En av mina ambitioner som skribent är att jag ska kunna läsa texterna några år efter publicering utan att behöva rodna över skämmiga missuppfattningar och överdrivna känsloyttringar. Jag undrar om Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet har sådana hämningar. Troligen inte. Vi kan kolla Panamaläckan, som briserade för nästan precis två år sedan.

Så här beskrevs Panamaläckan av Svenska Dagbladet i ”Det här behöver du veta om Panamaläckan” (4/4 2016):

Avslöjandet ses som en av historiens största läckor där journalister från flera länder samarbetat under lång tid. Och det var SVT som var först i Sverige med att rapportera om Nordeas inblandning.

Läckan kom först tyska Süddeutsche Zeitung till del, som sedan delade dokumenten med ICIJ, en internationell organisation för grävande journalister. Därifrån har sedan över än 100 medieorganisationer världen över arbetat med materialet i över ett års tid. De senaste tolv månaderna har omkring 400 journalister från över 80 länder gått igenom dokumenten.

Skandalen var så stor att den räckte till att fylla upprörda och indignerade tidningssidor i månader. När jag googlade på ”Dagens Nyheter Panamaläckan” fick jag 6 940 träffar.

När en mer insiktsfull, omdömesgill och balanserad bedömare, jag själv till exempel, beskrev Panamaläckan lät det annorlunda, se ”Att försöka förstå Panamaskandalen” (12/4 2016):

Om man ska tro media är Panamaskandalen deras största bragd genom tiderna. Bakgrunden är att en okänd anställd på juristfirman Mossack Fonseca i Panama på något vis läckt ett stort antal dokument som visar att firman hjälpt ett antal personer att öppna brevlådeföretag i det mellanamerikanska landet.

Jag påstår inte en sekund att brevlådeföretagen inte skulle kunna vara förenliga med, eller rentav fungera som instrument för, skattefusk och skumraskaffärer, men jag har hittills inte fått mig redovisat ett enda exempel på att detta skulle vara fallet. Jag må ha varit ouppmärksam och ber i så fall om ursäkt, men jag kan annat än förvånas över att 400 journalister undersökt dessa ärenden i ett år utan att kunna ge några konkreta exempel på hur den påstådda skurkaktigheten faktiskt bedrivits. Återigen: jag försvarar inga lurendrejare, men jag vill ha fakta innan jag går med i anklagelsekören.

Vad vi erbjuds i stället för hårda fakta är antydningar och insinuationer. ”Samtidigt blir vi alltmer medvetna om vilka som faktiskt gömmer sig i dessa dokument – diktatorer, japanska maffian, ryska och sicilanska maffian, droghandlare och pedofiler.” ”Flera av brevlådeföretagen visar sig exempelvis ha namn efter James Bond-filmer. Där finns bolag som Goldfinger, Skyfall, Goldeneye och Moonraker. Vid ett tillfälle ska juristerna på Mossack Fonseca ha ombetts att sätta upp ett brevlådeföretag med namnet Octopussy.” Ska jag förstå att det är något skumt med folk som gillar Bond-filmer och vill döpa sina bolag efter dem?

Så vad handlar det om? Jag kom för många år sedan på att medias favoritsysselsättning är att dra ned brallorna på makthavare och att inga grepp är förbjudna i den hanteringen. Här har media genom en gemensam drevkedja lyckats fälla några riktiga internationella sextontaggare, till exempel Islands premiärminister, med hjälp av undermeningar och antydningar.

Två år senare kommer Dagens Industri i artikeln ”Bara ett åtal i spåren av Panamaläckan” (5/4 2018) med ett slags facit:

Men av de 400 – 500 svenskar som enligt SVT:s ”Uppdrag Granskning” förekommer i det läckta materialet är det en liten del som i dag, två år senare, ens har varit misstänkta för att ha gjort något olagligt. Totalt sett har Ekobrottsmyndigheten, EBM, fått in 16 anmälningar från Skatteverket om misstänkt skattebrott med anledning av Panamaläckan.

Två år efter avslöjandet är hälften av utredningarna nedlagda.

Bara ett svenskt åtal efter Panamaläckan.

Enligt min uppfattning representerar Panamaläckan själv definitionen av fake news. Media – vilka media? – skapar sensationer byggda på insinuationer och illvilliga tolkningar som sedan, liksom trollen, spricker när de kommer ut i ljuset.

Ett år efter Panamaläckan briserade nyheten om Paradisläckan. Paradisläckan var en ännu större skandal än Panamaläckan. Den omfattade 13,4 miljoner dokument som hade granskats av 382 journalister i 67 länder. En googling på ”Dagens Nyheter Paradisläckan” ger 8 550 träffar. ”Kungligheter, politiker och kändisar i läckan”, gottade sig Dagens Nyheter.

Jag inledde en text i ärendet enligt följande och övergick sedan till att beskriva hur den förmodade skatteplaneringen går till och hur man bör betrakta den, kort sagt det första som de 382 journalisterna borde ha ägnat sig åt men struntade i. Så här inledde jag ”Paradisläckan återigen” (20/11 2017):

Det som retar mig med medias rapportering av påstått aggressiv skatteplanering med hjälp av exempelvis advokatbyrån Appleby i Bermuda är den nästan goebbelsinspirerade hatiska tonen. Tittarna och läsarna får reda på att förövarna – till exempel EF-grundaren Bertil Hult – förtjänar vårt förakt, men vi får inte reda på vad som egentligen skett och hur Hult och andra gått till väga. Hatet verkar, i den höge stilbildarens efterföljd, vara själva syftet.

Är du nyfiken på facit i Paradisfrågan? Dagens Industri skriver: ”När det gäller fjolårets Paradisläcka har Skatteverket inte lämnat in en enda brottsanmälan”.