Nyligen klev jag av misstag in i en fritaxi vid Stureplan. Ja, jag vet att det var dumt av mig, men jag var väl tankspridd eller något. Efter några hundra meter, vid Linnégatan, visade taxametern på 150 kronor och tuggade på med rasande fart.

Har du dopat taxametern? frågade jag med oro i rösten. Då blev taxichauffören uppretad över anklagelsen. Jag ska ”sticka dig som ett gris”, hotade han och drog menande handen över strupen. Jag bad honom stanna, betalade avgiften enligt taxametern och klev ut med förnyad beslutsamhet att aldrig anlita fritaxi.

När jag efteråt tänker på händelsen slår det mig att fritaxis affärsidé egentligen är glasklar, logisk och fullt begriplig. Den är att beslutsamt och hänsynslöst skörta upp varje assagerare som varit oförsiktig eller okunnig nog att kliva in i fritaxin. En utländsk affärsresenär på Arlanda måste vara det bästa bytet. För det första har resenären ingen aning om vad taxifärden egentligen ska kosta, för det andra betalar han inte själv så han orkar inte bråka så mycket.

Varför uppför sig då inte alla taxichaufförer på det sättet? Det beror på att taxichaufförer som åker omkring med ett varumärke, till exempel Taxi Kurir eller Taxi Stockholm, måste tänka på framtiden. Om Taxi Kurir börjar blåsa kunderna så kommer det med tiden att upptäckas och passagerarna att undvika företaget. En fritaxichaufför behöver inte ta några sådana hänsyn eftersom sannolikheten att han ska råka ut för samma kund en gång till är praktiskt taget obefintlig. Någon omtanke om fritaxikårens renommé finns inte. (Om någon sådan solidaritet uppstår, alltså ansvar för andra människor som på något sätt uppfattas som närstående trots att man för det mesta aldrig träffat dem, är det en samhällelig särhändelse. Ett troligen sönderfallande exempel är den svenska välfärdsstaten som bygger tanken att var och en ska ta ansvar för de andra inom ett visst, alltmer oklart, kollektiv.)

Det ekonomiska överskottet är den del av ett samhälles produktion under exempelvis ett år som överstiger vad som behövs för att hålla produktionsapparaten igång på samma nivå som tidigare, till exempel att lönerna räcker precis till att arbetskraften ska ha råd att reproducera sig och att företagens vinster räcker precis till avskrivningarna, det vill säga till att hålla maskinparken intakt.

Om det saknas ett ekonomiskt överskott går det inte att investera i utökad produktion. Men det betyder inte att investeringar i ny produktion är det enda sättet att förbruka ett ekonomiskt överskott. Det finns mycket annat ett samhälle kan göra med eventuella överskottsresurser, till exempel att föra krig mot sina grannar, att bygga katedraler eller att försörja människor som inte arbetar eftersom a) de anses överlägsna och därför får stipendium av staten eller b) de, som i Sverige idag, anses inkompetenta och underlägsna och därför måste omhändertas på skattebetalarnas bekostnad.

Den allmänna teorin om det ekonomiska överskottet säger att detta överskott är ett slags störning som samhället strävar efter att på enklaste sätt neutralisera. Tänk dig att du har ett rent och nydiskat provrör. Så kommer det en bakterie och undersöker om det finns något att äta. Det gör det inte så parasiten lomar iväg. Sedan häller du en näringslösning i provröret vilket bakterien upptäcker på tillbakavägen. Han (bakterien) faller då i extas och börjar föröka sig exponentiellt. När han fått vid pass några miljarder avkommor har släkten ätit upp hela näringslösningen varvid alla parasiterna dör av svält. Den ekologiska störning som representerades av näringslösningen är tillintetgjord och den ursprungliga ordningen återställd.

För några år sedan besökte jag min vän Magnus som hade ett hus i Bujumbura, huvudstad i Burundi. Magnus höll på med en privat välgörenhet som gick ut på att ta hand om gatubarn och i bästa fall ge dem utbildning och trygghet.

