Postmodernism

Patrik Engellau

Det kan vara så att Google har satt någon algoritm på mig som gör att det bara dyker upp föredrag om postmodernism när jag surfar till YouTube, men jag tror inte det. Jag tror att det faktiskt är så att filosofer i de kulturer vars språk jag begriper och vars tänkare jag söker – de engelsktalande och de portugisisktalande – ägnar en stor del av sin uppmärksamhet åt just postmodernismen. Och att jag besvärar mig med att lyssna på dem beror på att jag också försöker förstå vad postmodernismen handlar om. Nu ska jag tala om vad jag har kommit fram till.

(Jodå, jag förstår även svensktalande filosofer om sådana finns, men jag har inte hittat några på YouTube.)

En första observation är att ingen vet vad postmodernismen egentligen är. Den är inte huggen i sten. Jag menar inte att den inte skulle finnas, utan bara att den inte har den bestämda form som exempelvis marxismen och islam. Postmodernismen har ingen helig bok som Kapitalet eller Koranen där den vetgirige kan få säker upplysning. Postmodernismen är ingen profetlära. Postmodernismen är i stället en konstruktion, ett grupparbete om du så vill. Den konstruerades efter andra världskriget av en ny klass av tänkare, i huvudsak professorer på de humanistiska fakulteterna vid västvärldens universitet.

Det märkvärdiga med den här perioden, således de senaste sjuttio åren, var det universella välståndets genombrott (i västvärlden, alltså). Hur fundamentalt, unikt och epokgörande detta genombrott var tog det ett bra tag för världen att fatta. Att hela samhällen för första gången i mänsklighetens historia kunde ställa om sig från att oroa sig för svält och pest till att förvänta sig permanent välstånd är något alldeles oerhört. Om du inte hisnar inför detta märkvärdiga rekommenderar jag en stunds eftertanke.

Men det tog någon generation för människorna att anpassa sig till det nya tillståndet. Det gamla tillståndet innebar att människor hela tiden måste passa på sig och sköta sig och spara för att inte behöva svälta om skörden slog fel. Fattigdomens samhälle är ett strängt samhälle. Den strängheten kunde människorna nu gradvis lägga undan och i stället unna sig de förmåner som den samhälleliga rikedomen erbjöd. Nu var det dags för den ”omvärdering av alla värden” som Nietzsche hade förkunnat vid pass trekvarts sekel tidigare. (Det är ingen tillfällighet att de moderna filosofer som pratar om postmodernismen också pratar om Nietzsche som en föregångsman.) Nu behövdes ett nytt synsätt, en ny filosofi. Det blev postmodernismen.

Tror du att jag menar att postmodernismen blev ett slags lyxfilosofi för samhällen som hamnat på grön kvist och inte, i varje fall inte just nu, behövde ta så mycket ansvar utan i stället kanske kunde ägna sig ett litet tag, eller tills vidare, åt oansvarig lek? Precis! Du har förstått mig rätt.

Postmodernismen har alltså ingen urkälla, utan konstruerades på grundval av ett antal tämligen osammanhängande och för det mesta svårtillgängliga tankespån hos en grupp filosofer med fransmännen Michel Foucault och Jacques Derrida i spetsen.

Foucault skrev böcker på temat ”det är inte som du tror eller fått höra”. Till exempel kanske du tror att vår tids behandling av sinnessjuka är mer human än gamla tiders, men det är den inte eftersom man i gamla tider betraktade sinnessjuka som folk med särskilda gåvor, inte, som nuförtiden, som sjuka. Förr visste folk att hedra sina psykfall.

Eller så kanske du tror att vår tids hantering av brottslingar är bättre än gamla tiders när man rätt och slätt offentligt torterade dem och hängde dem. Men det var respektfullt mot brottslingarna eftersom deras döda kroppar ibland hedrades av folket efter hängningen och eftersom avrättningar ibland orsakade tumult och revolutionsungar från folket mot överheten, vilket Foucault tyckte var bra, men så mycket svårare att åstadkomma när överheten tar hand om brottslingarna i slutna anstalter.

Om Foucault enligt min uppfattning – det lilla jag förstår – bara var snurrig så lade Derrida fram en del vägande synpunkter på det ödmjuka temat att ”man kan inte vara säker”. Han sa till exempel att känslan kanske har lika mycket att komma med som förnuftet. Eller att kvinnan kanske är lika värdefull som mannen.

Om man kombinerar Foucaults revolutionära ”det är inte som du tror eller fått höra” med Derridas ödmjuka ”man kan inte vara säker” så kommer man fram till det som blivit, vad jag begriper, postmodernismens kärna, nämligen föreställningen att det inte finns någon sanning, att envars sanning är lika mycket värd, att det inte finns rätt eller fel, att om någon säger att hen visserligen ser ut som en man och har alla en mans inre och yttre attribut så är hen lik förbannat en kvinna ifall hen känner sig som en kvinna.

Sedan kommer, först smygande, milt och omärkligt men sedan med allt större brutal och vildsint kraft – kommer du ihåg den där sången i filmen Cabaret som började med en blond pojkes veka röst och slutade med wagnerska hitlerackord? -, postmodernismens förvandling till politiskt projekt, till PK-ideologi. Postmodernismen blir shanghajad av ett nytt maktskikt som i Sverige är särskilt välutvecklat – och som jag kallat för ”politikerväldet” – men som finns mindre färdigbildat även i andra västländer. Detta helt nya sociala skikt behöver ett synsätt på världen som går dess ärenden, en ideologi.

Postmodernismen duger bra som filosofisk grund för PK-ideologin. PK-ismen är postmodernismens politiska gren eller, om du vill vända på det, så är postmodernismen politikerväldets filosofi. PK-ideologin går ut på att eftersom det inte finns någon sanning så har makten lika rätt som du vad den än hittar på och du har ingen rätt mot makten. Du kan aldrig ha någon rätt mot makten vad du än kommer med eftersom det inte finns någon högre sanning som du kan åberopa. Därför behöver PK-isterna, enligt egen uppfattning, inte argumentera i sak. De tycker att det räcker med att brännmärka.

