Gästskribent Nils-Olov Johnson: ”Preference falsification” spelar opinionsinstituten ett spratt

Som en följd av resultaten i de senaste opinionsundersökningarna avseende partisympatier har det utbrutit en debatt om kvaliteten på olika typer av undersökningar. Debattörerna undviker emellertid systematiskt att ta upp en viktig aspekt i sammanhanget, nämligen preference falsification (PF). En teori, som har utvecklats för att bland annat förklara hur kommunisterna kunde behålla greppet så länge i de forna öststaterna för att sedan på mycket kort tid tappa det helt och hållet när muren föll.

Grundbulten i PF-teorin är att människor inte alltid uttrycker sin verkliga åsikt när de tillfrågas. Vita lögner känner alla till. Detta kan utvidgas till att studera varför människor i allmänhet väljer att dölja vad de egentligen tycker och hur detta påverkar samhällets funktion.

Människors vilja att uttrycka sin verkliga åsikt skiljer sig. Alla känner till det lilla fåtal sanningssägare, dissidenter, som förekom i de forna öststaterna, men vid sidan av dessa fanns många människor som anpassade sig till de förhärskande åsikterna. Att uttrycka avvikande åsikter som kan leda till någon form av bestraffning är många försiktiga med.

Gränsen mellan demokrati och diktatur är inte knivskarp. Världen består inte av ett stort antal demokratier där alla fritt kan uttrycka sina åsikter och ett fåtal diktaturer där ingen får uttrycka en avvikande åsikt. Snarare är det en gråskala där vissa ämnen och åsikter fritt kan diskuteras i ett land medan det är mer eller mindre farligt att göra det i grannlandet. I ett samhälle där människor upplever en gradvis ökande osäkerhet kommer tekniken att vilseleda om vad man verkligen tycker att vara sättet att skydda sig som fler och fler använder sig av.

När det gäller opinionsundersökningar finns det i dag två varianter, telefonfrågor och webbenkäter. Många människor upplever större trygghet på nätet än i telefonen. Personen i andra änden av telefonluren har full kunskap om vem som tycker vad, vilket kan upplevas obehagligt, medan det inte finns någon specifik person i webbenkäten. I det senare fallet får man en falsk känsla av anonymitet. Egentligen är det ingen skillnad, vilket kvällstidningarnas ”uppsökande verksamhet” tydligt har visat, men i praktiken upplevs en skillnad.

Opinionsundersökare måste adressera tre olika problemområden. Först har vi rådata. Den gamla modellen gick ut på att göra ett slumpmässigt urval och telefonintervjua men nu finns alternativet att göra ett urval via självrekryterande webbenkäter. I nästa steg gäller det att skapa en matematisk modell som förädlar rådata till verklig opinion. Modellen skall kompensera för brister i urvalet och det är självklart att ett självrekryterat urval kräver en mer komplicerad modell än ett slumpmässigt urval.

Vi ser idag att bortfallet i telefonbaserade intervjuer hela tiden ökar. I verkligheten har vi alltså bara skeva urval. Skillnaden är att telefonintervjuarna inte har någon uppfattning om vilken skevhet som finns i deras material då de inte kan förutsäga vilka deltagare som väljer att undvika att svara eller ger ett påhittat svar. Webbenkäterna har en högre svarsfrekvens och genererar bättre uppriktighet hos de svarande. Den blir därför mer rätt om modellen för bearbetning av rådata är rätt kalibrerad.

Om ett uppvaknande sker under ytan, om fler och fler människor börjar ansluta sig till en oönskad åsikt, till exempel slutar tro på kommunismens välsignelser i ett kommunistland, blir situatio­nen instabil. Varje människa har en egen tröskel när denne inte längre förblir politiskt korrekt utan övergår till att bli en dissident och detta styrs enligt teorin väldigt mycket av hur många andra i samhället, som man tror tycker på samma sätt. När varje ny undersökning visar att fler och fler börjar ”komma ut” som dissidenter nås snart den egna tröskeln för att själv bli en dissident. Detta visar sig genom att åsikten i fråga hela tiden får fler och fler anhängare i nya under­sökningar. Det slås väljarrekord i undersökning efter undersökning.

