Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 25/10) pratar jag med Det Goda Samhällets chefredaktör Patrik Engellau. Krisen som pågår nu, svårigheten att bilda regering, menar han, är en övergående kris. Men det finns annan kris, som är ännu större och djupare, som kommer att fortsätta även med en ny regering på plats i Rosenbad.

De två traditionella blocken inom svensk politik, kommer sannolikt att ersättas av två nya block: ett mer konservativt och ett mer vänsterliberalt. Men bakom dess etiketter döljer sig en motsättning mellan å ena sidan medelklassen, ibland kallad ”verklighetens folk”, å andra sidan pk-isterna. Det mer konservativa blocket består av Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna.

Och denna motsättning skär även genom partierna i det vänsterliberala blocket. Inom socialdemokratin finner man gråssossarna med sina medelklassvärderingar som inte har mycket till övers för en kostsam och utopisk invandringspolitik eller könsneutrala toaletter. I krönikan ”Sjuklövern bryter samman” (15/10) beskriver Engellau medelklassen så här:

Patrik Engellau

Många människor ägnar sig åt korsord eller sudoku för att gymnastisera de små grå cellerna vilket påstås vara nyttigt. Man kan också, som alternativ, försöka lösa gåtan Sverige vilket är ett nog så utmanande huvudbry med den nackdelen att rätt svar, till skillnad från när det gäller sudokut, inte publiceras dagen efter. Att försöka förstå Sverige är mer plågsamt än att lösa korsord ty man får aldrig något auktoriserat facit.

Se om du kan hjälpa mig att lösa följande gåta. Hur kommer det sig att Sverige kan ägna oerhörda resurser för att motarbeta och förebygga risker som knappt finns och samtidigt kasta sig huvudstupa in i väldiga risker som är uppenbara?

På onsdagen hörde jag på radion att det kommit ett brev till ett företag på Ingmar Bergmans gata i Stockholm (som ligger ungefär vid Dramaten). I brevet låg lite pulver. En anställd fick, enligt Dagens Nyheter, pulvret ”på fingrarna och upplevde sedan andningssvårigheter och slog larm”. Det blev ett rejält pådrag trots att andningssvårigheterna verkade vara falskt alarm. ”Ett tiotal poliser, sex ambulanser och ett fyrtiotal personer från räddningstjänsten skickades till platsen.” Busslinjer stannades och åtskilliga kvarter spärrades av. ”Polis och annan personal som skickades till platsen bar skyddsmask under hela insatsen.”

Några timmar senare rapporterade polisen att pulvret sannolikt var ofarligt. Det var inget gift och inget sprängämne utan troligen vetemjöl.

I tider då svenska politiker försöker att ena sig om en regeringsbildare kan det vara värt att tänka på Churchills klassiska ord: ”demokrati är den sämsta styrelseformen bortsett från alla de övriga formerna som prövats genom tiderna”. Hans tanke är förstås att även demokratin har flera problem. I centrum står såvitt jag förstår att idésplittring mellan partier riskerar att medföra förlamning när det gäller att forma en handlingskraftig regering. Men det rör sig även om fenomen i stil med klassisk överbudspolitik för att locka väljare. För övrigt dras också demokratier med problem som i större skala förekommer i auktoritära regimer, såsom inkompetens, vänskapskorruption och resursslöseri.

Churchills ord manar alltså alla vänner av demokrati – jag tillhör denna grupp – till ödmjukhet, eftertanke och framför allt samling. Jag skriver detta i tider då internet svämmas över av nationalistiska rop om hårda tag och krav på att hela det svenska politiska etablissemanget ska slängas ut och – som jag uppfattar saken – ersättas med politiker av Trumps, Orbans och till och med Putins kaliber. Det är möjligt att regimer som kopplas till dessa personer skulle kunna lyckas lösa enstaka problem av svensk natur. Men enligt min mening vore det en politisk katastrof att ersätta dagens öppna svenska samhälle med en auktoritär ledning via starka män. Min rädsla styrks av tydliga historiska erfarenheter från 1920-talet och i närtid. Splittring föder auktoritära ledare och i sin tur större elände.

Meningen med denna text är inte att resonera om demokratins dödgrävare, det vill säga kommunister och fascister. Genom att knyta an till Churchills ord vill jag däremot peka på de självmordstendenser vi nu ser inom svensk partipolitik. Särskilt suicidala beteenden märks inom C- och L-partiernas led. Splittringen eldas på av vänsterliberala medier. Den svenska demokratin står alltså inför allvarliga svårigheter. Vad är problemet? Vad bör ske?

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 23/10) pratar jag med författaren och debattören Jan Sjunnesson. Han har läst en bok om den konservativa rörelse i Amerika som brukar kallas Alt-Right, alltså den alternativa högern. Den ser sig som ett mer radikalt alternativ till mainstreamkonservatismen i det republikanska partiet.

Rörelsen har en historia som går längre tillbaka, men blev bekant för en bredare allmänhet under det amerikanska valet 2016. Hillary Clinton nämnde Alt-Right i ett tal riktat mot rivalen Trump.

Boken heter Making sense of the Alt-Right och är skriven av den amerikanske statsvetaren George Hawley. Han har ett kritiskt förhållningssätt och beskriver rörelsen som rasistisk, men har ändå ambitionen att försöka förstå. I mainstreammedierna används ofta Alt-Right som en synonym till vit makt eller rasism. Men vissa av dem som beskrivs som Alt-Right, som till exempel journalisten och Trumpanhängaren Milo Yiannopoulos identifierar sig inte alls med något slags rasideologi.

