Nu har jag läst Den allvarsamma leken. Jag vet att det är väldigt sent. Jag borde ha läst den för länge sedan. Men saken är den, att det tog tid, för att jag fått för mig att jag redan läst den.
Det är en onekligen en stor roman. Drömsk och påtaglig på samma gång. Det brukar framhållas att Hjalmar Söderbergs roman säger något om hur ofri kärleken var på den tiden; boken kom ut för mer än hundra år sedan 1912.
Det hände sig på den tiden när Nordamerika fortfarande behärskades av indianer att svår torka utbröt. Hövdingarna samlades till rådslag om åtgärder mot vattenbristen. De beslöt att det behövdes en jättesatsning på fler regndansare.
Nu kanske du tror att jag menar detta som anspelning på de två lärarlyft som den förra och den nuvarande regeringen genomförde åren 2013 och 2016 och som av Riksrevisionen nyligen befunnits bristfälliga. Men just nu var det inte den korkade utbildningspolitiken jag hade i tankarna, utan begreppet opinionsbildning.
Föreställ dig att du förväntas rösta på ett av två lag som båda lägger fram planer för hur de ska genomföra en omöjlig uppgift, till exempel att tävla i lagsimning över Atlanten. Din uppgift som väljare är att bedöma vilket av lagens planer som är minst korkad och sedan rösta på detta minst dåliga lag som i bästa fall, vilket du redan i förväg har begripit, som längst kan ta sig till Jyllands nordspets.
All heder åt Göteborgspolisen som för lite mer än en vecka sedan lyckades förhindra en idiotisk demonstration av en samling nynazistiska virrpannor. Tänk om svensk polis kunde visa samma handlingskraft i landets förorter där gangsterväldet har tagit kommandot och gjort tillvaro odräglig för alla hyggliga medborgare och skötsamma migranter som försöker få ordning på sina liv.
Att det idag finns individer som ser Hitler och den tyska nationalsocialismen som något positivt och eftersträvansvärt står utanför de flesta människors fattningsförmåga. Och detta efter massiv upplysning av skolan och samhället!
Två barnböcker väckte stor uppmärksamhet på årets bokmässa: Farfar har fyra fruar och Mormor är inget spöke, båda av Oscar Trimbel. Kanske hade ingen lagt märke till dem, om inte en helt annan nyhet hade briserat någon vecka tidigare. Nacka kommun visade sig ha köpt lägenheter för totalt 14 miljoner kronor åt en man med tre fruar, och därmed förvandlat ämnet ”polygami” till politiskt sprängstoft. Efter en kritikstorm på sociala medier valde författaren att dra tillbaka försäljningen av den ena boken – den om de fyra fruarna.
År 1902 skrev Lenin en skrift med ovanstående rubrik. Hans svar var att eftersom arbetarklassen var för trög för att förstå sina egna intressen så måste den företrädas av ett parti med intellektuella yrkesrevolutionärer som verkade för arbetarklassens sak. Året därefter skapades bolsjevikpartiet för att förverkliga denna idé.
Först gick det bra i bemärkelsen att bolsjevikpartiet kom till makten. Sedan gick det dåligt för att det ryska folket inte var med på de intellektuella yrkesrevolutionärernas noter.
Så fort polisarbetet i Sverige kommer på tal så ropas automatiskt och relativt unisont efter mer resurser. En överbudspolitik präglar budgetdebatten. Miljardlöftena växlar ständigt upp. Hur kan Polismyndigheten med fler än 28 000 anställda inte klara av att prioritera en finit mängd av grova brott i ett samhälle där den samlade brottsligheten dessutom, över de senaste tio åren, inte ökat? Under samma tid har Polismyndigheten vuxit med 5 000 anställda. Hur kan en så pass stor organisation inte klara av att prioritera de grövsta brotten?
Jag tillhör en grupp i samhället som anses ha ansvaret för nästan allt som är dåligt, nämligen vita, västerländska, heterosexuella män. Att just jag eventuellt inte personligen medverkat i alla de vita männens skändligheter sedan århundraden tillbaka befriar mig inte från någon del av skulden ty vita män döms efter principen ”en för alla, alla för en”. En vit mans synder ska inte bara straffas i tredje eller fjärde led, som i Bibeln, utan till generationernas slut. Dessutom sprids skulden som en neslig smitta från vit man till vit man. Obönhörligt infekteras alla utan undantag. Det går inte att komma undan skulden annat än på ett sätt som jag återkommer till.
Sverige har i mer än 200 år lyckats hålla sig utanför krig. Under decennierna efter det andra världskriget har denna historiska tradition manifesterats i något som närmast kan liknas vid ett slags besatthet av att vara neutral. I takt med att kristendomen har förlorat terräng, har de svenske blivit allt mer övertygade om att vägen till frälsning går via Förenta Nationerna.
