Vad samhällen åstadkommer bestäms av hur människorna i de olika samhällena tänker. Olika samhällen odlar olika tänkesätt och därför skiljer sig samhällenas öde. Var detta en självklarhet eller en djupsinnig observation?

Jag önskar den vore självklar exempelvis i bemärkelsen att envar medborgare insåg nyttan av att fundera över lämpligheten i samhällets rådande tankevanor ungefär som Jens Sörensen nyligen gjorde i en artikel där han i stort sett kom fram till att det svenska samhället är sjukt eftersom nippriga idéer koloniserat våra hjärnor. Så observationen var kanske, tyvärr, snarast djupsinnig i betydelsen alltför sällan framhållen och respekterad.

Det finns anledning att tro att vår tid – vår tid betyder så däringa de senaste trettio, fyrtio åren – är dummare än andra tider och nu ska jag använda konung Gustaf III:s tänkande för att leda detta i bevis.

Offentlighetsprincipen innebär att envar medborgare ska ha rätt att ta del av allmänna handlingar som inte är sekretessbelagda. Allmän handling betyder ett aktstycke som upprättats av eller förvaras hos en myndighet eller ett kommunalt bolag. Offentlighetsprincipen infördes genom tryckfrihetsförordningen år 1766 under kung Adolf Fredriks styre.

Hur kunde kungen låta göra grundlag av en princip som innebar att vem som helst kunde komma och snoka i statsförvaltningens arkiv, kungens egna papper? Det berodde på att Adolf Fredrik inte hade något att säga till om. Det här var under Frihetstiden, som började när envåldshärskaren – diktatorn – Karl XII föll och svenska folket bestämde att det aldrig någonsin mer skulle underkasta sig ett centralstyrt envälde. Att medborgarna gav sig rätten att fritt rota i överhetens pärmar stämmer väl med den ambitionen.

Men efter fem år installeras Gustav III på tronen. Han har ambitionen att bli enväldig härskare. År 1772 gör han statskupp och presenterar en ny regeringsform som sätter kyrkan mitt i byn: ”Konungen äger styra Rike sino” vilket betyder att han styr ensam även om han kan fråga sin regering om råd ifall han vill. Två år senare kom han igen med en förordning som inskränkte tryck- och yttrandefriheten. Exempelvis höjdes straffet för kritik av grundlagarna från 300 daler silvermynt i böter till möjlig avrättning.

Jag skäms å den svenska samhällsdebattens vägnar för att jag ska behöva känna mig föranledd att skriva den här texten (och det är inte första gången jag framför budskapet). Gång på gång hör jag även omdömesgilla människor tala om en ”tvärvändning” i svensk migrationspolitik sedan hösten 2015. Från september till november det året ändrades politiken, påstås det, från ”mitt Europa bygger inga murar” till ”Europas lägsta nivåer”, båda uttalanden från statsministern med ungefär två månaders mellanrum.

Men det där är inte sant. Det har aldrig inträffat någon ”tvärvändning” i svensk migrationspolitik. Det är visserligen sant att antalet asylsökande minskat från 163 000 år 2015 till 29 000 respektive 26 000 de följande två åren. Det beror emellertid inte på någon ”tvärvändning” i den svenska migrationspolitiken, utan på att tillfartsvägarna, framför allt över Medelhavet, har täppts till. Turkiet är mutat av EU att stänga överfarten till Grekland. Italien patrullerar vattnen utanför Libyen för att stoppa migranter. För de migranter som ändå lyckas ta sig till Europa har vidarefärden norrut försvårats, inte för att Europa byggt murar utan för att länder som Ungern byggt stängsel. Antalet ankomster över Medelhavet sjönk med åttio procent från rekordåret 2015 till år 2017. Det är ungefär samma minskning som för Sveriges del.

För mindre än tio år sedan, alltså alldeles för sent för en som tycker sig följa med i vad som händer i världen, började jag fundera över begreppet ”politiskt korrekt”. Närmare bestämt försökte jag komma på vad som var den minsta gemensamma nämnaren för alla idéer som kallas för politiskt korrekta.

