För ungefär fyrtio år sedan skrev jag en roman för att visa att u-landsbistånd för det mesta är skadligt, inte för givaren, utan för mottagaren. För givaren är det snarast en behaglig syssla. Jag hade hållit på med den i tio år så jag visste vad jag pratade om.

Dåmera var detta en apart och ouppfostrad åsikt. Numera är uppfattningen närmast vedertagen. År 2015 fick skotten Angus Deaton nobelpriset i ekonomi för att han formulerat samma upptäckter om biståndets vansklighet som jag. Mer mainstream kan det inte bli.

Av detta kan du lära dig att du med förtröstan och stark övertygelse kan misstro folk som argumenterar för mer u-landsbistånd. Motsvarande grad av misstänksamhet bör du rikta mot u-landsbiståndets inhemska släktingar, exempelvis socialpolitiken och arbetsmarknadspolitiken. Även sådan verksamhet är, enligt min uppfattning, visserligen behaglig för apparatfolket men verkningslös och ofta till och med skadlig för klienterna.

Men den nattsvarta synen har jag inte på all mänsklig verksamhet. I så fall hade jag aldrig vågat sätta mig i en flygmaskin eller kliva in i en hiss. Jag litar på Airbus och Otis. Jag litar även på Skoda och Mercedes Benz, ja, till och med på Unilever. Jag äter Findus ärter utan att oroa mig det minst för några obehagliga bieffekter. Jag sätter mig med full tillit i en stol från Ikea.

När drottning Kristina hade abdikerat, konverterat och flyttat till Rom träffade hon den världsberömde portugisiskbrasilianske jesuiten Padre Antônio Vieira. Dessa två, som utvecklade någon sorts bekantskap, kanske rentav vänskap, tillhörde tidevarvets intellektuella och kulturella avantgarde.

Vieira kämpade bland annat för indianernas frigörelse från slaveriet på sockerplantagerna och för judarnas rättigheter (vilket sammantaget höll på att kosta honom livet på Inkvisitionens bål). Folket behandlade honom som en nutida rockstjärna. När han skulle predika kunde platsen utanför katedralerna vara ockuperade tidigt på morgonen av folk som vill säkra en plats i kyrkan.

Kristina, ”drottningen av Rom”, hade liknande status som en av Europas ledande kulturmecenater och förespråkare för religionsfrihet.

Men vad sade de egentligen till varandra? Jag beställde Vieiras samlade brev från en bokhandel i Lissabon och fick tre volymer på sammanlagt 1 800 sidor för 98 euro inklusive frakt. Jag fick två besvikelser.

Barn har inte så mycket erfarenheter och kan inte göra mogna bedömningar. De tänker därför infantilt. För att förstå det onda och det goda som händer i deras värld indelar de människor i dumma och snälla. I Vilda Västern var cowboysarna snälla och indianerna dumma (fast det numera kanske är tvärtom, sak samma). Under andra världskriget var amerikanerna snälla och tyskarna dumma (numera har nog amerikanerna blivit dummare medan tyskarna fortfarande är nästan lika dumma som de var förut). Svenskar, särskilt nysvenskar, är snälla eftersom alla har lika värde men det finns högerpopulister som inte har lika värde för att de är dumma.

De flesta barn som växer upp och skaffar sig erfarenheter upptäcker att en tolkning av världen som försöker förklara allt med att folk är snälla eller dumma inte funkar så bra. Till exempel duger den tolkningen inte till att förklara varför amerikanerna som var så snälla tidigare nu blivit dummare. Dessutom upptäcker barnet under sin uppväxt att motsvarande tankemönster finns även hos de dumma som alltså betraktar sig själva som snälla och andra som dumma. Om barnet dessutom, som grädde på moset, är introspektivt lagt så kommer det förr eller senare att få tillfälle att ifrågasätta sin egen läggning. Är jag verkligen alltid snäll?

Mänskligheten tycks ha två helt olika metoder att hantera det dilemma som det barnsliga tolkningsmönstrets hårda konfrontation med verkligheten orsakar. Den första metoden är envis fortsatt infantilisering. Man väljer att inte lära sig. Man slutar inte att förklara världen genom att dela upp människor i snälla och dumma.

Sedan jag för kanske fyrtio år sedan började utveckla någon sorts i bästa fall seriöst tänkande kring den svenska samhällsutvecklingen efter demokratins genombrott har jag hävdat att allt styrts av en enda dominerande formel, nämligen ”det blir bäst när centralt placerade experter fattar besluten”.

