Flera inlägg här på Det Goda Samhället har tagit upp frågor som rör islam. Jag har själv skrivit flera av inläggen. Den 4 mars publicerade Kashif Virk, imam inom ahmadiyyasamfundet i Sverige, ett inlägg på Det Goda Samhället under rubriken: ”Den korrekta bilden av islam”. Virk menar alltså att jag, och kanske även andra skribenter, har förmedlat en ”inkorrekt bild” av islam som han nu ämnar korrigera.

I inledningen till sitt inlägg förklarar Virk att han är verksam som imam inom ahmadiyyasamfundet och att det grundades av Hazrat Mirza Ghulam Ahmad (1835-1908) i Indien. Denne Ahmad gjorde anspråk på att vara den frälsargestalt som inom den islamiska traditionen kallas Mahdi. Ahmads syfte var enligt Virk att återställa islams ”sanna lära”.

När Virk talar om ”den korrekta bilden” av islam får man antaga att det är denne Ahmads ”sanna lära” som åsyftas. Jag tycker att denna inblick i ahmadiyyasamfundets tankar är intressant. Men mina inlägg om islam på Det Goda Samhället, vilka apostroferas av Virk, har inte handlat om ahmadiyyasamfundets läror eller om vilka läror som är ”sanna”.

Jag har varit intresserad av att visa att jihadisterna har stöd för sina tolkningar i islams egna källor och att de därför inte alls är orimliga. Det är således vilseledande att, som tyvärr vissa gör, säga att jihadisternas idéer och handlingar ”inte har någonting med islam att göra”.

Det gläder mig att ahmadiyyasamfundet tar avstånd från jihadistisk terrorism och jag hoppas, utan att själv ha någon tro på någon religion eller något övernaturligt överhuvudtaget, att denna syn ska vinna spridning bland fler muslimer. Dock anar jag att ahmadiernas tro på den indiske frälsargestalten Hazrat Mirza Ghulam Ahmad kan upplevas som stötande av den stora majoriteten av världens muslimer. Vi har också sett hur ahmadier, just på grund av denna trossats, har blivit exkommunicerade och förföljda i islamvärlden.

Ahmadiyyasamfundet är långt ifrån ensamma om att ta avstånd från jihadistisk terrorism. Många muslimer, både sunniter och shiiter, teologer och lekmän, tar avstånd från de hemska attacker som utförts av jihadister både i västvärlden och islamvärlden.

Min kritik har gått ut på att islamiska apologeter inte har velat erkänna att jihadisterna faktiskt har stöd för sina tolkningar i islams källor och att detta behöver bemötas ärligt och öppet. I stället för att bara säga att ”islam betyder fred” så bör man diskutera de texter som inte är särskilt fredliga och på ett väl underbyggt sätt förklara hur de ska förstås. För jihadistledarna kan sin Koran och sina hadither. Slogans biter inte på dem.

I sitt inlägg gör Virk flera bestämda och kategoriska påstående om vad ”islam säger”. Han skriver till exempel att en del av syftet med jihad är att beskydda icke-muslimers heliga platser:

”Utövare av andra religioner ges inte enbart religionsfrihet utan muslimer förväntas även beskydda kloster, tempel, synagogor och kyrkor (22:45).”

Men detta är inte det enda sättet man kan förstå koranversen 22:45 på. Det finns flera andra rimliga tolkningar som jihadisterna kan stödja sig på när de attackerar kyrkor. Så här lyder versen i Mohammed Knut Bernströms svenska översättning Koranens budskap (1998):

Och om Gud inte höll tillbaka [vissa] människor med andra [som redskap] skulle helt visst kloster och kyrkor, synagogor och moskéer där Guds namn åkallas utan uppehåll, ha jämnats med marken.