Förstår du? Liberalismen var kapitalistklassens ideologi. Socialismen var arbetarklassens ideologi. PK-ismen, grundad i postmodernismen, är politikerväldets ideologi. Inser du att vi saknar en ism? Nämligen en filosofi som artikulerar politikerväldets motståndares, den nettoskattebetalande medelklassens, intressen, något som har med sunt förnuft, ansvar, frihet och försiktighetsprincipen – att inte göra oförsiktiga experiment med samhället – att göra.

57 reaktioner på ”Postmodernism

  1. Palle2 skriver:

    Patrik: Tänkvärt. Notera att du fokuserar på sekulär filosofi. En annan viktig aspekt för att förstå den förändring, som du beskriver är den kristna kyrkans successiva tillbakagång som andlig/filosofisk kraft i västerländska människors liv. I vårt land var en av dödgrävarna Ingemar Hedenius, men inom svenska kyrkan har 68-rörelsens vänstermänniskor intagit ledande positioner parallellt med att kyrkan reducerat sig själv som en viktig faktor i människors liv. Skillnader finns mellan olika västländer, överallt har det inte gått lika snabbt utför som i vårt land.
    Vad ungdomen erbjuds idag är en ytlig populärkultur – föga förvånande att undersökningar pekar på ökad stress, oro, sömn- och ätrubbningar o dyl.

    Liked by 6 people

  2. Christer Hanefalk skriver:

    Tack för tänkvärd text Patrik!
    Jag håller (som oftast) med dig, men jag delar inte uppfattningen att politikerväldet utgår från någon slags ”elit” som vet vad de håller på med. Om man kopplar det du skriver till att det idag är helt OK att utse fullständiga medelmåttor till vilket viktigt uppdrag som helst, så tror jag att bilden blir klarare. I den tidigare rädslan för framtiden fanns en övertygelse om att vi måste ha ledare med mycket hög förmåga på de högsta posterna, men eftersom vi idag tror att välståndet är för evigt säkrat, så kan man ha ”vem-som-helst” som ledare – allt enligt principen ”en-ann-är-så-god-som-en-ann”.

    Samma tänkande styr vårt skolsystem. En läsning av LGR11 ger en skrämmande upplevelse. Den utgår från att det inte finns någon kunskap, att eleverna själva ska välja vad de vill lära sig med läraren som en slags handledare – där själva sökandet efter kunskap blir viktigare än kunskapen i sig eftersom man kommit fram till att det inte finns några absoluta sanningar. Isaac Newton skrev ett brev till Royal Society år 1675 följande: ”If I have seen further it is only by standing on ye shoulders of giants” – dvs ”Om jag har kunnat se längre så beror det bara på att jag har stått på giganters axlar”. Dagens barn får aldrig – enligt våra ledande pedagoger – ställa sig på andras axlar. Eftersom de (pedagogerna alltså!) inte förstår ett samhälle utvecklas! Men – tror jag – det gör ingenting, för i deras sinnevärld är allt redan utvecklat. Välståndet är ”fixat” och för evigt säkrat! Att en (1) procent av svenska 8:e-klassare presterar på internationell elitnivå i naturvetenskapliga ämnen och över 45 procent gör detta i flera asiatiska länder gör således ingenting!

    Att ”medelmåttan” idag är styrande är – tror jag – vårt största problem!

    Liked by 11 people

    • Jan Bengtsson skriver:

      Om det ändå hade varit så väl)

      Men det är knappast ens fallet,
      om vi tittar närmare på vår Regering…

      Gilla

      • Hawwa skriver:

        Att det förhåller sig så är så intressant.
        Och att man tidigare stirrade sig blind på att varje svensk skulle ha en högskole-utbildning, det var i den sektorn vi skulle vara och verka.
        Vad handlade det om? Ansåg sig inte politikerkåren vara tillräcklig?
        Men den diskussionen behöver vi inte längre bry oss om, nu söker vi i stället efter enkla jobb som behövs för de icke så välutbildade – Politiker, t ex?

        Gilla

  3. Alexander Zetterberg skriver:

    Intressant analys, men låt mig (igen) framföra en invändning mot språkbruket.

    Det finns enstaka tillfällen då det är om inte motiverat så i varje fall i försvarbart, att använda beteckningen ”hen” om en individ, men i artikeln diskuterar du en hypotetisk biologisk man som upplever sig vara en ”kvinna i en mans kropp”.

    Det finns inget som ursäktar användningen av pronomen ”hen” när du refererar till honom i artikeln – anser jag. Situationen vore annorlunda om du diskuterat honom i hans närvaro och han uttryckligen bett dig att referera till honom som ”hen”, ”hon”, ”zhi” eller vad det nu kan tänkas vara. Hans språkdiktatoriska krav i en sådan situation är förstås oförskämt, men om du vill undvika en aggressiv diskussion kring detta och bibehålla en bra relation, kan det vara rimligt att gå honom till mötes.

    Låt oss stå upp mot postmodernismens försök att omdefiniera språket och alla värden – även om det är ironiskt menat, vilket jag misstänker var fallet i ditt användande av ”hen” den här gången.

    Eftersom jag är morgonpigg har jag hunnit höra en utomordentlig föreläsning av evolutionsbiologen Bret Weinstein – som överlevt en massiv attack från SJW:s i USA – där han sakligt (helt utan JBP:s retorik) går igenom de utstuderade tekniker som postmoderna aktivister använder för att föra sig agenda framåt. För att kunna besegra fienden måste vi vara i grunden förtrogen med alla de strategier och taktiker som används: https://www.youtube.com/watch?v=bz0oxIZ3xIg

    Liked by 4 people

    • Fredrik Östman skriver:

      Vad alla tycks ha glömt bort är den gamla fina uppfattningen att det är oförskämt att omtala en närvarande person i tredje person över huvud taget. Man säger inte vare sig ”han”, ”hon”, ”han eller hon” eller något löjeväckande läte ur ett främmande språk (t.ex. SFI) om (och än mindre till) en närvarande person. Man säger personens titel, namn eller ett pronomen i andra person, alltså ”hovrättsrådet”, ”statsministern”, ”vår ärade kollega”, ”Herman”, ”herr Petterson”, ”du” eller ”ni”.

