En påtaglig nervositet sprider sig inom det politiska livet, inom statlig och kommunal administration och inom massmedierna. Det leder till ett evinnerligt snackande och ett lika evinnerligt tigande.

Skolpolitiken kan få utgöra det första exemplet. Skolan diskuteras ständigt. Samtidigt blir sikten på området allt dimmigare. Allt färre vill öppet förorda den gamla flumskolan, samtidigt som nästan ingen vill förorda den nödvändiga omorienteringen. Det gäller helt enkelt att minska elevernas och öka lärarnas (inte rektorernas, inte politikernas) inflytande. Men det enkla budskapet törs ingen stå för – istället blir det ett evigt snackande om detaljer.

En annan lösning för att slippa ta ställning är att vara så otydlig att ingen förstår vad som menas eller vilka krav som gäller. Den lösningen har Skolverket prövat.

Det andra, och det kanske mest allvarliga, exemplet är invandringspolitiken. Alla partier, också Centern, talar om behovet av ordning och reda och därmed nödvändigheten av en reglerad invandring. Men ingen av de etablerade partierna vill ange vilket mål som skall gälla för invandringen och hur detta mål skall motiveras. Istället låtsas man att asylrätten är något heligt som inte för ifrågasättas – samtidigt som man i praktiken försöker göra det allt omöjligare för medellösa flyktingar att använda sig av denna. Den enkla lösningen – att helt avbryta invandringen och ersätta den med hjälp till flyktingar i läger, alltså till de mest utsatta, tiger man om (SD är ett undantag). Man snackar om detaljer och tiger om uppenbara problem: Expressen publicerade ett reportage om de allt vanligare, till nästan 100 procent av invandrare utförda, våldtäkterna. Ingen reaktion. SVT visade i ett reportage från Stockholm om svenska pensionärers hemlöshet. Ingen reaktion.

Socialstyrelsen gav ut välmenande broschyrer om barnäktenskap. Det ledde till en kraftig reaktion: Hur kan man ge råd om att leva i ett äktenskap med en minderårig flicka? frågade sig många politiker upprört. De föreslog inte vad som istället borde göras. Hur skall den stackars socialstyrelsen utforma nästa version av skrifterna? De enda möjliga alternativen: att antingen helt tillåta eller helt förbjuda äktenskapen, aktade man sig noga för att förorda eller ens beröra. Istället fortsätter man det tomma snackandet. (Lena Hallengren, barnminister, säger visserligen att barnäktenskap skall helt enkelt vara förbjudna, men beträdande justitieministern Heléne Fritzon är inte så kategorisk.)

Det finns andra exempel. Liberalerna propagerar fortfarande för en EMU-anslutning, utan argument. Så var det också inför folkomröstningen. De flesta partiernas entusiasm då grundade sig på en genuin ekonomisk okunskap. Sverige skulle var med därför att alla andra ville vara med. När därefter problemen med en omöjlig gemensam valuta för t.ex. Tyskland och Grekland visade sig, backade de övriga partierna in i tystnaden.

Detta exempel visar, liksom de tidigare, att svenska partier enbart kan visa entusiasm och framåtanda när de tar sig an frågor som de inte kan något om, och som de inte behöver kunna något om.

Så var det också länge i invandringspolitiken. Så länge inga skildringar eller vittnesmål från de av invandringen träffade nådde offentligheten – och etablerade media såg till att det dröjde – kunde partierna med storögd entusiasm yttra sig om invandringens välsignelser. Nu, när inte ens Annie Lööf längre kan förneka verkligheten, törs de bara ägna sig åt att snacka om detaljer – och tiga om väsentligheter.

Ytterligare ett förtiget område är kriminaliteten och dess orsaker. Visserligen talar svenska politiker och kriminologer gärna och slentrianmässigt om hur fattigdomen är en orsak till kriminalitet, men de aktar sig för att beröra resultatet från modern forskning. Det är ju bekvämare att förklara och ursäkta kriminaliteten i så kallade utsatta områden med den där rådande (relativa) fattigdomen. Att den skulle kunna vara bestämd av genetiska faktorer vill man inte höras tala om.

Hur kan man förklara denna vacklan mellan glad entusiasm för stora, avlägsna mål och ängsligt snackande om detaljer?

Förklaringen är mycket enkel. Den är så uppenbar att ingen ser den eller vill se den: Partierna har ingen uppfattning om vilket samhälle de skall sträva mot. Sedan socialdemokratins stora projekt, byggandet av välfärdsstaten, avslutats, har varken de eller de andra något att ta ställning för eller emot. Några tafatta försök att lansera globalisering och identitetspolitik har misslyckats. Nu är de etablerade partierna helt utan visioner och mål. Kvar återstår att skruva lite på rattarna. När inte heller det hjälper, när problemen fortsätter att uppröra, återstår inget annat än att retirera från varje konfliktpunkt, under ivrigt snackande om någon ny liten idé, samtidigt som man fortsätter tigandet om väsentligheter, om sådant man inte vågar ta sig an.