Under riksdagens partiledardebatt den 17 januari förklarade sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson ”krig mot den organiserade brottsligheten” och ville sätta in militär. Statsminister Löfven avvisade märkvärdigt nog inte förslaget utan sa bara att militär intervention inte var hans ”första lösning” men väl att kampen mot den organiserade brottsligheten var högprioriterad. Ingen av våra ledare utom möjligen miljöpartisten Isabella Lövin har sagt något annat än att den organiserade brottsligheten ska angripas, övervinnas och tillintetgöras. Det artar sig till den kanske viktigaste valfrågan.

Jaha. Menar de allvar? Jag har upptäckt ett tecken på det, nämligen uppsalapolisens Operation Lynx som började i slutet av förra året och som handlar om upprepade och, som det verkar på mig, rätt framgångsrika tillslag mot ”grov och organiserad brottslighet”. Men annars har jag inte uppmärksammat någon särskild kampanj mot buset eller ens för återtagandet av statlig kontroll över no go-zonerna. Ej heller har jag noterat att media följer och rapporterar om frågan vilket är märkvärdigt eftersom det är komplicerade saker. Ska exempelvis polisen få döda utan att riskera åtal?

Jag hade inte ens, skam till sägandes, upptäckt att jag inte upptäckt något förrän ett parallellt förlopp alldeles nyligen uppstod i Brasilien och jag fick tillfälle att se hur brasilianska medier hanterar saken.

Igår skrev jag att medelklassen inte har några tidningar, inga forskningsinstitut, inga skolor eller andra intellektuella centra som kunde lyfta dess djupt kända frågor (utom ett antal undantag, antydde jag, som är för litet för att göra någon egentlig skillnad). Men om det nu hade funnits några medelklasstidningar vad hade de då skrivit om förutom reguljära nyheter, sport och sudoku och sådant där som varje blaska med självaktning måste hålla sig med? Vad är det för information jag saknar?

Hoppsan, frågan kom lite oväntat, men låt mig ge några exempel.

Kommer du ihåg när de ensamkommande afghanska barnen och deras stödaktivister ockuperade Medborgarplatsen och Norra Bantorget? Händelsen fyllde tidningar och TV med entusiastiska reportage om dessa djärva dissidenter som ville få svenska myndigheters beslut upphävda med hjälp av utomparlamentariska metoder. Där hade jag önskat mig ett annat tonfall i rapporteringen, men det var inte journalisternas klang som störde mig mest, utan att reportrarna inte ställde de elementära frågorna. Vem var det som utplacerade och finansierade bajamajorna? Vem bredde mackor och betalade för maten? Här måste ha funnits intressant information att förse mediakonsumenterna med. En långvarig dygnetruntdemonstration för flera hundra personer organiserar sig inte av sig själv och är inte gratis. Någon hjälpsam kraft måste ha stöttat det hela. Vem var det?

Det pågår, påstår jag, en ideologisk kamp i Sverige. Två ideologier står i harnesk mot varandra, den ena stark och dominerande, den andra liten och svag, ungefär som Goliath och David.

Den starka, dominerande ideologin är PK-ismen. Den företräds av politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet med dessas allierade härolder i media. Detta är en jättelik propagandamaskin. Tänk på alla myndigheter, till exempel Skolverket, med horder av anställda som på daglig basis utvecklar och pumpar ut nya människosyner och politiskt korrekta doktriner över Sverige. Tänk på Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor och Allmänna Arvsfonden som har till uppgift att dela ut nettoskattebetalarnas pengar i form av ständigt ökande bidrag till olika slags politiskt korrekta aktivister för dessa ska artikulera budskap som nettoskattebetalarna troligen ogillar. Exempelvis gör Arvsfonden reklam för sina bidrag under vinjetten ”Var med och förändra Sverige från grunden”. Sådant gör i alla fall mig misstänksam.

Enligt den demokratiska teorin är en grundlag motsatsen till en vanlig lag. En vanlig lag är överhetens, folkets valda representanters, instruktioner till medborgarna. En grundlag är medborgarnas instruktioner till överheten om vad den får och inte får göra. Till exempel står det i de flesta demokratiska länders grundlagar att överheten inte får inskränka medborgarnas yttrandefrihet.