      Oavsett vilken definition det här ordet ”hen” har på SFI, så kan det, så länge det rör sig om en preposition i tredje person, inte vara tillämpligt på en närvarande person.

      Liked by 2 people

      • Alexander Zetterberg skriver:

        Instämmer helt, rimligt är förstås att använda det egennamn som han själv önskar tilltalas med (vare sig det stämmer med biologiskt kön eller ej).

        Tack för hjälpen, där rök det enda exempel på det berättigade användandet av ”hen” som jag lyckats vaska fram.

        Liked by 2 people

      • NETTANN skriver:

        ”Våga vägra hen”

        Sedan länge. Finns det ordet i en text så hamnar den helt sonika i den andliga papperskorgen.

        Liked by 1 person

      • Fredrik Östman skriver:

        Våga vägra allt som korkskallar i Ankedammien har hittat på eller uttalat sin välsignelse över: ”tjugohundra”, ”nollnolltalet”, ”till de som”, ”den mest stora”, ”större än mig” o.s.v.

        Aderton ankor som kvackar är likväl bara ankor som kvackar.

        Liked by 3 people

      • Hawwa skriver:

        Jag tycker hen är ett toppen-ord, skall man t ex anställa någon som man ännu inte vet könet på är det jättepraktiskt.
        Jag tycker oxå att man kan överväga en ni-reform.
        Anna-Lena Lauren pläderade för det i en krönika i DN för kanske ett år sedan. Det finns tillfällen då man vill av olika skäl lägga en distans till personen man tilltalar, och det intimiserande ”du” motverkar denna stundtals önskade distans. Om man vid tillfälle skulle vilja uttrycka följande : – Nu tycker jag ni drar alltför långtgående slutsatser, Herr Engellau.
        – får det en annan effekt än att säga: Nu tycker jag du drar alltför långtgående slutsatser, Patrik.

        Gilla

    • Fredrik Östman skriver:

      Men Weinstein är ju kommunist (”progressiv”) själv och vill förstöra för andra för att uppnå något slags målsättningar som han har drömt om någon gång. Han tror att han kan hitta fäste någonstans högre upp på det sluttande plan som postmodernisterna så idogt har oljat in och tippat. Han kritiserar allt som är nedanför honom på det sluttande planet, och det är väl bra det, men han vill gärna, åtminstone antydningsvis och implicit, kritisera allt det som är högre upp på detsamma, enkannerligen det som inte alls vill ge sig ut på det sluttande planet. Så är det ofta med folk som någon gång har anslutit sig till vänstern. Det känns så bra att man inte vill ge upp det helt. Johan Westerholm är en annan som rutschar omkring och skäller på alla som inte rutschar precis där han rutschar. Den dryga icke-position-positionen.

      Liked by 1 person

      • 5ven55on skriver:

        Jag håller med om Johan Westerholm. Han är en slitvarg och gör mycket bra men saknar en hållbar position. Antingen är han oärlig eller så är han ogenomtänkt (ibland – inte i allt alltså). Men han är duktig på att gräva fram viktiga detaljer och har kunskap om sosseriet inifrån.

        Liked by 4 people

      • olle reimers skriver:

        Johan Westerholm för en ärlig och öppen dialog med sig själv. Han medger själv att han inte hittat ut från sitt gamla spökslott ännu. Han behöver oss som bollvägg. Låt oss ställa upp för det och ha inte så bråttom att kategorisera. ”Red pill moment” är i själva verket inget ”moment”. Det är en seg, plågsam process.

        Att gå ifrån en övertygelse -ideologi – som man länge haft innebär kanske att man gärna vill ersätta den med en annan. Som tröst om inte annat. Man behöver gå igenom den processen också!

        Gilla

    • Lars skriver:

      Vad jag inte begriper… Hen är väl rimligen neutrum. För neutrum har vi tillgång till Den, Det, Denne. Räcker inte Det?

      Gilla

  4. Björn G skriver:

    Nää, socialismen var den gryende medelklassens påhitt (Marx/Engels).
    Denna ‘ism’ uppstod så att de ledande skulle kunna roffa, vad den arbetande arbetarklassen producerade.

    PK-ismen är de självutsedda medelklassombudens påhitt.
    Denna ‘ism’ uppstod så att de nya ledande skulle kunna roffa vad den arbetande medelklassen producerade.

    Liked by 1 person

  5. Eva Danielsson skriver:

    Kanske vi borde utveckla lagomismen som motideologi till postmodernismen.
    Det lilla landet lagom – Sverige – har ju visat sig egentligen vara extremt på många sätt. Vi kunde försöka skaka liv i lite äkta lagomism.
    Lagom volymer i lagom takt.
    Lagom generositet och lagom höga krav.
    Lagom mycket frihet med tydliga gränser. Även i skolan och i barnuppfostran.
    Lagom mycket eget ansvar och lagom utbyggt skyddsnät när det bevisligen behövs.
    Lagom mycket stat som ger säkerhet och möjligheter men med maktdelning och inbyggda mekanismer mot svällande byråkrati.
    Lagom stort politikervälde med begränsningar och personligt ansvar.
    Lagom mycket jantelag, du ska visst tro att du är något. Men bevisa det gärna också.
    Alla är lika värda – utifrån likabehandlingsprincipen och att alla är lika viktiga. Men inte att alla är lika bra, förstås.