De senaste hundrafemtio årens mest framgångsrika politiska idéströmning har, påstår jag, varit den socialistiska eller socialdemokratiska rörelsen, åtminstone i Sverige, där den förkroppsligats av SAP, Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. (Numera har rörelsen avsevärt försvagats vilket symboliskt illustreras av att herr Google nästan bara pratar om ett tyskt mjukvaruföretag med samma namn när man frågar honom om SAP.)
Transportstyrelsen struntade i lagen och av någon anledning blev det ett himla hallå. Varför skriver jag ”av någon anledning”? Är det inte en självklar skandal om en myndighet bryter mot lag? Det borde vara en självklar skandal, men för den som har lite erfarenhet av svensk myndighetskultur, särskilt kommunal, framstår upprördheten som skenhelig .
Alla regimer faller, hur stora och mäktiga de en gång må ha varit. Det antika Roms uppgång och fall är kanske det exempel som oftast används för funderingar i ämnet.
Länge uppfattades Roms fall som ett resultat av plötsliga, yttre förändringar. Man brukade hänvisa till nederlag i strid, till delningen i en västlig och östlig del (som föregåtts av tidigare delningar) och till ett övermäktigt tryck från germanstammar mot Västrom. Allt detta är visserligen faktiska händelser av betydelse, men det är inte de egentliga orsakerna.
Jag blir illa berörd och rentav förorättad av PK-istiska idéer. Så småningom har jag kommit fram till att detta är denna ideologis syfte, nämligen att skapa mentalt obehag för medelklassare.
Natten mot tisdagen den 26 september brann moskén i Vivalla i Örebro. Det är en moské som är ökänd för sin extrema salafism. En småkriminell sydamerikan greps för branden. Motiven är inte klarlagda.
Jamal Lamhamdi, vd för stiftelsen Örebro moské, vill att svensk yttrandefrihet anpassas till islams hädelselagar. År 2007 demonstrerade han utanför Nerikes Allehandas redaktion i Örebro och krävde förbud mot vad han uppfattar som kränkningar av profeten Muhammed. Tidningen hade publicerat en Muhammedbild.
Varför har jag en rubrik på engelska? Helt enkelt därför att översättningen inte blir bra nog.
I alla händelser minns säkert många Barbara W. Tuchmans enastående bok från 1984 med denna titel. Hon beskriver hur politiker vid ett antal tillfällen i världshistorien hellre levt vidare i sina föreställningsvärldar än förmått ta del av det verkliga skeendet.
Den trojanska hästen kommer först. Varningar var utfärdade och väl kända men de styrande i Troja ville inte lyssna utan hästen fördes in i staden. Vi minns vad som hände. Troja föll när grekerna kröp ur hästen på natten och öppnade stadsportarna för de egna. Sant eller inte är likgiltigt eftersom förloppet har haft ett så starkt genomslag under seklerna.
”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta” skrev Esaias Tegnér i Epilog vid magisterpromotionen 1820. Det betyder att om du inte fattar vad någon säger så gör talaren det inte heller.
Tegnérs tes låter bra, men det finns situationer när den inte stämmer, nämligen när talaren medvetet, oftast på grund av motsägelser i sina föreställningar, luddar till sina utsagor.
I en del kommentarer på mina texter har man efterfrågat vilken lösning jag ser på de problem, som jag brukar beskriva. Visst har jag tankar om det, men de är inte intressanta – därför att de inte kommer att ha någon betydelse. Det beror på att politikerna rör sig i en annan verklighet, som endast delvis överensstämmer med den jag och många med mig ser.
Då och då (till exempel här) har jag skrivit om hur intressenterna, även myndigheterna, inom det välfärdsindustriella komplexet i sina resonemang ofta slår knut på sig själva för att få migrationen att framstå i god dager. Här är en passus ur en artikel på DN Debatt skriven av två medarbetare på den ”fackföreningsnära tankesmedjan” Arena idé:
Varför sticker Sverige ut som ett så extremt land när det gäller invandring, inställning till våld, krig, brottsbekämpning och en rad andra områden? Även våra nordiska grannländer tycker att vi är extrema. När Norges invandrings- och integrationsminister Sylvi Listhaug besökte Rinkeby häpnade hon inte bara över laglösheten i svenska förorter, utan också över det fientliga bemötande hon fick från svenska kollegor. Den finske professorn Paul Lillrank skriver i Hufvudstadsbladet att Sverige håller på att utvecklas till ett större hot mot Finland än Putins Ryssland. Den amerikanske journalisten Tim Pool beskriver Sverige som ett ”obehagligt” land, där en tystnads- och förnekelsekultur råder.
Man förstår inte saker genom att vara ohyggligt begåvad utan genom att ha en viss basintelligens och sedan ständigt fundera. Det är energin, den ständiga strävan, fliten, som gör skillnaden. Jag har märkt det på mig själv.