Man kan säga att Alt-Right dels är en samling idéer och dels en attityd. Och denna attityd har fått spridning långt utanför ”kärnan”. I Sverige har till exempel den moderate politikern Hanif Bali tagit till sig av attityden, en viss ”edgyness” och en viss typ av humor som känns ganska Alt-Right. Just ironin är något som präglar Alt-Right. Det är stundtals svårt att skilja humor från allvar.

Patrik Engellau

Jag har inte varit i helvetet men enligt Dante har stället olika kretsar med helt olika existensvillkor. Vi borde nog tala mer om detta i stället för att utfärda generella varningar eftersom det för den enskilde, som av olyckliga omständigheter förvisas till helvetet, måste ha avgörande betydelse om han hamnar i den krets där temperaturen bara ökat med två grader över förindustriella nivåer, vilket IPCC anser helvetiskt nog, eller om han skickas till en brännugn på 800 grader utan chans att få svimma bort och förintas.

När man lyssnar på politiskt korrekta människor förstår man att fascismen är ett slags helvete. Mitt problem med PK-människorna är att de liksom gamla tiders förbannelsepräster inte gör skillnad på respektive strafforts olika kretsar. Jag har, för att vara lite mer konkret, svårt för folk som inte kan skilja på president Donald Trump av USA och president Rodrigo Duterte av Filippinerna utan stämplar båda som enhetliga fascister.

Inger Enkvist

Spanien står just nu mitt i en regeringskris som avslöjar korruptionsproblem i anknytning till utdelandet av akademiska titlar. Spanien har haft liknande fall tidigare, men nu har problemen blivit en regeringsfråga.

Det mest uppseendeväckande är att presidenten, Pedro Sánchez, anklagas för att ha kopierat ungefär en fjärdedel av sin doktorsavhandling i ekonomi. Sánchez, socialistpartiets ledare, blev president i juni efter en förtroendeomröstning mot den sittande minoritetsregeringen som anklagades för korruption. Sánchez utlovade upprensning och nyval.

För att komma till makten gjorde hans parti en stor affär av att Cristina Cifuentes, president i regionen Madrid för högerpartiet PP, tvingades avgå efter att ha uppgivit att hon hade en master i offentlig rätt. Det hade bland annat visat sig att två namnteckningar av lärare som godkände kurser var förfalskade. För någon vecka sedan fick emellertid Sánchez egen sjukvårdsminister, Carmen Montón, avgå, eftersom hon fått en master från samma universitet. Montón hade inte gjort alla kurser och det fanns problem med hennes avslutande examensarbete i interdisciplinära genusstudier. Masterskurserna i fråga har nu lagts ner.

Patrik Engellau

Det är strängt förbjudet att ställa frågan om demokratin är det bästa samhällsskicket. Folk brukar undvika saker som är strängt förbjudna och därför är det knappt någon som på allvar ställer just den frågan. Ställer man inga frågor så får man inga svar. Därför vet folk inte om demokratin är det bästa samhällsskicket. När jag frågar och ber om skäl får de något flackande och osäkert i blicken. Nu ska jag säga vad jag kommit fram till.

Det handlar om hur beslut om samhället ska fattas. Jag tror att det finns två bärande principer som alla kan enas om. Den första principen är att den som fattar beslut ska göra det på en solid grundval av kunskap. Den andra principen är att den som är jävig inte ska få påverka besluten.

Problemet uppstår när de som har kunskap är jäviga. Då bör de enligt den första principen ha stort inflytande på besluten men, enligt den andra principen, absolut inte ha något att säga till om. Jag tror numera att detta är ett mycket större problem än jag tidigare anat. Låt mig utveckla.

I en demokrati, tror jag, kan folket aldrig anses jävigt. Folket har visserligen intressen, men demokratins affärsidé är att det är dessa intressen som ska styra de viktiga besluten i samhället. (I en diktatur kan nog folket av diktatorn anses jävigt. När svenska folket inte gillade Karl XII:s krig hade kungen kunnat avfärda det klagande folket som jävigt eftersom folket bara tänkte på sig självt och sina umbäranden. Så var det med Stalin som inte såg mellan fingrarna på att folket satte sina egna intressen framför statens.)

Mohamed Omar

Krönikören Bilan Osman har kommenterat i Svenska Dagbladet miljöpartisten Leila Ali Elmis lyckade personvalskampanj. Ali Elmi kampanjade mest på somaliska, varför vissa började tala om det nya fenomenet ”klanröstning”. Osman menar att Ali Elmi behandlats orättvist. Det kanske inte har någon betydelse, men både Osman och Ali Elmi har somaliskt ursprung, bekänner sig till islam och bär hijab, det vill säga islamisk huvudduk.

Under rubriken ”Drevet mot Ali Elmi handlar om etnifiering” (25/9) skriver Osman att Ali Elmi för sina kritiker blivit en symbol för det främmande: ”Det som är allt annat än Sverige”.

