Fram till ganska nyligen var alla svenskar i stort sett likadana, inte bara utseendemässigt utan även kulturellt. Sverige var ett homogent samhälle. Vare sig man var greve eller gruvarbetare tyckte man ungefär likadant. Folk hade i stort sett samma värderingar (till exempel att man inte skulle ligga andra till last; om denna grundvärdering inte funnits hade Sverige aldrig börjat bygga välfärdsstaten, ett system som egentligen bara funkar om folk drar sig för att utnyttja det). I ett sådant samhälle, där alla har samma värderingar, gäller politiken inte värderingsfrågor utan hur inkomsterna ska fördelas. Svensk politik har därför bara handlat om ekonomisk fördelning och aldrig behövt besvära sig med värderingar vilket brutalt avslöjades när partiledarna för något år sedan i Almedalen skulle prata om svenska värderingar och därvid endast kunde haspla ur sig klyschor om värdegrund och allemansrätt.

Men numera har den kulturella homogeniteten blivit uppluckrad (och troligen inte bara, kanske inte ens i första hand, på grund av migrationen). Numera råder olika slags värderingar hos befolkningen och detta måste politiken ta hänsyn till. Om skolan har problem duger det inte att komma dragande med nya lärarmiljarder när det egentligen handlar om kampen mellan olika värderingsbaserade pedagogiska ideologier.

Nyligen skrev jag att:

…folks åsikter i betydelsefulla politiska frågor som inte uppenbart har någon logisk förbindelse med varandra ändå tenderar att klustra sig i två distinkta grupper.

Utan att förgripa sig så särskilt på den politiska verkligheten i nutida västerländska demokratier kan man dela in aktörerna i tre grupper (och häng inte upp dig på benämningarna): elitpartier, populistpartier samt folket.

Elitpartierna (och deras härolder i media, men jag bortser från dem) brukar anföra att populistpartierna inte har någon riktig politik utan bara orealistiska slagord, ja, det är just de grovt tillyxade förslagen, ”enkla lösningar på svåra problem”, ofta avlossade nonchalant från höften, som anses definiera partier eller politiker som tillhöriga populismen. Trump och hans mur mot Mexico och löften om nya jobb i USA:s rostbälte kan vara ett exempel; den nyvalde brasilianske presidenten Jair Bolsonaros idé om att låta armén leda skolutbildningen i landet kan vara ett annat.

Min uppfattning är att elitpartierna har rätt i dessa anklagelser mot populistpartierna. Graden av seriositet varierar förstås mellan enskilda populister men det är svårt att värja sig från intrycket att de strävar mer efter att ha drag under galoscherna än att presentera genomtänkta politiska program.

Ingenjörer är omistliga. Om du till exempel ska bygga en bro så måste skickliga ingenjörer räkna och rita så att inte bron brister och trafiken faller i floden därnere (i en del länder, Brasilien till exempel, kraschar broar men inte för att ingenjörerna räknat fel utan för att bolaget som bygger bron slarvat med armeringen för att spara pengar så att beslutsfattande politiker kan mutas; riggade upphandlingar och underslev – slå vid behov upp detta ord för din förkovran – förekommer även i Sverige, det vet jag för jag har startat juristgranskningsgruppen Konkurrenskommissionen som håller koll just på offentliga upphandlingar).

Det finns även samhällsingenjörer. Även de är omistliga. De konstruerar till exempel välfärdssystem. Om staten ska finansiera personliga assistenter till handikappade så måste någon tänka ut det praktiska såsom ersättningsnivåer, regler för behovsbedömning och upphandlingsmetoder, allt sådant med därtill hörande lagtext och nödiga blanketter. De som gör det kan vi kalla samhällsingenjörer. (Att de ofta verkar göra ett klantigt jobb betyder inte att jobbet inte behöver göras.)

Svenska politiker tänker som samhällsingenjörer ehuru på lite abstraktare nivå än vanliga blankettkonstruktörer. Om internationella undersökningar visar på brister i det svenska skolsystemet så börjar de ingenjörsmässigt tänka på om det finns konstruktionsfel i den stora utbildningsmaskinen. Hur ser flödena ut? Kommer rätt sorts material ut ur lärarfabrikerna? Om ej, kan man påverka selektionen till fabrikerna genom att höja lärarlönerna? Är kanske lärarhögskolorna föråldrade med dålig ventilation och fel huvudmannaskap? Ska man riva dem och bygga nya eventuellt i partnerskap med privata företag? Nej! Se på Nya Karolinska Solna! Men New Public Management då? Nej! Sådant har den senaste samhällsingenjörstrenden förkastat. Blir det bättre om hela skolmaskineriet återförs från kommunal till statlig kontroll?

Hösten 2015 storknade Europas migrantmottagningar av invandringstrycket. Ett tag kom det 10 000 asylsökande i veckan till Sverige. I flera länder vidtogs åtgärder.