Burundi liksom grannlandet Rwanda är känt för återkommande raskrig och folkmord mellan folkgrupperna tutsi och hutu. Tutsi ser ut som om de kom från Etiopien och hutu ser ut som om de kom från Tanzania. De är alltså niloter respektive bantu. Normalt kan tutsis och hutus umgås civiliserat med varandra. Det händer till och med att de gifter sig över den etniska gränsen. Men ibland bryter krigsstämning ut. Det kan vara tutsis som folkmördar hutus eller tvärtom.

Vad som får dessa raskrig att bryta ut vet jag inte. Men när de bryter ut handlar det om mark. För att överleva måste man ha en jordplätt. Om man saknar en jordplätt kan man ta någon annans mark. Den processen blir lättare om man går samman med sin egen grupp och försöker krossa den andra gruppen för att ta deras jordplättar. (Om du undrar varför de rättsvårdande myndigheterna inte griper in så vet du inget om Burundi. Det finns inget lantmäteri så man vet inte vilken mark som tillhör vem. Även om det funnits ett lantmäteri så hade det inte funnits någon rättslig instans som kunnat återställa marken till den rättmätige ägaren. Såväl polis som domstol gynnar den som mutar mest. Hela begreppet ”rättmätig ägare” saknar mening för det finns i praktiken ingen äganderätt, inget rättsväsende, inget statligt våldsmonopol. Om ett land inte har sådana institutioner blir det ibland folkmord i stället.)

I början av 1990-talet nådde västerlandet sin troligen högsta grad av självsäkerhet. Observera att jag skrev ”högsta grad av självsäkerhet”, inte ”högsta nivå av materiell framgång”. Det är olika saker. Sedan början av 1990-talet har självsäkerheten stadigt sjunkit medan bruttonationalprodukten per capita har fortsatt att stiga. Det tål att tänka på.

Den 11 januari 1989 höll den avgående presidenten Ronald Reagan sitt avskedstal till det amerikanska folket. Det är särskilt avslutningen, där Reagan talar om ”en lysande stad på en kulle”, som griper tag i tittaren. En PK-ist skulle kunna avfärda talet som hollywoodsmörigt särskilt som det ligger romantisk musik i bakgrunden när den före detta skådespelaren ser det amerikanska folket i ögonen. Men jag är inte PK-ist utan tycker att föreställningen är patriotisk och anslående. Vad är det förresten för fel på Hollywood?

Reagan utgår från liknelsen om den lysande staden på kullen som för fyrahundra år sedan ska ha myntats av pilgrimen John Winthrop som en vision av det framtida Amerika, ”Guds eget land”, som min första, amerikanska, frus mormor brukade säga. ”Och hur står det till med den lysande staden nu?” frågar Reagan sig själv och svarar: ”Vi är rikare, säkrare och lyckligare.”

Jag brukar hävda att den samhällsklass som jag själv tillhör, nämligen den nettoskattebetalande någorlunda skötsamma medelklassen, dels utgör en majoritet av landets befolkning, dels saknar representation och inflytande inom de politiska partierna, inom media, inom forskningen, inom kulturen, ja, inom det officiella Sverige över huvud taget.

Detta är desto mer anmärkningsvärt som denna medelklass faktiskt är nationens ryggrad om man ser till vad som verkligen får Sverige att fungera. Medelklassen driver industrierna, lagar folks tänder, administrerar livsmedelsförsörjningen, programmerar datorerna, förestår restaurangerna, startar butiker och så vidare.

När man som jag ska – det vill säga själv har hittat på att – skriva en krönika om dagen kan det hända att man någon dag inte kommer på något värdigt att skriva om. Då går jag till mitt förråd av utrivna och sparade PK-istiska tossigheter från Dagens Nyheters kulturbilaga. Så kommer jag strax igång.

Varför gör jag bara Dagens Nyheter den äran, undrar du kanske. Det beror på min snorkiga arrogans. Jag sätter nämligen en ära i att strimla PK-ister och då vill jag förstås pröva mina krafter mot de skickligaste PK-isterna. Det skulle vara under min värdighet att ta itu med folk som skriver i exempelvis Aftonbladet eller kommentera något som sagts i den statskontrollerade televisionen. Är det duell så är det och man får inga stilpoäng av att finstrimla nollor. På Dagens Nyheters kulturredaktion finns, enligt min uppfattning, fiendens skarpaste hjärnor. Dem kan man ge sig på med bevarad självaktning.