Här förstår jag inte riktigt vad hon menar. Finns det inget som är främmande? Om inget är främmande och osvenskt, då är ju allting svenskt. Och om allting är svenskt, då är ingenting svenskt. Gäller detta bara Sverige? Finns det då heller ingenting som somalier kan kalla främmande? Eller är det okej för dem, men inte för oss? Jag är ganska säker på att det svenska språket räknas som ett främmande språk i Somalia. Det är inget som gör mig som svensktalande ledsen. Seden att täcka sitt hår med en huvudduk är främmande i Sverige, islam är en främmande religion och somaliska är ett främmande språk, så på så vis stämmer det att Ali Elmi är en symbol för något främmande.

I sin krönika understryker Osman att Ali Elmi är svensk. Men Ali Elmi själv verkar se sig som somalier. I en av sina kampanjvideos som hon spridit på Facebook medverkar hon vid firandet av Somalias nationaldag, den första juli 2018. Inför en stor samling somalisktalande säger hon att nationaldagen är något som förenar folk med somalisk bakgrund i Angered: ”Vi måste stötta varandra och vara där för varandra.”

Patrik Engellau

En gång ägde jag ett fint företag som jag slarvade bort. Det var mitt eget fel. Genom en dum aktieaffär förlorade jag kontrollen över bolaget och tvingades att handlingsförlamad sitta på första parkett och betrakta hur de inkompetenta nya ägarna och inkallade ”styrelseproffs”, som mest tänkte på sina egna arvoden, gradvis raserade det jag hade byggt upp. Det var en plågsam erfarenhet.

Ungefär så känner jag när jag betraktar den ovärdiga cirkus som iscensätts av Sveriges politiska ledning. Jag har visserligen tyvärr aldrig haft något att säga till om, men jag, som så många andra, har hjälpt till att bygga något ganska bra som nu tycks vara på väg att förödas genom de styrandes klumpiga handlag och brist på omtanke om vårt land.

Det här är förstås inget nytt. För tre år sedan skrev jag så här. Det var sommaren före migrantkaoset och statsministerns bedömning att hans Europa minsann inte skulle bygga några murar. Han ansåg att det inte behövdes några murar och om det behövdes skulle han i alla fall inte bygga några.

Mohamed Omar

Hur går kulturkriget? Här är en rapport från den memetiska fronten. The Deplorables, les misérables eller de så kallade ”högerpopulisterna” har nyligen gått till storoffensiv med en ny meme: NPC-memen. PK-etablissemanget är skakat och har blivit tvungen att retirera till skyttegravarna. I en bunker sitter nu de svettiga rättvisekrigarnas blåhåriga generalmatriarker, betraktar sina kartor och planerar motdrag.

Vad är då detta nya, fruktansvärda vapen i The Deplorables händer? Memen går ut på att jämföra rättvisekrigarna med NPC:er. Vad är en NPC? I datorspel är det så att de figurer som styrs av spelare, alltså verkliga människor, kallas PC:er, det vill säga ”player characters” medan de figurer som styrs av datorn, alltså robotar mer eller mindre, kallas NPC:er ”non-player characters”. När man jämför rättvisekrigare med NPC:er så vill man säga att de inte tänker självständigt och kritiskt utan bara gör vad de är programmerade till.

Det är ungefär som att prata med en islamiska fundamentalister. Det spelar ingen roll om de heter Ahmed eller Mustafa. Alla tror på Koranen och Muhammed och upprepar samma ”sanningar”. De tänker inte själva. På samma sätt är det med rättvisekrigarna. De har sin inövade repertoar av mantran som de kör – mantran som låter kusligt lika de som beskrivs i Orwells 1984. Men i stället för ”krig är fred” säger de ”mångfald är styrka”.

Nils-Eric Sandberg

LO ställde upp i valrörelsen på socialdemokraternas sida och kritiserade de borgerliga för att de hotade tryggheten i arbetet. I eftervalsdebatten återkommer samma tema: LO-basen Karl-Petter Torwaldsson säger (SvD 17/10) att ”LO viker sig aldrig om arbetsrätten”.

Torwaldsson har, som vanligt, inte läst en rad historia.

Så låt oss ta en titt i historien om arbetsrätten. Den var inte LO:s idé. Tvärtom. LO såg skeptiskt på idén om lagstiftning om arbetsrätt. Ty LO ville i det längsta att arbetsmarknadens parter skulle förhandla fram regler; först när SAF sade nej gick LO till regeringen och beställde en lag – som den av LO finansierade S-regeringen då raskt levererade.

Idén om LAS kom inte från vare sig LO eller socialdemokratin. Utan den kom från folkpartiet, under ledning av Gunnar Helén. Han var högt utbildad, docent – men inte i ekonomi eller statskunskap utan i litteraturhistoria, specialist på Birger Sjöberg. Det var han som lanserade idén att staten skulle ställa sig på löntagarnas sida.

LO var tveksamt, och därmed den lydiga S-regeringen. Men tåget kom i rullning, S-regeringen tvingades hoppa på, och därmed på slutet också LO.

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 22/10) pratar jag med Jan-Olof Sandgren. Förutom att vara skribent här på Det Goda Samhället, arbetar han som yogalärare och bor i Angered utanför Göteborg. Sandgren är från början utbildad biolog, med en brokig yrkeskarriär som vaktmästare, biståndsarbetare, illustratör, barnboksförfattare med mera. Igår, den 22 oktober, kunde man läsa en krönika som handlade om när Sandgren jobbade på ett bygge i Vendel. Det var en väldigt manlig arbetsplats som fick honom att tänka på skillnader mellan manligt och kvinnligt.