Du är vid det här laget bekant med min teori som det svenska samhället, att det består för det första av ett härskande skikt – politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex –, för det andra av en rätt slitstark medelklass som betalar samt för det tredje ett skikt behövande, i allmänhet olika slags offer, som nyttjar välfärdskomplexets tjänster och omsorger och utgör dess klienter.
Ständigt råkar man, i varje fall jag, ut för folk som förnumstigt säger att det inte går att vrida tiden tillbaka. Skolan var bättre förr. Visst, men det går inte att vrida tiden tillbaka. Vi har problem med migrationen. Absolut, men vad vill du, det går ju inte att vrida tiden tillbaka.
I en viss bemärkelse är det förstås korrekt att det inte går att vrida tiden tillbaka, nämligen just i bemärkelsen att det inte går att vrida tiden tillbaka. Vi kan inte återskapa alla de förhållanden som gällde för en timme eller en vecka eller ett årtionde sedan. Det begriper vem som helst.
Imamen Kashif Virk satt i TV4 Nyhetsmorgon för en tid sedan och pratade om, som han brukar göra, om att islams sanna budskap är fred. Ämnet denna morgon är att det finns imamer som inspirerar unga muslimer att ta till vapen. Rubriken var: ”Oerhört skrämmande att de som kallar sig religiöst lärda manar till terrordåd”.
En av programledarna vänder sig till Virk och frågar:
”Om en ung pojke kommer till dig och säger jag har funderat på att åka ner till Syrien och jag spränger mig gärna till döds för att då hamnar jag i paradiset, vad säger du då?”
Vi har en regering – och opposition – som aktivt arbetar för att skapa stora klyftor mellan olika befolkningsgrupper. De ”sliter isär landet”. Samtidigt säger de att det är just detta de försöker undvika. Egendomligt? Visst, se nedan för förklaring.
De senaste valen i Europa har alla i högre eller mindre grad påverkats av väljarnas uppgörelser med den förda invandringspolitiken. Reaktionen från etablerade partier har alla präglats av olika grader av förvåning eller kanske snarare av bestörtning: ”Hur kan det gå så här? Hur kan väljarna göra oss detta?”
Nyligen diskuterade jag med mig själv om den mest sannolika framtiden för Sverige är att politikerväldet kör nationen vidare utför stupet tills vi kraschar eller om politikerna kommer att nyktra till och lyssna på medborgarnas nödrop och vidta de åtgärder som behövs. Frågan är, menade jag, om Sverige är tillräckligt demokratiskt för att landet ska kunna mobilisera ett ledarskap som inte bara ser till sina egna intressen, utan även till folkets.
Klicka på bilden för att se programmet. PODCAST: Ladda som mp3 eller lyssna på Soundcloud. I denna veckas […]
En fråga som ständigt återkommer i diskussionen på DGS är ”Hur kunde det bli så här?” Att utmejsla relevanta och hållbara sanningskriterier är tänkandets första och kanske största svårighet. I Sverige har Axel Hägerström (1868 – 1939) och hans idé om ”värdenihilism” haft ett inflytande på samhällsutvecklingen, som enligt min mening inte rönt tillräcklig uppmärksamhet.
Om man jämför nazismens uppgång i mellankrigstidens Tyskland med militärkuppen mot president Allende så tror jag man kan dra slutsatser för dagens Sverige, i varje fall om man gör en del kanske halsbrytande förenklingar.
I alla tre fallen står medelklassen i mitten. Medelklassen i alla länder är milt konservativ i bemärkelsen att den ogillar sociala experiment som eventuellt hotar dess tillvaro (se där en första halsbrytande förenkling).
Nu har det varit skottlossning i Gottsunda igen. Gottsunda är ju ett så kallat ”utanförskapsområde” utanför Uppsala där jag bodde i tretton år. En man skadades allvarligt efter att ha träffats av flera skott. Och när polisen kom till platsen utsattes de för stenkastning.
Man ska inte använda ordet no go-zon, säger vissa. Det är en överdrift. För man kan ju faktiskt gå in i dessa zoner utan att bli dödad. Man vad kallar man en zon dit polisen inte kan ta sig utan att utsättas för stenkastning?
Jag har alltid varit ganska ljum inför Europeiska Unionen. Jag röstade för svenskt medlemskap och till om med för att Sverige skulle införa euron men utan att egentligen veta varför. Folk sa att det var så himla bra och jag hade inga starka egna övertygelser eller känslor hit eller dit.
Den 13 september höll Europeiska kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker sitt årliga State of the Union Address. Jag läste talet och det fick mig att tänka, för sent och för okunnigt kanske, men bättre sent och skakigt än inte alls.
Ett sätt att beskriva varför Sverige har problem med sin utbildning är att påpeka att skolan ses mer som ett redskap för att producera jämlikhet än som en plats för att skaffa sig kunskaper. Förr stod kunskap i centrum, fast det knappast sades, eftersom det var så självklart. Nu står jämlikheten i centrum, och denna antas uppkomma genom kompensationsstrategier.
DET GODA SAMHÄLLET 