    Dröm stort och satsa hårt, men bli framför allt en kugge i samhället.
    Det är lagom bra.

    Liked by 6 people

      • Gert B. skriver:

        När Eskil Erlandsson nationaldagstalade i Markaryd, för 6-7 år sedan, fällde han ett klassiskt uttalande. ”Mina vänner! Sverige är inte mellanmjölkens land. Sverige är vispgräddens land! ”
        Mjölken är skummad nu…

        Liked by 1 person

    • olle reimers skriver:

      ”Saliga äro de saktmodiga ty de skola besitta jorden.”

      Lagomismen innebär frånvaron av ideologier; de drömmar om hur världen ska förändras för att bli ett paradis.

      Lagomismen förutsätter ett mycket hårt arbete i form av informationsanskaffning, annalys och eftertanke.

      Lagomismen kan innebära att det inte blir jag utan kanske bara framtida generationer (om vars existens vi inte vet någonting) som får njuta frukterna av mitt hårda arbete.

      Lagomismen förutsätter accept av en högre makt som har människosläktets fortlevnad och utveeckling på agendan.

      Finns förutsättningar för lagomismen när ingenting är lagom?

      Gilla

  6. svenne skriver:

    ”………..nämligen föreställningen att det inte finns någon sanning…….”

    Ett påstående kan ju innehålla en sanning om krass statistik visar att det finns en stor sannolikhet som talar för påståendets riktighet. Om verkligheten sedan verifierar detta så bevisar det att den som yttrade det var sanningsenlig, men detta var obevisat ända tills fakta kom på bordet. Om verkligheten visade sig vara annorlunda än det som påstods så var påståendet felaktigt trots att det mesta talade för att det var sant.

    Påståendet att utomeuropeiska invandrare är mer brottsbenägna än pursvensken är ju statistiskt bevisat. Då det gäller grova brott såsom t.ex. skjutningar och gruppvåldtäkter är är statistiken entydig, men att offentligt påstå detta betraktas – av vissa debattörer – mer eller mindre som en fördom trots att det är sant.

    Påståenden som handfast kan styrkas eller avfärdas av verkligheten är ju hanterbara. Men dylika som är mer känslobaserade och liknar önsketänkande, såsom t.ex de ”sanningar” som uppenbaras genom genus- och vithetsforskning, är mer suspekta men dessa blir aldrig ifrågasatta av dem som anser sig ha tolkningsföreträde angående verkligheten.

    Liked by 2 people

  7. Jvk skriver:

    Jo just det, vi saknar en ism, eller sagt på ett annat sätt, vi saknar en Gud. Jag är tämligen säker på att USA klarat sig bättre än Europa är att de hållt fast i kristendomen. även där står det nästan lika, och etablissemanget är pk-istiskt, det är en aspekt som tenderar att glömmas bort är man diskuterar Trumps valvinst och Brexit, USA och Englands eliter var ju massivt pk-istiska, de flesta makthavare, både inom politik och näringingsliv var pk-ister, de största företagen i USA, tech-bolagen och bankerna styrs av pk-ister. Hela den akademiska eliten var pk-ister, media var pk-ister, och ÄNDÅ vann Trump och Brexit-kampanjen!!! Om maktmedlen varit mera jämställda så gissar jag att 80% röstat för Brexit och Trump. På samm sätt är det ju i Sverige, SD kämpar sig upp från under gräsrötterna, eliten struntar så uppenbart i demokratin, det är därför så mycket fokus nu läggs på ”fake news” och påverkan från Ryssland, jaha men hur är det med påverkan från de politiska, ekonomiska, akademiska och mediala eliterna? Det är ren desperation, deras enda väg är mer desinformation och indoktrinering. Nå, det var en utvikning.

    Jag tror som jag försökte beskriva att just det som jag gillar, friheten, att tänka själv, är det som har skapat världens nuvarande välstånd, men denna sanning har blandats bort, för vi saknar en ”god” ism, vänstern och postmodernisterna har lyckats att fö kapitalismen att framstå som egoistisk, när den istället bara säger, gör ditt bästa där du står nu. Denna hållning kan rymmas i kristendomen men när Gud nu är död för så många, vad göra?

    Liked by 7 people

    • Jvk skriver:

      Vad göra utan ism, jag tycker Jordan Peterson har rätt, man kanske inte vet precis vad man skall styra mot, men man kanske tydligt ser vad man skall styra ifrån, bevisat totalitära och mordiska ideologier, om man har det bevisat onda ryggen, de ismer och ideologier som folk mördar för så vet man åtminstone ungefär i vilken riktning man skall gå. Ungefär som att titta på vilken sida om träden det växer mossa, då vet man att söder och solen är i andra riktningen. Så gör jag.

      Jag tror dock att Jordan Peterson, Niall Ferguson och flera andra så kallade liberaler har missat kärnan i sin egen tro, man har blivit utopist och inte insett att inte alla vill leva som liberal, och eftersom stora mängder människor i världen lever på motsatt vis, exempelvis muslimerna, så är det ett fatalt misstag att avfärda nationalismen. Man kan endast vara liberal av fritt val, och det säger sig då självt att man endast kan vara liberal om en majoritet är det, och för att säkra det så krävs en nation med en gräns. Det måste till och med vara så att de illiberala är en försumbart liten grupp. Så det stora felet i vår tid är att inte skydda de områden där tanken kan få vara fri, det är de totalitära globalistiska liberalerna som har förstört allt och öppnat för symbiosen mellan de öppet totalitära, kommunister, muslimer och pk-ister.

      Det är inte lätt att skapa en ny ism.

      Liked by 8 people

    • Lars skriver:

      Kanske det, men vad är ”pk-ism”? Det är väl rimligen att hålla sig till gängse media retorik, till gängse politiska budskap, att inte stå för allmänmänskliga värderingar eller sociala dito som avviker från det mediala politiska budskapet? Därmed är det ingen vision av ett framtida samhälle, inga regler för allmänna förhållningssätt som leder dit? Det är konformitet.

