I Sverige har vi en statlig värdegrund. Wikipedia säger att denna värdegrund är unikt svensk även om den ibland gästspelar i Norge: ”Det svenska begreppet värdegrundsarbete har inte förbindelse till den internationella diskursen.”

Vem som har uppfunnit värdegrunden eller ens vad den betyder är oklart. När man googlar på företeelsen får man lätt känslan av att det är Skolverket och andra pedagogiska myndigheter som ligger bakom. Den centrala tesen i värdegrunden verkar vara den numera så välbekanta idén om ”alla människors lika värde”.

Jag har flera gånger försökt rycka undan mattan för den idén, till exempel här och här. Liksom så många andra har jag påpekat att sentensen är en säregen svensk och norsk felöversättning av första paragrafen i FNs deklaration om mänskliga rättigheter, där det i själva verket står att alla människor är lika i värdighet. Således inte ”värde”, utan ”värdighet”.

Politikerväldet stödjer sig på sin organisatoriska apparat, det vill säga myndigheter och andra slags intressen inom det välfärdsindustriella komplexet. Denna organisatoriska apparat består av anslagsfinansierade organisationer. Anslagsfinansierade organisationer har, som jag tjatat om till leda, en enda urdrift, nämligen att maximera sin omsättning, alltså sin budget. Företag maximerar vinsten, anslagsfinansierade organisationer maximerar omsättning. Glöm aldrig det. Det är en järnlag.

Man måste också förstå att politikerväldets organisatoriska apparat visserligen på kort sikt är specialiserad, exempelvis att Migrationsverket är specialiserat på migrationsfrågor och Sida specialiserat på u-landsbistånd. Men på lite längre sikt är organisationssystemet synnerligen flexibelt. På lite längre sikt kan de ägna sig åt vad som helst som gör det möjligt för systemet att maximera omsättningen. På längre sikt är det allätare.

Ursäkta, men även enkla frågor måste få ställas. Fram till för tvåhundra år sedan, när engelsmännen i imperialistisk anda bestämde sig för att förbjuda slaveriet i hela världen och engagera hela sin överlägsna krigsflotta i kampen mot den transatlantiska slavhandeln, så har slaveriet varit en självklar inrättning sedan skapelsen. Har mänskligheten fram till det att västerlandet, framför allt England, således tills helt nyligen började protestera mot slaveriet, haft fel? Och om England hade rätt i att opponera mot slaveriet, vad var då det fel med slaveriet som England hade upptäckt?

Om du är chockerad över frågeställningen är du välkommen att sluta läsa här. Om du i stället är lite förvånad och nyfiken kan du fortsätta.

Frågan uppstod hos mig när jag nyligen läste en bok av den brasilianske politikern, författaren och rike jordägaren Joaquim Nabuco (1849 – 1910):

Är det bara som jag känner eller håller samhällsdebatten på att bli alltmer hysterisk?

Metoo-kampanjens efterbörd i form av en teaterdirektörs självmord visar vad som kan hända när överspända och obehärskade ordvrängare – i det här fallet etablerade PK-journalister i huvudsak inom ledande media – tar kommandot över debatten och tidsandan.

Metoo-kampanjen fyllde mig med förundran och vämjelse redan när den startade (vilket jag skrev om och blev vederbörligen utskälld för). Det här är inte Sverige, tänkte jag, utan mer Tahrir-torget på ”vredens dag”.

Men det var två skillnader mellan Kairo-händelserna och den svenska Metoo-kampanjen. För det första utövades fysiskt våld i Kairo, medan det svenska våldet var psykiskt ehuru minst lika orättvist och förödande för offren. För det andra hämtades förövarna i Kairo från den lokala dräggen, medan de svenska förövarna bestod av landets ”intellektuella elit” som, visade det sig, inte kunde låta bli att uppföra sig som drägg. Eliten kände sig ha både skyldighet och rätt att hata även om de saknade bärande skäl till sitt hat. Det var hat för hatets egen skull.

Jag är mycket naiv i en del avseenden och jag gillar att ha en del söndagsskoleaktiga uppfattningar.

