Samtiden ägnar rätt mycket tankekraft åt att försöka klura ut vad olika nationer avser med sin politik. Vad vill till exempel Putin när han träffar Trump? Och vad vill Trump?

På senare år har jag utvecklat en mycket avancerad hypotes. Jag vet att den inte är hundraprocentigt träffsäker, men jag tror att den med fördel skulle kunna användas som första gissning för att sedan fördjupas och kompliceras i de fall där den ger svar som inte verkar stämma med verkligheten.

Hypotesen är att nationen faktiskt har de ambitioner som den säger att den har, kort sagt att den menar vad den säger. Jag håller med om att den vid första påseende verkar otillåtet naiv. Ljuger inte alla nationer om sina avsikter? Kanske inte.

Vi kan prova på några fall ur nutidshistorien och se hur hypotesen funkar. Jag börjar med svensk utrikespolitik. Den är just innevarande mandatperiod enligt egen utsago feministisk.

Utrikesminister Wallström blev för några månader sedan i radio tillfrågad vad hon menade med feministisk utrikespolitik. Hon svarade att hon menade just feministisk utrikespolitik, till exempel att fler kvinnor skulle gå på fredsmäklarkurs hos FN. Det känns helt övertygande på mig. Fler förhoppningsvis välbetalda jobb i FN åt kvinnor. Det är precis vad jag tror om utrikesminister Wallström.

Förre utrikesminister Carl Bildt hade djärvare visioner och tog ett mer heltäckande grepp på frågan. I utrikesdeklarationen 2013 förklarade han att Sverige var en humanitär stormakt. Det var inte bara kvinnor som av svenska skattebetalare skulle hjälpas till ett bättre liv som FN-anställd eller på andra sätt. Att de humanitära stormaktsambitionerna inte var på låtsas kom i blixtbelysning när Bildts chef statsminister Reinfeldt ett år senare uppmanade svenska folket att öppna sina hjärtan för migranter som ville till Sverige.

För svensk utrikespolitik – och kanske rentav inrikespolitik – tror jag därför att den naiva hypotesen om att politikerna menar allvar med vad de säger faktiskt stämmer.

Jag ska ge två andra exempel, nämligen amerikansk utrikespolitik under två skeden detta århundrade, alltså Trumps utrikespolitik och den utrikespolitik som bedrevs av seklets tidigare presidenter.

Trump själv framhåller ”America first” som sitt ledande motto och jag kan inte se annat än att det stämmer för hans utrikespolitik. (Sedan kan man förstås resonera om huruvida han menar ”Amerika först på andra länders bekostnad” eller ”Amerika först i bemärkelsen att det får bli slut på att andra länder åker snålskjuts på Amerika genom att till exempel inte betala tillräckligt för sitt försvar”.) Trump har ingen lust att betala för att hålla 35 000 amerikanska soldater i Tyskland för att försvara Tyskland mot Ryssland när Tyskland själv inte har lust att betala något särskilt för sitt försvar. Det går att begripa. Ej heller har han lust att USA, netto, ska ge andra länder mer fördelaktiga handelsvillkor än landet självt får åtnjuta (om det nu verkligen är på det viset, vilket stämmer med mina fördomar, eftersom USA sedan andra världskriget varit den fria världens pappa med självpåtagen uppgift att delvis på egen bekostnad hjälpa andra länder att bli lika bra som USA – till exempel i form av Marshall-hjälpen och flera USA-stipendier till fina skolor för mig personligen).

Så vad med de närmaste presidenterna före Trump, kan deras uttalade mål för landets utrikespolitik antas ha varit de verkliga? Jag tror det. Vi kan jämföra kriget som George W. Bush inledde år 2003 mot Irak och det som fredspristagaren Obama inledde år 2011 mot Libyen. I båda fallen var syftet med attackerna att avlägsna grymma diktatorer, Saddam Hussein respektive Moamar Ghaddafi. I båda fallen var krigen lyckosamma. Målen nåddes. Diktatorerna avlägsnades. Men därmed kastades de två länderna in i kaos vilket lett till ändlösa problem, till exempel migrantströmmarna från Libyen över Medelhavet till Europa, en hantering som Ghaddafi, mutad av Italien, höll under full och brutal kontroll. USA sköt sig själv och Europa i foten.

Betyder det att USA skulle ha hymlat med sina utrikespolitiska syften? Inte alls. Politiken handlade om att sprida demokratin. Diktatorer är demokratins fiender, det kan vem som helst begripa. För att demokratin skulle kunna blomstra måste därför diktatorerna väck. Det jobbet gjorde USA för att ländernas befolkningar därefter skulle kunna bilda demokratiska partier och ordna folkomröstningar och på lite sikt bli en sorts Danmark.

Du kanske inte tror mig, men så tänkte USAs ledande skikt, kanske särskilt de neokonservativa. (Så tänker nog även Sverige fortfarande, åtminstone gjorde vi det när vi skickade stridsflygplan till Libyenkampanjen. Vi gjorde det också när vi hjälpte USA i Afghanistan. ”Målet för alla insatser i Afghanistan är att skapa förbättrade levnadsförhållanden i ett fredligt och demokratiskt samhälle”, stod det på Sidas hemsida.)

Tanken var att de demokratiska länderna borde engagera sig för att sprida sitt system till länder där det inte slagit rot. En av de främsta förespråkarna för denna idé var den rysk-judiske före detta sovjetdissidenten och sedermera israeliske ministern Natan Sharansky, som år 2004 publicerade boken The Case for Democracy. Sharanskys bok tog världen, särskilt USA, enkannerligen president George W. Bush, med storm. Bush sa att boken presenterade ”hans filosofi” och var en del av hans ”DNA som president”.

USA förkunnade kampanjer mot diktatorer och genomförde dem på ett sätt som hotar att ödelägga stora delar av världen som vi känt den. USAs verkliga avsikter var just de som framfördes. Även Sverige ställde upp ”Vi skärper kraven och omdanar biståndet på ett sätt som aldrig tidigare gjorts”, skrev dåvarande biståndsminister Gunilla Carlsson år 2008. ”Dagens demokratibistånd har inte tillräckligt skarpt och tydligt inriktats på åtgärder för att främja demokratin och bekämpa diktaturer.”

Efter misslyckandena blev Sverige i stället en humanitär, även feministisk, stormakt. USA fick Trump, som verkar strunta i demokratin i andra länder. Även det går att förstå med tanke på resultatet av företrädarnas mest djupt kända strävanden.