehärskade ordvrängare – i det här fallet etablerade PK-journalister i huvudsak inom ledande media – tar kommandot över debatten och tidsandan.

Metoo-kampanjen fyllde mig med förundran och vämjelse redan när den startade (vilket jag skrev om och blev vederbörligen utskälld för). Det här är inte Sverige, tänkte jag, utan mer Tahrir-torget på ”vredens dag”.

Men det var två skillnader mellan Kairo-händelserna och den svenska Metoo-kampanjen. För det första utövades fysiskt våld i Kairo, medan det svenska våldet var psykiskt ehuru minst lika orättvist och förödande för offren. För det andra hämtades förövarna i Kairo från den lokala dräggen, medan de svenska förövarna bestod av landets ”intellektuella elit” som, visade det sig, inte kunde låta bli att uppföra sig som drägg. Eliten kände sig ha både skyldighet och rätt att hata även om de saknade bärande skäl till sitt hat. Det var hat för hatets egen skull.

Jag är mycket naiv i en del avseenden och jag gillar att ha en del söndagsskoleaktiga uppfattningar.

Upplysande utvikning: Söndagsskolan var en av kyrkan organiserad utbildning i bibelkunskap och kristen tro. Konceptet uppfanns i England på 1780-talet. Syftet var att förhindra att ungdomar från slummen hamnade i kriminalitet. Ett annat syfte var att skicka ungarna till kyrkan så att mor och far fick lugn nog att ringa in veckans herdestund. Redan 1851 startade den första svenska söndagsskolan. Om Svenska kyrkan ville göra någon nytta kunde den återuppliva initiativet i utanförskapsområdena. Problemet är väl att förkunnarna måste ha en brinnande gudstro för att engagera deltagarna. Det kan vara svårt för Svenska kyrkan att hitta sådana.

En av mina troskyldiga uppfattningar är att yttrandefrihet är en fantastisk och välsignelsebringande idé. De bästa och mest produktiva ögonblicken i människans liv är när någon säger eller skriver något oväntat, något nytt, något som kanske är förbjudet och en stunds förvånad tystnad uppstår i sällskapet och alla inser att de just begripit något som tidigare varit diffust och oklart. En sorts sanningens ögonblick. Det inträffar bara om folk törs ge uttryck för sina uppfattningar och om dessa uppfattningar tolereras av andra. Detta gäller såväl i de små sammanhangen som i samhällslivet i stort.

Stor förvirring råder. Läget är utmärkt.

Så sa ordförande Mao Zedong medan han fortfarande var en ung revolutionär som strävade efter makten i Kina. Han menade att förvirring är motsatsen till stabilitet och att rådande makthavare sitter löst när förvirring råder vilket gynnade honom och hans rörelse i egenskap av maktpretendenter.

I Sverige idag står den politiska huvudmotsättningen inte längre mellan höger och vänster, som i det numera passerade marxistiska schemat, utan mellan å ena sidan politikerväldet (med vidhängande välfärdsindustriellt komplex) och å den andra den nettoskattebetalande medelklassen (eller ”verklighetens folk” som förre KD-ledaren Göran Hägglund gjorde ett – av partiets PK-ister tyvärr aborterat – försök att benämna den svenska majoritet som tror på sunt förnuft snarare än PK-sektens dogmer).