Upplysande utvikning: Söndagsskolan var en av kyrkan organiserad utbildning i bibelkunskap och kristen tro. Konceptet uppfanns i England på 1780-talet. Syftet var att förhindra att ungdomar från slummen hamnade i kriminalitet. Ett annat syfte var att skicka ungarna till kyrkan så att mor och far fick lugn nog att ringa in veckans herdestund. Redan 1851 startade den första svenska söndagsskolan. Om Svenska kyrkan ville göra någon nytta kunde den återuppliva initiativet i utanförskapsområdena. Problemet är väl att förkunnarna måste ha en brinnande gudstro för att engagera deltagarna. Det kan vara svårt för Svenska kyrkan att hitta sådana.

En av mina troskyldiga uppfattningar är att yttrandefrihet är en fantastisk och välsignelsebringande idé. De bästa och mest produktiva ögonblicken i människans liv är när någon säger eller skriver något oväntat, något nytt, något som kanske är förbjudet och en stunds förvånad tystnad uppstår i sällskapet och alla inser att de just begripit något som tidigare varit diffust och oklart. En sorts sanningens ögonblick. Det inträffar bara om folk törs ge uttryck för sina uppfattningar och om dessa uppfattningar tolereras av andra. Detta gäller såväl i de små sammanhangen som i samhällslivet i stort.

Stor förvirring råder. Läget är utmärkt.

Så sa ordförande Mao Zedong medan han fortfarande var en ung revolutionär som strävade efter makten i Kina. Han menade att förvirring är motsatsen till stabilitet och att rådande makthavare sitter löst när förvirring råder vilket gynnade honom och hans rörelse i egenskap av maktpretendenter.

I Sverige idag står den politiska huvudmotsättningen inte längre mellan höger och vänster, som i det numera passerade marxistiska schemat, utan mellan å ena sidan politikerväldet (med vidhängande välfärdsindustriellt komplex) och å den andra den nettoskattebetalande medelklassen (eller ”verklighetens folk” som förre KD-ledaren Göran Hägglund gjorde ett – av partiets PK-ister tyvärr aborterat – försök att benämna den svenska majoritet som tror på sunt förnuft snarare än PK-sektens dogmer).

Min pappa brukade formulera en gåta som lät så här: Vad är det som alla vill bli, men ingen vill vara? Rätt svar är ”gammal”.

Även jag har komponerat en gåta. Svaret är inte lika uppenbart som min pappas, men det kan ändå behöva övervägas. Gåtan: Vad är det som alla vill ha, men ingen vill ta hand om? Svaret: Barn.

Efter ett idogt studium av mänskligheten med inslag av introspektion har jag kommit fram till att det här med skötsel och uppfostran av barn är en rätt trist sak som man gärna överlämnar till andra.

Det räcker med att se filmer och läsa böcker om den engelska överklassens liv under den viktorianska eran. Den svenska högborgerligheten låg vad jag förstår inte så långt efter även om dess livsstil inte blivit så noggrant dokumenterad som de engelska motsvarigheterna i konsten och eftervärldens TV-serier.

År 1975 fattade en enig riksdag beslut om att införa mångkultur i Sverige. Så här står det i proposition 1975:26:

Invandrar- och minoritetspolitiken bör präglas av en strävan att skapa jämlikhet mellan invandrare och svenskar. Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.

Min uppfattning är att den eniga riksdagen inte förstod vad den fattade beslut om. Mycket få svenskar för fyrtiotre år sedan hade minsta aning om vad kultur är för något. Utan att vara nedlåtande vill jag påstå att riksdagsledamöterna inte upplevt någon annan kultur än den svenska även om de någon gång faktiskt kommit i kontakt med andra västerländska kulturer. De hade kanske varit i USA och kommunicerat på stapplande engelska eller kanske till och med varit på charterresa till Kanarieöarna och beställt middag på samma trevande engelska språk. De hade ingen aning om hur olikartade folks tänkesätt och beteenden faktiskt är i olika kulturer. De trodde – det kan låta som en nedvärderande bedömning, men jag har upplevt det hos mig själv – att alla andra folk innerst inne egentligen tänkte som vi svenskar gör eftersom vårt och andra västerländska folks tänkesätt är så självklart rätt i våra egna ögon.

