De senaste hundrafemtio årens mest framgångsrika politiska idéströmning har, påstår jag, varit den socialistiska eller socialdemokratiska rörelsen, åtminstone i Sverige, där den förkroppsligats av SAP, Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. (Numera har rörelsen avsevärt försvagats vilket symboliskt illustreras av att herr Google nästan bara pratar om ett tyskt mjukvaruföretag med samma namn när man frågar honom om SAP.)
Transportstyrelsen struntade i lagen och av någon anledning blev det ett himla hallå. Varför skriver jag ”av någon anledning”? Är det inte en självklar skandal om en myndighet bryter mot lag? Det borde vara en självklar skandal, men för den som har lite erfarenhet av svensk myndighetskultur, särskilt kommunal, framstår upprördheten som skenhelig .
Alla regimer faller, hur stora och mäktiga de en gång må ha varit. Det antika Roms uppgång och fall är kanske det exempel som oftast används för funderingar i ämnet.
Länge uppfattades Roms fall som ett resultat av plötsliga, yttre förändringar. Man brukade hänvisa till nederlag i strid, till delningen i en västlig och östlig del (som föregåtts av tidigare delningar) och till ett övermäktigt tryck från germanstammar mot Västrom. Allt detta är visserligen faktiska händelser av betydelse, men det är inte de egentliga orsakerna.
Jag blir illa berörd och rentav förorättad av PK-istiska idéer. Så småningom har jag kommit fram till att detta är denna ideologis syfte, nämligen att skapa mentalt obehag för medelklassare.
Natten mot tisdagen den 26 september brann moskén i Vivalla i Örebro. Det är en moské som är ökänd för sin extrema salafism. En småkriminell sydamerikan greps för branden. Motiven är inte klarlagda.
Jamal Lamhamdi, vd för stiftelsen Örebro moské, vill att svensk yttrandefrihet anpassas till islams hädelselagar. År 2007 demonstrerade han utanför Nerikes Allehandas redaktion i Örebro och krävde förbud mot vad han uppfattar som kränkningar av profeten Muhammed. Tidningen hade publicerat en Muhammedbild.
Varför har jag en rubrik på engelska? Helt enkelt därför att översättningen inte blir bra nog.
I alla händelser minns säkert många Barbara W. Tuchmans enastående bok från 1984 med denna titel. Hon beskriver hur politiker vid ett antal tillfällen i världshistorien hellre levt vidare i sina föreställningsvärldar än förmått ta del av det verkliga skeendet.
Den trojanska hästen kommer först. Varningar var utfärdade och väl kända men de styrande i Troja ville inte lyssna utan hästen fördes in i staden. Vi minns vad som hände. Troja föll när grekerna kröp ur hästen på natten och öppnade stadsportarna för de egna. Sant eller inte är likgiltigt eftersom förloppet har haft ett så starkt genomslag under seklerna.
”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta” skrev Esaias Tegnér i Epilog vid magisterpromotionen 1820. Det betyder att om du inte fattar vad någon säger så gör talaren det inte heller.
Tegnérs tes låter bra, men det finns situationer när den inte stämmer, nämligen när talaren medvetet, oftast på grund av motsägelser i sina föreställningar, luddar till sina utsagor.
I en del kommentarer på mina texter har man efterfrågat vilken lösning jag ser på de problem, som jag brukar beskriva. Visst har jag tankar om det, men de är inte intressanta – därför att de inte kommer att ha någon betydelse. Det beror på att politikerna rör sig i en annan verklighet, som endast delvis överensstämmer med den jag och många med mig ser.
Då och då (till exempel här) har jag skrivit om hur intressenterna, även myndigheterna, inom det välfärdsindustriella komplexet i sina resonemang ofta slår knut på sig själva för att få migrationen att framstå i god dager. Här är en passus ur en artikel på DN Debatt skriven av två medarbetare på den ”fackföreningsnära tankesmedjan” Arena idé:
Varför sticker Sverige ut som ett så extremt land när det gäller invandring, inställning till våld, krig, brottsbekämpning och en rad andra områden? Även våra nordiska grannländer tycker att vi är extrema. När Norges invandrings- och integrationsminister Sylvi Listhaug besökte Rinkeby häpnade hon inte bara över laglösheten i svenska förorter, utan också över det fientliga bemötande hon fick från svenska kollegor. Den finske professorn Paul Lillrank skriver i Hufvudstadsbladet att Sverige håller på att utvecklas till ett större hot mot Finland än Putins Ryssland. Den amerikanske journalisten Tim Pool beskriver Sverige som ett ”obehagligt” land, där en tystnads- och förnekelsekultur råder.
Man förstår inte saker genom att vara ohyggligt begåvad utan genom att ha en viss basintelligens och sedan ständigt fundera. Det är energin, den ständiga strävan, fliten, som gör skillnaden. Jag har märkt det på mig själv.
