Somliga dagar, de flesta numera, är samtiden så tramsig att man bara vill checka ut. Men som allt möjligt annat är tydligen också detta en populistisk hållning. Det finns ingen väg ut ur det här samhället, för att parafrasera Göran Greider.

Så kan i alla fall en aktuell krönika av Marika Lindgren Åsbrink i Dagens Samhälle uppfattas. Hon menar att den som propsar på att få hållas med sitt hyser farligt subversiva tankar. Som stöd för sin tes citerar hon en finlandssvensk poet och vänsterpolitiker, Claes Andersson: ”Se upp för dem som bara vill leva sitt liv ifred, för de skyr inga medel”. Och hon hänvisar till marknadsföringstugg från Steve Jobs för att hamra hem budskapet – människor vet inte vad de vill ha, man måste visa dem.

Vilket i en politisk kontext kan tolkas som: de där bondlurkarna till väljarboskap är så enfaldiga att det nog ska gå att fösa in dem i rätt fålla.

Lindgren Åsbrink är socialdemokratisk adel av blåblodigaste sort. Sådant får man självfallet inte påpeka om man vill uppfattas som en seriös debattör, det anses déclassé att inte strikt hålla sig till torra sakargument. Som företrädare för den lågpannade, särskrivande underklass som en gång utgjorde socialdemokraternas potentiella väljarbas kan jag dock kosta på mig sådana pöbelfasoner. Dessutom kan det tyckas ha viss betydelse från vilken position Lindgren Åsbrink talar och om vilka – plötsligt är de tidigare, och somliga av de kvarvarande, väljarna ett vulgärt proletariat. De där andra. Inte kan de tillåtas ströva fritt.

Erik Helmerson på Dagens Nyheters socialliberala ledarsida gör en likartad tolkning av Lindgren Åsbrinks text, men förstås utan mina plebejiska, populistiska slängar. Helmerson brukar skickas fram som tidningens balanserande voice of reason för att gjuta olja på debattvågorna när de progressiva idéerna gått på grund i alltför esoteriska tankedimmor på annat håll. Den rimlige mittenmannen. (Se, än en gång detta okultiverade, lågklassiga fokus på person.)

Men DN är som DN är, i praktiken rätt långt från att vara den liberala frihetens sista utpost de vill framstå som. Helmersons lösning för att få samhället att hålla ihop tycks vara någon variant av nudge theory, den Nobelprisbelönade beteendeekonomiska teorin om att det går att ”knuffa” människor i önskad riktning. När Lindgren Åsbrink skriver att människor
avskyr att dela med sig av ”det vi uppfattar som vårt” replikerar Helmerson med att ”de flesta av oss är fullt villiga att avstå från en del av vårt – bara det sker frivilligt, i trygg takt och utan inflytande av otåliga besserwissrar”.

Men hoppla, har inte DN länge varit just den där sortens otåliga besserwissrar med onödigt stort inflytande i samhällsdebatten? Från såväl opinions- som nyhetsplats? Spåren förskräcker, onekligen.

Nu kan för all del DN inte ensamt hållas ansvarigt för att samhället i allt snabbare takt fragmenteras och skiktas. Eller att social sammanhållning hör det förflutna till, att samhällskontraktet i väsentliga delar är sönderrivet och att det som återstår är olika grupperingar med tydliga särintressen i eskalerande konfrontation – liksom helt oförenliga världsbilder. Någon del av skulden bör dock fördelas åt deras håll. Inte minst för att lättledda politiker ofta får för sig att mediekanaler som DN speglar en bred, folklig opinion och förmedlar en mångdimensionell bild av samtiden.

Så när Helmerson tror sig veta att de flesta kan tänka sig att dela med sig får man förmoda att han mest syftar på sina 300 närmaste bekanta, de hippa och sippa medelålders kidsen i den övre mediemedelklassen. De som bara skrattar rått åt begrepp som verklighetens folk. Och därtill möjligen några pensionerade adjunkter och avdankade folkpartister i tidningens alltmer selekterade läsekrets.

Men det räcker inte särskilt långt om bara de där grupperna frivilligt ”avstår” och slantar upp. Någonstans måste även den nettoskattebetalande majoriteten, vi som bara vill vara ifred, vallas in bakom ledarflocken. Men varför i hela friden skulle vi gå med på det? Och vad är det vi ska avstå till? Någon annans abstrusa, oprövade samhällsvision?

För vi som bara vill vara ifred börjar förr eller senare också att betrakta oss som en grupp med särintressen och högljutt ställa den förlösande frågan: vad fan får jag för pengarna?

Då lär varken Lindgren Åsbrinks blå propagandadunster eller Helmersons knuffar förslå särskilt långt.

Helén Gustafsson är utbildad journalist och har ett förflutet som ledarskribent, men arbetar sedan många år tillbaka som översättare.