      Så vad är det nuvarande politiska budskapet?

      Gilla

  8. Lena M skriver:

    Nationalismen, Att bevara och stärka nationen. Nationalismen är bra och nödvändig men också farlig när nationen utsätts för yttre hot. Sverige har ju nu valt att frivilligt utsätta sig för en sorts invasion. Vi står upp för asylrätten som det så vackert heter. Nationen börjar söndras. Demokratin hotas. Om våra lagar inte respekteras och kaos utbryter kommer Sverige inte att få hjälp utifrån. Vi kommer i stället att bli utslängda från EU.

    Liked by 2 people

  9. Fredrik Östman skriver:

    Sanningens ideologi var det som gjorde Västerlandet starkt och rikt. Med hjälp av sanningens ideologi ligger våra personliga livslögner inte allt för långt från sanningen. Men sanningens ideologi är lätt att håna och kritisera, just eftersom den grundar sig på sanningen och sökandet efter sanningen. Samtidigt måste en ideologi vara osann, eftersom den annars inte är en ideologi. De ideologier som omnämns är alla lögnens ideologier, hybrisens ideologier, baserade på Den Stora Lögnen i stället för sanningen. De skapar livslögner som avviker kraftigt från sanningen. Men de är svårare att kritisera, eftersom de inte ens påstår att de bygger på sanningen. Varje gång liberalismen eller socialismen konfronteras med sina osunda och onda resultat, kommer svaret att det är smällar man får ta (liberalismen) respektive det är en så vacker idé, som återigen har feltolkats (socialismen). Den postmoderna national-socialismen, den du kallar PK-ismen, är bara en ytterligare förfining av lögnens ideologi.

    Kopplingen till Nietzsche är följande: Nietzsche insåg att vetenskapens genombrott skulle leda till att sanningens ideologi skulle brytas sönder och gå under. Detta beskrev han med orden ”Gud är död”, vilket kanske var en rimlig analogi på hans tid, när kopplingen mellan sanningens ideologi och den kristna religionen ännu var mycket stark och uppenbar. Men i själva verket var det ju inte Gud som var död, utan sanningens ideologi. Postmodernisterna har bättre än vi andra insett att vi inte skall stirra oss blinda på vilka ord Nietzsche använde, utan i stället se vad han ville säga. De har använt denna djupare insikt om bakgrunden till liberalism och socialism till att finslipa dessa ideologier till den nya PK-läran, den postmoderna national-socialismen.

    Liked by 5 people

      • Jvk skriver:

        Ah, jag tyckte det bra en bra tanke, att sanningens ideologi bröts sönder då Gud dog, man kastade ut barnet med badvattnet, så vi endast står kvar med en massa sketna ismer och maktanalys. Ovan blandar jag nog ihop liberal med de som vill leva och tänka fritt, det är svårt med definitionerna för en politiskt oskolad telning.

        Hur fungerade det hos de gamla grekerna, de undersökte och prövade inna kristendomen? Var det kanske så att detta samhälle var så litet att geniala människor kunde få genomslag? Jag tror det kan vara värt att applicera Fergusons nätverkstänkande, för nog verkar det som vänstern varit mycket effektiv i att expandera sitt nätverk och infiltrera allt fler institutioner.

        Liked by 2 people

    • Lars skriver:

      Vad som är sant är nog mer tvetydigt än vad du framställer det som. Att sanningskärlek skulle varit bärande för den industriella revolutionen och framväxten av kapitalismen (med rätter i 1300 talet) är nog inte med sanningen överensstämmande.’

      Snarare är vetenskapens framväxt outgrundlig. Sanningssökande kring naturens mysterium, visst. Sanningssökande kring den sociala verkligheten, javisst. Gud är död, i vetenskapens ögonblick, javisst. Sanningen är något stort liksom sanningssökandet, men kriterierna för vad som är sant är inte oomtvistat och därmed är sanning sökandet i full gång. Vad vet vi om samhället, om ekonomin, sociologin och psykologin? Vad vet vi om religion och Gud?

      Tvivlet på sanningen och kriterier för sanningen ör religionens dör och därmed den Nicheanska världsbilden vad jag förstår (utan att ha läst honom),. Vad han sa var aktuellt diskursinlägg för hans tid, men var det en universell sanning obunden av tid? Är det inte lika välbetänkt att lösa in en civilingenjörsexamen på Chalmers?

      Gilla

  10. Magnus Rosensparr skriver:

    Postmodernismens floskelsprutande svamlare behöver man inte ens bemöta. Man kan bara hånfullt häckla dem på enkla och handfasta sätt. Man kan stå vid sidan av en simbassäng och säga följande; jag är en sann postmodernist och jag upplever starkt att jag, precis som Jesus, kan gå på vatten. Därefter går man ut i bassängen – och sjunker till botten. Om en man påstår sig vara kvinna bara för att han upplever sig som sådan, frågar man bara följande. Så om du blir våldtagen – grundligt och fullständigt genomfört – kommer du garanterat att bli gravid?

    Liked by 1 person

    • Jvk skriver:

      Du kan säga det men postmodernismen är numera norm i samhällsdebatten. Se bara på Löfven och Lööf, de använder postmodernismen varje dag, ”det skall råda ordning i invandringspolitiken” osv.

      Gilla

  11. Fredrik Östman skriver:

    Foucault emulerar ju bara Engels, som också han skrev ihop förljugna skrönor om hur fantastiskt fint det en gång hade varit, den gången för arbetarklassen. På dessa skrönor baserade sedan Marx sin återigen förljugna lära.

    Det är en omistlig del av varje milleniaristisk lära att påstå att det tusenåra riket en gång fanns på jorden och att det alltså kan återkomma och att det förstördes av de ondsinta människor och idéer som för närvarande har makten. I Engels fall var det arbetarklassen som skulle vara murbräcka och som alltså fick en ädel historia uppmålad. I Foucaults fall är det de sinnessjuka som skall vara murbräcka.