För det första, det jihadisterna i till exempel Islamiska Staten (IS) gör, är inte alltid att jämna kyrkor med marken. Vad de gör är att förstöra statyer, kors och andra symboler som de anser anstötliga eftersom dessa förknippas med de kristnas ”shirk”, det vill säga avgudadyrkan, som är motsatsen till ”tawhid”, det vill säga islamisk monoteism. Ett centralt tema i Koranen, och även i profeten Muhammeds biografi, är kampen mellan ”tawhid” och ”shirk”. Om jihadisterna skulle jämna en kyrka med marken så kan det bero på att den till exempel rymmer helgongravar, vilka enligt en sträng salafistisk tolkning av sunnitisk islam, måste förstöras. Det är möjligt att det har varit svårt att förstöra dessa gravar utan att också förstöra kyrkobyggnaden.

Enligt en hadith som salafister gärna åberopar ska Ali, den fjärde kalifen inom sunnitisk islam, ha sagt: ”Skall jag inte skicka dig på samma uppdrag som Guds sändebud skickade mig? Lämna inte en bild utan att utplåna den och inte en rest grav utan att jämna den med marken.” Denna hadith finns i samlingen Muslim som har mycket hög status inom sunnitisk islam.

Jihadisterna skulle också kunna hävda att eftersom Jesus, Marias och helgonens namn åkallas vid sidan om Guds namn i många kyrkor, så är det inte dessa kyrkor som åsyftas i koranversen. Det är möjligt att Jesus namn åkallas oftare än Guds.

För det andra är det inte helt självklart att beskyddet av kyrkor är en del av syftet med jihad. Man kan också tolka versen som om Koranens författare jämför muslimernas krig NU, för att försvara sig mot avgudadyrkarna, med tidigare samfunds krig DÅ, för att försvara sig mot sina fiender. Det vill säga Muhammed och hans anhängare kommer inte med något nytt. De försvarar sina moskéer NU på samma sätt, i enlighet med Koranförfattarens föreställning i alla fall, som judarna försvarade sina synagogor på sin tid och de kristna sina kyrkor på sin tid.

Det är så exegeten Ibn Taymiyya (1263-1328) förklarar versen. Gud använder muslimerna som redskap NU för att hålla tillbaka avgudadyrkarna, så att dessa inte ska kunna förstöra moskéerna på samma sätt som de kristna grekerna FÖRUT höll tillbaka perserna så att de inte kunde förstöra kyrkorna. Mellan de kristna grekerna och perserna så stod de kristna enligt hans mening närmare Gud. Läs mer om denna tolkning här. Islam QA är en sunnitisk sajt med salafistisk inriktning.

Enligt denna tolkning förklarar och rättfärdigar Koranens författare alltså sin tillåtelse till krig för islam genom att dra paralleller till hur man föreställde sig liknande krig i det förflutna. Detta knyter an till Koranens anspråk på att vara en fortsättning – och rättelse – av de tidigare uppenbarelserna som den menar givits till judarna och de kristna.

Enligt exegeten Al-Qurtubi (d. 1273) så ska beskrivningen ”där Guds namn åkallas” syfta på synagogorna och kyrkorna i det förflutna. Det vill säga judendomen innan den blev ersatt av kristendomen och kristendomen innan den blev ersatt av islam. Han lyfter också fram en annan tolkning, nämligen att den relativa bisatsen ”där Guds namn åkallas” inte syftar på hela den tidigare satsen, utan bara på det ord som omedelbart föregår den, alltså ”moskéer”. Enligt denna tolkning är det i moskéerna som Guds namn åkallas utan uppehåll. Läs mer om detta resonemang här på en sajt som tillhör Muslimska Brödraskapet.

Man skulle också kunna tolka versen så att kyrkor och synagogor är beskyddade så länge judarna och de kristna underkastar sig den islamiska staten och betalar en särskild skatt, ”jizya”, en skatt som Virk också nämner i sitt inlägg. Men om den islamiska staten uppfattar att dessa ”beskyddade” folk gör uppror eller stödjer ett uppror mot staten, så har de inte längre rätt till beskydd. Då är de inte längre ”dhimmi”, beskyddade icke-muslimer, utan ”kafir harbi”, icke-muslimer som befinner sig i krig med den islamiska staten.

