Svenska läkare flyttar till Norge där de får bättre betalt. Tyska läkare flyttar till Sverige. Läkare från hela Balkan flyttar till Tyskland. På Balkan råder det dock läkarbrist. Där är lönerna relativt låga så där står ingen vid dörren och knackar på. När det var fattigt i Sverige för snart 200 år sedan, ja då flyttade vi till USA. Strömmen av människor som söker ett bättre liv någon annanstans är lika gammal som mänskligheten.

Detsamma gäller för den senaste vågen av människor, mest män, som promenerade genom Europa 2015. Syvende och sist var deras motivation att finna den ekonomiskt bästa platsen att slå sig ner. Om anledning till folkvandringen var att fly krig, vilket givetvis är helt naturligt, då borde väl Italien, Grekland och till och med Bulgarien duga. De är fredliga EU-medlemmar alla tre. Fattigare än Sverige, javisst, men i lika mycket fred med sig själv och sina grannar som Sverige.

Vi måste våga förstå att anledningen till att så många valde att fortsätta att promenera norrut, genom det ena fredliga och välmående EU-medlemslandet efter det andra var ekonomisk. Dessa människor var välinformerade. De visste mycket väl vilka länder i Europa som delar ut flest bidrag mest lättvilligt – Tyskland och Sverige. Och om det inte var nivån på bidragen som bestämde slutstationen, varför valde då så få av dessa människor att promenera till underbara Barcelona? Istället valde de att promenera hela långa vägen upp till mörka, kalla Sverige. Givetvis hade dessa människor hört sagan om våra ”öppna hjärtan”, men då kände de redan till våra ”öppna plånböcker”.

År 2010, under mitt första uppdrag i Albanien, frågade en kollega mig om nivån på barnbidraget i Sverige. Eftersom jag inte bor i Sverige blev svaret ingen aning. Men han visste, och mer. Det lät som han talade utifrån ett excel-blad med tre kolumner – Tyskland, Holland och Sverige när han rabblade upp summor på det ena bidraget efter det andra. Sverige vann givetvis. Om den här albanen kände till våra öppna plånböcker redan 2010 är det lätt att se hur resten av världens fattigare länder kände till det 2015.

Resten är historia. Sverigebilden faller sönder med varje ny handgranatattack, gruppvåldtäkt, kulturtolkning av sekulär svensk lagstiftning, statliga bidrag till odemokratiska organisationer, balkongflickor, terrorattack, fattigpensionär, sönderslaget HVB-boende, och så vidare. Staten, public service och dess allierade slår tillbaka i klassisk DDR-stil med att attackera yttrandefriheten, jaga troll på nätet, och stämpla alla motståndare till den post-marxistiska multikulti-ideologin som brunråttor, nazister eller, än värre, Trump- och/eller Putinanhängare.

På senaste tiden har dock denna nya hårda verklighet, med våld och kriser i skola, vård och hos polisen, smugit sig allt närmare vardagen hos en växande grupp svenska medborgare. Konsekvenserna av en övermodig immigrationspolitik är för stora och för många för att sopa under mattan, hur mycket public service och dagstidningarna än försöker. Medias trovärdighet närmar sig noll. Ytterligare en likhet med DDR.

Hur blev det så här? I Sverige har vi den dåliga vanan att se världen som den borde vara och inte som den är. 2015 tänkte svensken (pådriven av hängivna politiker, kändisar och public service) att om människomassor promenerar över 2 000 kilometer genom Europa för att komma till just oss i Sverige då måste de vara flyktingar från krigets Syrien. Det borde vara så men verkligheten är annorlunda. Flyktingarna från krigets Syrien innehöll i även stora grupper män från andra länder, typ Afghanistan och Somalia.

Denna faktabefriade världsbild, där en vulkan av känslor har förtryckt varje försök till analys, rationellt tänkande och konsekvensanalys gör uppvaknandet i Sverige 2018 desto mer besvärligt och så utomordentligt mycket mer smärtsamt. Sverige befinner sig nu i startgropen till denna psykologiska förändringsprocess. Men liksom alkoholisten som först måste inse och själv acceptera att han har problem innan en beteendeförändring kan ske, krävs det att Sveriges medborgare, politiker och media inser att den inslagna vägen med massinvandring inte är hållbar och har omedelbara och långsiktiga negativa konsekvenser på landets medborgare, ekonomi och demokrati.