    Detta är några av Den Stora Lögnens byggstenar.

    Liked by 4 people

    • A skriver:

      Som jag ser det så skapar tex en som Foucault verktyg för sin egen hjärnas behov. Och den råkar klara av detta, samtidigt som den ser till att vara i rätt sammanhang för att få genomslag. Lenin var en annan. Fredrik har rätt, det är sanningen vi måste samlas kring. Vi vet det ju, men det måste formuleras och upprepas.

      Mvh A

      Liked by 1 person

  12. Kristina von Heland skriver:

    Jag läste en översättning av Focault på fnordspotting vilket jag rekommenderar. Mitt problem är att jag tycker det är så tramsigt att det hela skulle självdö. Det ger fältet fritt för detta vetenskapsfientliga tänkande. Med feminismens hjälp blir alla sanningar, tekniska utvecklingar osanna då det är vita, västerländska män som drivit utvecklngen. Som upplysningsmänniska kommer jag på kant med dagens feminister och vänster. Det går hela varvet runt, de kan förneka hela utvecklingsläran och anföra att jorden är platt för att de uppfattar verkligheten så. Då förenas de med den kristna högern i USA som hamnar lika utifrån en diametralt annan utgångspunkt. Då tron blir sanning.
    En annan sak är att jag ser dem som parasiter. De får sin försörjning från det allmänna. De behöver inte bry sig om vem som ska betala, att industrisamhället och människor av kött och blod slitit ihop överskottet som de lever på. Katalonien är ett dagsaktuellt exempel då man ska bli ”fria” man raserar sin egen region för att driva fram en fråga som är en dolkstöt mot folket. Många rörelser tas upp av postmodernismens socialister och feminister som surfar på vågen och sedan drar vidare till nästa experiment. Arbetarna får betala priset.
    På El Pais engelska avdelning finns en översättning av Llosa. Nobelpristagare som fortsatt skriva. En intressant betraktelse som saknas i det svenska samhället där alla tycker lika och den som är mest lik vinner. Kanske den svenska akademin kunde fundera på detta?

    Gilla

  13. Christer L skriver:

    Patrik E säger att ”vi saknar en ism”, ”en filosofi som artikulerar politikerväldets motståndares intresse att inte utsätta samhället för oförsiktiga experiment”. Och ”vi” är ”den nettoskattebetalande medelklassen”.

    Att tillhöra medelklassen, känslan av att vara som folk är mest, är antagligen ett Jante-problem, inte ett sammanhållande vi. ”Vi nettoskattebetalare” – det tänder inga själar. Den avsedda gruppen kunde dock betecknas ”vl som vill hjälpa varandra och andra”. De har ju röstat för att hjälpa dem som råkar illa ut och behöver hjälp. De är ”vi goda”. Och de är dragna vid näsan.

    Det är denna vilja till godhet, generositet, som inte syns i ”vi nettoskattebetalare”. Denna godhet har blivit något att skämmas för. Att förneka. Som den bedragna, den våldtagna, skäms för vad som händer.

    När Reinfeldt stod och sa det där om ”öppna era hjärtan” förstod han det som P E inte förstår. Och det som behövs för att ena de många med vilja till generositet är just Reinfeldt: Han måste fångas in, ställas inför rätta åtalad för grova brott. Det är denna moraliska känsla som måste fram, som enar ”nettoskattebetalarna”. Men då måste de erkänna för sig själva att de blivit bedragna, våldtagna. Utifrån detta kan de hitta på vad de vill kalla sig som grupp.

    Det finns i övrigt de som råkat illa ut och inte kan upphöjas av P E till äran att vara nettoskattebetalare. Det var dem som godheten ifråga ville räcka en hand, innan sådana som Reinfeldt trädde in. De hör till frågeställningen.

    Liked by 2 people

  14. Biologi 1. skriver:

    Ideologier intellektualiserar i hög utsträckning människans tillvaron. Ser den rentav som instrumentell. Som om tillvaron styrdes av krass logik. Men det finns ett mer pragmatiskt betraktelseperspektiv.

    Hjärnan är både gammal och ny – på samma gång.
    Logiken finns där. Men även den mer primitiva reptilhjärnan. Den lever parallellt med högre hjärnfunktioner, som rik associationsförmåga kopplat till intelligens.

    Logik och intelligens tar inte bort känslor. Irritation, ilska, rädsla och förmågan till sorg och depression lever kvar. Likaså flykt- och kampresponsen. Och vår förmåga till entusiasm, intresse, nyfikenhet och glädje.

    Ideologier skapas i stor utsträckning inom de högre hjärnfunktionerna. Bygger abstraktioner. Men livet levs i samtliga hjärnregioner. Höga som låga. Primitiva likväl som utvecklade.

    Till detta tas det mycket liten hänsyn vid ideologibyggen. Delvis är det också därför saker kan gå så fel. Den biologiska och evolutionära dimensionen lämnas därhän. Ideologier bygger upp tänkta strukturer, hierarkier och samband, tämligen oberoende av vilken varelser vi egentligen är.

    Kommunismen signalerade ett himmelrike på Jorden. Men vi vet hur det blev med det. Andra ideologier har gjort samma sak, även där med förödelse i spåren. Men likväl kan många inte släppa drömmar. Om än klädd i nya kläder. Ideologier har en bedräglig förmåga att kidnappa vårt tänkande, och ge sig rakt in kaklet.

    Liked by 1 person

  15. johan utan land skriver:

    Postmodernism är som pornografi – den går inte att definiera men man känner igen det när man ser det.

    Gilla

  16. erik2 skriver:

    Jag är ledsen men jag tycker inte ”hen” hör hemma någonstans i det svenska språket. Tack annars magistern för en bra lektion idag igen.

