Vilka är de? Varifrån kom de? De är:

· Outbildade
· Obildade
· Oerfarna
· Okunniga
· Rädda och högdragna

Hur skulle sådana människor kunna klara livet i ett modernt samhälle? De borde väl marginaliseras och slås ut från de flesta arbetsmarknader och samhällsområden? Nej, så är det inte. Det finns ett enkelt, beprövat sätt att klara sig: Avgränsa sig mot andra, bilda en sekt, monopolisera området för sin verksamhet och maktutövning. Det enda som räknas i sekten är dess egna spelregler och erfarenheter.

Beskrivningen ovan är en beskrivning av våra rikspolitiker och de dominerande massmedias representanter. Att de är outbildade, obildade, oerfarna och okunniga är lätt att konstatera.

Outbildade: allt färre har högre utbildning av något värde. Det finns ingen Erlander, Myrdal, Wigforss, Sandler eller Koch. (Dock finns Magdalena Andersson.)

Oerfarna: Har man bara erfarenhet av politik är man och förblir man oerfaren. Det enda man känner till är en beslutsapparat som fungerar illa och har dåligt rykte. Långt in på nittonhundratalet hade däremot en riksdagsman oftast en lång yrkeserfarenhet från områden utanför politiken. Också journalister hade ofta erfarenheter från andra områden innan de blev tidningsmän.

Obildade: Är man outbildad och oerfaren blir man obildad.

Hur skall man kunna vara kunnig om man är oerfaren, obildad och outbildad?

Det finns naturligtvis undantag, lyckligtvis. Men de är just undantag. Att de flesta är rädda och högdragna kan man sluta sig till av deras uppträdande.

Det som gäller för politikerna gäller också för journalisterna. Båda grupperna böjer sig dessutom under trycket från en obönhörlig strukturomvandling. Digitaliseringen minskar antalet jobb inom massmedia. SDs framgångar minskar utrymmet för de traditionella partierna. Rädslan sprider sig på båda håll. Man kröker sig och försöker göra sig så lik alla andra i skrået som möjligt, för att inte sticka ut och riskera något obehagligt.

Denna sekt – politikernas och massmediefolkets tätt sammanvuxna nätverk – är väl synlig och alltså urskiljbar för alla, och den har blivit allt mer framträdande genom åren. Den finns på alla områden. Här skall två områden få utgöra exempel. Det är skol- och invandringspolitiken.

Skolpolitiken är det kanske tydligaste exemplet, därför att alla kommer i kontakt med den som elev och många dessutom som förälder. Den är också väl dokumenterad i den mängd utredningar som genomförts under hela efterkrigstiden. (Den som vill ta del av en noggrann
genomgång av det som styrt skolpolitiken bör läsa Inger Enkvists De svenska skolreformerna 1962–1985 och personerna bakom dem.)

Det finns en del gemensamt för dessa utredningar och de reformer som de förberett. Det viktigaste är det totala föraktet för empiri. Inte förrän de internationella kunskapsmätningarna kom genomfördes några kontrollerade mätningar av den svenska grundskolans och gymnasiets prestationer. Det betyder inte att utredarna och politikerna var omedvetna om skolans svårigheter. De kände till de sjunkande resultaten och de ökande ordningsproblemen, men hoppades att nästa reform skulle utgöra en vändning till något bättre. Jag tror man också kan påstå att alla – både skolans kritiker och dess försvarare – var medvetna om att den gamla, nivågrupperade skolan (folkskola, realskola och gymnasium) var både effektivare och billigare än den nya. Även Sixten Marklund och Torsten Husén, tillskyndare av den nya skolan, bekymrade sig över att den nya skolan blev fyra gånger dyrare än den gamla, samtidigt som vi nu vet att resultaten blev sämre. Att återgå till denna äldre skolform – eller acceptera några av dess särdrag – var däremot omöjligt. Det skulle vara odemokratiskt och därför omöjligt.

Demokratiargumentet användes för att avvisa tanken på att de svaga eleverna skulle kunna tänkas få det bättre, om de slapp att hela tiden känna sig sämre än sina klasskamrater, det vill säga om de skulle kunna få gå i en egen, avskild miljö. (Jag var en tid lärare i en hjälpklass, som det hette då. Det var en mycket lärorik och upplyftande erfarenhet. Barnen var harmoniska och glada.) Och samma argument användes med än större eftertryck för att hindra de begåvade eleverna att studera i en takt och på ett sätt som passade dem.

