
Ibland har jag funderat på vad som hände när den vite mannen på sina upptäcktsresor träffade folk från andra kulturer. Columbus, till exempel, vad gjorde han när han kom iland på Bahamas och träffade lokalbefolkningen? Sträckte han fram handen och sa god dag, jag heter Christofer?
Av en lycklig tillfällighet råkade jag komma över en ögonvittnesskildring av ett motsvarande kulturmöte som inträffade åtta år senare, nämligen när portugisen Pedro Alvares Cabral år 1500 med en flotta på ett dussin skepp landade i det som sedermera kom att kallas Brasilien.
Ögonvittnet hette Pero Vaz de Caminha och var skrivare hos Cabral. Skildringen är ett brev som Pero skrev hem till kung Manuel den Store.
På långt håll såg portugiserna en liten grupp människor på stranden. Cabral sände iland sin närmaste man Nicolau Coelho i en roddbåt. När Coelho kom fram hade det samlats ett tjugotal representanter för lokalbefolkningen. De var ”bruna, nakna utan något som täckte deras blygd. De hade pilbågar och pilar i händerna. Coelho signalerade åt dem att lägga ifrån sig pilbågarna och det gjorde de”. De kastade en huvudbonad av papegojfjädrar till Coelho och han kastade sin röda mössa tillbaka. Det verkade fungera som ett slags ömsesidigt förtroendeskapande åtgärder.




Den ryske författaren Fjodor Dostojevskij (1821-1881) skrev 1866 den berömda boken Brott och straff. Huvudpersonen är den fattige ex-studenten Raskolnikov som anser sig vara en extraordinärt begåvad person (läs politiskt korrekt). Han anser sig ha rätt att mörda en hatad pantlånerska som han ser som en ond värdelös parasit (läs brunråtta) för att uppnå ett högre syfte (läs rätt värdegrund). Raskolnikov (som dagens politiker) existerar utanför de moraliska gränser som gäller ”vanliga” människor, med rätt att stå över lagen. Han bygger sin moral på allmännyttan och mordet på pantlånerskan har egentligen en ideologisk grund (att utrota brunråttor).