När stater förlorar kontrollen över delar av sitt territorium krävs det stor beslutsamhet för att återupprätta det statliga våldsmonopolet. Maffian på Sicilien är ett intressant exempel. I början av 1900-talet var det maffian snarare än den italienska staten som bestämde. Ungefär 1925 beslöt fascisten Mussolini att staten skulle ta över kommandot över Sicilien. Mussolini startade ett krig mot maffian som nästan lyckades. Men bara nästan, för efter andra världskriget återtog maffian kommandet tills staten gjorde ett nytt erövringsförsök på 1980-talet. Detta tycks inte ha blivit någon total framgång, för maffian finns fortfarande kvar, möjligen försvagad.
Antimaffiaåklagaren Giovanni Falcone, som hade blivit en symbol för statens kamp mot den organiserade brottsligheten, blev bombmördad för 25 år sedan.
Snällare stater än Mussolinis fasciststyre brukar dra sig för obehaget att slåss för att återta makten i områden där den en gång gått förlorad och något slags alternativ maktapparat tagit över. Brasilien är ett exempel. Min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro säger att Brasilien är inne i den tredje eller fjärde fasen i kampen mellan staten och våldsligorna.
Jag föddes 1938. Det var en märklig tid, så till exempel fanns det bara två kön, vi fick försörja oss själva, statens roll var begränsad till att försvara landets gränser och bevara lag och ordning. Utbildning var också en statlig angelägenhet. Sveriges skattetryck var i nivå med eller lägre än övriga europeiska länders. Sverige var ett kristet, lutheranskt land med en homogen befolkning. Det var ett säkert samhälle med låg brottslighet och kvinnofrid. Detta är inte skrivet för att raljera utan för att förklara att vi som är födda på 30-talet kommer från en annan planet. Mellan min barndoms Sverige och dagens Sverige finns det en värld.
Jag har länge varit övertygad om att den politiska och mediala nomenklaturan som styr vårt land på något märkligt vis har ett aldrig sinande behov av att hata personer och grupperingar som de betecknar som högerextrema och nazistiska (och som för all del också i vissa fall kan vara det). De behöver dem som ständiga fiender för att legitimera sitt eget maktinnehav. På så vis kan de leda uppmärksamheten bort från hur den havererade invandringspolitik som de själva genomfört har förvandlat Sverige från ett sammanhållet välfärdssamhälle till vad som allt mer liknar en mångkulturell dystopi.
DET GODA SAMHÄLLET 