Under åtminstone de senaste årtiondena har den nuvarande skolan försvarats mot bättre vetande. Det enda argument man har för den nuvarande ordningen är att den skulle vara mer demokratisk än den gamla, men man har aldrig talat om vad denna demokrati skulle innebära. Främst de socialdemokratiska, men också merparten av de borgerliga skolpolitikerna, har alltså valt okunnighet, således ett frivilligt avstående från att ta hänsyn till verkligheten, som ett medel att skydda sig. De har också aktivt främjat obildning, det vill säga föraktfullt avvisat till exempel resultaten av modern hjärnforskning, för att inte behöva diskutera bland annat pojkarnas situation. Samtidigt ser de ju tidens tecken. De blir osäkra och rädda i sin okunnighet. De sluter sig då än mer samman i sin sekt, för att inte oroas.

Invandringspolitiken är numera, efter 2015, så diskuterad att alla intresserade nu vet hur förljugen denna politik varit – och är. Ändå finns det varmhjärtade människor som framhärdar. I Aktuellt den 21 februari sa den centerpartistiska ungdomspolitikern Louise Grabo: ”Jag tycker det är konstigt att sätta tusenlappar på människoliv… som liksom människor flyr hit från förtryck… att sätta dom som pengar som kommer hit tycker jag är ganska omänskligt”. Uttalandet är inte glasklart men betyder sannolikt att invandringen skall få kosta vad den kostar, inga restriktioner behövs. Jörgen Huitfeld citerar i Kvartal (på nätet 21/2) en kollega från SVT som efter den presskonferens där regeringen kungjort omsvängningen av asylpolitiken sa: ”…hur befängt det skulle vara att till exempel fokusera på kostnaderna för invandringen. Hans retoriska fråga: ’Hur mycket kostar Jämtland? ’, har stannat kvar i minnet.” Denna kollega var alltså av samma åsikt: Invandringen får kosta vad den kostar. Man behöver inte diskutera den.

När en så enkel fråga som den om invandringens kostnader i pengar inte kan diskuteras, är det givet att alla andra kostnader, som ökad brottslighet och förslummade skolor och bostadsområden, inte heller diskuteras.

Men också på detta område tror jag att de flesta, som i det längsta försvarat invandringspolitiken, gjort det mot bättre vetande. De har skyddad sig genom att försöka skjuta statistiska uppgifter och olika undersökningars resultat ifrån sig och i det längsta undvika debatt. De har ju också vetat att under många år har ett flertal svenskar varit emot den förda politiken. Men i sin upphöjda arrogans har de förklarat sig själva som kunnigare – och ädlare! – och därför ansett sig ha rätt att låta den egna lilla sektens uppfattningar gå före folkets.

De kan framhärda i sin arrogans därför att varje enskilt parti inte längre är beroende av stöd från medlemmarna. De lever på statsbidrag. Hela deras verksamhet blir ett självspelande piano, i evighet skramlande i ett rum som blir allt kalare i takt med att åhörarna väljer att ge sig av.
Hur skall man kunna förklara denna attityd, som är så uppenbart förödande, inte bara för landet utan också för dem som iklätt sig attityden? Det kan endast förklaras genom att vi fått politiker och journalister, som själva känner sig så otillräckliga, att de måste skydda sig genom att dra sig tillbaka från verkligheten, på det sätt som sektmedlemmar brukar. Samtidigt vill de krampaktigt hålla fast vid en annan självbild – de skall ju vara, och vill vara, en elit. Därför föraktar de en allmänhet vars förtroende de inte längre har. Och allmänheten svarar förstås med politikerförakt.

Vi vet alltså vilka de är. Men varifrån kom de? Låt oss lyssna till en av den nya skolans arkitekter, Torsten Husén: ”Vi har inte längre en typ av skola för folket och en annan för en begränsad elit. Det demokratiska utbildningssamhället behöver för sin existens ge alla en bättre utbildning.” (Inger Enkvist, a.a. sid. 114). Han hade rätt. Skolan har blivit lika för alla. Alla får samma undermåliga utbildning. Därifrån kommer eliten.