    Liked by 3 people

  17. Sixten Johansson skriver:

    Det är vettigt att definiera PK som postmodernismens politiska gren, för då kan vi ana PK-ismens bredd och djup. Problemet är att ytterst få vet vad postmodernism är. Till alla som inte orkar läsa i svenska Wikipedia kan vi säga att det är barnslighetens ultimata filosofi, byggd på tanken att det inte kan finnas någon sanning och därför kan alla skapa sin egen verklighet genom att ljuga och fantisera hur mycket som helst, just så som sjuklöverpolitikerna och PK-journalisterna gör.

    Är då den givna motpolen Sanningssökande och Sunt förnuft? Ursvensk Realism? Vuxenhetens filosofi? Idépolitiskt kommer paleokonservatism närmast (om vi skalar bort det amerikanska). Inte mycket sprängkraft i de orden. Men om vi hoppas att en ny, spännande ism ska omvälva politiken och Sverige, då tror vi på barnslighetens filosofi, på det ordmagiska önsketänkandets kraft.

    Den politiska postmodernismen är inget lättutrotat ogräs. Den har smält samman de lättuggade delarna av en massa ismer, t ex kulturmarxism, liberalism, feminism, globalism, materialism, individualism, mobbkollektivism, juvenalism. Dess pålrot är massmedia, som hela det senaste halvseklet magistralt och orkestralt har spelat på psykets oro och lättrörda strängar. Medias nyhetsvärdering, praktik, nyckfullhet och ansvarslöshet har gestaltat postmodernismen i sin prydno, tills internet och sociala media under de senaste tjugo åren delvis tog över och förbättrade just postmodernismens lönsamma direktkoppling till det egocentriska psyket.

    Liked by 2 people

  18. Kjell Eriksson skriver:

    Men postmordernismen innehåller en djupt obehaglig fälla. Naturvetenskapen, t.ex. fysiken, representerar den sanna kunskapen, och kan inte jämföras med tex religioner eller livsåskådningar. Ett land som inte satsar på sanningen ligger risigt till och kommer i ett ofrånkomligt underläge till länder där sanningen är viktigast. Och detta av ett mycket enkelt skäl. Det finns bara en sanning och sanningen övertrumfar alltid osanningen. Svårare än så är det inte.

    Liked by 1 person

    • Sixten Johansson skriver:

      Kjell, för alla praktiska ändamål har du alldeles rätt. Men det är knepigare än så, för punktvis har postmodernismen också rätt. Den bygger på korn av insikt om att vi faktiskt aldrig kan uppnå sann kunskap, men denna insikt blåses upp till absurda proportioner. Så skapas låtsasvetenskaper och en samhällsanda, som blir destruktiv. Men även naturvetenskapens kunskap kommer alltid att vara mycket begränsad, beroende av metoderna och mätverktygen, beroende av individens medvetande och framför allt av kollektivens medvetande och överenskommelser. Kunskap har inget större värde om den inte är eller blir social och just där finns den största felkällan. Vår kunskap, vår sanning, ÄR socialt konstruerad, så där har postmodernismen rätt. Men om varje individs subjektiva kunskap ska ses som lika sann, då uppstår åsikts- och kunskapsanarki, allt socialt kunskapsbyggande slås sönder och därmed själva civilisationen.

      Liked by 1 person

    • Lars skriver:

      Naturvetenskapens metoder kan inte ge kunskap om samhälleliga system. Lagbundenheten hos agenter, de som genererar krafter inom det naturvetenskapliga fältet, kan inte finna motsvarighet i ett socialt system med medvetna agenter som påverkas av helheten såväl som delarna och själva bestämmer och beslutar om sin egen väg genom komplexiteten. Ändå, och det strider mot tanken, så formas medvetenheten hos individen av kollektivet och av den diskurs som pågår. Media intresserade vet mycket väl att så är fallet. Den givna diskursen, formad genom TV och annan media, endast delvis begränsad av yrkesorienterad kunskap, formar de dialoger som äger rum i samhället och koncensus formas kring gemensamma teman.
      Den mer specifika samhälleligt filosofiska diskursen om t.ex. post-modernism är det få som tränger in i utan det kollektiva medvetandet formas av publikationer som Metro, Nobelprisfesten, de var fjärde år återkommande valdebatterna, styrda av SVT och av det ständiga skvalet av massmedia och de återkommande reklamkampanjerna, som formar individen till at sträva efter medelklassideal och konsumtion.

      Sannolikt måste man se samhället bestående av system och processer inom och mellan system för att erhålla en plattform där man kan dissekera eländet.

      Gilla

      • Kjell Eriksson skriver:

        Sixten och Lars. Jag håller lite med er båda. Min poäng är till viss del, som Sixten skriver praktisk. Men tyvärr slår postmordenismen även till mot naturvetenskapen. Visst kan vi diskutera vad sanning är i en filosofisk mening. Men obestridliga fakta talar ändå sitt klara språk. Elektricitet, halvledare som gett oss datorer, forskning vid CERN som gav oss webben, Einteins teorier som möjliggjort GPS tekniken mm mm. Det är svårt att tro att dessa framsteg kommit till, eller skulle ha kommit till genom allmänna livsåskådningar…. Och här menar jag att länder lätt kan komma på efterkälken om man upphöjer något annat än naturvetenskapen till norm.

        Gilla

      • Fredrik Östman skriver:

        Lars, du tar miste. Självklart måste rigorösa metoder användas inom alla fält där man söker sanning. Det faktum att dagens sorgliga ersatz för vetenskap inom områden som sociologi och statskunskap skiter i all rigor, all metod, är inget argument eller bevis. Snarare visar ju avsaknaden av värdefulla resultat just att det inte är möjligt att avstå från att använda vetenskapliga metoder.

        En ny social vetenskap håller på att ta form med början i sociobiologin och den evolutionära psykologin. Så håll i hatten! Sociologien har snart samma status som astrologien efter astronomiens ankomst. (Men den nya vetenskapen kommer inte att heta socionomi av enkelt insedda skäl.)