I detta avsnitt pratar vi skillnaden mellan svenne och svensk. Sandgren har ingenting emot att kallas svenne. Han är en stolt svenne, säger han. Svennighet står för bra saker och är inget att skämmas för. Det finns kriminella som drömmer om göra bättring att leva ”ett svenneliv”. Tyvärr har en dålig gangsterkultur fått spridning bland unga i våra invandrartäta förorter, där man svennar är något man ser ner på. Svennarna är allt det som värstingarna inte är: de är duktiga i skolan, skötsamma och har nördiga hobbyer.

Patrik Engellau

För ett tag sedan skrev jag att det där med muslimsk klanröstning inte gjorde mig särskilt upprörd:

En annan muslimsk grej som många hänger upp sig på är klanröstning. Jag lyckas inte bli upprörd. Tidigare röstade nästan alla LO-medlemmar på socialdemokraterna utan att det ansågs hota demokratin. Pingstvänner röstade på kristdemokraterna och skollärare på dåvarande folkpartiet. Det kanske finns en stor skillnad, men jag har inte upptäckt den.

Vid närmare eftertanke har jag upptäckt en stor skillnad.

Men först ska jag påpeka att klanvälde och islam är olika saker även om företeelserna här och där geografiskt må överlappa. Förr i tiden, innan vi visste bättre, trodde vi att det slags hövdingastyrd släktgruppering det gäller hette ”stam” när det förekom i utomeuropeiska områden och ”klan” när det uppträdde i Skottland. Men eftersom kiltar och säckpipor känns lite finare än zulukrigare med assegajer har vi genom en underförstådd överenskommelse upphöjt stammarna till klaner.

Att röstning efter stamtillhörighet varit regel vid demokratiska val i Afrika har vi vetat i decennier. Vi har också vetat att denna sedvana inte nödvändigtvis haft med islam att göra eftersom stammarna i fråga kan vara kristna eller av annan religiös tillhörighet.

Stefan Hedlund

I normalt fungerande länder, med normalt funtade politiker, utgörs politikens fundamentala drivkraft av en strävan efter att ta och behålla makten. Endast på detta vis kan politiska program och visioner omsättas i praktisk politik. När väljare lägger sin röst på ett visst politiskt parti, utgår man ifrån att detta parti också är redo att med all kraft söka genomföra det man lovat. Det brukar kallas demokrati.

I Sverige har dessa till synes enkla principer mycket effektivt satts ur spel. I Sverige handlar politik i allt mindre grad om de sakfrågor medborgarna förväntar sig att politiken skall hantera, såsom skatter, trygghet, välfärd, skola och så vidare. I Sverige har det politiska samtalet helt kommit att domineras av en tävlan mellan de etablerade politiska partierna om vem som kan visa störst avsky inför Sverigedemokraterna, ett parti som i det senaste valet faktiskt fick stöd av mer än en miljon väljare.

Det är snart inte möjligt att höra en enda politisk diskussion som INTE handlar om Sverigedemokraterna – detta samtidigt som alla etablerade politiska partier är överens om att Sverigedemokraterna måste hållas borta från varje form av inflytande.

Man hade förvisso kunnat nöja sig med att skratta åt denna absurda teater – om det inte hade varit så, att det pågående taskspeleriet kring bildande av en ny regering sannolikt kommer att omöjliggöra en ny budget och därmed i avsevärd grad fördröja synnerligen välbehövliga reformer. Landet åsamkas därmed stor skada.

Det höjs röster från olika håll om behovet av en skattereform. Skälet bakom detta krav är i första hand att staten (inklusive kommuner och landsting) anses behöva mer intäkter. Ett annat skäl kan vara att söka minska skadeverkningarna av ett högt skatteuttag.

Man hör dock sällan krav på utgiftsreform. Det verkar som om det man en gång beslutat skall rulla på i all oändlighet. Och partier vill sällan dra ner på en utgift då det kan innebära förlorade röster. Nya reformer (=utgifter) anses behövas för att behålla gamla väljargrupper och attrahera nya.

För privatpersoner och företag gäller att om vill man spendera pengar på något så måste man dra ner på något annat. Politikerna saknar respekt för att det är andras egendom i form av inkomster eller besparingar de vill lägga beslag på. Respekten för äganderätten är på undantag. Folks inkomster och besparingar är fritt fram att ta för sig av anser politikerna.

Om ”folkets rätt att sig själv beskatta” skall ha någon mening borde beslut om nya skattebaser eller höjningar av befintliga skattesatser underställas folkomröstning. Och gränserna för vad som kan beslutas måste vara skarpa.

Det skall vara svårt för politikerna att taxera ut mer från medborgarna. Ständiga förändringar gör det svårt för skattebetalarna att ha kunskap om hur beskattningen sker och hur mycket som tas ut. En av grundstenarna i en demokrati måste vara att medborgarna har en rimlig möjlighet att känna till en så viktig sak. Det är en försvinnande liten del av medborgarna som har den kunskapen.

Mohamed Omar

I november förra året väckte pjäsen Muslim Ban uppmärksamhet när den spelades på Dramaten i Stockholm. Egentligen så var det ingen pjäs i vanlig mening utan snarare vad som kallas ”performance lecture”. Och dessutom mer ”lecture” än ”performance”: två män stod på scenen och spelade sig själva medan de berättade om sina upplevelser av rasism och islamofobi.