Synd att de aldrig tar några kastade handskar. (Jo, en gång för snart tre år sedan inträffade det. Enligt egen uppfattning sopade jag golvet med Dagens Nyheters kulturskribent i frågan om tiggeriet. Jag vann för att jag inte gick med på att skämmas.)

En gång, det var på den tiden när politiker fortfarande talade om migrationen som en bra affär inte bara för migranterna, utan också för svenskarna, så var jag på ett fint kalas och träffade en mycket framstående politiker som dessutom visade sig vara en klok karl. ”Du”, sa jag uppriktigt och allvarligt, ”tror ni politiker verkligen på det där ni säger, vet ni något som jag inte vet?”. Men jag fick inget svar ty värden, som inte ville chikanera den högt uppsatte gästen, såg till att avbryta konversationen.

Jag fick alltså inget svar. Jag undrar fortfarande hur våra härskare tänker när det gäller migrationen. Jodå, retoriken har gradvis skärpts sedan två och ett halvt år tillbaka, men i handling märks knappt något. Jag träffar en del kloka och i samhällsdebatten väl insatta människor och frågar om jag missuppfattat saker och ting, om det finns en sannare och verkligare verklighet därute som jag inte förmår bli varse.

Då brukar de kloka människorna tystna, tänka och sucka. De har i allmänhet samma nedstämda uppfattning som jag, nämligen att all den här förnyelsen och åtstramningen som det talas om mest är prat och retorik medan de konkreta åtgärderna i stort sett lyser med sin frånvaro.

Vilket är du? Troligtvis ingetdera. Konservativ betyder att inte vilja förändra något utan i stället värna om det vi har. Det känns oförsiktigt. Progressiv är att fortsätta på den inslagna vägen i tangentens riktning vilket verkar om möjligt ännu värre. Reaktionär är att vrida tiden tillbaka vilket vi har fått lära oss är omöjligt och löjligt att ens nämna som alternativ.

I den nietzscheanska serien ”omvärdering av alla värden” ska jag därför bryta en lans för det reaktionära. Det är inte så att jag tror att man kan ställa in klockan på julafton år 1999 eller något annat godtyckligt datum i det förgångna och sedan därifrån börja på nytt som om tiden sedan dess aldrig hade passerat. Min avsikt är snarast pedagogisk. Det här är mental träning i syfte att ifrågasätta och kanske omvärdera ord och begrepp som fienden – PK-isterna – redan ha laddat med så kraftiga värderingar att vi ibland har svårt att tänka klart.

Ta exempelvis tankefiguren ”katederundervisning” eller, ännu värre, ”katederundervisning med pekpinne”. Om du lite försiktigt i en diskussion med en PK-ist föreslår att det kanske är bra om elever lyssnar på sina lärare kan det hända att du i retur får en vass blick och en väsning av innebörd att du ”kanske vill återgå till katederundervisning med pekpinne, va!”. Om du då inte är mentalt tränad kommer du säkert att skrumpna eftersom du fått lära dig dels att katederundervisning, med eller utan pekpinne, är reaktionärt, dels att allt reaktionärt är väldigt dåligt och skämmigt för den som blir påkommen med dito tankar.

Jag har massor med gånger på dessa sidor framfört en enkel men troligen sann observation om människans mentalitet av innebörd att uppfattningar börjar i magen och sedan förädlas – eller eventuellt rationaliseras; falskt förnuft existerar – till logiska föreställningar i hjärnan.

Uppfattningar börjar med känslor och avancerar sedan till tankar som går att uttrycka i ord. Ett snarlikt sätt att uttrycka saken är Thorilds diktum om att det är större att tänka rätt än att tänka fritt: man får låta känslorna blomma hur som helst men innan de ska upphöjas till vedertagna och accepterade åsikter så måste de kalfatras av förnuftets stränge censor och revisor.