Först då, med mindre alkohol i kroppen, kan vi börja att titta framåt och öppet diskutera vilka insatser som krävs för att styra det svenska skeppet tillbaka på rätt kurs. Framför oss väntar en lång rad av väldigt svåra politiska beslut. Allting är givetvis relativt. Vi talar inte om att förklara krig och skicka våra barn i strid. Det kommer dock att krävas det att vi skickar tillbaka de människor som ljugit om sin ålder, de som begått brott och de som gömt sig. Det kommer att krävas stopp för all asylinvandring, och familjeåterföreningsinvandring. Det kommer att krävas fler poliser, fler övervakningskameror, mer SÄPO-agenter, och fler domstolar som ställer offrets rättigheter framför förbrytares känslor. Det kommer att krävas prov i svenska språket, kultur och historia av alla som vill bli svenska medborgare. Det kommer att krävas att svenska feminister tar hedersvåld på allvar då detta kulturfenomen drabbar alla kvinnor i Sverige. Det kommer att krävas mindre PK och mer fakta, klarspråk och öppen debatt. Det kommer att krävas att de statliga bidragen till nyanlända, icke svenska medborgare, sänks radikalt, samtidigt som kraven på att människor i de utsatta områdena förvärvsarbetar och bidrar till statskassan höjs dramatiskt.

Dessa beslut känns säkert svåra för vår tids twitter-politiker. Varje politiskt beslut sätter automatiskt grupp mot grupp. Välkommen till verkligheten med begränsade resurser! Sverige är inte pojken med guldbyxorna, hur mycket vi än försöker tro att det är så. Den mest elementära konsekvensanalys får oss att förstå att vi inte kan rädda hela världen i Sverige. Därmed inte sagt att vi inte skall göra någonting. Det vore moraliskt fel. Så vad kan vi göra för att sakta ner strömmen av människor till Europa, en ström där folk riskerar livet och gör människosmugglare rika?

Här är mitt lilla bidrag till menyn över vad vi gör nu, den dag då Sveriges beslutsfattare växer till sig. Anledningen till att så många människor från fattigare länder vill ta sig till just Sverige är rent ekonomiska. Om vi vill minska strömmen av människor från Afrika till Europa, måste vi öka möjligheterna till arbete och entreprenörskap i norra Afrika speciellt. Inget land i modern tid har skapat fler jobb och reducerat fattigdom mer än Kina. Hur gick de till? En ledtråd. Det skedde inte genom internationellt bistånd. Nej, Kina valde att arbeta sig ut fattigdomen. Kina blev hela världens fabrik, med tillverkning av allt från plastfigurer till McDonalds till iPhones åt Apple. Även Sveriges multinationella jättar H&M och IKEA köper in enorma mängder plagg och möbler från hundratals lokala tillverkare i Kina.

Så mitt enkla förslag lyder, lär av Kina och slå en signal till H&M och IKEA och be dem ta fram ett förslag på hur de kan stödja etableringen av 200 sy- och möbelfabriker, med 1 000 personer anställda vid varje fabrik, i norra Afrika. Det blir jobb åt 200 000 personer direkt. Lägg därtill inkomster till ytterligare 200 000 personer involverade i olika serviceindustrier som caféer, skola, vårdcentraler och så vidare. Säg att etableringen av en fabrik i norra Afrika kostar SEK 50 miljoner i genomsnitt, då skulle hela insatsen kosta SEK 10 miljarder. Det är mycket pengar, men allt är relativt. 2016 spenderade Migrationsverket 42 miljarder på mottagande av asylsökande (kost och logi etc). Och vi kan nog utgå ifrån att H&M och IKEA också bidrar finansiellt till projektet då det är i deras affärsintresse att ha mer tillverkning geografiskt så mycket närmare EU-marknaden än Kina. Food for thought, som engelsmännen säger.

Jakob Modéer, statsvetare utbildad i USA med Masters i Biståndsmanagement, f.d. affärsman och utländsk investerare i östra Europa, numera projektledare på näringslivsutvecklingsprojekt (SECO, USAID, DFID, EU) och hemmahörande på Balkan sedan 1993. Skriver om Balkan och Europa på egen blogg (jakobmodeer.com). Tror visa värderingar är bättre än andra om man vill upprätthålla ett demokratiskt politiskt system och skapa ett samhälle som prioriterar alla medborgares välmående.