David Brooks, som normalt skriver krönikor i New York Times (varav några kan återfinnas i Dagens Nyheter) är, enligt mina spridda stickprov i amerikanska tidningar, den kanske skarpaste samhällsdebattören i USA. Som en fascinerad insekt irrar han sökande och vetgirigt kring kvällslampan där kvällslampan betyder västerlandets nuvarande vånda och brist på självförståelse. ”Alla är överens om att samhället är i dåligt skick”, skriver han här, ”men precis vad är orsaken till det dåliga skicket?”

Brooks verkar ha ungefär samma grunduppfattning som andra liberaler och konservativa numera har om vad som ligger bakom västerlandets framgångar, en uppfattning som jag tror ursprungligen formulerades av de Tocqueville och som går ut på att de liberala, kapitalistiska och demokratiska institutionerna – äganderätt, fri marknad, folkval, författningsdomstol och sådant där som brukar närmare beskrivas i ländernas grundlagar – för att göra sitt välsignelsebringande jobb måste bygga på diffusare, förliberala mentala konstruktioner såsom värderingar, lojaliteter, solidaritet, i religionen grundade sociala skyldigheter och så vidare. Om vi kallar institutionerna för hårdvara så kan vi kalla värderingarna för mjukvara.

Många är upprörda över det där med att en del människor vill kallas ”hen” i stället för ”han” eller ”hon”. De tycker att förslaget är stötande. Jag tror att de beror på att de aldrig sett någon ”hen” i verkligheten och att de tycker att det är orättvist att några ska få upphöja sig till ”hen”-värdighet bara sådär.

Hela frågan är mycket mer komplicerad än man anar. Låt mig jämföra två händelser i Sveriges historia. Den ena genomfördes 1967 och innebar att vi bytte från vänster- till högertrafik. Det gick som en dans, för min vän Samhällsingenjören hade förberett denna plötsliga omvälvning i åratal. Han hade tänkt på allt, vridit och vänt på alla problem, upptäckt svårigheter som ingen tänkt på. Framgången blev också total.

Den andra händelsen i Sveriges historia är migrationen. Där blev min vän Samhällsingenjören inte tillfrågad. Det ansågs inte, och anses fortfarande inte, nödvändigt. Det får gå som det går med migrationen.

Jag träffad nyligen den yppersta eliten av Sveriges gymnasieungdom. Det bestående intrycket är att de är rädda för konflikt.

Bakgrunden är att jag för länge sedan fick ett stipendium att studera ett år vid en av USAs finaste – finaste betyder här dyraste och mest prestigeladdade – internatskolor, dåmera bara för pojkar, numera även för flickor. Den amerikanska välgörenhetsstiftelse som betalade för stipendiet beslöt att permanenta gåvan så nu utdelas ett sådant stipendium varje år till svensk gymnasist.

Många söker, tacka sjutton för det, stipendiet är värt nästan en miljon kronor om man räknar in skolavgift och allt annat som ingår. Det här är en stor grej. Ansökningarna behandlas efter ett sinnrikt system varefter sex finalister återstår som träffar stipendiejuryn, där jag ingår. Så jag deltog i en halvtimmes samtal med vardera av dessa yppersta av svensk gymnasieungdom.

Du kanske trodde att metoo-kampanjen handlade om könen och deras beteende mot varandra. I varje fall har jag trott det och skrivit några krönikor på det temat. Jag har haft fel. Jag ber om ursäkt ifall jag oavsiktligt lagt ut falska spår och därmed vilsefört dig. (Det där är faktiskt ett allmänt problem som jag kanske behandlar någon annan gång, alltså att otillräckligt genomtänkta tyckare framför uppfattningar som verkar plausibla men vars verkliga funktion är att vända uppmärksamheten från pudelns kärna. Förresten är de flesta debattörer sådana men det är bara några få som trovärdigt och långsiktigt lyckas blanda bort korten för publiken.)

Om man bedömer efter det genomslag metoo-kampanjen fått (i Sverige, nota bene, resten av världen är en annan historia) så förstår man att frågan är viktig. Folk engagerar sig och har synpunkter.

Mot slutet av förra året började det komma reportage om slavhandel i Libyen. Det var svårt att av tidningsartiklar få reda på vad det handlade om eftersom skribenterna var så indignerade över hur världen hanterar svarta människor att fakta liksom inte fick plats.

Att folk faktiskt säljs på något som liknar slavmarknader förefaller ovedersägligt. CNN visade filmsnuttar som visserligen var otydliga men övertygade mig. Folk säljs.

Men redan där fick jag problem. Vem behöver slavar i Libyen (om nu slavarna inte skulle exporteras till Saudiarabien vilket verkar osannolikt)? Lokala jordbrukare, föreslås det i en artikel. Hm. Varför skulle en libysk bonde betala 400 dollar för en slav när han rimligtvis kan få hur många fria arbetare som helst som jobbar för samma svältlön som det kostar att hålla slaven vid liv? Dessutom är slavar, på goda grunder, starkt flyktbenägna. Det liksom ingår i systemet. Det måste finnas polis och rättsväsende och slaverilagar om de ska hållas kvar på arbetsplatsen. Det finns inte i Libyen. Jag fick inte ihop det.