Facit är verkliga val. Då visar det sig att undersökningar med känd snedfördelning (webb) gör bättre ifrån sig än undersökningar med okänd snedfördelning (telefon). Att de förra inte når riktigt ända fram har enlig PF-teorin att göra med att det inte går att mäta vad folk egentligen tycker och om hastigheten i rörelsen från politiskt korrekta svar till dissidentsvar är för snabb resulterar detta i en underskattning av opinionen. Dock inte en så kraftig underskattning som telefonintervjuandet gör. I fallet med SD, är utvecklingen exponentiell. Detta orsakas både av att fler SD-sympatisörer börjar säga vad de verkligen tycker och att nya sympatisörer strömmar till. Om detta verkligen är fallet kommer felet i undersökningarna att öka med tiden om samhällsklimatet utvecklas så att människor i allmänhet bedömer att det är viktigt för det egna välbefinnandet och karriären att inte avslöja var de egentligen tycker.

För den som vill bekämpa utbredningen av en oönskad åsikt finns det enligt PF-teorin två bra sätt att arbeta på. Om de som kontrollerar main stream media inte låter all information komma fram utan utelämnar väsentliga bitar blir det svårt för gemene man att bilda sig en egen uppfattning. Alla människor är helt beroende av hörsägen i de flesta frågor, det vill säga vad som skrivs i media. Om opinionsundersökningarna dessutom redovisar så låga värden som möjligt för en ogillad åsikt fördröjs anammandet av en ogillad åsikt enligt mitt tidigare resonemang.

Enligt vad opinionsinstituten yttrat i media verkar de vara ovilliga att ändra sina modeller.

När man läser kommentarerna till de senaste opinionsundersökningarna från ledande personer inom opinionsindustrin är det lätt att tänka på den gamla historien om skillnaden mellan en forskare och en ingenjör. En forskare vet varför det inte fungerar medan en ingenjör får det att fungera utan att veta varför. ”Ingenjörerna” hos YouGov och Sentio slår därför ”forskarna” hos Sifo et al.!

Nils-Olov Johnson driver sedan 20 år tillbaka eget företag inom teknikkonsultbranschen. Tidigare innehade han chefsbefattningar inom fordons- och försvarsindustrin. Han har en Ph.D. från Cornell University och är intresserad av matematisk statistik.

15 thoughts on “Gästskribent Nils-Olov Johnson: ”Preference falsification” spelar opinionsinstituten ett spratt

  1. Martin skriver:

    En snarlik förklaring är att evolutionen har gjort att mänskliga populationer är sammansatta av kompletterande personlighetstyper. De flesta människor är opolitiska. En liten andel tenderar till att bli dissidenter. Och många människor agerar maktförstärkare. Maktförstärkaren stödjer passionerat den som har makten, oavsett vem den är. Maktförstärkaren byter omedelbart sida när någon ny faktion tar makten.

    Det är lätt att se hur maktförstärkarpersonligheten har kunnat utvecklas evolutionärt. Makten gynnar sina anhängare och någon som är totalt principlös kommer gynnas även av en ny makt eftersom den behöver allt stöd den kan få för att etablera sig som legitim. Så maktförstärkarpersonligheten kommer alltid gynnas med resurser och trygghet, jämfört med andra personligheter. Och därmed bli mer spridd.

    Rent gruppevolutionärt så kan en rejäl andel maktförstärkarpersonligheter stärka en grupps konkurrenskraft också. Eftersom de gör ett samhälle mer lättstyrt. I den verkliga världen gäller det ju inte bara för en grupp att gå åt rätt håll, det gäller ju att kunna gå över huvudtaget. Och där är maktförstärkarpersonligheten gynnsam. Normalt sett har ju sådana beslut om massinvandring aldrig någonsin förekommit, människors naturliga tendenser har gjort att den typen av komplett vansinne inte ens har prövats.

    Sen, när man pratar om evolution så finns det längre cykler också, som medför rena utrotningar av grupper. Ibland för att de har fått en obalanserad sammansättning.

    Liked by 1 person

    • Sixten Johansson skriver:

      Mycket intressant, Martin! Är det här huvudsakligen dina egna tankar eller finns det evolutionsteorier av den här typen inom några vetenskapliga fält? Har du några lästips?

      Gilla

  2. sören holdar skriver:

    Förstår inte. ”Opinionsundersökare måste adressera tre olika problemområden”. Det är väl bara att gå in på Eniro och rota reda på de tre adresser som man undrar över. ”adressera” . . .