En av männen, Amanj Aziz, ritar med en krita en ring på golvet. Hans kollega, hiphopparen Carlito, ritar en fyrkant. Sedan turas de om att prata. Pjäsen regisserades av vänsteraktivisten America Vera-Zavala som förklarade syftet så här: ”Den muslimska mannen, den rasifierade mannen, ses som det största hotet mot vårt samhälle i dag. Jag vill ställa dem på scen, lyssna på vad de har att säga.”

Kritikerna menade att Amanj Aziz var mer än bara ”en muslimsk man” vilken som helst. Han har en historia som aktivist inom den salafistiska miljön. I Muslim Ban framställde han sig som offer för irrationellt och omotiverat hat.

Då när det begav sig var Aziz tyst. Men nyligen talade han ut om ”drevet” i podden Kaffe och koran (avsnitt #52, 1 oktober 2018). Podden drivs av Salih Tufekcioglu, en veteran inom den islamiska missionsverksamheten i Sverige med massor av projekt bakom sig.

Patrik Engellau

Mitt förhållande till cyklister är komplicerat. Många av mina bästa vänner är cyklister. Men när jag betraktar gruppen som kollektiv så framstår den som ett arrogant och aggressivt pack som verkar tro att de äger staden och kan göra ungefär som de vill och räcka finger till oss som talar om för dem att de inte får hoja på trottoaren.

Jag ska erkänna att jag själv varit cyklist. Det tog en ände med förskräckelse för några år sedan efter att jag rundat ett hörn på Wahrendorffsgatan, som är så smal att man inte anar vad som kommer runt knuten, och frontalkrockade med en annan cyklist som körde på fel sida av gatan för att förkorta vägen. Jag fick bara skrubbsår men den andra låg medvetslös i två dagar på Karolinska. Därefter slutade jag cykla.

Bilister är mycket mer civiliserade i trafiken än cyklister och det har en lättbegriplig orsak. Att vara civiliserad i trafiken betyder att anpassa sig till vad som pågår runt omkring, till exempel att bromsa för fotgängare och stanna vid rött ljus. Att bromsa och kanske rentav stanna och sedan axa igen tar energi. Sådant energislöseri känns obehagligt i kroppen när man cyklar men är försumbart för bilisten som inte tänker på att det kostar några ören i ökad bränsleåtgång. Av rent naturliga och kroppsliga skäl är cyklistens strävan därför att alltid hitta den kortaste vägen och hålla en stabil hastighet även om hon därmed blåser ett rödljus eller hotar en fotgängare på en zebrakorsning.

Jan-Olof Sandgren

För drygt 40 år sen jobbade jag på ett bygge i Vendel, ett kort stenkast från den hög som gjort orten känd (och som spelat en viss roll i svensk historia). Tillsammans med ett stort antal hantverkare och byggnadsarbetare av olika rang och profession skulle jag bygga en industrilokal. Jag stod lägst i rang och min uppgift bestod i att skära isolering, resa ställningar och i övrigt inte vara i vägen. Till min hjälp hade jag en ung man från Ludvika vars största fritidsintresse var pornografi och som redan gjort sin första konkurs. Man kan säga att det var en genuint manlig arbetsplats.

Från toppen av en byggnadsställning har man rätt god överblick och jag kommer ihåg hur jag fascinerades av detta mikrokosmos av karlar; de kom från olika delar av Sverige och representerade helt olika firmor och hade aldrig träffat varandra. De var betonggjutare, grävmaskinister, plåtslagare, målare, ventilationstekniker, rörmokare, snickare, VVS-montörer, elektriker, några var experter på skjutdörrar och andra experter på att sätta dit fönster. Jag är ganska säker på att ingen hade utbildning i relationspsykologi, konflikthantering eller nätverksbyggande. Ändå funkade det. Jag kommer inte ihåg ett enda tillfälle när det uppstod gräl eller ens oenighet om i vilken ordning saker skulle göras, vem som skulle få breda ut sig var, eller vem som skulle ge order åt vem. Allting rullade på, pusselbit lades till pusselbit och efter några månader stod industrin färdig. Bygglagen drog vidare till något nytt ställe och barackerna där vi ätit våra ostsmörgåsar, och utbytt historier som jag inte tänker återberätta här, fraktades iväg. Jag insåg att jag nånstans i min 19-åriga själ upplevt ett mirakel.

Anders Leion

Macron har just möblerat om i sin regering, därtill tvingad av vikande opinionssiffror och viktiga ministrars – främst miljö- och inrikesministerns – avhopp från regeringen.

Samtidigt försäkrar Macron att hans planer för reformeringen av det franska samhället ligger fast. I korthet går de ut på att lösa upp de låsningar som ett alltför centraliserat och byråkratiserat system har medfört.

Dessa problem yttrar sig bland annat i en låg och – trots hittillsvarande reformer av arbetsmarknaden – snarare sjunkande ekonomisk tillväxt.

Samma problem har Putin. Ekonomin där klarar inte av påfrestningarna. I ett försök att minska dessa försökte regimen höja pensionsåldern till för oss modesta 65 år, men stötte på så mycket motstånd att den tvingades till eftergifter. (Livslängden är förvisso betydligt kortare i Ryssland).

