Staffan Heimersons utrikes ärenden: En turk och en skurk

Staffan Heimerson

Sommarens viktigaste val äger rum på söndag (24 juni). Det sker i ett av Europas största länder. Detta land har näst Amerika den största krigsmakten inom NATO.

Turkiet är en av världens 20 största ekonomier. Landet har haft snabb tillväxt. Istanbul har förvandlats från en exotisk bazarhåla till en världsstad med 16 miljoner invånare. Invånarna har varit flitiga och företagsamma; Turkiet var som Italien på sjuttiotalet. Befolkningen, även på landsbygden, har medelklassifierats med kylskåp, tvättmaskiner och lokalt tillverkade bilar.

Landet var på väg att ta sig in i EU. Det spelar en viktig roll i den islamska världen. Geografiskt har det ett nyckelläge mellan Ryssland och Iran.

Turkiet är, säger Utrikespolitiska institutet i sin länderöversikt, ”en parlamentarisk demokrati”.

Hmmm.

Men UI tillägger initierat: ”Men en demokrati som ofta haft begränsningar. Landet har ett starkt auktoritärt arv, där militärer och domare ofta har satt folkviljan ur spel.”

Sakine Madon, som är en statsvetare och liberal kolumnist och utnämnd till en av Sveriges mest inflytelserika twittrare är född i Turkiet och åtminstone till hälften kurd och vet alltså vad hon snackar om.

Madon skrev i förra veckan i Mittmedia om sitt födelseland: ”Ett tystat Turkiet går till val. Undantagstillstånd och fyllda fängelser.” Den främste oppositionsledaren, Felahattim Demirtas, den kurd ur partiet HDT (som inte är störst), och som från sin fängelsecell kandiderar till presidentposten, säger: ”Turkiet har omvandlats till ett halvöppet fängelse.” Demirtas har tidigare hyllats som ”Turkiets Obama”. I dag riskerar han 500 års fängelse.

Dystert.

Undantagstillstånd råder. Alla uppnosiga journalister och en rad oppositionspolitiker sitter i fängelse. Men den hårdhänte Erdogan personligen är i opinionsmätningar i sin blandning av landsfaderlighet och mild islamsk religiositet sitt lands mest uppskattade politiker.

Trots att sittande president Tayyip Erdogan är en autokrat finns optimism hos oppositionen. Skälet till optimism är att huvuddelen av oppositionspartierna mera än förr drar i samma riktning.

Valen gäller både presidentposten och parlamentet. Vinner Erdogan blir han president ytterligare fem år. Han och hans parti, AKP, har haft makten sedan 2002.

För två år sedan slog Erdogan ner en militärkupp riktad mot hans styre. Stridsflygplan flög in över Istanbul och huvudstaden Ankara. Kuppen misslyckades.

Militären har sedan landet efter det osmanska imperiets fall i första världskriget moderniserades av Kemal Atatürk varit grundstenen för att nationen förblir sekulär. Förbud mot slöja rådde länge.

Kuppförsöket var en reaktion på den smygislamisering Erdogan underblåste i landet. Sannolikt var kuppen fjärrstyrd av en från Erdogans parti avhoppad predikant, Fethullah Gülen. Denne lever i exil i  Saylorsburg, Pennsylvania.

För något år sedan bilade jag från New York till Saylorsburg i hopp om att i Gülens bergsfästning få intervjua den åldrade predikanten. Jag nådde inte längre än till vaktkuren. Men en av Gülens rådgivare kom ner och pratade mig.

Naturligtvis tillstod rådgivaren inga kuppförsök. Men han uttalade sig gärna i strategifrågor: ”Kupper genomförs inte med hjälp av flygvapnet. Stridsplan bara bullrar. Det är pansarregementet som gäller. Det behövs tre stridsvagnar – en framför regeringsbyggnaden, en framför parlamentet och en framför TV-huset.”

Utrensningarna efter kuppförsöket har varit omfattande. 10 000 soldater, poliser, domare, journalister har drabbats. Erdogan har, som en oppositionspolitiker uttryckte, ”lyckats skapa ett rädslans samhälle.” Samtidigt startades en militär offensiv mot PKK, Kurdistans marxister. Erdogan har senaste året krigat i norra Syrien för att hindra att de irakiska kurdernas effektiva armé, Pesh Merga, som där med amerikansk hjälp besegrat terrororganisationen IS, ska bita sig fast vid gränsen mot Turkiet.

Turkiet är det land som vid fler än 3 000 tillfällen har fällts av Europeiska domstolen för brott mot mänskliga rättigheter. Det vanligaste felet är att åtalade inte har fått en rättvis rättegång. Anmälningarna om inhuman eller kränkande behandling av fångar och brottsmisstänkta är många.

Det är i den andan det finns skäl att skriva frågetecken inför valet:

Är vallängderna korrekta? Kommer ”otrogna” väljare hindras att rösta? Kommer befolkningen i ”osäkra” områden” (läs Kurdistan) att utsättas för så mycket kontroll att ingen vågar sig ut? Blir valfusket ohämmat? Kommer tidningarna under slutveckan tystas ytterligare och blir den statliga televisionen än mera Erdogan-propagandistisk?

Inga svar finns.

Men kommentatorer på plats noterar att Erdogan är på defensiven. Han riskerar att inte få erforderliga 50 procent av rösterna i presidentvalets först omgång och måste då – förödmjukande för honom – två veckor senare gå en andra omgång mot tvåan.
Tips. Erdogan vinner. Hans regeringsparti, AKP, behåller majoriteten i parlamentet.

Men Erdogan har öppnat Pandoras ask.