Låt oss säga att versen verkligen påbjuder Muhammeds trogna att som en del av jihad beskydda kyrkor och synagogor. Det framgår ändå inte vilka kyrkor och synagogor som skulle omfattas av Muhammeds beskydd. Alla eller bara de som befinner sig under hans makt i den islamiska staten? Det verkar knappast rimligt att en del av syftet med jihad, åtminstone inte något som skulle vara en tvingande krigsorsak, skulle vara att beskydda kyrkor och synagogor över hela världen på platser där Muhammed inte hade någon makt.

Att som Virks gör, tolka versen som ett generellt påbud för muslimer att försvara kyrkor överallt och i alla tider, blir också besvärligt när vi har en hadith i vilken Muhammed befaller sina trogna att fördriva judar och kristna från den arabiska halvön. Hadithen finns i den redan nämnda samlingen av Muslim och lyder: ”Jag skall fördriva judarna och de kristna från den arabiska halvön och inte lämna kvar någon förutom muslimer.” En sträng tolkning av denna hadith skulle vara att om en kyrka skulle byggas i dagens Saudiarabien så skulle muslimernas plikt vara, inte att beskydda den, utan att förstöra den. Kanske inte jämna byggnaden med marken, men se till att den inte längre användes som kyrka. Det var också så Saudiarabiens stormufti tolkade hadithen då han år 2012 krävde att alla kristna gudstjänstlokaler på den arabiska halvön måste förstöras. Detta kan man läsa om på flera ställen, bland annat i en ledare i Washington Times (16/2 2012).

Det är inte heller, så som Virk gör gällande, att versen självklart innehåller ett generellt påbud för muslimer att ens beskydda moskéer alltid och överallt. För enligt islamiska källor så lät profeten Muhammed själv bränna ner en moské som kallades ”Masjid al-Dirar” eller ”den skadliga moskén”. Moskén nämns i Koranen i vers 9:107:

Och det finns de som uppförde en moské för att vålla skada, sprida otro och splittra de troende och som en utpost för dem som förut kämpade mot Gud och Hans Sändebud.

De som uppförde moskén och som bad i den var alltså muslimer. De bekände sig till islam. Men Koranen anklagar dem för att vara hycklare och för att motarbeta Muhammed, det vill säga de befann sig i opposition till den islamiska staten. Moskén ska ha legat i Medina som då var den islamiska statens huvudstad. Muhammed hade sanktionerat uppförandet, men då han – det ska ha varit i oktober år 630 e.Kr. – återvände efter en jihadexpedition i Tabouk mot de kristna grekerna, övertygades han om att moskén var skadlig och lät bränna ner den. Enligt den muslimske historieskrivaren Tabari (838-923) så brändes de ”hycklande” muslimerna som fanns i moskén levande. I islamiska källor påstås att männen bakom moskén hade lierat sig med Herakleios, den grekisk-romerske kejsaren, och att de planerade att med grekisk hjälp kasta ut Muhammed ur Medina. Läs mer om denna händelse i en engelsk översättning av Tabari här

Det jag försöker visa är som sagt att jihadisternas tolkningar inte är orimliga. De islamiska texterna kan visst tolkas så att det framstår som rimligt att vissa situationer skada eller förstöra kyrkor. Det är inte alls helt självklart och helt uppenbart att vers 22:40 betyder det som Virk önskar att den betydde, nämligen ett generellt påbud till muslimer om att beskydda kyrkor och synagogor alltid och överallt. Och detsamma gäller de andra verserna som Virk hänvisar till i sitt inlägg den 4 mars: det finns andra rimliga tolkningar. Virk skriver att islams syfte är att ”tjäna mänskligheten”. Islamiska Staten skulle onekligen instämma i detta påståendet då den menar att den tjänar mänskligheten genom att upprätta en – i deras ögon – god och rättvis stat, förkunna den rena monoteismen och bekämpa avguderiet i världen.