Detta är avslöjande för båda dessa länders maktförhållanden. Båda systemen är centralistiska, vilket inte är något skydd mot folkliga meningsyttringar, tvärtom. Det mest byråkratiska och centraliserade systemet, det ryska, tvingades till reträtt. Än så länge framhärdar Macron – i motsats till tidigare franska regeringar som lätt vek sig för opinion och gatudemonstrationer. Förklaringen är hans trygga majoritet i parlamentet.

Patrik Engellau

Om någon orkar läsa hela denna krönika och därvid kommer fram till att den utgör ett exempel på ”guilt by association”, beröringsskuld heter det kanske på svenska, så kan jag förstå det. Men jag säger inte att Sverige är likadant som Saudiarabien, jag tar bara Saudiarabien som avstamp för några reflektioner om yttrandefriheten i Sverige.

Det är troligen sant att den saudiske journalisten Jamal Khashoggi mördades av saudiska säkerhetsagenter på det saudiska konsulatet i Istambul. Saudiarabiens politiska ledning gillade inte Khashoggi eftersom han solkade bilden av Saudiarabien och dess härskare. Men Khashoggi var inte den ende dissidenten.

Många av landets dissidenter verkar komma från etablissemanget. Så här skriver en annan saudisk journalist i Dagens Nyheter:

Patrik Engellau

Människan fruktar att något obehagligt ska hända och vidtar åtgärder för att förebygga att detta inträffar. Men ödet vrider tingen ur människans händer och ställer till det så att människan genom sina åtgärder tvärtom orsakar att det oönskade faktiskt sker. Det är innebörden av flera grekiska tragedier. Jag tror att tragediförfattarna till hälften ömkar oss, till hälften skrattar åt oss för vår högmodiga tro att vi kan styra tillvaron. Det kan vi inte. Ödet är ganska hyggligt mot oss men det daskar till oss så det känns när vi ansätts av hybris.

Kung Laius och drottning Jocasta, i Sofokles tragedi Kung Oidipus, har en nyfödd son som heter Oidipus. Oraklet förklarar för Laius att han, Laius, kommer att dödas av sin son varför Laius beordrar Jocasta att döda Oidipus. Men Jocasta drar sig för att mörda sonen och ger honom i stället till en herde. Herden överlämnar barnet till kung Polybus och drottning Merope att uppfostras som deras eget barn.

Oidipus växer upp. En dag är oraklet framme igen för att jävlas och säger till Oidipus att han är dömd av ödet att döda sin far och gifta sig med sin mor. För att undfly profetian lämnar Oidipus Polybus och Meropes som han tror är hans föräldrar. Under sina vandringar träffar han en främling, gruff uppstår och Oidipus dödar främlingen som, ska det senare visa sig, är hans biologiske far Laius.

Visst känns det som om domedagsfolket i klimathotsindustrin lagt in en högre växel? Det går inte en dag utan att budskapet om jordens (snara) undergång hamras in. Och boven är – som seden bjuder – koldioxid. Märkligt nog är det bara människans ”utsläpp” av ämnet som räknas, trots att naturen själv också är mycket duktig på det.

(Givetvis är ordet ”utsläpp” mycket medvetet valt. Det ska föra tankarna till miljögifter av allehanda slag, som utsläpp av kvicksilver, tungmetaller och slikt elände.)

Tidigare fanns VSO-bingo (det vill säga Vård, Skola och Omsorg). Att lyssna på politiker på den tiden var fritt från överraskningar; VSO fanns alltid med och tjänstgjorde som någon slags ”jag hänger med i debatten”- markör.

Numera är VSO utbytt mot andra markörer. Det av PK-isterna och åsiktseliten påbjudna och godkända mantrat utgörs av hållbarhet, koldioxid och värdegrund. Tänk på hur många gånger de orden används av dagens politiker, journalister och opinionsbildare.

Som boende i Uppsala har jag märkt en ny företeelse; varje fredag eftermiddag (kanske också andra dagar) samlas ett gäng klimathotstroende nära centrum för att sprida evangelium om koldioxidens förbannelser och den kommande domedagen. Det är såväl roande som oroande och höra på. Jag gissar att antalet omvända till Koldioxidkyrkan inte är överdrivet stort.

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 17/10) pratar jag med relationsexperten, coachen och författaren Lennart Matikainen om filmen Total Recall från 1990.

Matikainen har liksom Arnold Schwarzenegger, som speler huvudrollen i filmen, varit kroppsbyggare. Han har faktiskt skakat hand med Schwarzenegger! Dessutom har han haft ett eget program i P4 under vinjetten ”Fråga Lennart” och coachat i TV4:s ”Let’s Dance”. Jag och Lennart har tidigare pratat om två andra Schwarenegger-filmer, Terminator del 1 och del 2.

Science fiction-filmen regisserades av den holländske regissören och är löst baserad på Philip K. Dicks novell We Can Remember It For You Wholesale. Långt in i framtiden möter vi byggnadsarbetaren Douglas Quaid som drömmer om Mars. Hans hustru Lori försöker få honom att tänka på annat, men han kan inte släppa den röda planeten. Han beger sig till företag som inplanterar konstgjorda minnen i hjärnan. Där ska han köpa en fantasiresa till Mars som kommer att kännas helt verklig.

Men när företaget ska inplantera minnet i Douglas händer något. Det finns redan minnen av Mars där. Det visar sig att Douglas egentligen heter Hauser och var hemlig agent på Mars. Där pågår ett uppror. Hauser hade bytt sida från regeringen till rebellerna. Han blev gripen och hans identitet byttes ut till Douglas.

