Väckelserörelsen och demokratin

Bert Stålhammar

Vårt land befinner sig nu i en förändringsfas som till sin karaktär påminner om 1800-talets stora förändring i Sverige då industrisamhället ersatte det gamla bondesamhället. De etablerade maktinstitutionerna försvann den ena efter den andra. När järnvägarna drogs fram genom landet skapades mötesplatser där nya människor möttes och presenterade radikala idéer för ett rättvisare och jämlikt Sverige. Den traditionella statskyrkan som oftast motarbetade de folkliga väckelserörelserna hamnade själv i periferin.

Över hela Sverige där folkrörelserna växte fram byggdes däremot kapell, bönhus, nykterhetstempel, folkets hus och folkparker. Folket var på väg att ta över makten. Landsförvisningar av de mest aktiva ledarna hjälpte inte lika lite som fängelsestraff. När Gud är med oss vem kan då vara emot oss? var det ständiga stridsropet. ”Nu är jag nöjd och glader, nu kan jag andas ut, nu bor jag hos min fader, min träldomstid är slut”, sjöng skolläraren och missionsförbundaren Nils Frykman när han satt på hästkärran omgiven av några enkla möbler sedan han som ”frireligiös” hade fått sparken från sin folkskollärartjänst i Fryksdalen.

Förändringarna drog fram genom hela samhället när folket tog makten och eliterna eroderade. Den gamla ståndsriksdagen avskaffades och ersattes med en tvåkammarriksdag 1866. Alla svenska män fick rösträtt 1909 medan kvinnorna fick vänta till 1919. När det gällde att avskaffa ståndsriksdagen var baptisterna, som då hade cirka 40 000 medlemmar, en av de mest pådrivande krafterna.

En obligatorisk folkskola infördes 1842 liksom en ny kommunallag. I alla beslutande organ på både riks-, landstings- och kommunal nivå invaldes många personer från väckelserörelserna. Dels hade de erfarenhet och kunskap om föreningslivets teknikaliteter och dels hade de en god moral där bland annat alkoholdrickande betraktades som synd. Alliansregeringen noterade erkännsamt detta (prop. 2009/10:55):

Den svenska demokratin är född ur människors ideella engagemang. Väckelserörelsen tillskrivs en särskild betydelse eftersom den är ursprunget till den demokratiska mötesform som spreds till nykterhetsrörelserna och sedan arbetarrörelsen.

Under 1900-talets senare del mognade folkrörelserna och blev med tiden mer samhällsbärande än samhällsförändrande. Saronkapellet blev Bergskyrkan och den brinnande väckelseatmosfären stod eventuellt kringresande predikanter för. En snabb genomgång av predikoturerna för en ”normal” församling i dag vittnar om hur allt fler aktiviteter av ytterst skiftande slag numera finns på församlingens agenda. I stället för ett brinnande och brännande budskap blir predikan alltför ofta ett upprepande av textens berättelse med några personliga variationer i ordvalet. Det är mera sällan budskapet sätter själens strängar i rörelse.

Tyvärr saknar dagens politiska ledarskap både förståelse för och kunskap om väckelserörelsernas betydelse för vår demokrati. Vår tusenåriga tradition som ett kristet land vill man inte kännas vid. Ofta finns det anledning att fråga sig om ledarna själva förstår begreppet demokrati när de ständigt vill tysta åsikter som inte passar in i dagens nysnickrade så kallade värdegrund. Och detta trots att en av demokratins grundpelare är rätten för minoriteter att föra fram sina åsikter.

Allt fler av de institutioner vi byggt upp för att försvara och bevara vår demokrati – och det välstånd Sverige har varit internationellt berömt för -krackelerar. De så kallade väktarna på muren, som skall hävda demokratins grundläggande principer om yttrandefrihet, rättfärdighet och respekt för lagen, deltar nu själva i demokratins erodering. Inte ens i riksdagen kan man respektera varandra trots att man i högstämda ordalag förkunnar alla människors lika värde. Här firar hyckleriet ständiga triumfer. Tänk om Jesus hade sagt till tullaren Sackéus som satt längst ut på en trädgren för att få se en skymt av den omtalade mannen från Nasaret att ”där kan du gott sitta, du har nämligen inte samma fina människosyn som vi i vår grupp har”.