        Gilla

      • Lars skriver:

        Fredrik, det stämmer inte vad du säger, jag hävdar att ett metodproblem finns kring samhällsanalyser och att det inte är lätt komma åt det.

        Gilla

    • Fredrik Östman skriver:

      Jo, Kjell, det är precis här svårigheten ligger. Naturvetenskapen representerar den sanna kunskapen om de stackars små futtiga brottsstycken av verkligheten som den ännu omfattar. Men om allting annat representerar den inte den sanna kunskapen. Men den gav människan en uppmuntran till hybris, till att tro att den kunde framställa kunskap på alla möjliga områden bara genom att vara överens. De sociala kunskapsområdena — ekonomi, sociologi, statskunskap etc. — låtsades länge vara ”vetenskapliga” trots att de stolt deklarerade att de inte kunde använda sig av naturvetenskapens metod. För att de inte kunde genomföra ”enkla experiment” tänkte dess utövare att de kunde skippa rigorositet och metod helt och hållet och hoppa direkt till den akademiska konsensusen. En allvarlig följd av detta var att man trodde, och kanske ännu tror, att man kan kasta alla gamla traditionella trossatser på soptippen bara för att man inte kan bevisa att de är sanna. Det är en allvarlig missuppfattning av religionen. Religionen måste samtidigt säga att den representerar sanningen och vara osann. Sådant är dess väsen. Men om man tar det till intäkt för att helt avfärda den, har man begränsat sin värld till det man redan känner till. Man har avhänt sig förmågan att söka ny kunskap, att sträva efter förbättring och tillväxt. Man har skapat det postmoderna eländet.

      Gilla

      • Kjell Eriksson skriver:

        Något jag kommer ihåg från gymnasiet (och filosofin faktiskt) var ” bara för att man inte kan bevisa att spöken inte finns, så följer därav inte att spöken finns”.

        Tror jag förstår vad du menar. Naturvetenskapens framsteg är på något sätt så övertygande att de blir nästan omöjliga att ifrågasätta. Och dessa framsteg genomsyrar hela vår tillvara på gott och ont. Bättre vapen ger t.ex. en nation möjlighet att angripa andra nationer. Sedan är det som du säger att ämnen inom samhällsvetenskaperna också försöker tro att de är lika träffsäkra, vilket de nog så småningom upptäckt att de inte är, och då utvecklas i stället postmodernismen.

        Liked by 1 person

  19. Lars skriver:

    Jag noterade vi 80-talets början hur universitetslivet med dito bostadsmarknad tycktes fjärran från förorten och betongstadsdelarna, där människor efter fullgjort värv på fabriken eller dylikt drog sig hemåt efter dagens värv. Den hårda lagen om förkovran vid löpande bandet och dito penningar tycktes ersatt av Statens bottenlösa skattkista och Föreningslivet vidhängande politiken fördelning av medel över de som för tillfället var ansedda behövliga. Det var småborgerlighetens barn som angav tonen.

    Jag åkte häromsistens förbi Strängnäs mentalsjukhus, nu omvandlat till bostäder. Jag gissar att de som flyttat in tycker det är pittoreskt med de gallerförsedda fönstren och de monumentala byggnaderna, med doktorsvillan och strax intill sjuksköterskornas hus med rum kopplat till tjänsten.

    För den som varit med föreställer man sig ångesten inmurad i väggarna, ångest skrik som aldrig försvinner, tvångsbälten, långbad, utanförskap i ordets rätta mening, katastrofens inträdande i det mänskliga livet.

    Orden som befriar, skrev en patient i psykoanalytisk behandling, orden som ger namn på föreställningar och företeelser. Jag undrar, ger det även namn på lögnen? På det korta minnet? Det tjusiga i att ANDRA har det svårt och att man med en hundring i månaden och lämplig litteratur om det mänskliga kan köpa sig Avlat?

    Människan glömmer lätt och orden ger mening, en fantasi, en bild, en beskrivning och man behöver aldrig doppa sina tår i den svarta verkligheten.

    Gilla

  20. Hawwa skriver:

    They seek it here, they seek it there. Those Frenchies seek it everywhere …
    Och Svenska Akademien letar vidare.
    Det är liksom ett fantom-fenomen – hur hittar vi det? Och vad är det vi söker efter?

    Gilla

  21. Eva Danielsson skriver:

    Förutom min mer skämtsamma önskan om lagomism, så tänker jag att förnuft och sanning är svårsålt. Tyvärr.
    Den absoluta sanningen kan inte fastställas, men den för tillfället mest trovärdiga sanningen kan ju det. Med hjälp av mätningar och oberoende observationer t ex.
    Hur sexigt är det?
    Jag menar att människor lockas mer av tydliga och svart/vita och överdrivna idéer och bilder. En stark och förhärligande gudsgestalt ger hopp och tillfredsställele medan en förnuftig ateism knappast är samlande och enande. Ateismen har inte ens några pampiga attribut eller ceremonier.
    Gäsp.
    Man ska inte underskatta människans längtan efter ”frälsning” och gemenskap. Tillhörighet och slippa tänka, välja och vara självständig. Hoppet om en Messias. Rädslan för att vara ensam och övergiven. Flykten från friheten.

    Tyvärr en starkare kraft i politik än personlig integritet och självhävdande, tror jag.

    Förutom sanningssökandet och tanken som viktigare än känslan för samhället, så är västerlandets fokus på individen det som är styrkan och det viktiga för mig. Individen, inte kollektivet, stammen eller partiet, ideologin osv.

    Balansen mellan ens individuella medvetande och personliga integritet och det lika viktiga behovet av kontakt och samhörighet med andra spelar roll för vilken livsåskådning man väljer.
    Om man kan välja.
    Det viktiga är att få kunna välja och att få vara och räknas som individ.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.