Folkhälsomyndigheten oroar sig över att ”allt fler barn och unga i Sverige rapporterar psykisk ohälsa” och har därför skrivit en rapport i ärendet. Med psykisk ohälsa menas att lida av psykosomatiska symtom. Det finns tydligen åtta stycken psykosomatiska symtom som beskrivs så här:

… dels fyra psykiska symtom: sömnsvårigheter, nedstämdhet, irritation och nervositet, dels fyra somatiska symtom: huvudvärk, ont i magen, ont i ryggen och yrsel…

Om man haft ”minst två av dessa symtom, mer än en gång i veckan, under de senaste sex månaderna” så lider man av psykisk ohälsa.

Från 1986 till 2014 har andelen pojkar i yngre tonåren som är psykiskt sjuka i denna bemärkelse ökat från sådär 20 procent till kanske 22 procent. För flickor är motsvarande siffror ungefär 25 och 40.

Nu ställer sig Folkhälsomyndigheten frågan vad denna ökning kan bero på. Själv fylls jag av förundran. Hur ska ett barn ens kunna svara på frågan om det haft minst två av dessa symtom mer än en gång i veckan under det senaste halvåret? Jag klarar det inte. Ska det vara minst en gång i veckan varje vecka i sex månader eller räcker det med mer än en gång under en vecka? Vad betyder irritation? Jag kan bli misslynt flera gånger om dagen. Är jag då ett psykfall? Det är klart att man har motgångar. Man blir ledsen då och då. Det är en del av livet. Räknas det som nedstämdhet?

Många svenskar gruvar sig inför framtiden. Jag är en av dem. Ibland träffar jag personer som säger att jag inte ska vara så pessimistisk eftersom problem som skolan och migrationen går att lösa. Sverige är bra på att lösa problem, säger de.

På stängslet kring fotbollsplanen på Östra Reals skolgård har någon fäst texten ”Det fixar sig alltid”. Det är kanske sant. Men det känns inte så. För femtio år sedan så kändes det så, men inte nu längre.

Att framtiden kändes trygg för femtio år sedan berodde på att svenskarna då fortfarande var ett homogent, ambitiöst, plikttroget och arbetssuget men kanske lite tråkigt folk, ett folk som inte skapade några oöverkomliga problem för överheten, exempelvis inga skjutningar, inte så många våldtäkter, inga stenkastningar på blåljusfordon. Det värsta som kunde hända, förutom raggarbråk, var sådant som almstriden i Kungsträdgården år 1971, då polis drabbade samman med demonstranter som motsatte sig myndigheternas planer att fälla tretton almar i parken. Det blev oroligheter en natt och sedan ändrade sig myndigheterna. Almarna står kvar.

Det som oroar mig nu för tiden är att de problem som folk skapar verkar just oöverkomliga för den överhet som satts att hantera dem, till exempel polis, skolväsende och sociala myndigheter. Hur jag än skärper blicken ser jag inga trovärdiga åtgärder från överhetens sida. Jag hör en massa ord, men uppfattar inga verkningsfulla handlingar. Tvärtom kan jag bara se, Gud hjälpe mig, att problemen förvärras. En rak trendframskrivning – en enkel men otillförlitlig framtidsgenerator (otillförlitlig eftersom inga prognoser är tillförlitliga) – pekar mot eskalerat våld och mer blodsutgjutelse.

Den svenska mentaliteten är en välkomponerad blandning av Jantelagen och solidariteten. Dessa två principer är motsatta och skapar tillsammans förutsättningar för just det som är svenskhetens motto och framgångsformel.

Jantelagen formulerades ursprungligen av den dansknorske författaren Aksel Sandemose i boken En flykting korsar sitt spår (1933) och avser egentligen inte Sverige, utan mentaliteten i den påhittade byn Jante i Danmark, men den duger även för vårt land. Så här lyder Jantelagens första åtta bud:

1. Du skall inte tro att du är något.
2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.
3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.
4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.
6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.
7. Du skall inte tro att du duger till något.
8. Du skall inte skratta åt oss.