Det visade sig svårare än jag trott att definiera de politiskt korrekta idéernas släktskap. Jag besvärade min omgivning med denna naiva fråga. Andra verkade lika osäkra som jag. Instinktivt kunde alla, visade det sig, identifiera politiskt korrekta föreställningar, men att klarlägga precis vad de har gemensamt var svårare.

Till slut läste jag någonstans att begreppet uppfunnits i Sovjetunionen. Jag vet inte om det är sant, men det är lätt att föreställa sig. Typ att ledningen för ett stålverk i Sverdlovsk resonerar kring hur många ton stål de ska rapportera att stålverket producerade förra månaden och en diskussion utspinner sig om vilket svar som ska anges, det korrekta eller det politiskt korrekta, till exempel att man i verkligheten producerat femtusen ton, medan det politiskt korrekta svaret var hundratusen ton.

Jag skrev nyligen en text om proposition 1975:26 Om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken m.m. som antogs av en enig Riksdag (länk till min text). Där fastställdes att Sverige skulle vara multikulturellt. Men proppen handlade inte bara om mångkultur, utan framstår också som ett unisont och entusiastiskt åtagande från hela den offentliga sektorn att välkomna och ordna allt till det bästa för de invandrare som förväntades anlända.

Det märkvärdiga med aktstycket är, antydde jag, att det inte andas minsta tveksamhet i frågan om invandringsprojektets fördelar för svenska folket. Ett aktivistiskt dokument, helt enkelt.

Först efteråt slog det mig att denna beslutsamma ensidighet är en anomali. Det brukar inte vara så med offentliga utredningar, betänkanden och propositioner. De brukar stöta och blöta, väga för och emot och när de kommer fram till något brukar de åtminstone låtsas att ställningstagandet skett efter moget övervägande med hänsyn taget till alla väsentliga skäl och motskäl.

Nu ska jag, som så många gånger tidigare, uttala mig om saker som jag egentligen inte begriper, men eftersom de andra som uttalar sig, exempelvis i media, inte heller verkar begripa så törs jag besvära er som orkar läsa med diverse spekulationer.

Det handlar om den attack mot syriska mål som USA, Storbritannien och Frankrike genomförde natten mot lördagen den 14 april. De syriska målen var laboratorier, fabriker och lager där det sysslades med kemiska vapen.

Min stora fråga till mig själv och till dem som vet bättre än jag är varför de tre allierade nationerna genomförde denna attack. Det är inte så självklart.

Bakgrunden är att någon påstås ha skickat kemiska vapen mot staden Douma i Syrien den 7 april varvid 60 personer, troligen många civila, ska ha dött.

Den så kallade Kulturprofilen är, påstår jag, Sveriges svar på Harvey Weinstein, den amerikanske filmproducenten som personifierar det hat som tusenden och åter tusenden ambitiösa och ofta framgångsrika kvinnor riktar mot mäktiga och framstående män som de, i allmänhet frivilligt, haft någon sorts sexuell relation med.

Stopp och belägg, det här är minerad mark, så det gäller att inte sätta ned foten fel. Det hör naturligtvis till saken att Weinsteinprofiler inte bara är mäktiga och liksom Sankte Per kontrollerar himmelrikets nycklar – där himmelriket kan vara sådant som betydelsefulla roller i internationella filmproduktioner eller hjälp att äntra den svenska litterära parnassen – utan också i många fall är burdusa och oförskämda och inte aktar för rov att, som den likartade busen Donald Trump uttryckt det, ”grab them by the pussy”. Även om Weinsteinprofiler nog kan vara charmiga när det krävs så beter de sig ofta, om man ska tro kvinnors vittnesmål, som skitstövlar som inte ens besvärar sig med att vara snälla mot de kvinnor med vilka de sällskapat. För övrigt är det självklart att profilerna inte alltid lyckas få ihop det med de kvinnor vilka de försöker förföra med ovälkomna smekningar i baken utan i stället blir rättmätigt avfärdade med en örfil.

Om det inte är grundfelet själv jag ser så är det i varje fall en metastas av grundfelet. Detta fel uppenbaras så tydligt i Svenska Akademiens självskapade olycka, nämligen att ledamöterna under många år struntat i regelverket. Jag skrev om det den tionde april.