    Gilla

    • Sixten Johansson skriver:

      I unga år jobbade jag ofta som brevbärare och feladresserade försändelser var redan då ett stort problem. Numera är problemet adresseringen av problemen. Vart ska de egentligen skickas? Kan inte någon barmhärtig person förse våra politiker med bättre adresseringslappar eller -appar?

      Gilla

  3. resolut skriver:

    Ett sätt för DÖ-partierna att komma vidare med makten i behåll torde vara att besluta att de allmänna valen skall ske utan skärmar och med obligatorisk vägledningsservice för dem som är på väg att välja i strid med den av public service påbjudna värdegrunden. På så sätt fylls varumärkena SvT och SR med ett större upplevt innehåll som därefter fullt ut ger undersåtarna full valuta för TV-avgiften.

    Gilla

  4. Magnus Furugård skriver:

    Mycket bra och trovärdigt. Förklarar varför diktaturer och åsiktsförtryckare kan överleva så länge som de gör och varför vi ständigt måste demokratisera demokratin!

    Gilla

  5. Lennart Bengtsson skriver:

    Risken ökar mer och mer och många vågar inte visa vad de tänker och tycker. De har sett alltför många fall där självständigt tänkande individer läggs ut och ”elimineras” av media när de har uppfattningar som inte ryms inom åsiktskorridoren. De flesta klarar inte detta. Allt fler vågar därför inte säga vad de tycker i en telefonintervju och snart inte heller på en webb då det finns grupper som genom hacking fått tillgång till dessa konfidentiella uppgifter vilka inte vulgärpressen drar sig för att publicera. Ett framtida val kan därför bli en stor överraskning såvida inte ett sådant valresultat kan komma att underkännas om det avviker alltför mycket från ”prognoserna” .

    Börjar man ifrågasätta demokratin, som man faktiskt har börjat göra i Sverige, som i attityden mot SD, är landet inne på en farlig väg. Hur blir exempelvis medborgarna officiellt informerade om den senaste politiska gallupundersökningarna? Dessa upphörde nämligen i de flesta officiella media när SD började få ”alltför” höga siffror.

    Liked by 1 person

  6. Sixten Johansson skriver:

    Opinionsmätningar och andra attitydundersökningar är kolossalt överskattade. Siffror (t o m decimaler!) ger en falsk vederhäftighet och ytterst få vet vad t ex ”statistiskt säkerställd” innebär.
    Den tillfrågade kan välja ett visst alternativ (t ex rösta på ett parti) i många olika syften och utifrån väsensskilda bakgrunder och resonemang. Rörelser i olika riktning kan ta ut varandra under ytan så att det synliga slutresultatet faktiskt motsvarar de ”uppmätta” siffrorna, men om vinden blåser hårt i en viss riktning blir det faktiska slutresultatet överraskande.
    Man måste ställa en mängd andra frågor och få tillförlitliga svar på dem för att bilda sig ens en svag uppfattning om attityders varaktighet och djup. En ökad medvetenhet kan ”lyfta upp” attityden över en kritisk nivå och göra att man väljer annorlunda.
    När ens verklighetsbild förändras på ett omtumlande sätt kan polerna kastas om så att man blir en svuren motståndare till det man tidigare ställde sig positiv till.
    I sverigedemoraternas fall har nog de flesta upplevt en så stor besvikelse och vrede och utsatts för så mycket smädelser att det är mycket osannolikt att särskilt många kommer att gå tillbaka till sina gamla partier. Alternativen blir antingen något nytt parti eller sofflocket, ifall man blir besviken även på SD.

    Gilla

  7. Leo Kramár skriver:

    Kvaliteten på opinionsundersökningarna kollar man lättast om man tittar på hur de har lyckats tidigare. PF-effekten som Nils-Olov Johnson skriver om tycks i de svenska undersökningarna ha gällt främst Sverigedemokraterna, naturligt med tanke på att det var skambelagt att visa sympatier för detta parti. Före valet 2014 underskattades SD av så gott som samtliga instituten. Värst missade Skop och därefter Sifo med ett mätfel på nästan 30 %, och de ligger fortfarande lägst, något som tyder på ett allvarligt metodfel.

    Gilla

  8. MartinBohman skriver:

    ”Om de som kontrollerar main stream media inte låter all information komma fram utan utelämnar väsentliga bitar blir det svårt för gemene man att bilda sig en egen uppfattning.”