Innebörden är att ingen ska anse sig bättre än någon annan. Håll dig på mattan, Johansson, även om du blir miljardär eller ledamot av Svenska Akademien! Vi kommer aldrig att acceptera att någon sticker upp.

Socialdemokraterna har i dagarna presenterat ett 14-punktsprogram för ”en trygg migrationspolitik för en ny tid”. Vad ”trygg” i detta fall betyder är oklart. Dagens Nyheter anser på ledarplats den 5 maj att 14-punktsprogrammet ”ingår i ett stort socialdemokratiskt antimigrationsprojekt” och att socialdemokraterna nu bygger en ”befästad nation, ej en öppen”. Svenska Dagbladet säger samma dag att socialdemokraterna ”stramar åt migrationspolitiken ytterligare”.

Bland etablissemangspersoner i länder som Sverige och USA finns en oro för fascismens återkomst. Madeleine Albright, USA:s utrikesminister under Bill Clinton, skrev nyligen en artikel i The New York Times i ärendet. ”Kan vi stoppa Trump innan det är för sent?” var rubriken. ”Fascismen är ett allvarligare hot nu än någonsin tidigare sedan andra världskriget”:

Bland varningstecknen ingår maktlystnaden hos regerande partier i Ungern, Filippinerna, Polen och Turkiet som alla är allierade med USA. Den råa ilska som göder fascismen syns på andra sidan Atlanten i nationalistiska rörelser som ogillar idén om ett enat Europa, även i Tyskland, där det högerextrema Alternative für Deutschland har blivit det främsta oppositionspartiet. Risken för despotism syns i Putins Ryssland… i Venezuela kommer den hänsynslöse ideologen Nicolás Maduro troligen att vinna ett riggat val… I Kina har Xi Jinping ändrat konstitutionen för att förlänga sitt maktinnehav… Runt Medelhavet har den en gång så lovande arabiska våren förråtts av självhärskare som Abdel Fattah el-Sisi i Egypten… Tack vare allierade i Moskva och Teheran behåller tyrannen Bashar al-Assad sitt strypgrepp över en stor del av Syrien… Under tiden ökas möjligheten att fascismen får nya chanser att sprätta runt på världscenen genom Donald Trumps flyktiga presidentskap… Amerikanskt ledarskap behövs med omedelbar verkan… Men Trump har målmedvetet minskat Amerikas positiva inflytande och styrka i globala församlingar.

Det där är vanliga tongångar inom de västliga etablissemangen. Det kunde ha stått i Dagens Nyheter. Jag anstränger mig för att förstå argumentet, men det lyckas inget vidare för jag tycker det finns ett jättelikt hål i resonemanget som gör att det inte går ihop. Den underliggande tanken verkar vara att om man ger fan, det vill säga fascismen, ett lillfinger så tar han hela handen och har strax erövrat hela kroppen. Fascismen liksom invaderar samhällena lite i taget och därför måste man stämma i bäcken och dränka honom så fort han dyker upp.

Sedan några år har det tydligen varit möjligt att köpa sig goda betyg på högskoleprovet. För uppemot 200 000 kronor kan man skaffa sig full pott genom att betala några bildade och kunniga människor som sitter utanför provsalarna och sänder rätt svar via radio till en mottagare som fuskaren placerat i örat.

Ministern för högre utbildning och forskning, Helene Hellmark Knutsson, är uppskakad: ”Det är oerhört upprörande att människor kan fuska sig in på högre utbildning och också till attraktiva utbildningar”, säger hon till Aftonbladet.

Det är minst två saker med detta som är underligt. För det första har oskicket alltså pågått i flera år. Myndigheterna har känt till det men tydligen inte fått stopp på det. Ministern säger att hon har en ”ständig dialog” med den ansvariga myndigheten, Universitets- och högskolerådet. Hon ”vet att rådet vidtagit flera åtgärder”. Är inte detta oroväckande lamt av verksamhetens högsta ansvariga? Och just som fusket blossat upp till skandal i media säger hon att om det behöver ”göras ytterligare åtgärder kommer vi att ha den fortsatta dialogen”. Om det behövs åtgärder? Nu när hela svenska folket uppmärksammats på skamfläcken? Kan ministern tänka tanken att det kanske inte skulle behövas några åtgärder?