De tydligaste representanterna för detta tänkande var nog makarna Myrdal, som personifierade den centraliseringsiver som karaktäriserat svensk politik sedan 1930-talet (med ett tillfälligt avbräck i form av 1990-talets liberaliseringar). Paret Myrdal blev själva inkarnationen av den sociala ingenjörskonst som av socialdemokratin sattes i system från deras maktövertagande år 1932 och som till en början lite motvilligt men efter andra världskriget med ökande entusiasm anammades av de borgerliga politikerna. Folkhemmet byggdes på tanken att det blir bäst när välutbildade teknokrater i centrala myndigheter lade människornas liv till rätta.

Varifrån kom då den där föreställningen? En ytlig analys skulle kunna – och brukar – identifiera Vladimir I. Lenin som tänkandets ursprung. Det är rätt på så vis att Lenin, marxismens store praktiker, faktiskt introducerade centralstyrningen som ledande princip i sitt försök till samhällsbygge. Vad annat kunde han göra när ekonomin skulle organiseras efter en plan? När det hela kommit igång skulle staten, enligt Lenins vision, i varje fall vittra bort och det kommunistiska lyckoriket med fria och självständiga sovjetmänniskor slå ut i blomning.

Föreställ dig att du är med i en båtklubb som är jättetrevlig men har ett allvarligt problem, nämligen att det stjäls något alldeles förskräckligt. Problemet är särskilt bekymmersamt eftersom klubben efter noggranna undersökningar har kommit fram till att förövarna finns bland medlemmarna. Man vet rätt väl vilka tjuvarna är.

För att komma till rätta med saken har båtklubbens styrelse bestämt att inrätta en särskild kommitté som ska motverka stöld. Kommittén ska bestå av 47 föreningsmedlemmar som sitter i tre år var. Alla föreningsmedlemmar, varav en hygglig andel är tjuvar, har rösträtt.

Kommittén inrättades år 2006. För att säkerställa att inga tjuvar blir invalda har båtklubbens styrelse bestämt att endast hedervärda medlemmar ska kunna väljas till kommittéledamöter. Men eftersom det saknats fungerande metoder att kontrollera efterlevnaden av dessa regler har det visat sig, såklart, att tjuvaktiga medlemmar röstat in andra kända tjuvar i kommittén för att insatserna mot den allmänna tjuvaktigheten i båtklubben inte ska bli alltför besvärande för tjuvarna.

För att ytterligare villa bort korten har kommittén beslutat att systematiskt mobba en viss medlem. På kommitténs möten finns en fast punkt på dagordningen – punkt sju – då denne medlem ska förtalas och smutskastas.

Under de senaste kanske tio åren har en ny ostronart etablerat sig längs Sveriges västkust. Det är det japanska jätteostronet Crassostrea gigas, vilket på latin betyder jättetjockostron. Vi som är vana vid den svenska eller europeiska ostronarten Ostra edulis – ”ätligt ostron” – har inte alltid varit så förtjusta. Kanske har jag nu förlikat mig med japanesaren.

För de flesta människor är redan Ostra edulis äcklig i bemärkelsen att den ser alltför slemmig ut för att man i rått skick ska vilja stoppa den i munnen. Vi som lärt oss att efter citronering av mollusken få en särskild njutning av dess metalliska smak väcker därför ibland en sorts förfärad beundran från dem som ryser vid tanken att faktiskt äta detta fasta slem.

Japanesaren är däremot, enligt min uppfattning, genuint äcklig. Till skillnad från Ostra edulis, vars skal är runt och max en decimeter brett, ser gigasvarianten ut som en fjällig fot och kan bli flera decimeter lång. När man öppnar den fylls man, jag i alla fall, av avsmak. Det är inte bara ett normalt, fast slem, utan ett slem som är fyllt med ljust var och brunfläckiga utväxter.

Nu ska du inte låta dig påverkas av min preliminära avsmak för det japanska ostronet. Det är världens mest sålda ostron och kallas på eleganta restauranger i Paris för ”fines de claire” och uppskattas tydligen av fransmän.

Under de senaste årtiondena har ett politikerförakt vuxit fram i Sverige. Det har varit ett nytt inslag i den svenska kulturen.

Tidigare fanns ingen motsvarighet. Sedan 1930-talet hade socialdemokraterna ett starkt grepp om Sveriges politik. Socialdemokraternas motståndare – ”borgarna” – gillade inte vad socialdemokraterna hittade på och försökte artikulera alternativ. Båda sidorna hade sina anhängare som trodde på sina respektive förtroendevalda representanter. Borgerligt sinnade väljare trodde på sina borgerliga politiker och de socialdemokratiskt sinnade litade på sina representanter. Därför fanns inget utrymme för ett allmänt politikerförakt. Väljarna kanske ogillade sina motståndares förtroendevalda men eftersom de litade på sina egna gick det inte att ta avstånd från politikerna som kollektiv. Politikerna var ingen egen väldefinierad och sammanhållen grupp utan bara representanter för olika samhällsintressen.