Patrik Engellau

Det vore fel att bagatellisera det faktum att Sverige för närvarande inte har en demokratiskt vald regering och inte tycks komma att få det under överskådlig tid. Självklart är det en kris när en nation saknar högsta ledning. Tänk på vad som hände när Karl XII blev skjuten. Nationen bröt samman.

Men det är kortsiktigt och sensationslystet att endast fästa uppmärksamheten, som vi nu verkar göra, kring talmansrundor och spekulationer om vem ska få vem i en framtida regeringsbildning. Ty varje tänkbar regering blir, vad jag kan se, bara en mer reglementsenlig fortsättning av dagens kris. Svensk politik har under många år varit i kris även om vi inte befunnit oss i regeringslöst tillstånd. Nu har svensk politik hamnat i en lite annorlunda kris som inger oss en på samma gång road och förtvivlad ångest och får oss att längta efter att den ordinarie krisen ska kunna återupprättas.

Mohamed Omar

Evolutionsbiologen Richard Dawkins skrev den inflytelserika boken The God Delusion (2006) där han lägger fram ateistens argument. På svenska heter boken Illusionen om Gud. Men det är inte bara religiösa som kan anklagas för att ha illusioner. Det finns också illusioner om ateismen.

Den 24 september skrev jag inlägget ”Är Djävulen grek?” Det handlade om en tanke som slog mig när jag läst om boken Battling the Gods: Atheism in the Ancient World från 2015.

Ett av Koranens namn på Djävulen, den upproriske ängeln, är Iblis. Namnet kommer enligt många korankännare från grekiskans ord ”diábolos”. Inget konstigt med det. Koranen innehåller flera lånord från latin, grekiska och andra språk.

Boken Battling the Gods tar upp ett tema hos grekerna, att utmana gudarna, som kallas ”theomakia”. Det handlar om människor som imiterar gudarna eller gör anspråk på deras makt. Ja, då har Djävulen inte bara ett grekiskt namn, utan även ett grekiskt drag, tänkte jag.

Men det gick lite för snabbt. För när man tittar i den grekiska religionen, så var detta med ”theomakia” inget som uppmanades. Tvärtom – det gick illa för de som satte sig upp mot gudarna. Se på stackaren Oidipus som trodde att han kunde undfly sitt öde. Så vad är egentligen mest grekiskt: att böja sig inför gudarnas makt eller att utmana dem? Jag skulle tro att det första utgjorde normen.

Patrik Engellau

Tillvaron är som ett kaleidoskop. Ständigt uppstår nya möjligheter till nya kombinationer. Allt man tror och jobbar för kan vändas till något annat när ett nytt perspektiv presenteras.

Alla över fyrtio år är uppfostrade i ett marxistiskt tänkande där höger och vänster aldrig kan komma överens och där företagens och statens intressen är motsatta eftersom de slåss om samma pengar. Ska medborgarnas inkomster gå till skatt till staten eller till att köpa varor från företagen? Det var en strid på kniven. Föregångaren till Svenskt Näringsliv, Svenska Arbetsgivareföreningen, och staten var varandras huvudfiender. De kom i clinch i striden om löntagarfonderna i början av 1980-talet där staten och fackföreningarna hade tänkt att ta över näringslivet men näringslivet lyckades stå emot och vinna bataljen.

Ett årtionde senare började näringslivet, med Arbetsgivareföreningen i spetsen, sträva efter att komma åt de pengar som staten klämde ur skattebetalarna. Hur detta gick till och hur det slutade är ett betydelsefullt stycke svensk historia som aldrig tidigare berättats så man begriper det. Häng med så ska jag berätta. Medan det pågick förstod inte ens Svenska Arbetsgivarföreningen (och inte jag heller).

Företagen kunde komma åt medborgarnas skattepengar på två sätt. Det ena hade varit att politikerna sänkt skatterna så att skattebetalarna hade haft mer pengar kvar att köpa företagens produkter. Lägre skatter och mer prylar. Det andra sättet var att företagen kom åt pengarna direkt från staten under oförändrat skattetryck, typ att privata företag tar över äldreomsorgen och sjukvården, kort sagt att man introducerar konceptet vinster i välfärden.

I Svenska Dagbladet skriver Nuri Kino att han tillhör en urgammal klan, som han älskar. Vidare berättar han att fler borde lära sig om klaner och hur man tänker inom dem. Stammen och släkten har enligt honom inneburit en räddning för minoritetsgrupper som utsatts för politiskt förtryck. Hans artikel är skriven apropå den pågående debatten om klanröstande i Göteborg under riksdagsvalet. Nuri Kino tar ställning för sådant röstande allmänt sett.

Jag tänker nu inte diskutera Nuri Kinos val att stödja klanröstande. Han har för övrigt en poäng i att många svenskar avger sina röster av skäl som sammanhänger med medlemskap i en påtryckarorganisation, i stil med LO. Röstande på grund av släktband eller etnisk tillhörighet är dock något annat. Men framför allt sprider Nuri Kino dimmor om hur ett klansamhälle fungerar politiskt och vad skillnaden är jämfört med en demokratisk centralstat. Förvisso skriver han i förbigående att allt inom klanen inte är bra, ”till exempel att man förväntas agera enligt klanens bästa”.

