
Idag den 24 april har det gått 77 år sedan Karin Boye gick bort. Hennes liv blev kort, bara fyrtio år. Under de åren hann hon ge ut fyra diktsamlingar, en femte kom postumt. Hon var liksom Nils Ferlin en av 1900-talets populäraste poeter. Boye kom inte från Uppsala utan från Göteborg, men hon var upsaliensare, det vill säga hon låg i Uppsala, och hon var en upsaliensisk poet.
Mycket har skrivits i Uppsala, och mycket har skrivits om Uppsala. Vad är uppsalapoesi? Det är enkelt: uppsalapoesi är poesi om Uppsala även om den skrivits någon annanstans. Som Boye anmärker i ett brev av den 13 maj 1922: ”I den här sta’n vimlar det av lyriker som maskar i en gammal ost …” I början av 1800-talet var Stagnelius student i Uppsala, men man letar förgäves efter upsaliensiska bilder i hans diktning. Han var en poet i Uppsala, men ingen uppsalapoet. I Boyes fall råder intet tvivel om hennes ställning som uppsalapoet: hon skrev både i och om Uppsala.
I dikten ”Till Carolina Rediviva” hyllar Boye universitetsbibliotekets visa, lätt ironiska leende: ”å Carolina min vän, bakom björkens frostiga ris” och i ”Tillägnan” upplever diktjaget en kuslig och hård vinterstämning som frammanar bilder från Uppsalas hedniska förflutna: ”Här på de ödsliga Uppsalaslätterna har vi ofta vankat i vinternätterna.”
Vår planet är ändlig. Vi måste vara försiktiga med hur mycket vi förbrukar, för en dag kommer ju allting att ta slut. Vi skulle behöva minst fyra jordklot om vi ska kunna fortsätta i den här takten, och vi måste stoppa befolkningsökningen. Allt detta har miljöaktivister försökt intala oss i över 50 år. Men hur ligger det egentligen till? Har vi brist på naturresurser, och kan naturresurserna egentligen ta slut?



I ett nytt avsnitt av podden Försöka förstå (inspelat 10/4) pratar jag med Det Goda Samhällets chefredaktör Patrik Engellau om mångkulturen och massinvandringen. Hur blev Sverige mångkulturellt? I artikeln 