Händelsen är nog bara ytterligare ett exempel på att vi numera i Sverige struntar i regler som vi tycker är jobbiga. En ledamot av Svenska Akademien som blir stött struntar i att gå på mötena och de andra ledamöterna struntar i att, enligt regelverket, utesluta skolkarna.

Det kan vara så att Google har satt någon algoritm på mig som gör att det bara dyker upp föredrag om postmodernism när jag surfar till YouTube, men jag tror inte det. Jag tror att det faktiskt är så att filosofer i de kulturer vars språk jag begriper och vars tänkare jag söker – de engelsktalande och de portugisisktalande – ägnar en stor del av sin uppmärksamhet åt just postmodernismen. Och att jag besvärar mig med att lyssna på dem beror på att jag också försöker förstå vad postmodernismen handlar om. Nu ska jag tala om vad jag har kommit fram till.

(Jodå, jag förstår även svensktalande filosofer om sådana finns, men jag har inte hittat några på YouTube.)

En första observation är att ingen vet vad postmodernismen egentligen är. Den är inte huggen i sten. Jag menar inte att den inte skulle finnas, utan bara att den inte har den bestämda form som exempelvis marxismen och islam. Postmodernismen har ingen helig bok som Kapitalet eller Koranen där den vetgirige kan få säker upplysning. Postmodernismen är ingen profetlära. Postmodernismen är i stället en konstruktion, ett grupparbete om du så vill. Den konstruerades efter andra världskriget av en ny klass av tänkare, i huvudsak professorer på de humanistiska fakulteterna vid västvärldens universitet.

Du kanske tror att det här är någon sorts ideologisk propaganda, men det är det inte. Det här är solid, vetenskaplig sociologi eller statskunskap eller något annat stabilt och vederhäftigt akademiskt ämne i den genren. Nationalekonomi, kanske.

Med kapitalism menar jag en samhällelig ordning där produktionen sker i privata, konkurrerande företag för vilka sanningens ögonblick inträffar när företaget möter sin kund. Jag kallar ögonblicket för sanningens eftersom det är just den stunden som avgör företagets öde. Tänker kunden köpa eller tänker han inte köpa? Det finns vid detta tillfälle ingen gräns för hur lismande inställsamt och fjäskigt företaget beter sig mot kunden. Företaget gör allt för att kunden ska känna sig viktig och må bra. De sprutar till och med ut behagliga dofter i galleriorna, allt för att de potentiella betalarna ska sväva på moln.

Med socialism menar jag ett socialt system där produktionen sker i anslagsfinansierade byråkratier, typ landstinget och Migrationsverket. Även sådana system har sina sanningens ögonblick som kulminerar i producenternas anslagsäskanden eller bidragsansökningar. Anslaget representerar producentens öde i den bemärkelsen att anslaget kan gå uppåt eller nedåt allt efter de beslutande politikernas aktuella sinnestillstånd.

Även om jag personligen oroar mig för Sveriges framtid – och tjatar en hel del om denna oro – så är det nog ett faktum att världen som helhet historiskt sett går från framgång till framgång. Det är i alla fall huvudbudskapet i boken Factfulness, utgiven av Natur & Kultur och skriven av Hans Rosling samt hans son Ola och svärdotter Anna.

Poängen slås in sida upp och sida ned, enkelt, pedagogiskt och övertygande. Den andel av jordens befolkning som lever i extrem fattigdom har nästan halverats under de senaste 20 åren. Anade du det? Vilken är medellivslängden för världens befolkning i genomsnitt? frågar Roslings, är den 50, 60 eller 70 år? Rätt svar är 70 år, vilket nästan inga människor svarar enligt Roslings undersökningar. Det är samma sak med alla deras frågor. Folk tror att världen är i sämre skick än den är och dessutom att nästan allt går åt fel håll. Folk betyder i det här fallet inte bara så kallade vanliga människor, utan även experter, det har Roslings statistiska belägg för. Särskilt okunniga verkar journalister vara.