Från 1980-talet och en bit framåt ägnades stor uppmärksamhet åt besök i Stockholms skärgård av påstådda ryska miniubåtar. Pådraget från svensk sida var enormt både från militärens och medias sida. Militären, som vid det laget fortfarande fanns, skickade fartyg och helikoptrar för att fånga inkräktarna. Flera gånger rapporterades att ”säkra” och ”konstaterade” ubåtar låg och tryckte på botten någonstans och att det bara var en tidsfråga innan de skulle tvingas till ytan. Spänningen var gränslös. I oktober 1982 spärrade marinen av Hårsfjärden för att fånga en säker ubåt.

Det blev aldrig några fångster, varken då eller senare. Det beror inte på att militären saknade vapen eller beslutsamhet. I Hårsfjärden släppte marinen 44 sjunkbomber och la ut fyra minor. En sjöofficer som jag känner var med. Han sa att krigsmakten inte tvekade att döda eventuella ryssar. Det här var på allvar.

Det tillsattes en statlig Ubåtskommission och det kom minst tre statliga offentliga utredningar i frågan. Det officiella Sverige var övertygat om att ubåtarna var på riktigt. Sedan gick det över.

Jag brukar hävda att alla starka idéer utvecklas i USA. De uppfinns ofta av det intellektuellt ledande skiktet tänkare vid de fina universiteten. När idéerna når en viss grad av mognad bildar de frön som lyfts upp i atmosfären och fångas av passadvindarna. Så sprids dessa frön över världen för att sedan ramla ned och försöka slå rot.

I Sverige är marken bördigare än någonstans annars för dessa frön från amerikanska universitet. Det beror på att PK-ismen har redan har ett sådant järngrepp på det offentliga samtalet – ty det nya amerikanska idégodset har under de senaste årtiondena handlat om att vidareutveckla det politiskt korrekta; det är därför president Trump framstår som ett så främmande, skärande och obehagligt oljud – att lite mer av samma inte väcker något motstånd utan tvärtom smälter så fint in som ytterligare en vacker blomma i en välkomponerad bukett.

I det etablerade PK-istiska amerikanska idépaketet ingår ett kraftigt avståndstagande från den västerländska civilisationen som sedan andra världskriget har sitt centrum i USA.

Egentligen borde jag ha blivit paleontolog. Man visar en nyupptäckt, hundra miljoner år gammal benbit för en paleontolog. Han vrider och vänder på skelettdelen och hummar ett litet tag. Därefter ritar han upp hela den dinosaurie som benbiten kom från. En skicklig paleontolog kan säkert av skelettfragmentet även bestämma skräcködlans färg och läte.

Med det menar jag att du inte behöver ta vad jag säger på allvar, men det kan ju hända att jag har rätt.

Den moderate riksdagsmannen och partistyrelsemedlemmen Hanif Bali har blivit petad från partistyrelsen och, verkar det, förbjuden att twittra. Det beror på att han betett som olämpligt, klandervärt och omdömeslöst. Bali själv erkänner skamset sin skuld.

Jag har försökt sätta mig in i ärendet för att förstå vari det påstådda brottet består. Det är inte det enklaste.

Människor indelar sig i olika grupper och dessa grupper kämpar mot varandra om vilken grupp – eller kombination av grupper – som ska bestämma.

Jag tror att det är ett rimligt allmängiltigt utlåtande om människans tillstånd. Sedan är det en annan sak att grupperna och kampen dem emellan kan formera sig helt olika allt efter tid och rum på olika, oftast svårtolkade, sätt. Det är först när arméerna ställer upp sig på led mot varandra och börjar skjuta som gruppernas karaktär klarnar. Fram till dess kan man bara spekulera och resonera kring frågan om vilken grupp som står i harnesk mot vilken just här och nu.

Även i vårt land, brukar jag påstå, står grupper mot varandra. Den ena gruppens kärna består av politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex. Den andra gruppens kärna består av den nettoskattebetalande medelklassen.

För att förstå det här, tror jag, måste man klargöra kampens nuvarande natur. Det handlar hos exempelvis om att de olika grupperna etablerar och finansierar sina respektive styrkor nästan som Tyskland och Frankrike och andra länder gjorde inför första världskriget. Hos oss är emellertid väpnad kamp lyckligtvis inte påtänkt. Kampen sker med andra medel än kulor och krut.