Det går bra för Det Goda Samhället! Under förra året hade vi totalt nästan sju miljoner visningar. Av dessa var 1,4 miljoner unika besökare. Detta är en ökning från 2016 då vi nådde nästan 1,2 miljoner unika läsare. Under 2017 publicerades 912 inlägg och 41 514 kommentarer.

Inte utan stolthet noterar jag att flera av de mest lästa inläggen var skrivna av en viss Mohamed Omar… I ett inlägg den 2 januari, ”En dikt att läsa vid nyår”, föreslog jag både en nyårsdikt och en sång att sjunga tillsammans på nyårsfesten. Jag valde Heidenstams dikt ”Sverige” och Olof Thunmans sång ”Vi gå över daggstänkta berg”.

Jag avslutade mitt inlägg med en uppmaning till Det Goda Samhällets läsare att komma med förslag på andra nyårsdikter och nyårssånger. Jag lär mig nämligen mycket av våra läsare. Ni är ofta kunniga och kloka.

Även den antitraditionella nyvänstern har sina traditioner. En nyvänstertradition är att vid varje svensk högtid göra larviga utspel om att högtiden i fråga egentligen inte är svensk. Lucia är inte svenskt eftersom Lucia var ett helgon från Sicilien. Julen är inte svensk eftersom man äter risgrynsgröt och riset ju kommer från utlandet. Och så vidare.

I år yttrade sig åtminstone två vänsterdebattörer i den andan om jultomten. Först ut var Mohammed Ryback på nyvänsterbloggen Politism som den 19 december uppmanade oss att kasta ut jultomten: ”Är det inte dags att vi gör oss av med jultomten?”

Det finns en dikt som jag tycker passar bra att läsa både på nyårsafton och på nyårsdagen. Det ger stunden lite mer av allvar och högtidlighet. För visst ska man ha kul när man firar nyår, men några minuters eftertanke behöver inte förstöra kvällen, särskilt inte när tanken är klädd i ett poetiskt språk som gör framförandet till en skönhetsupplevelse.

Det är Heidenstams dikt ”Sverige” som jag valt till den bästa nyårsdikten. Klinga i glaset under middagen, begär uppmärksamhet och läs högt och tydligt. Hemma med familjen eller borta bland vänner.

”De flyr från förtryck. De flyr för sina liv”, säger politiker, journalister och aktivister. Eftersom sådana kategoriska generaliserar om migranterna riskerar att lura lättlurade människor, så är de farliga. De lurade kan inte längre tänka klart och nyktert. För det är inte alla migranter som flyr från förtryck, vissa kommer hit med sitt förtryck. Och det är inte alla som flyr för sina liv, vissa kommer hit och tar liv.

Den 22 september 2015 skrev sångerskan Malena Ernman, en av dåtidens godhetsapostlar, tvärsäkert på Facebook att det där med jihadister i flyktingströmmarna bara var en myt och att det är viktigt att ”vi rustar oss mot myterna”.

När år 2017 strax är slut kan vi konstatera att det skjuts mycket i Sverige. I förhållande till folkmängden sker fyra till fem gånger så många skottlossningar med dödlig utgång i Sverige som i Norge och Tyskland, visar en färsk forskningsrapport.

Forskarna försöker förstå varför. Jag kan försöka förklara varför. Det blir inte politiskt korrekt. Jag skulle tro att vi har fler skjutningar eftersom vi har en extremare massinvandring än andra europeiska länder. Det hänger ihop.

För tittar vi på vilka som skjuter så är det unga män med invandrarbakgrund. Det är inte Kalle och Pelle, utan Ahmed och Mustafa. Det är inte invandrare från Tyskland och Frankrike, utan från Syrien, Irak och Somalia.

Idag är det den 28 december och i kalendern står det att det är ”Värnlösa barns dag”. Dagen var allmän helgdag i Sverige fram till 1772. Vilka är de värnlösa barnen?

Dagen firas för att minnas de barn som kung Herodes lät mörda i Betlehem. Han hade hört av de tre vise männen, stjärnskådarna från öster, att ”judakonungen” skulle födas där. Herodes ville inte veta av någon rival. Han kunde ju inte veta att Jesu rike inte var av denna världen.

”När nu Jesus var född i Betlehem i Judeen, på konung Herodes tid, då kommo vise män från österns länder till Jerusalem och sade: ’Var är den nyfödde judakonungen? Vi hava nämligen sett hans stjärna i östern och hava kommit för att giva honom vår hyllning.’ När konung Herodes hörde detta, blev han förskräckt, och hela Jerusalem med honom.”

Fredagen den 22 december blev en kyrka söder om Kairo härjad av en ilsken pöbel. Det skedde strax efter den islamiska fredagsbönen, så troligen blev de upphetsade av imamen. Det är inget konstigt. Det är ganska vanligt att protester och upplopp bryter ut efter fredagens predikan i moskéerna. Vi såg det tydligt under den så kallade ”arabiska våren”.

Muslimerna som attackerade kyrkan påstår att den höll på att byggas och att man inte ville ha någon kyrka där. De krävde att det som fanns skulle rivas.

Men vad var den omedelbara anledningen till deras ilska? Det som gjorde att man gick till attack just nu. Jo, man trodde att de kristna hade installerat en klocka. De hade hört klockan klämta. Ryktet spreds snabbt att ”de kristna ringer i sina klockor” och det var detta som hade upphetsat dem och lett till att man samlades efter fredagsbönen i moskén för att tillsammans förstöra kyrkan.

Påven Franciskus firade midnattsmässa på julnatten i Peterskyrkan även i år. Det är en mässa som hela världen följer via direktsändningar i radio och tv. I sitt jultal jämförde han dagens extrema massinvandring till Europa från Afrika och Mellanöstern med Josef och Maria som sökte någonstans att övernatta i Betlehem.

I julevangeliet, evangelium enligt Lukas, kapitel 2, vers 1-20, läser vi att på kejsar Augustus tid skulle ”hela världen” skattskrivas. Josef och Maria reste då till Betlehem, som var Josefs hemstad. Det var fullt på alla härbärgen, så paret fick tillbringa natten i ett stall. Där födde Maria sin son, Jesus. Det är denna scen som avbildas i julkrubban:

”Och hon födde sin förstfödde son och lindade honom och lade honom i en krubba, ty det fanns icke rum för dem i härbärget.” (Luk. 2:7)

En fredag i Uppsalamoskén år 2011 lyssnade jag till en svavelosande predikan som fördömde och förbannade den ”otrogna regimen” i Syrien. Regimen hade satt sig upp mot Guds lagar. Efter sina uppmaningar till jihad och kamp för att störta Assad (och så klart alla andra ”otrogna regimer”, som till exempel den svenska, den franska, den tyska med flera) lyfte han sina händer mot skyn och bad snyftande, med upprörd och skälvande röst: ”O, Gud, förgör de otrogna! Förgör dem, såsom du dränkte allt folk på Noaks tid!”

”Amen!” svarade församlingen i kör. Därmed tog de en stor risk, tänkte jag. För tänk om imamens bön skulle besvaras. Ja, tänk om Gud verkligen skulle förgöra alla otrogna, det vill säga alla som inte är sunnifundamentalister (och säkert även en del sunnifundamentalister av fel slag). Där har vi ett uppslag till en saga, tänkte jag. Den skulle kunna bli en slags islamisk version av Dickens berömda julsaga. Som titel föreslår jag ”Imamen som blev bönhörd”.