Roslings jämför andelen rätt svar för olika yrkesgrupper och för folk i olika länder med vad en schimpans, det vill säga slumpen, skulle ha åstadkommit. De finner att folk för det mesta svarar mer pessimistiskt om världens tillstånd än vad slumpen skulle ha gissat. Slutsatsen, som Roslings inte riktigt formulerar, är att nästan alla människor har en fördomsfullt negativ uppfattning om människors förhållanden på jorden.

När betydelsefulla tänkare säger saker som man inte förstår eller inte instämmer i så känner man sig ofta dum. Det beror troligen på att man inte anser sig vara en auktoritet även om man, som jag, har gått på alla möjliga universitet.

Så har det genom livet alltid varit för mig. Det vore mig fjärran att klaga. Livet har hittills behandlat mig mycket välvilligt. Men i intellektuella frågor har jag alltid känt mig lite vid sidan om. Det har alltid funnits specialister med ett annat perspektiv som ansetts mer bildat, kunskapsmässigt mer välgrundat eller i största allmänhet mer genomtänkt. Därför har jag aldrig lyckats med någon vidare akademisk karriär. När jag doktorandstuderade i ekonomisk historia vid Uppsala universitet gav jag upp därför att jag för det första tyckte studierna var oändligt tradiga och långsamma och för det andra hade fått ett jobb som chef för svenska ambassaden i Guinea-Bissau, ett obetydligt land i Västafrika.

Jag skriver detta för att inspirera kurage, i den mån det behövs, hos andra människor som eventuellt, liksom jag, tidvis kan ha känt sig bortgjorda och korkade för att de inte varit precis ton-i-ton med det intellektuella modet.

Om man inte förstår det här med var huvudmotsättningen i samhället går, säger jag för femtioelfte gången, så har man ingen chans att förstå vad som händer runt omkring oss. Jag tar det från början och fyller sedan på med belysande exempel.

Huvudmotsättningen i Sverige idag går mellan å ena sidan den dominerande klassen (eller gruppen eller skiktet eller vad du vill) som består av politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex (som har sina lydiga härolder i media) och å den andra sidan den nettoskattebetalande medelklassen.

Klasskampen förs med idéer. Striden handlar om tolkningsföreträdet på verkligheten. Den vars tolkning är allmänt accepterad har makten. Var och en av de motsatta klasserna har sin tolkning. Samhällstolkning kallas ideologi. Politikerväldet et consortes har sin ideologi som kallas PK-ismen. Den nettoskattebetalande medelklassen har sin ideologi som vi kan kalla för sunt förnuft eller gråsossetänkande eller något ditåt.

Onsdagen den 25 april 2018 kan vara ett bra datum att lägga på minnet för den som intresserar sig för tidsandan och dess uttryck. Då sände Sveriges Television en uppgörelse i Uppdrag Granskning mellan den framstående journalisten Janne Josefsson och den uppburne scenpersonen Özz Nûjen. Inslaget är 17 minuter långt.

Eftersom jag är förmäten nog att inbilla mig att det jag skriver ska vara av intresse lite längre än veckan ut – jag siktar närmare på seklers uppmärksamhet – så skulle jag aldrig ha skrivit om detta om jag inte tyckte programmet var epokgörande och då inte bara för att det var Josefsson avskedsföreställning på Uppdrag Granskning.

Bakgrunden är att Özz Nûjen tillsammans med sin syster och systerns man äger två hus på Gotland. För några år sedan renoverades ett eller båda dessa hus. I arbetet engagerades drottningsgatsterroristen Rakhmat Akilov som erkänt att han jobbade svart. Omkring 85 000 kronor ska ha satts in på hans personliga bankkonto som ersättning för enkla assistentjobb på Nûjens hus.