Här kommer en text på följande tema och du är välkommen att vara med: Hurra va vi e bra! Vi som tycker likadant som ja.

Det som föranleder denna försiktigt självironiska text är ett avsnitt av The Rubin Report på YouTube från slutet av juni som redan fått nästan 600 000 visningar. Där satt ett gäng på fyra tämligen världsberömda herrar – Jordan Peterson till exempel – och resonerade inledningsvis kring Dave Rubins fråga varför just de närvarande kunde diskutera så respektfullt och civiliserat trots att de hade helt olika uppfattningar i rätt viktiga frågor som till exempel ifall abort skulle vara tillåtet och i så fall fram till vilken veckas graviditet.

Vi – du och jag – skulle antagligen ha kunnat vara med i sällskapet och deltagit i den respektfulla och civiliserade konversationen. Samt gratulera oss själva till vår grad av finess och begåvad artighet.

Men jag säger som Johan Ludvig Runeberg om marketenterskan Lotta Svärd: Något tålde hon att skrattas åt, men mera hedras ändå. Man kan skämta om de fyra herrarnas antagna självgodhet, men deras argument har tyngd. Det handlar om demokratiskt sinnelag och vetenskapligt sanningssökande. Alla som säger sig företräda sådant behöver inte nödvändigtvis vara posörer.

Jag tror jag har sagt det här förut, men eftersom jag själv glömmer det hela tiden så säger jag det igen. Förresten ska jag säga det på ett annat sätt.

Standardmodellen för förståelsen av samhället, i varje fall en av standardmodellerna, är att det finns tre skikt. Högst upp finns Suveränen. Suveränen kan vara en enväldig kung som Karl XII eller en samling oligarker eller, som hos oss, ett gäng politiker.

Det andra skiktet är Apparaten. Apparaten kan vara den karolinska krigsmakten eller det antika egyptiska prästerskapet som hjälpte Farao att göra sin grej vilket var att bygga pyramider eller, som hos oss, välfärdsstaten.

Det tredje skiktet är Folket. Folket försörjer de två övre skikten.

Lite förmätet påstår jag att den modellen fungerar för alla samhällen. Däremot säger modellen inget om de inbördes maktförhållandena mellan skikten och ej heller något om vad folk i allmänhet anser att de övre skikten är till för.

Som jag nyligen skrev så indelas de mänskliga incitamenten lämpligen i de krävande och ofta obehagliga piskorna samt de lockande morötterna. Nu ska jag behandla morötterna med särskild inriktning på livsförhållandena för vårt lands makthavare.

Rent allmänt kan morötter uppdelas i två typer: ekonomiska och statusorienterade eller närmare bestämt pengar respektive ära. Redan där hamnar vi i intellektuella svårigheter för dessa är inte så distinkta som man skulle vilja. Exempelvis kan ju den som är rik åtnjuta hög prestige bara för att han är rik. Men de analytiska finesserna struntar jag i just nu eftersom de flesta av oss kan intuitivt skilja på en sådan som Farbror Joakim, som enbart drivs av penninghunger, och en sådan som Karl XII som nog mer brydde sig om äran.

Jesus, Moder Theresa, van Gogh och Charles Darwin, sådana som drivs av nyfikenhet och upptäckarglädje eller rentav godhet, är svåra att placera i detta enkla schema. Samma sak med de nyttiga idioter som tror att de gör mänsklighetens ärenden men i själva verket bara stödjer kommunistpartiet (eller något annat skumt samhällsintresse). Så jag lämnar nästan alla komplikationer därhän.

Av en händelse råkade jag, mitt i den lata sommarsemestern, i bokhyllan upptäcka en bok som jag skrev för ett kvarts sekel sedan. Den heter Molnstoden (och finns till och med som talbok upptäckte jag till min förvåning; ska jag inte ha immateriella rättigheter och pengar?).

I en vänlig recension skrev Widar Andersson att jag ”demonstrerar såväl djupa samhällsinsikter som en stark tro på människans möjligheter i vår föränderliga värld”.

Jag beskriver entusiastiskt hur Sverige kunde ta sig ur sin svacka, som redan för 25 år sedan var uppenbar, bara vi lyckades mobilisera den folkliga kraft som jag påstod fanns i landet. Jag menade att vi till och med hade goda chanser att dra god nytta av migrationen – vid den tiden till stor del från det forna Jugoslavien – som vid det laget hade börjat bli en sten i den svenska skon. För att illustrera lät jag pastorn i Lönneberga – symbolen för det gamla Sverige – hålla följande adventspredikan om hur Lönneberga klarat utmaningarna (som vid det laget fortfarande var utmaningar, inte, som nu, etablerade misslyckanden):