Jag påpekade att krisen inte hade blivit ett faktum om ledamöterna följt sina stadgar. Av stadgarna framgår att ledamöterna har närvaroplikt och att de bör uteslutas om de skolkar. De första två ledamöter som skolkat i flera år borde ha uteslutits för länge sedan och nya ledamöter valts i deras ställe. De tre som nyligen avvek borde genast ha uteslutits, vilket kunde ha skett fram till igår, den 13 april, då två ytterligare ledamöter hoppade av och elva ledamöter återstod.

Min tes om vårt samhälle är alltså att politikerväldet pungslår den nettoskattebetalande medelklassen och försöker få medelklassen att skämmas för att den inte vill betala. Men hur gör politikerväldet för att få oss medelklassare att skämmas och hålla tyst? Jag hade nyligen en otäck dröm om det.

 

Rollista i drömmen:

• En ficktjuv och kanalj i tunnelbanan. Representerar politikerväldet och dess gläfsande media.
• Jag. Representant för medelklassen.
• Övriga passagerare i t-banevagnen. Representerar medelklassen och andra befolkningselement.

Jag står i tunnelbanan. Plötsligt känner jag hur en man bredvid mig sticker handen i min innerficka, tar min plånbok och lägger den i sin egen bröstficka.

– Ge tillbaka plånboken, säger jag ilsket.

Mannen spärrar upp ögonen och ser upprörd ut.

– Va fan, säger han, dig känner jag igen. Det var du som försökte våldta min syrra för tio år sedan ditt gubbslem!

Av en händelse hamnade jag inför Expressens intervju med Gustav Kasselstrand, partiledare för Alternativ för Sverige. Kasselstrand förklarade att förhållandena i landets fängelser måste försämras. Att sitta i fängelse måste kännas som ett straff, inte som en hygglig hotellvistelse, fördjupade han analysen. Men hur går det då med rehabiliteringen av brottslingen? frågade Expressen, vilket Kasselstrand egentligen inte svarade på.

Då slår mig en fråga som borde ha slagit mig för länge sedan, nämligen om rehabilitering av brottslingar över huvud taget fungerar. Detta är en mycket större fråga än den rent kriminologiska eftersom den egentligen berör hela vårt samhälles självuppfattning och människosyn.

Mot slutet av 1800-talet, efter alla de oväntade och välsignade framgångar som industrikapitalismen medfört, började den segerrusiga västvärlden fundera på om man inte kunde tillämpa de tekniska triumfernas framgångsformel även på andra områden. Kunde man exempelvis med vetenskapens hjälp förädla människan på samma vis som man kan förädla järnmalm till stål?

För länge sedan trodde man att planeterna snurrade kring jorden, som alltså betraktades som universums medelpunkt. Sedan kom Copernicus, Kepler och andra och hävdade att det stämmer bättre med observationerna om man antar att solen ligger i centrum och planeterna roterar kring solen. För att få den tidigare så allmänt omfattade geocentriska världsbilden att gå ihop måste man acceptera att matematiken kring himlakropparnas rörelser blev oändligt komplicerad. Men om man bytte grundantagande blev allt så mycket lättare att förstå och förutse.

När svenska folket, i varje den obetydliga del därav som jag träffar, resonerar kring svensk politik så får dessa medborgare inte matematiken att gå ihop. Allt förefaller oändligt komplicerat. Hur tänker Annie Lööf när hon talar om trettio miljoner migranter? frågar sig medborgaren bekymrat. Hur kan Ulf Kristersson fortfarande tala för fri rörlighet när nationen fortsätter att samla på sig olösliga problem till följd av migrationen? Och varför händer det inget med den svenska skolan? Varför prisger politikerna landets pensionärer och åldringar?

Det som skapar förvirring hos den bekymrade medborgaren är att han utgår från ett prekopernikanskt grundantagande om politikerväldets natur. Han tror att politikerna fortfarande, enligt demokratins basantagande, är representanter för medborgarna. Hur är det möjligt, frågar sig medborgaren, att dessa mina ombud, som begär min röst, kan hävda en världsbild som ligger så långt från den som jag kan observera?