Men hur går det då till när folket formulerar grundlagarna, alltså sina instruktioner till den överhet folket enligt grundlagen avser att välja, kort sagt hur gestaltar sig demokratins födelseögonblick? Det här är nästan lika osäkert som berättelsen om världsalltets tillblivelse. Gud eller Big Bang?

Den demokratins skapelsemyt som jag gillar bäst är att hela folket samlar sig på en äng och gemensamt fastställer ett regelverk för sin framtida samhälleliga existens. Den myten är ungefär lika sannolik som den enligt vilken Gud skapade världen på sex dagar men den har avsevärd symbolisk betydelse däri att den inskärper – eller borde inskärpa – respekt för grundlagen hos de valda ombuden. Ombuden bör vörda folkets instruktioner liksom de troende vördar Gud.

Polis Peter Springare har varit ute i blåsväder. Vid ett föredrag i Göteborg, som rapporterats av TV4, där Springare talade om gruppvåldtäkter, sa han att gruppvåldtäkterna ”är ett hyfsat nytt fenomen som eskalerat de sista 12 – 15 åren”. Han sa också att den påstådda ökningen hängde ihop med invandringen: ”det är ett kulturellt fenomen”.

Då tog det hus i helsike. TV4 intervjuade Anne Ramberg, generalsekreterare i Advokatsamfundet, som kritiserade Springare sönder och samman: ”alla statstjänstemän… måste ha ett bättre omdöme, de måste framför allt hålla sig till vår regeringsform och den värdegrund som regeringsformen ger uttryck för; de här uttalandena gör ju inte det, de är i det närmaste rasistiska… man måste vara saklig och korrekt, här framförs påståenden som är grundlösa”.

Och vad är sant? Här lämnas man som vanligt i sticket av kriminologer och myndigheter som inte offentliggör den information de sitter på. Brottsförebyggande rådet presenterade en rapport om gruppvåldtäkter år 2000. Det verkar vara allt från staten. Rapporten handlar om gruppvåldtäkter – våldtäkter utförda av två eller fler personer – under 1990-talet. Det var 30 – 60 fall om året. 58 procent av gärningsmännen var svenskar, varav en fjärdedel hade invandrarbakgrund. Antalet fall visar en rejält sjunkande tendens under perioden.

I ett nytt avsnitt av podden Antikalifen (inspelat 21/2) pratar jag med Patrik Engellau om det så kallade ”välfärdsindustriella komplexet”. Vi tar avstamp i den före detta armégeneralen Dwight D. Eisenhowers kända avskedstal år 1961 efter sina presidentperioder. I sitt tal varnade han det amerikanska folket för ”det militärindustriella komplexet”. Militären behövs visserligen, men den måste hållas på mattan. Annars, sade Eisenhower, kommer hela det organisationssystem där militären ingår – försvarsindustri, politiker, militärskolor, tankesmedjor, strategiprofessorer, säkerhetsjournalister och så vidare – att få ett alldeles för stort inflytande över nationen och dess tänkande.

På samma sätt, menar Engellau, växer det välfärdsindustriella komplexet i Sverige och skaffar sig allt mer inflytande. Det är ett komplex som består av myndigheter som Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Migrationsverket, kommunernas socialförvaltningar, delar av utbildningsväsendet med mera.

När Eisenhower utfärdade sin varning uppgick det amerikanska militärindustriella komplexets omsättning till nio BNP-procent. Vårt svenska välfärdsindustriella komplex närmar sig troligen 40 BNP-procent. Det vore konstigt om detta inte skulle ha någon påverkan på vår kultur och mentalitet. Det är på komplexets grund som idén om den humanitära stormakten vilar.

Vill du höra ett exempel på en privilegierad tillvaro? Det är när man i ungdomen konfronteras med svåra filosofiska överväganden och ändå kan strunta i dem eftersom man vet att de bara är hypotetiska och inte existerar utanför seminarierummet på universitetet. Studenterna får exempelvis resonera kring det kända spårvagnsproblemet:

En herrelös spårvagn skenar fram mot fem personer som befinner sig på spårvägsrälsen och som inte kan ta sig därifrån. De kommer att dödas av spårvagnen om inte du ingriper. Du har möjlighet att rädda dessa fem personer genom att lägga om en växel så att spårvagnen styrs in på ett stickspår, där det dessvärre finns en annan person som inte kan ta sig därifrån och som därför kommer att dödas om du lägger om växeln. Vad gör du?

