På Det Goda Samhället förekommer ofta artiklar som handlar om Islam och Koranen, hur dessa förstås eller ska förstås och vilka tolkningar som är rimliga. Bland dem som skriver om dessa frågor här finns även vissa personer med en bakgrund i radikal islamism. Många har nämnt mig vid namn och bemött artiklar jag skrivit på andra sidor. Därför är jag tacksam till att jag fått möjlighet att skriva här och framföra ett bemötande.

Mitt namn är Kashif Virk och jag är imam inom Islams Ahmadiyya församling. Ahmadiyya grundades av Hazrat Mirza Ghulam Ahmad (1835-1908) i Indien, som gjorde anspråk på att vara den Utlovade Messias och Mahdi. Hans helighets proklamerade uppgift var att återupprätta den sanna läran av Islam (som skulle förvrängas av den senare tidens muslimer), att förena mänskligheten med sin Skapare och att försvara Islam mot kritik och invändningar vars avsändare var människor av andra livsåskådningar.

En av dessa invändningar var att religionen Islam har en våldsam natur, att den tillåter aggressionskrig och förtryck av oliktänkande. Min text ska ta upp just denna invändning, och min argumentation grundar sig främst på verser ur den Heliga Koranen.

Först och främst vill jag framföra ett påstående om Islam, demokrati och yttrandefrihet.  Islam är öppen mot yttrandefrihet. Det står i Koranen att meningsmotståndare är välkomna att framföra sina argument och invändningar: ”Säg: framför era bevis, om ni är sanna” (27:64). Det konstateras att inget tvång får råda i religiösa ärenden ”det finns inget tvång i religionen” (2:256). Koranen säger att ett lands regenter ska vara förtroendevalda (4:58) och att de sedan ska regera genom samråd med befolkningen (42:38). Utövare av andra religioner ges inte enbart religionsfrihet, utan muslimer förväntas även beskydda kloster, tempel, synagogor och kyrkor (22:40). Det är dokumenterat att profeten Muhammad (frid vare med honom) en gång tillät kristna att be i sin moské (ibn Ishaq). Det var dessa läror som fick utomstående att en gång i tiden berömma islams profet för hans bidrag till mänskligheten.

Bland de verser som ofta återkommer på DGS och väcker fasa, är 9:29:

Strid mot dem som inte tror på Allah och den sista dagen, och som inte anser det förbjudet som Allah och Hans sändebud förbjudit, och inte iakttar den sanna religionens bud, till dess att de erkänner sig besegrade och frivilligt betalar skyddskatten (jizyah).

Denna vers anses betyda att muslimer ska strida mot alla dem som inte delar samma tro. Ser vi oss omkring i världen idag så är det dock en ytterst minoritet bland muslimer som tror och sedan även agerar enligt denna förödande tolkning. En sådan tolkning är dessutom oförenlig med de andra verser jag här presenterar.

Verkligheten är den att det i tidig islamisk historia aldrig utkämpats offensiva krig med syfte att konvertera människor. Ett bevis för detta är att de som accepterade Islam visste vad det innebar för slags risker, och de gjorde sedan stora uppoffringar för att försvara sin nyfunna tro. Skulle en sådan stark tro kunna ha framkallats av tvång? De strider som utkämpades var i själva verket i självförsvar, som det påpekas i den kronologiskt sett allra första vers som behandlar detta: ”Tillstånd har givits till dem (att strida) mot vilka ett orättfärdigt krig förs” (22:39). De tidiga krigen i Islam kan delas upp i tre kategorier:

1.    Defensiva krig, i syfte av självförsvar.
2.    Bestraffningskrig, blod mot blod.
3.    Krig i syfte att etablera frihet, för att bryta makten hos dem som förföljde konvertiter till islam.

De verser som, likt 9:29, talar om att bemöta fienden bör således begripas i denna kontext. De är absolut inga allmänna uppmaningar till strid mot oliktänkande.

För att förstå kontexten till de tidiga striderna i Islams historia behöver man även vara bekant med de historiska förhållandena. Under Islams första åtta år, då de flesta muslimer levde i Mecka, fick dess utövare utstå allvarliga förföljelser, tortyr och våld. Många fick sätta livet till i dessa förföljelser. Under denna tid försökte man även mörda islams grundare (8:30). Detta ledde till att muslimerna migrerade till staden Medina. De som inte förmådde migrera levde under fortsatt förtryck i Mecka som det påpekas i vers 4:75: ”Varför skulle ni inte strida för Guds sak och för de försvarslösa män, kvinnor och barn som ropar: ‘Herre! För oss ut ur detta land av förtryck och sänd oss i Din nåd en beskyddare, ja, sänd oss i Din nåd en hjälpare'”. Men även i Medina så fortsatte förföljelserna, nu genom att de fientligt inställda invånarna i Mecka hotade med diverse krigshandlingar (som att sprida hat mot muslimer bland andra stammar i Arabien). I alla regelrätta krig som senare utkämpades under Profetens (frid vare med honom) livstid var muslimerna i klart numerärt underläge, ibland i förhållandet 1:3. Detta faktum påpekas nästan aldrig i vår samtida debatt om tidiga muslimska krig. Det är nämligen inte rimligt att tro att en minoritet begår upprepade aggressioner mot en överlägsen fiende.