Danmark satte redan i september in annonser i tidningar i Mellanöstern med viktig information om förhållandena för migranter i Danmark. Undertexten var ”Kom inte hit!”. Så här stod det:

Danmark har beslutat att skärpa reglerna för flyktingar. De sociala ersättningarna för nyanlända flyktingar ska minskas med upp till 50 procent. Utlänningar med rätt till tillfälligt uppehälle kommer inte att ha rätt att ta emot familjemedlemmar under det första året. Utländska medborgare kan beviljas permanent uppehållstillstånd tidigast efter fem år. Under tiden riskerar de att förlora tillståndet. För att få permanent uppehållstillstånd krävs förmåga att förstå och tala det danska språket. När en asylansökan är ogrundad kommer den att avvisas enligt en särskild procedur. Alla avvisade asylsökande ska snabbt avlägsnas från Danmark. Det finns ett särskilt returcentrum för att säkerställa att avvisade asylsökande avlägsnas snarast möjligt från Danmark.

Även Sverige reagerade. I juli 2016 började en tillfällig lag att gälla under en treårsperiod, Lag (2016:752) om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige. Lagen är enastående komplicerad. Propositionen bakom lagen är på 167 sidor. En del avsnitt förstår man inte trots att man läst dem flera gånger och måste tillkalla juristhjälp men juristen fattar inte heller förrän han läst och tänkt och hummat och brummat och till slut lägger fram en teori om vad som kanske menas. Men nu när jag ägnat avsevärd tid åt att försöka begripa, och möjligen också gör det, så vill jag dela med mig av insikterna till dig.

Det enklaste svaret är att jag är skeptiker på alla andra områden också. Varför skulle jag inte vara det just i fråga om den påstått hotfulla människoskapade globala uppvärmningen? När det gäller Gud är jag agnostiker vilket betyder att jag inte vet om han finns eller inte. Så känner jag även inför klimathoten. Jag vet inte om de finns eller inte.

Nyligen kom en synnerligen trögläst skrift från IPCC, FN:s klimatpanel (som, om jag fattat rätt, är en församling som består av en himla massa statsfinansierade klimatorienterade forskare och institutioner med ett hyggligt inslag av byråkrater), där man förklarar hur illa det går med världen om temperaturen under de närmaste tolv till 34 åren – ja, tolv till 34, jag har också svårt att fatta – stiger med 1,5 grader över den uppskattade förindustriella nivån, något som anses sannolikt. Därutöver förklaras hur extra illa det går om temperaturen i stället stiger med två grader. Mellan 1,5 och två grader ligger en farlig brytpunkt, en ”tipping point”, efter vilken all räddning är förbi, förstår man.

Så kan det vara – likasom att Gud kanske finns eller inte finns. Mitt problem är att experternas tolkningar av läget är så olika (precis som inom det religiösa). Låt mig ge två konkreta exempel så du kan förstå min vilsenhet.

Mina problem börjar redan i första meningen av den trettiotresidiga sammanfattningen av IPCC-rapporten som rör ett basfaktum i frågan:

Sådär fyrtio svenska mil söder om Irans huvudstad Teheran ligger den påstått pittoreska staden Nain. Jag vet inte om staden är pittoresk och jag har inte besvärat mig med att ta reda på det. Mitt fördomsfulla jag utgår från att det är en dammig stad med elkablar i härvor på stolpar, tusentals butiker och miljoner mopeder som allihop tutar ikapp med böneutropen. Men Nain rymmer en kulturskatt som jag inte vet ett dugg om men sedan en kort tid tillbaka kan ägna långa stunder åt att avnjuta och förundras över.

Jag har nämligen köpt en matta från Nain. Den var efter mina mått ganska dyr vilket matthandlaren påstod berodde på president Donald Trumps sanktioner mot Iran. Iran får inte exportera mattor och då stiger priset på de mattor som finns på marknaden i väst. Det kan vara så. Jag brydde mig inte för jag hade blivit betagen i mattan.

Mattan är 2,08 gånger 2,08 meter och går i mörkblått, ljusblått, vitt och beigt. Det påstås att Nainmattor har omkring en halv miljon knutar per kvadratmeter så här har det alltså suttit iranska mattknytare eller mattknyterskor och gjort två miljoner knutar i en blandning av ull och silke. Om det tar två sekunder att göra en knut så har skicklig knytpersonal ägnat runt tusen timmar åt den här mattan som säljs till trots allt överkomliga priser i vårt land, kolla bara alla konkursannonser från matthandlare. Man fattar inte hur detta är möjligt.

Riksdagens talman kanske inte får ha några egna uppfattningar om vad som är bra för Sverige på sikt men det vore underligt om han således fick tänka några veckor eller månader men inte några år framåt i tiden. Om jag vore talman skulle jag försöka tänka lite långsiktigt även om det kanske är förbjudet och då skulle jag tänka så här.

