
Ursäkta om jag avviker från min princip att inte kommentera dagsaktuella frågor för att inte riskera att texten, liksom de flesta texter i våra vanligaste tidningar, blir överspelad och irrelevant efter någon dag. Men när man försöker förstå turerna i den dagspolitiska sörjan kommer man ändå inte undan att behöva utsätta sig för en del frågor av mer fundamental karaktär.
Även om man inte sympatiserar med de svenska politiska partierna och deras ledningar går det att förstå deras agerande i de aktuella turerna om regeringsfrågan. Utom när det gäller två av dem: Annie Lööf och Jan Björklund. Under viss tid kunde man tro att Lööf hade en hemlig och djävulskt skickligt uttänkt plan som gick ut på att hon själv, när dimmorna skingrats, skulle utses till statsminister. Jan Björklund har, åtminstone inte för mig, någonsin framstått som en man med en trovärdig plan. Det började med att han var utbildningsminister utan trovärdig plan. Nu är han regeringsförhandlare utan trovärdig plan – om inte planen är att han som en kamikazebombare ska spränga sitt eget parti i bitar. I så fall är planen trovärdig.




Under den amerikanska valkampanjen framträdde svarta och propagerade för att deras rasfränder inte längre skulle stödja det demokratiska partiet. Med tanke på att republikanernas andel av de svartas röster under lång tid legat runt fem procent var detta uppseendeväckande. Trump lyckades bättre än alla tidigare republikanska presidentkandidater när han 2016 fick åtta procent av de svarta rösterna. Nu har republikanerna nått 14 procent av de svarta i gruppen 18 – 29 år vilket troligen beror på de ekonomiska framgångarna sedan valet 2016 med lägre arbetslöshet än någonsin för svarta. Afroamerikanerna har nu generellt en mer positiv syn på Trump än tidigare. För några veckor sedan 