Land skall med lag byggas, heter det. Men lagar ses idag ofta som rekommendationer. Fungerar inte lagarna så föreslås nya lagar som drivs igenom trots kompakt motstånd från sakkunniga juridiska rättsvårdande instanser. Om ingenting fungerar går det alltid att skapa ett knytblusuppror där ministrar av båda könen kan delta.

I en väl fungerande demokrati förstår medborgarna att det måste finnas en balans mellan skyldigheter och rättigheter. Men krav vill få politiker tala om. Inte heller vill man förklara det rättvisa i varför helt friska ungdomar som av olika skäl kommit till Sverige skall leva på en nivå som dagens fattigpensionärer bara kan drömma om. För att nu inte nämna alla de familjer där en svårt handikappad medlem förlorar sin livsnödvändiga personliga assistent.

I en välfungerande demokrati skyddar staten sina medborgare och har självklart kontroll över hela sitt territorium. När de ansvariga myndigheterna eller politikerna har förlorat den juridiska makten över delar av det svenska territoriet och tillåter helt främmande ”eliter” att ta över statens maktbefogenheter så är detta naturligtvis en fientlig handling på svenskt område. Då hjälper det knappast med att flumma runt med grillparty för stenkastande ungdomar som utsätter räddningspersonal för livsfara.

Häromdagen meddelades att Lärarförbundets styrelse har beslutat att det eller de partier som inte har rätt värdegrund förbjuds att delta i politiska aktiviteter i skolan. En ledamot i förbundets styrelse ville till och med förbjuda sverigedemokrater att arbeta i skolan. Som aktiv kristdemokrat borde hon naturligtvis reserverat sig mot detta ytterst odemokratiska beslut.

Skolministern vill förbjuda barnen att tacka Gud för maten men välkomnar gärna både RFSU och RFSL till skolan för att informera om könskorrektion. Inom den forna Broderskapsrörelsen, som numera heter Förbundet för tro och solidaritet, har islam en stark ställning i sina förhandlingar med socialdemokraterna ledda av den före detta KFML-aren och Ship to Gaza-aktivisten Ulf Bjereld. Syftet tycks vara att ge muslimerna större möjligheter att leva ut sin egen religion i vårt land. De båda nämndemännen från centerpartiet som lyckades få en domstol att följa sharialagen i stället för svensk lagstiftning kom att bli ett avskräckande exempel.

En gång i tiden hette det ”Konung av Guds nåde”. Nu heter det i regeringsformen att ”All makt utgår från folket.” Ordet folket har blivit en metafysisk storhet som legitimerar regeringens maktutövande. Det paradoxala är emellertid att ju mer ”folket” lyfts fram som makthavare desto mindre har ”folkets” möjligheter att påverka blivit. De politiska partierna lever nu till alldeles övervägande del på statsbidrag. Medlemsavgifterna är närmast försumbara. Mellan folket och de politiska partierna finns en kader av pressekreterare som har till uppgift att förse väljarna med de åsikter som partiet ifråga vill driva.

I tre mycket intressanta TV-program kallade Länge leve demokratin har Jan Scherman granskat den svenska demokratins förfall. Han säger, efter att ha intervjuat ett stort antal makthavare inom media, politik och näringsliv, att han nu är än mera oroad över den svenska demokratins förfall än innan han gjorde sina program.

Dagens förvirrade människa som snart inte törs höja sin röst av rädsla för att bli av med jobb eller social gemenskap är långt ifrån de mogna personer som axlade sitt ansvar när den svenska demokratin byggdes upp på en fast kristen grund.

Kunde 1800-talets enkla människor i väckelserörelserna vara de starkast pådrivande krafterna för att skapa ett tryggt välfärdsland i dåtidens omvälvande samhällsförändringar borde dagens frikyrkor med sina resurser verkligen våga vara kristendomens och demokratins försvarare.