Ibland får jag aha-upplevelser av de mest banala observationer. Nyligen slog det mig att alla de som förfäktar åsikter som jag ogillar är statsfinansierade medan knappt någon av dem som har samma uppfattningar som jag får en spänn av det offentliga. Sedan denna vågade tes väl är framförd finns det anledning att för det första ta lite tillbaka och för det andra att förklara.

Vad jag har för åsikter tänker jag inte fördjupa mig i, men de är solitt anti-PK. Om jag är liberal, konservativ, vänster eller höger vet jag inte säkert, men jag är klart emot det politiskt korrekta och det postmodernistiska. Och för demokratin, således föreställningen att vi medborgare äger nationen och är politikernas uppdragsgivare och herrar.

Galileo Galilei uppfann inte teleskopet i början av 1600-talet men han utvecklade konstruktionen till den grad att han kunde studera himlavalvet och göra omvälvande upptäckter. Han konstaterade till exempel att stjärnor inte var ett slags eviga stearinljus utan himlakroppar som förintades. Han såg att det hände grejer därute.

Om det hände grejer i världsalltet, det vill säga om saker förändrades, då föll den rådande aristoteliska världsbilden samman. Aristoteles, och hans på Galilei tid dominerande kristna skolastiska efterföljare, förklarade ju att världen var skapad, klar, oföränderlig och perfekt. Hållbar, kan man säga med ett modernt uttryck. Allt var för evigheten. Det mänskliga intellektet skulle inte ägna sig åt att försöka med några förbättringar, för det fanns inget att förbättra, utan bara att genom kontemplation och tankemöda förstå hur välorganiserat allt redan var.

Det finns en utbredd och lättbegriplig föreställning av innebörd att svenska politiker, eller i varje fall kvaliteten på deras beslut, skulle ha blivit sämre under de senaste årtiondena. Själv tror jag att det ligger till på det viset, men tro är tro och säger inte nödvändigtvis något säkert om sakförhållandena. Däremot så kan man nog på rent logiska grunder komma fram till att en försämring av politikens kvalitet varit att vänta under perioden.

Det typiska för det framgångsrika västerlandet, eller i varje fall ett av dess typiska drag, har varit att folk enat sig kring ett antal grundläggande värderingar och institutioner, till exempel att alla förväntas komma i tid till jobbet och att det ska vara val till riksdagen vart fjärde år och att partier som inte kommer upp till fyra procents röstandel inte får mandat i parlamentet. Poängen har varit själva enigheten. Enigheten har gjort att partier som förlorat valen fått bita ihop och tåla sig i stället för att övergå till gerillakrigföring. De har kunnat göra detta med relativt jämnmod eftersom de varit säkra på ett de nya intressen som kommit till makten inte avsett att på någon avgörande punkt kränka motståndarnas kärnintressen.

Ibland säger jag att i valet mellan att leva av eget arbete eller av andras, allt annat lika, så väljer de flesta att leva av andras. Då är det alltid någon som blir upprörd och anklagar mig för att ha en nedlåtande människosyn. Skulle människor inte föredra att arbeta för brödfödan framför att leva på bidrag?

Inte jag i alla fall, säger jag. Mitt problem är att det kommunala försörjningsstödet inte är tillräckligt vasst. Om jag kunde få 75 000 kronor i månaden börjar försörjningsstödet bli konkurrenskraftigt. Då skulle jag nog kunna dra mig ned till soc och resonera om ett transferupplägg vad gällde ansvaret för min försörjning.

Den 15 januari hade Financial Times en huvudledare med rubriken ”Att hålla det sista hoppet från den arabiska våren vid liv”, se ”Keeping the Arab spring’s last hope alive” 

Ledaren handlade om Tunisien och var precis så generös och vänligt förstående mot u-länder, som inte kan sköta sina ekonomier, som det fortfarande välmående västerlandet brukar vara. ”Tunisien är den enda arabiska staten som har bevarat de demokratiska framsteg som gjordes efter revolterna år 2011”, säger Financial Times. Men sedan några veckor pågår alltmer vildsinta folkliga anfall mot den tunisiska regeringen som inte verkar ha bestämt sig för om den ska sätta hårt mot hårt. Kanske börjar den snart skjuta sina medborgare. ”Risken att Tunisien avviker från sin hittills demokratiska väg är uppenbar”, fortsätter tidningen.

Jag är en av dem som brukar uttrycka sig kritiskt om rikspolischef Dan Eliasson. Min kritik går ut på att rikspolischefen strävar efter att Sveriges poliser ska lägga av sina gammaldags batongfasoner och i stället lära sig att lägga huvudet på sned och vara inkännande mot buset. Han försöker göra terapeuter av snutarna. I mer övergripande termer handlar det, enligt min teori, om att det välfärdsindustriella komplexet försöker erövra, kolonisera och sätta sin egen prägel på den svenska våldsapparaten, som hittills legat utanför komplexets kontroll.

Men det där är som sagt bara en teori. Den kan vara fel. Det kan hända att Dan Eliasson tvärtom är en byling av det rätta virket som bara har tänkt ett steg längre. I nedanstående fejkade intervju får du träffa denne Alternative Eliasson (AE).