Du är vid det här laget bekant med min teori som det svenska samhället, att det består för det första av ett härskande skikt – politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex –, för det andra av en rätt slitstark medelklass som betalar samt för det tredje ett skikt behövande, i allmänhet olika slags offer, som nyttjar välfärdskomplexets tjänster och omsorger och utgör dess klienter.
Ständigt råkar man, i varje fall jag, ut för folk som förnumstigt säger att det inte går att vrida tiden tillbaka. Skolan var bättre förr. Visst, men det går inte att vrida tiden tillbaka. Vi har problem med migrationen. Absolut, men vad vill du, det går ju inte att vrida tiden tillbaka.
I en viss bemärkelse är det förstås korrekt att det inte går att vrida tiden tillbaka, nämligen just i bemärkelsen att det inte går att vrida tiden tillbaka. Vi kan inte återskapa alla de förhållanden som gällde för en timme eller en vecka eller ett årtionde sedan. Det begriper vem som helst.
Imamen Kashif Virk satt i TV4 Nyhetsmorgon för en tid sedan och pratade om, som han brukar göra, om att islams sanna budskap är fred. Ämnet denna morgon är att det finns imamer som inspirerar unga muslimer att ta till vapen. Rubriken var: ”Oerhört skrämmande att de som kallar sig religiöst lärda manar till terrordåd”.
En av programledarna vänder sig till Virk och frågar:
”Om en ung pojke kommer till dig och säger jag har funderat på att åka ner till Syrien och jag spränger mig gärna till döds för att då hamnar jag i paradiset, vad säger du då?”
Vi har en regering – och opposition – som aktivt arbetar för att skapa stora klyftor mellan olika befolkningsgrupper. De ”sliter isär landet”. Samtidigt säger de att det är just detta de försöker undvika. Egendomligt? Visst, se nedan för förklaring.
De senaste valen i Europa har alla i högre eller mindre grad påverkats av väljarnas uppgörelser med den förda invandringspolitiken. Reaktionen från etablerade partier har alla präglats av olika grader av förvåning eller kanske snarare av bestörtning: ”Hur kan det gå så här? Hur kan väljarna göra oss detta?”
Nyligen diskuterade jag med mig själv om den mest sannolika framtiden för Sverige är att politikerväldet kör nationen vidare utför stupet tills vi kraschar eller om politikerna kommer att nyktra till och lyssna på medborgarnas nödrop och vidta de åtgärder som behövs. Frågan är, menade jag, om Sverige är tillräckligt demokratiskt för att landet ska kunna mobilisera ett ledarskap som inte bara ser till sina egna intressen, utan även till folkets.
Klicka på bilden för att se programmet. PODCAST: Ladda som mp3 eller lyssna på Soundcloud. I denna veckas […]
En fråga som ständigt återkommer i diskussionen på DGS är ”Hur kunde det bli så här?” Att utmejsla relevanta och hållbara sanningskriterier är tänkandets första och kanske största svårighet. I Sverige har Axel Hägerström (1868 – 1939) och hans idé om ”värdenihilism” haft ett inflytande på samhällsutvecklingen, som enligt min mening inte rönt tillräcklig uppmärksamhet.
Om man jämför nazismens uppgång i mellankrigstidens Tyskland med militärkuppen mot president Allende så tror jag man kan dra slutsatser för dagens Sverige, i varje fall om man gör en del kanske halsbrytande förenklingar.
I alla tre fallen står medelklassen i mitten. Medelklassen i alla länder är milt konservativ i bemärkelsen att den ogillar sociala experiment som eventuellt hotar dess tillvaro (se där en första halsbrytande förenkling).
Nu har det varit skottlossning i Gottsunda igen. Gottsunda är ju ett så kallat ”utanförskapsområde” utanför Uppsala där jag bodde i tretton år. En man skadades allvarligt efter att ha träffats av flera skott. Och när polisen kom till platsen utsattes de för stenkastning.
Man ska inte använda ordet no go-zon, säger vissa. Det är en överdrift. För man kan ju faktiskt gå in i dessa zoner utan att bli dödad. Man vad kallar man en zon dit polisen inte kan ta sig utan att utsättas för stenkastning?
Jag har alltid varit ganska ljum inför Europeiska Unionen. Jag röstade för svenskt medlemskap och till om med för att Sverige skulle införa euron men utan att egentligen veta varför. Folk sa att det var så himla bra och jag hade inga starka egna övertygelser eller känslor hit eller dit.
Den 13 september höll Europeiska kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker sitt årliga State of the Union Address. Jag läste talet och det fick mig att tänka, för sent och för okunnigt kanske, men bättre sent och skakigt än inte alls.