Stort rabalder råder kring Svenska Akademien. Journalisterna vädrar skadat villebråd och ylar som vargar. Men ingen – utom rimligtvis Akademiens ledamöter, varav några tycks ha missförstått – verkar ha läst Akademiens stadgar. För den som läst och förstått stadgarna tycks dagens kris vara resultatet av att ledamöterna under många år brutit mot regelverket.

Jag har tjatat en hel del om det där med å ena sidan politikervälde med vidhängande välfärdsindustriellt komplex och å den andra den nettoskattebetalande medelklassen såsom varande vårt samhälles huvudmotsättning.

Det är en rent marxistisk beskrivning plankad efter mästarens utvärdering av sin tids industrikapitalistiska samhälle. Jag tycker att det är en i alla avgörande stycken – till exempel därigenom att den tydligt pekar ut huvudkontrahenterna i dagens politiska kamp – övertygande analys.

Men det tycker inte alla, kanske för att de inte känner sig väl till mods med marxisminspirerat tänkande. Det får jag respektera. Då får jag väl ta på mig andra glasögon och försöka förklara vårt samhälles huvuddrag på annat sätt.

Jag prövar med något etnografiskt. (Wikipedia: Etnografi… är en vetenskaplig teknik för att beskriva och jämföra världens olika kultur- och samhällstyper genom fältstudier… Forskaren observerar gruppens beteenden, uttalanden för att få uppfattning om varför och hur deras beteenden inträffar… Etnografi fokuserar mycket på att undersöka vilka mekanismer som bestämmer hur gruppen som studeras förstår och sätter mening på världen.)

Jag har under olika perioder i mitt liv surfat på tre starka idévågor och jag vill ta tillfället i akt att beskriva hur dessa färder har gestaltat sig. Med detta avser jag inte att säga något vetenskapligt utan bara hur det känts. Idésurfningar kan nämligen vara mycket olikartade.

Den första idévåg på vilken jag lät mig transporteras var 1968 års nymarxistiska rörelse. Den fångade framför allt medelklassungdomar på universitet och eftersom jag var en medelklassungdom på universitet så blev jag fångad. Ungdomar, kanske framför allt ungdomar på universitet, har en drift att förstå världen. En metod är att fråga auktoriteter och äldre generationer om råd. Problemen med de svar man får är att de är ganska vaga eftersom auktoriteterna i sin vishet och mognad har upptäckt att världen är mångtydig och svårtolkad.

Många ungdomar är inte nöjda med sådana svar. De vill ha säkra och otvetydiga tolkningar av världen. De är för otåliga för att uthärda lärda utläggningar om den ena sidan och den andra sidan. Så är det särskilt med intellektuella ungdomar. De väljer därför ofta att ansluta sig till självsäkra och dogmatiska sekter som lyckas förklara hela världen med några lättfattliga teser. En del sådana ungdomar blir kanske brinnande salafister och jihadister. Vi 68:or blev nymarxister.

Vad är det för skillnad på svensk sjukvårdspolitik och det sovjetiska rymdprogrammet? Båda är (eller, i det sovjetiska fallet, var) visserligen statliga, men sjukvårdspolitiken byggde på en stabil grund av kompetens som fanns i det civila samhället medan rymdprogrammet skapades av sovjetstaten ur ingenting (ingenjörer fanns förstås och en del kunskaper hade man kanske spionerat sig till i andra länder).

Jag tror att nästan allt som den svenska välfärdsstaten ägnar sig åt har vuxit från en kärna i det civila samhället eller i företagens värld. Utbildning har folk hållit på med i tusentals år, sjukkassor uppstod spontant över hela Sverige på 1800-talet, fina vägar byggdes redan i romarriket och så vidare.

Men det finns ett statligt projekt som i detta avseende påminner mer om det sovjetiska rymdprogrammet än den svenska sjukvårdspolitiken och det är den svenska invandringspolitiken. Den skapades ab ovo. Det är klart att migration funnits i alla tider, men inte i form av ett minutiöst planerat statligt projekt.