På kort sikt kommer inget bra att hända i svensk politik vilken regering vi än får. Med bra menar jag att de första vingliga stegen skulle börja tas mot ett återställande av det goda samhälle som Sverige faktiskt var fram till för några årtionden sedan när PK-ismen fick oss fast i sina klor och folk lärde sig att uppföra sig som människorna i sagan om den nakne kejsaren. (Det som gör den sagan till en saga och inte en vetenskaplig observation som kunde kallas ”Andersens sociologiska järnlag” är den romantiska och helt orealistiska upplösningen där ett litet barn ropar att kejsaren är naken varpå hela folket hurrande instämmer och Danmark därmed blir återställt från sin mentalsjuka. I verkligheten hade barnet blivit diagnosticerat med Aspergers syndrom och fått en assistent enligt LSS-lagen med uppgift att hålla tyst på ungen.)

Som talman skulle jag därför söka bland de tillgängliga, kraftlösa alternativen efter något som kanske kunde hålla ut i alla fall några månader eller ännu längre så att väljarkåren fick tillfälle att tänka nytt i avvaktan på det extraval som måste komma för att ge oss en regering som i alla fall har en chans att börja ställa tingen till rätta.

En sak som jag lärt mig genom livet är att man inte ska underskatta vad ens de stolligaste politiska viljeyttringarna kan ställa till med på längre sikt. Ta den famösa ändamålsparagrafen i 1974 års svenska regeringsform där det förklaras vad den svenska offentliga makten ska göra. Där, i första kapitlet andra paragrafen, står det numera bland annat följande:

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

Sug på den karamellen en stund. Politikens huvuduppgift, vad den ”särskilt” ska åstadkomma, är att greja jobb, bostad och utbildning åt medborgarna. När formuleringen såg dagens ljus för över fyrtio år sedan var det nog ingen som tog den på allvar. Vem som helst kunde förstå att politikerna inte skulle kunna leverera arbete, bostad och utbildning om hela folket ställde sig vid Rosenbad med en kölapp i handen. Visst, några kunde väl få betald sysselsättning av politikerna men då bara för att alla de andra inte bad om den tjänsten och dessutom gick med på att betala för politikernas övermodiga och orealistiska löften.

Men tiden går och även om det här stadgandet inte trumpetas med samma iver som en närbesläktad föreställning, nämligen Värdegrunden, så sipprar den på något vis ned i vårt kollektiva medvetande och hjälper till att hos nya generationer skapa den orealistiska uppfattningen att alla människor har rättigheter som politikerna, det vill säga alla andra medborgare som inte för egen del kräver sådana rättigheter, ska betala för.

Begreppet Politiskt Korrekt, PK, kan förefalla svårtolkat och oprecist. För så däringa fem år sedan började jag själv fundera på allvar över dess innebörd. Det som förundrade och bekymrade mig var att det å ena sidan var lätt att intuitivt stämpla vissa uppfattningar som PK medan det å andra sidan var svårt att identifiera vad dessa uppfattningar hade gemensamt som motiverade beteckningen.

Efter en himla massa funderande kom jag fram till det som är självklart. PK är sådana tänkesätt, åsikter och perspektiv som makten tycker om. Politiken är makten. Maktens grundläggande drivkraft är att bevara och utöka sin makt. Detta är en sociologisk grundlag och inte så mycket att bli upprörd över som att nyktert konstatera. Som Zhengyang Wu skrev häromdagen med hänvisning till denna sociologiska grundlags inkarnation i Sverige: ”Makteliten vill ständigt öka sin makt över det svenska välståndet, som skapats av det svenska folket, för att fördela en allt större andel av det till sig själva och sina trogna tjänare”.

Makten jobbar inte bara, i västerlandet knappt alls, med batonger och våld, utan framför allt med idéer. I för makten lyckliga situationer blir det som Marx formulerade det, nämligen att ”samhällets dominerande ideologi är den härskande klassens ideologi”. I de för makthavare olyckliga situationer där de inte lyckats inpränta sitt tänkande i folkets hjärnor får de försöka domptera folket med våld, tortyr och fängelser. Lenin, Stalin, Saddam Hussein, Ghaddafi, Mao Zedong och Pol Pot är historiska illustrationer.

En läsare bad mig låta min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro analysera presidentkandidaten Jair Bolsonaro, som just idag troligen väljs till landets högste styresman för fyra år. Jag svarade att portugisiskalärarinnan hatar Bolsonaro. Men läsaren ville ha mer information så jag har Skype-intervjuat lärarinnan under några timmar och har följande att rapportera.

Först några basfakta. Brottsligheten runt utanförskapsområdena i Brasilien ökar obevekligt. I februari i år utfärdade den avgående presidenten Temer ett slags undantagstillstånd för delstaten Rio de Janeiro som innebar att militären tog över ansvaret för säkerheten, vilket jag skrev om här. Det är tio månader sedan. Inga framgångar för staten har rapporterats. Det eftertraktade statliga våldsmonopolet existerar inte på riktigt, i varje fall inte i närheten av utanförskapsområdena. Det är som i Sverige fast tjugo år värre.