Ett sätt att beskriva varför Sverige har problem med sin utbildning är att påpeka att skolan ses mer som ett redskap för att producera jämlikhet än som en plats för att skaffa sig kunskaper. Förr stod kunskap i centrum, fast det knappast sades, eftersom det var så självklart. Nu står jämlikheten i centrum, och denna antas uppkomma genom kompensationsstrategier.
Man fattar häpnadsväckande långsamt. I vilket fall som helst gör jag det. Liksom alla andra har jag till helt nyss utgått från att Sverige är uruselt på att integrera migranter. Nu plötsligt förstår jag att det är tvärtom. Vi svenskar har en alldeles särskild kompetens att göra främlingar till en välfungerande del av det svenska samhället.
Den 17 mars i år intervjuade jag Mohamed Omar på DGS-TV. Mohamed sa en sak som jag dittills, för bara ett halvår sedan, inte hade fattat, nämligen att andra generationens migranter, människor som är födda i Sverige av inflyttade föräldrar, har mer sociala problem och är mer brottsligt belastade än den första generationen, alltså deras föräldrar. Liksom alla andra drog jag slutsatsen att det fanns något fel i den svenska integrationsprocessen. Den andra generationen hade ju inte blivit som svenskar.
Jesus var en av alla tiders främsta lärare, det behöver man inte tro på Gud för att inse, det räcker med att läsa Bibeln. Men trots hans oändliga pedagogiska arbete med lärjungarna, konstaterade han vid deras sista gemensamma måltid, hade de inte fattat vad han sa. Han hade gett dem allt och lik förbannat begrep de inte.
Den allmänna samhällsdebatten har alltmer blivit påverkad av det postmodernistiska tänkandet och dess föreställningar. För postmodernismen är det inte verkligheten som är det primära utan föreställningen eller den språkliga beskrivningen av verkligheten. Postmodernismen har på senare tid fått en sådan dominans i det västerländska samhället att man kan tala om ett begynnande avståndstagande från upplysningstidens förnuftsbaserade värderingar och som följd ett tilltagande intellektuellt förfall. Det svenska etablissemanget håller sig som oftast i framkanten.
Det här är en rapport från det svenska muslimska brödraskapet till huvudkontoret i Egypten som uppsnappats av den svenska spioncentralen Försvarets radioanstalt (FRA).
Hur kan jag veta det? undrar du. Jo, jag gjorde lumpen där för femtio år sedan. Vi FRA-are har ett hemligt nätverk som ger oss fullständig och totalt tillförlitlig information om allt som sker i världen. Såklart har vi svurit en ed att inte undslippa oss ens ett kommatecken av allt det betydelsefulla vi informeras om.
Många i min generation växte upp i villfarelsen att våld är onödigt. God moral och ett rent hjärta var allt som behövdes för att lösa konflikter. Våld var en primitiv uppfinning som vi ”vuxit ifrån” – men tyvärr dröjt sig kvar inom auktoritära system som polisväsendet och militären. Vapen skapade krig och därför var vapenproduktion av ondo. Undantaget var förstås befrielserörelser i tredje världen, som behövde vapen för att få bukt med kolonialismen.
Ju mer man – i alla fall jag – besvärar sig med att försöka förstå något särskilt, desto mer inser man att samtidens uppfattningar om detta särskilda är en social konstruktion, alltså en intellektuell uppfinning som inte behöver ha så mycket med fakta att göra.
Sedär har jag återigen utfärdat en generell lag som jag baserar på ett enda exempel, nämligen slaveriet. Slaveriet var i avgörande stycken inte som vi tror att det var.
Med ord formar vi våra tankar. Ordet ”reformutrymme” är ett av politikens nyord – avsett att dölja vad det egentligen handlar om.
Årets politiska budskap i statsbudgeten är att ”reformutrymmet” är fyrtio miljarder kronor – det vill säga ungefär en procent av BNP motsvarande ungefär två procent av den offentliga sektorns budget – vilket innebär ungefär fyra procent av statsbudgeten.
Nu ska jag spekulera lite, kanske osäkert och snett, men i en fråga som jag tror är relevant hur skevt jag än tänker just nu.
Härom morgonen upptäcktes ett bilinbrott i mina hemkvarter, krossad ruta, utskurna instrument och bortskruvad ratt. Det var troligen första gången sedan Oscar II. Sådant skärper tankeverksamheten, i varje fall på mig.
Sista gången jag använde knytnävarna slogs jag medvetslös. Det var i lumpen. I gymnasiet slogs jag aldrig, däremot ganska ofta i folk- och realskolan. Det var schysta slagsmål. Den som blev liggande fick vara i fred. Ingen slog en försvarslös.
Situationen idag är helt annorlunda. Regelmässigt fortsätter misshandeln av den liggande. Förklaringen är sammanbrottet av de hedersregler som styrde slagsmålen när jag var grabb. Avsaknaden av denna codex gör parterna rädda, vilket innebär att de försöker försätta motståndaren ur stridbart skick för evigt.
DET GODA SAMHÄLLET 