För att vara en ledarartikel i en av Sveriges största morgontidningar innehåller texten, enligt min mening, allvarlig desinformation. Inget om klanernas uppkomst, inget om deras maktstrukturer och inget om gruppernas funktioner i moderna västerländska samhällen. Alltså tystnad om allt väsentligt, det vill säga om klanerna som farliga urtidsfenomen. För Nuri Kino, som är assyrier/syrian, framstår klanen som en stor släktfest. Glatt skriver han om ”bröllop för över 500 personer”.

Patrik Engellau

Jag var socialist i ungdomen men har numera insett att kapitalismen är det bästa som har hänt mänskligheten på mycket länge, kanske sedan skapelsen. På bara tvåhundra år – betänk hur länge mänskligheten har funnits före de senaste tvåhundra åren! – har kapitalismen skapat ett oerhört välstånd, framför allt i västerlandet, men alltmer även i andra delar av världen. Livet förvandlades – i vad som historiskt sett var ett vips – från jämmerdal till en rätt uthärdlig, kanske till och med behaglig, upplevelse. Det är stort.

Det finns människor som är arga på kapitalismen för att den ännu inte utraderat den återstående fattigdomen. Det är som att skälla på världens snabbaste löpare för att han inte springer ännu fortare. Sådana människor borde i stället hylla kapitalismen och försöka undanröja allt som står i vägen för dess vidare segrar. (Låter det nyliberalt? Varför tror du ett land som Sverige inrättade obligatoriska och kostnadsfria och ursprungligen nästan enbart statliga skolor? Jo, för att så många ungdomar som möjligt skulle bli delaktiga i det kapitalistiska projektet genom att anpassas efter vad kapitalismen kräver för att göra sina välsignelsebringande insatser för mänskligheten. Tror du att de som inrättade det svenska skolsystemet var nyliberaler?)

Kapitalistiska företag vinstmaximerar även om de enskilda företagens metoder att maximera vinsten skiljer sig åt. Det ena bakar bröd, det andra skruvar ihop bilar, det tredje pumpar olja, det fjärde tillverkar möbler i platta paket. De vilseledda människor som jag omnämnde i förra stycket tror att vinstmaximeringen är något som missgynnar dem som inte är företagsägare och därför inte får del av vinsten, men i verkligheten är det tvärtom. Kapitalisterna tvingas av konkurrensen att investera sina vinster i bättre produkter, förbättrad service, trevligare arbetsplatser och allt möjligt sådant som gradvis gjort livet så mycket drägligare för vanliga människor under de senaste två seklerna.

Dinesh D´Souza är ett namn som varje svensk dissident borde känna till. Han är en amerikansk författare, politisk dokumentärfilmare och självlärd historiker med indiskt ursprung. Det som är speciellt med honom är hans enorma passion för sitt nya hemland. Därför har han skaffat sig mer kunskap om amerikansk historia än vanliga amerikanska historiker gör.

Sedan har han genom sina filmer, böcker och otaliga föreläsningar berättat om den del av amerikansk historia som har gömts undan från allmänheten. Därigenom har han lyckats att bevisa att retoriken om social rättvisa, antirasism och antifascism från den amerikanska vänstern i allmänhet – och det demokratiska partiet i synnerhet – egentligen bara är hyckleri och lögn.

Den amerikanska högern och republikanerna har konsekvent framställts som rasistiska och fascistiska av vänstervridna amerikanska akademin, av massmedia och av Hollywood. Det är vänstern och det demokratiska partiet som alltid har legat bakom den verkliga rasismen och fascismen i USA, vilket för övrigt har indirekt bekräftats av till exempel Thomas Sowells strikt empiriskt grundade forskning om minoritetsgruppers situation i USA och ute i världen.

Patrik Engellau

När man betraktar klimatfrågan – alltså frågan om i vilken mån människan har anledning att frukta att hon riskerar sin egen och planetens framtid genom att släppa ut koldioxid i atmosfären – med det perspektiv som tiden ger oss förefaller klimatalarmisternas höjdpunkt ha inträffat år 2007. Då fick världens främste klimatalarmist Al Gore tillsammans med FNs klimatkommitté IPCC Nobels fredspris. Samma år hade Al Gores hyllade bok An Inconvenient Truth, som var det främsta skälet till premieringen av författaren, spelats in som film och vunnit en Oscar för bästa dokumentärfilm. Det såg ut som om klimatalarmisterna sopade banan med de få återstående klimatskeptikerna.

Sedan vände det. Al Gores bok blev avslöjad med ett antal pinsamma felaktigheter. En engelsk domstol beslöt att filmen inte fick visas i engelska skolor om lärarna inte samtidigt framhöll att Gore misstagit sig på nio avgörande punkter. År 2009 briserade den så kallade Climategate-skandalen, där någon hackare hade kommit över och publicerat ett antal emails mellan världsledande klimatforskare som visade att forskarna fuskade med sina resultat och spred mer alarmistiska budskap än deras forskning gav fog för. Samma år misslyckades FNs klimatmöte i Köpenhamn.

Men klimatalarmiströrelsen är en social kraft av sådan styrka att den inte spårar ur bara för att den eventuellt har fel. Den tog sats igen och kom tillbaka med Parisavtalet år 2015. Al Gore kände sig inte mer slagen än att han uppvaktade Donald Trump efter valsegern 2016 för att övertyga den nyvalde presidenten om behovet av skarpa åtgärder för klimatet. Men han lyckades inget vidare. I stället lämnade USA Parisavtalet.