I min förra artikel om beteendeekonomi beskrev jag hur fältet uppstod för ungefär 50-60 år sedan (exakt startpunkt beror på vem du frågar) när några ekonomer insåg att man kunde förbättra de ekonomiska modellerna genom att inkludera kunskap från psykologin och sociologin, samt genom att göra psykologi-liknande experiment för att utforska hur konsumenter fattar beslut. Experiment efter experiment visade att människor inte fattar beslut på det sätt som ekonomer i allmänhet hade antagit – vi är känsliga för grupptryck, flockbeteende, vi använder tumregler istället för att göra exakta beräkningar etc. Allt detta gick tvärs emot den dominerande neoklassiska modellen för konsumentbeteende.
Det största problemet för beteendeekonomer var att man inte hade någon egen övergripande teori – att upptäcka att en modell är fel betyder ingenting om man inte har en bättre som kan ersätta den. Denna modell kom äntligen år 1979 när Kahneman & Tversky publicerade prospektteorin, en teori de senare skulle belönas med Nobelpriset för.
Vad innebär då prospektteorin? Att förklara hela teorin skulle göra den här artikeln obarmhärtigt lång, men något förenklat så kan man säga att vanlig ekonomi utgår ifrån att rikare innebär lyckligare – den som tjänar 30 000 är lyckligare än den som tjänar 20 000 (om alla andra faktorer som påverkar lycka är lika), som i sin tur är lyckligare än den som går på socialbidrag och får 8 000.
I ett nytt avsnitt av podden ”Försöka förstå” pratar jag med författaren och debattören Jan Sjunnesson. Han fyllde nyligen 60 år och med anledning av detta gav han ut sin självbiografi Ett förhastat liv. Han föddes i ett idylliskt villakvarter i Uppsala 1958, blev en del av kulturvänstern på 70-talet, och gick sedan vidare till den sverigevänliga rörelsen på 2010-talet.