Så i grunden ska de krig som Islam tillät under den första tiden betraktas som aktioner i självförsvar, och för att etablera fred och försvara skyddslösa muslimer. Denna syn stöds av ett antal fler verser i Koranen. Exempelvis står det i vers 2:190: ”Strid för Guds sak mot dem som för krig mot er, men var inte de första som griper till vapen; Gud älskar sannerligen inte angripare”.

I vers 217 av samma kapitel står det: ”Och de kommer att fortsätta att strida mot er för att förmå er att avsvära er tro – om de kan”.

Lägg märke till att Koranen här talar om krig som motståndaren utkämpar i syfte att med tvång få muslimer till att avsäga sin tro. Tillåtelse till strid gavs alltså mot religiöst präglad förföljelse, och att strida för religionsfriheten ansågs vara ett slags Jihad.

Koranen är också mycket tydlig med att påpeka hur länge strid i självförsvar är tillåtet, likt det står i vers 8:61: Men visar de (fienden) sig villiga att sluta fred, var då själv beredd till det och lita till Gud; Han är Den som hör allt, vet allt. Efter detta är det alltså inte ens tillåtet att hämnas fiendens tidigare övergrepp, hur allvarliga de än må vara. Och vad man ofta missar när man diskuterar Islam är dess betoning på förlåtelse, även i krigstillstånd: Svaret på en ond handling är en motsvarande handling; men den som förlåter och söker försoning [med sin fiende] skall få sin lön av Gud; Han är inte vän till dem som begår övergrepp. (42:40) Denna princip tillämpades ofta av de tidiga muslimerna, som vid återtåget i Mecka år 630, då muslimerna förlät fiendens övergrepp som då pågått i hela 23 år.

Ett mycket tydligt bevis för att islams urkunder inte uppmanar dess utövare till allmänt och ursinningslöst våld mot oliktänkande, är vers 60:8: ”Gud förbjuder er inte att visa godhet mot dem som inte bekämpar er på grund av [er] tro och inte driver ut er ur era hem, och [Han förbjuder er inte] att bemöta dem med rättvisa och opartiskhet – Gud älskar de rättvisa”.

Mycket riktigt förekom nära vänskap mellan muslimer och utövare av andra religioner i tidig islamisk historia. Profeten Muhammad (frid vare med honom) skickade exempelvis ett fribrev till de kristna munkarna i S:ta Katharina-klostret i Sinai, där an lovade att muslimer skulle beskydda dem till domedagen. I Medina ingicks en pakt med de tre judiska stammarna som levde där, en pakt som senare bröts av de sistnämnda och fick allvarliga konsekvenser. Det är inte möjligt att här gå in i mer detalj kring just detta.

Så vers 9:29, som citerades i inledningen, kan omöjligt betyda att muslimer är ålagda att kriga med människor i sin omgivning till dess att de accepterar islam. Det finns nämligen andra verser som begränsar rätten att strida till att endast innebära rätten till självförsvar. Enligt vår tolkning (Ahmadiyya) avser denna vers (9:29) just de människor som under 23 år (tiden för den profetiska missionen) envist begått de övergrepp mot muslimer som jag hänvisat till ovan. De var på grund av dessa övergrepp förtjänta av att bemötas med samma medel. Men två utvägar lämnades för dem. Den ena var att de accepterade islam, och en andra att de godtog muslimernas styre och betalade skyddsskatten. Denna skyddsskatt (jizyah) var till för att muslimerna skulle kunna skydda minoriteter och administrera samhällsfunktioner.

Att det råder svårigheter att förstå verser som handlar om krig i Koranen, kan bero på att man bortser från den historiska kontext som de nedtecknades under. Kontextlösa tolkningar må inspirera extrema tolkningar, men de finner absolut inget allmänt stöd i skriften. För mig som muslim är detta Gud ord som bör förstås i sitt korrekta sammanhang. Enligt oss ahmadiyyamuslimer är verser om tillåtelse till strid inte längre aktuella, då religionen islam ej angrips med vapen. Det är främst genom ordet detta sker, varför vi bedriver ett globalt jihad med pennan för att försvara Islam både mot inre och yttre angrepp.

I den Heliga Koranen finner jag även verser som uppmanar mig att leva som en lojal, god och sympatisk medborgare i det land där jag lever. Att tjäna mänskligheten, oavsett religiös eller etnisk bakgrund, är en viktig del i min tro. Jag hoppas även denna del av Islam lyfts fram i den offentliga debatten.

Kashif Virk är imam i ahmadiyyasamfundet och debattör. Besök samfundets hemsida här