    — Och detta är exakt den strategi som msm. använder. Men de hotas av ”alternativmedia”, som strävar efter att fylla ut dessa informationsluckor, och även att korrigera de rena lögner som msm. sprider. Det finns flera exempel på hur msm. avsiktligt sprider ren desinformation när det gäller invandringen och dess effekter på vårt samhälle. Ekonomen Tino Sanandaji är den som mycket modigt och slagfärdigt brukar avslöja sådana lögner, och han gör därigenom en ovärderlig insats i sanningens tjänst.

    Dessutom ägnar man sig förstås åt ren smutskastning, dvs. att försöka skrämma och förnedra alla som uttrycker ”fel” åsikt, utan att ens försöka bemöta åsikten i sak. Därav det fenomen som nämns i artikeln ovan, att människor inte vågar säga vad de faktiskt tycker när de tillfrågas.

    Sanandaji anser fö. att Sverige drabbats av en sorts kvasi-religion; ”mångkulturalismen”, som i likhet med andra religioner inte är åtkomlig för rationella argument. Att Sverige ”berikas” av ett inflöde av folk från helt andra kulturer är enligt den här religionen axiomatiskt ”bra” — det är en grundsats som inte behöver bevisas, och den som tvivlar är en dålig människa som ska straffas!

    När religionen började spridas, ungefär på 1980-talet, var naturligt nog Sveriges få inbitna högerextremister de första som reagerade. De spelade rollen av ”kanariefåglarna i gruvan”. Övriga svenskar, som inte hade några starka åsikter i frågan, reagerade inte nämnvärt, och därför kunde mångkulturalismen, med stöd av massiv ”antirasistisk” propaganda, spridas obehindrat. Facit ser vi idag.

    För mångkulturalisterna är alltså asylinvandringen ett SJÄLVÄNDAMÅL, och inte ett sätt att hjälpa nödställda människor — det argumentet är ett rent svepskäl. Därför vägrar man också lyssna till det mycket rationella argumentet att hjälp i närområdena (som man gjorde förr) är oerhört mer effektiv än att ta hit ett relativt fåtal flyktingar till enorma kostnader.

    Gilla

  9. Björngunnar skriver:

    Teori är när man vet allt men ingenting fungerar. Praktik är när allt fungerar men ingen vet varför. Hos oss är teori och praktik förenade: ingenting fungerar och ingen vet varför.

    Gilla

  10. Arthur skriver:

    En bra och tydlig artikel. Jag misstänker dock att opinionsinstituten kanske misstar sig på SD-opinionen åt det andra hållet nu. Efter det senaste valets underskattning talades om att justera vikter för att kompensera för de tillfrågades räddsla för förföljelse. Antar man att siffrorna är rättvisande så har antingen SD gjort stora inbrytningar bland kvinnor och i storstadsregionerna eller så sympatiserar numera utanför storstadsregionerna men söder om dalälven nästan alla män i medelåldern eller uppåt med SD. I linje med vad författaren anför så är räddslan borta om man bor i ett Bruksforshammar där man blir betraktad som en fenomen om man som man håller fast i Centern eller Socialdemokraterna. Då fungerar vikterna tvärt om och leder till en överskattning i opinionen. Det är också miljöer där civilsamhället överlevt och gammelmedia aldrig blivit ensamma opinionsbildare.

    Det vore i alla fall inte helt konstigt om småorternas män reagerade på detta vis. Det är en grupp som blivit hånfullt bemötta både av partier och gammelmedia. Minns Åsa Romsons almedalstal som beskrev dem som imbecilla och farliga fördärvare. Ber man dem som pari att delegera deras medborgarmakt till partiet för att kunna tillvara ta deras intressen och tillägger att man ser dem som moraliskt förkastliga värdsfördärvare så skall man inte bli förvånad om de letar efter någon som respekterar dem, inte bara som medmäniskor, utan som kloka medborgare och uppdragsgivare. Där har SD lyckats osedvanligt väl. Deras representanter kan använda ordet Vi till dem vars röster de eftertraktar på ett sätt som decemberpartisterna misslyckats med. Inte ens en nyliberal som jag kan missta mig på den värme de har etablerat i sina väljarkontakter.

    Vårt politiska system är riggat för att hålla nykomlingar utanför så långt som är möjligt utan att överge demokratin. Det är ett underkännande av etablisemanget och en senkommen triumf för folkstyresprincipen att för första gången sedan demokratins genombrott ett nytt parti valts in i riksdagen utan att vara speciellt inbjudet av etablisemanget såsom mp och kds var.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.