Förnuftets och eftertankens otacksamma roll är att säga nej. Alla kandidater till erkänd åsikt är inte värdiga. Även från mina inälvor kan avskyvärda dimmor uppstiga. Det är förnuftets uppgift att agera köksfläkt och förhindra dessa dimmor från att förpesta och förvrida medvetandet.

Nu får mitt fria och nyfikna tänkande en impuls som säger till exempel att det inte finns någon sanning och att den vite mannen är alla olyckors ursprung och att alla människor i hela världen har rätt till tandvård på min bekostnad om de bara lyckas ta sig till Sverige. Jaså minsann, säger mitt fria och nyfikna tänkande imponerat av innovationshöjden och djärvheten i dessa hugskott. Men förnuftets trista censor och revisor ifrågasätter. Kan det verkligen vara på det viset?

Den här texten är lite slingrig, jag ber om ursäkt för det, men jag tror inte att perspektivet är fel.

Det finns två påstått motsatta intressen som båda finner anledning att förutspå fascimens återkomst, å ena sidan exempelvis Nordiska Motståndsrörelsen, som välkomnar händelsen, å den andra Dagens Nyheters kulturredaktion, som räds den. Den 17 maj framförde kulturredaktionens chef Björn Wiman sina åsikter med avstamp i Torgny Segerstedts idoga kamp mot nazismen i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning före och under andra världskriget.

Då visar det sig att Wiman tillskriver den goda kraften – Segerstedt – samma politiska analys som den onda kraften som idag, enligt Wiman, representeras av dataanalysföretaget Cambridge Analytica. Så här säger Wiman om Segerstedt:

Med sin bakgrund som teolog var han inte rädd för att närma sig de stora bråddjupen. Inte heller för de stora orden. Han förstod att politiken inte bara handlar om sakfrågor och fakta, utan att den är kamp om människans inre liv. 

OK, inte bara fakta, utan människans inre liv. Nu Cambridge Analytica:

I den stora skandalen kring dataanalysföretaget Cambridge Analytica nyligen avslöjades en av bolagets högsta chefer när han rättframt talade om filosofin bakom företagets påverkansoperationer – en insikt i människans inre som teologen Segerstedt både skulle ha förstått och fasat för: ”Det duger inte att bedriva en valrörelse med fakta, eftersom allt handlar om känslor”, sade Cambridge Analytica-chefen. ”Människans två grundläggande drivkrafter är hopp och rädslor och många av rädslorna är outsagda eller till och med omedvetna”.

I april förekom i liten debatt i Svenska Dagbladet som jag bedömer värd att återbesöka eftersom den illustrerar en hypotes som jag tycker mig få allt starkare belägg för när jag studerar samhällsdebatten. Hypotesen är att PK-ister ofta slirar i sina bedömningar och till och med förvränger sanningen. Det betyder inte att andra inte skulle ljuga. Alla ljuger. Hypotesen är bara att PK-ister verkar ha en särskild fallenhet för, eller kanske svagare spärrar mot, att skarva eller i varje fall uttrycka sig försåtligt.

Debatten började med att Lars Adaktusson, europarlamentariker för kristdemokraterna, krävde ett antal åtgärder för att den svenska staten åtminstone inte ska hjälpa islamistiska organisationer att sprida sin lära i Sverige. Till exempel, säger Adaktusson, måste det ekonomiska stödet till organisationer ”kopplade till Muslimska Brödraskapet och islamism” nu stoppas.

Adaktusson stödjer sig på den nyligen publicerade rapporten av docenten Aje Carlbom som utarbetats på uppdrag av Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap. Huvudbudskapet i Carlboms rapport, som jag förstår det, sammanfattar han själv så här:

Ett dilemma med att ge MB-associerade organisationer möjlighet att utveckla sin verksamhet är att det innebär att staten (eller andra bidragsgivare) erbjuder skattemedel till en mindre grupp aktörer som sprider budskap som underminerar den dominerande värdegrunden i samhället. Värden som ifrågasätts av aktivister i MB-associerade organisationer rör yttrandefrihet i religionsfrågor, värdet av jämställdhet mellan kvinnor och män, synen på homosexualitet och sexuella minoriteter och även antisemitiska uttryck.