Efter ett tag är seminariet slut och studenterna kan, i bästa fall mer teoretiskt skolade, återvända till det riktiga livet. Deras privilegium är att de aldrig behöver fatta några svåra existentiella problem på riktigt. Detta, påstår jag, har varit Sveriges normaltillstånd sedan andra världskriget slut. Men nu anar jag ångestfullt att det kan komma andra tider.

Det här med att staten och dess våldsapparat, i första hand polisen, i hög grad förlorat kontrollen över delar, små delar visserligen, av det svenska territoriet är en helt ny grej för Sverige. Vi har ingen aning om hur det kommer att utvecklas. Osäkerheten är desto större som något liknande knappast inträffat i de andra länder som vi brukar jämföra oss med. Bråken i Nordirland och i Baskien hade, tror jag i alla fall, helt annan karaktär eftersom statens motståndare i de fallen var politiska rörelser snarare än rent kriminella. Till exempel hade den engelska staten i fallet Nordirland någon att förhandla och komma till en uppgörelse med vilket knappast är för handen i Hallunda.

Motsättningen, som den uppfattas idag, står mellan å ena sidan ”kriminella ligor” och ”gängbrottslighet” och ”klaner” i no go-zonerna och å den andra den statliga våldsapparaten. Statsministern har sagt att kampen mot denna brottslighet är politikens prio ett eller kanske två, Jimmie Åkesson har förklarat ”krig” mot brottsligheten och vill skicka in militär i utanförskapsområdena, justitieminister Morgan Johansson säger att det inte behövs militär eftersom polisen har alla resurser som behövs. Den svenska staten står alltså, verkar det, redo för en uppgörelse i syfte att rensa upp och återupprätta statlig kontroll över hela Sverige.

En byråsekreterartjänst på SIDA var mitt första riktiga jobb. Jag hade visserligen tidigare varit brevbärare, pommes frites-kokare och lottförsäljare, men dessa uppgifter var mer påhugg medan anställningen vid SIDA var fast och lönegradsinplacerad. Jag tror till och med att jag var med i facket.

Jag förstod ganska snabbt att myndigheten behövde mer folk. Alla jobbade ohyggligt mycket och det behövdes därför mer personal så att man kunde dela ansvaret på fler individer. Jag insåg också ganska snart att verksamheten egentligen inte gav några resultat. Jag kunde därför inte förstå varför det behövdes femtio personer för att inte åstadkomma något när det hade räckt med tjugofem personer för att inte åstadkomma något.

Det här var innan jag hade begripit anslagsfinansierade organisationers järnlag, som är att maximera omsättningen, ty ökad omsättning betyder fler jobb, bättre avancemangsmöjligheter, fler kul internationella konferenser, fler internutbildningar på kursgårdar med spännande föreläsningar och kanske dans på kvällen och allt möjligt annat fördelaktigt.

Anders Leion retade sig nyligen på en professor i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet på grund av att professorn i teve hade framfört den numera så vanliga uppfattningen att västerlandet, framför allt Europa, sedan femhundra år tillbaka ägnat sig åt att förtrycka resten av världen, läs Leions artikel ”Att aldrig bli uppbjuden”.

Även jag blir beklämd av denna falska berättelse, inte minst eftersom jag själv på 1970-talet, i egenskap av statligt anställd ideolog på olika myndigheter, ägnade mig åt att sprida den. Jag skrev till exempel uppskattade utredningar om vad underutvecklingen i tredje världen berodde på och kom fram till att boven var västerlandet som genom kolonialism, förtryck och utsugning hade stoppat utvecklingen i dessa länder.

Det var en gång en profet som hette Jesus. Han hade tolv polare. En gång när Jesus satt och chillade med polarna kom det en Strategikonsult.

Jag har kollat in dig, Jesus, sa konsulten. Du har talang. Men det här är en tuff bransch. Det finns hur många wannabe-profeter som helst. Vi måste utveckla en strategi för dig. Jag kan hjälpa dig.

Jesus såg klentroget på Strategikonsulten. Men varför inte, tänkte han. Snacka på, sa han till konsulten.

För det första är det dina polare, sa konsulten. Fiskare allihop, va? Det fattar du väl att det inte går?

Matteus jobbar på tullen, sa Jesus.

Det håller inte, sa konsulten oberört. Det måste vara minst hälften kvinnor till att börja med.